Jorden runt på 90 dagar

En dag i Rio de Janeiro som bjöd på många mysiga naturmiljöer och ett par oväntade möten.

Reflektion kring det där med gruppresor

Idag vaknade vi till den först dagen på länge där det bara är vi själva som styr. Inga tider att passa. Inga bokade aktiviteter. Inga andra människor tätt inpå.  Phu!

Det är kanontrevlig att vara på gruppresa. Alla vi har träffat hittills har varit trevliga. Alla har vi reslusten gemensamt. En del har varit på många resor i olika omgångar. Andra har varit ute på resa flera veckor. Och en del har som vi varit iväg för första gången på längre resa. I de gruppresor vi deltagit har alla deltagare varit över trettio vilket gjort att, för att uttrycka mig som Celina, att de värsta ”party animals”, inte varit med oss.

Celina berättade att hon vid något tillfälle med en yngre grupp, saknade en deltagare på morgonen. Han hade fortsatt kröka efter att de skilts för kvällen. Hon ringde runt till sjukhus och allt möjligt innan han kom till rätta. Han skyllde på att han glömt bort hotellets namn och vart det låg. Nästa morgon, samma sak. Det slutade med att Celina skrev namn och adress till hotellet med vattenfast tuschpenna på armen på honom. Skönt att jag inte är gruppreseledare… Det skulle göra mig galet hispig!

Men, även om det är trevligt så går allt i ett. Det är som att vara på kollo. Man blir vallad hit och dit. Även om man har en eftermiddag fri från aktiviteter så träffar man oftast någon eller några av de andra och gör något. Eller bara sitter och pratar över en drink. Jättetrevligt! Men också lite påfrestande om man är lite introvert. Man får liksom anstränga sig hela tiden och tänka på vad man gör och säger så man inte ”glömmer bort” att fråga tillbaka eller delta i samtalen. Jag som dessutom är ganska sopig på engelska får verkligen gå utanför min komfort zon! Men det är samtidigt lärorikt och väldigt roligt! Vi kommer garanterat göra om det igen.

Jardim Botânico

Valet av aktiviteter för dagen var enkelt. Vi ska till den botaniska trädgården, Jardim Botânico. Jag tror det är den mest välskötta, välorganiserade botaniska trädgård, jag varit i. Jardim Botânico öppnades för allmänheten redan 1822 men påbörjades 1808 av John VI av Portugal. Från början var trädgården tänkt som acklimatisering för kryddor typ muskot, peppar och kanel som importerats från Västindien. Brasilien delas in i olika zoner vad gäller naturen, typ atlantkust, Amazonasdjungel och öken.

Vi kikade först i kaktusträdgården, ökenzonen. Det var liksom stora träd av kaktusar. Nog har jag sett en del stora kaktusar förr men att de är som träd… Det fanns även drivhus för småkaktusar. Därinne var de mer som man är van att se dem hemmavid.

Vi tog en promenad genom Atlantskogen med vattenfall och små broar. Det fanns till och med en plats för meditation. Väldigt lugnt och fridfullt var det där. En trädgård med medicinalväxter fanns det också. Många arter av köksörter vi kände igen men fler som var, för oss, okända.

Vanligtvis brukar folk stanna i en till två timmar stod det i broschyren. Celina tänkte att vi skulle hinna med en park till och dessutom något ytterligare som jag glömt vad det var men vi blev kvar hela dagen. Det fanns så mycket att titta på och så fina strövområden att vi inte alls hade kust att gå därifrån.

Vi tog dock en paus för att fylla på lite energi i en serveringarna vid lunchtid, och då dyker ett par tjejer ur vår grupp upp. Lustigt ändå att vi lyckas vara på samma ställe vid samma tidpunkt när Rio är så stort!

Under eftermiddagen fortsatte vi att utforska parken. Vi såg en Japansk trädgård, kanonkuleträd och träd som var så ofantligt stora att man lätt kunde gömma sig, en massa orkidéer, ormbunkar, köttätande växter och andra kul arter.

Ett kanonkuleträd och namnet är lätt att förstå när man tittar på frukterna.

Ett oväntat möte

Mitt när vi som bäst strosade runt i godan ro hör man ett hallårop och så står Jen, en tjej från Galapagosgruppen där. Hon åkte tillsammans med sin bror Lloyd till Machu Picchu tidigt direkt på morgonen efter vi kommit till Quito igen. Snacka om att världen ändå är ganska liten, eller i alla fall Sydamerika! Vi bytte några ord om hur och vad vi gjort sedan Galapagos. Machu Picchu är tydligen värt att uppleva, precis som vi trodde.

Fram emot slutet på eftermiddagen när vi gått alla vägar, sett alla växthus och kände oss klara tog vi oss mot hotellet igen. Nu har vi världsvant klarat det där med Uber flera gånger och det fungerar ju alldeles finfint.

När vi väl kommit in till till vårt rum och satt oss ner med en öl och lite snacks orkade vi inte ta oss ut igen, istället blev det en dusch och lite skrivande . Ny dag med nya tag i morgon!

Vi avslutar gruppresan med en häftig stadsrundtur och bockar av en massa ”måsten” samt påbörjar nästa del av vårt äventyr.

Idag var det dags att ta farväl av vårt resesällskap den senaste dryga veckan. Tyvärr missade vi ju avslutningsmiddagen igår. Men dansshowen igår var verkligen fantastisk. Det gjorde dock att vi inte riktigt fick chans att säga farväl till alla. På morgonen träffade vi bara de som skulle på samma stadsrundtur som oss. Vi sa dock farväl till Celine och tackade för en trevlig resa.

Stadsrundtur i Rio De Janeiro

På dagens agenda står en stadsrundtur som sagt var. Rio har ju massor av ”måsten” och en del av dem stod på listan över det vi ska se under rundturen, det visste vi.

Det regnar idag och guiden berättade att det är mycket ovanligt. Ser man det positivt får vi därför uppleva något extra ovanligt. Men när jag tittade upp mot Kristusstatyn som inte ens syntes i diset som låg över berget var det klart blandade känslor får jag erkänna. Hur som helst bestämde guiden att vi började med de platser som inte krävde superväder så håller vi tummarna för bättre väder senare under dagen.

Ipanema

Vi började att fara ner mot Ipanema och baren Veloso där inspirationen till den internationella hitlåten 1962 ”The girl from Ipanema” uppstod. Detta var en helt obekant historia för min del men nog har jag hört sången tidigare märkte jag när jag lyssnade på den i efterhand…

De centrala delarna

Sedan for vi vidare in mot de centrala delarna av staden. Först ett snabbstopp vid Sambadrome Marquês de Sapucaí där karnevalen i Rio har sin stora uppvisning. Här skulle man verkligen vilja vara någon gång under karnevalsdagarna. Vem vet, någon gång kanske det blir verklighet.

Spontant känner jag att den här platsen sett bättre dagar än just idag.

Nästa stopp var ännu en okänd plats för min del. Det skulle dock visa sig att jag var i klar minoritet. De flesta, även Maria, verkade känna till Escadaria Selarón eller ”the Lapa steps”. En trappa vars steg och väggar pryds med tusentals kakelplattor från i stort sett världens alla länder. Vi stannade en stund och letade bland plattorna och försökte identifiera länderna. En riktigt spännande, och för mig okänd plats. Och visst hittade fler med svensk text och motiv.

Vi deltog i turistfotograferandet med liv och lust.

Den moderna katedralen Catedral Metropolitana de São Sebastião utgjorde nästa stopp. Det var verkligen en märklig känsla att se en katedral utformad i modern och klart annorlunda stil. I huvudet förväntar man sig ett klassiskt byggnadsverk från typ 1700-tal eller så och därför blev det en krock i huvudet. Jag gillade verkligen utformningen och kanske bidrog det faktum att det var söndag med mässan i full gång till hela upplevelsen.

Det småregnade lite fortfarande men luften var klarare när vi nu satte kurs upp mot Kristusstatyn. Först gjorde vi dock ett snabbstopp vid Carioca Aqueduct. En akvedukt som numer är ombyggd till en spårväg för tågen upp mot Santa Teresa.

Byggd som en akvedukt, används nu som spårvägsbro.

Uppför berget

Efter att ha knäppt ett par snabba turistbilder styrde vi uppåt. Smala gränder och vägar som påminde om våra äventyr i framför allt Madeira kanske. Oj, var GPS:en lurade bort oss där. Chauffören här verkade dock ha koll. Halvvägs upp stannade vi till och fick en minst sagt slående vy över Rio de Janeiro med flera favelor. Intressant att höra guidens berättelser över hur man ser på myndigheter, favelor och livet i Brasilien. Att påstå att förtroendet är stort för politikerna i allmänhet och regeringen i synnerhet vore nog att dra en av världens största lögner. Den skepsis vi svenskar många gånger uttrycker hemmavid, vare sig det handlar om sociala medier eller i lunchsamtal är som en västanfläkt.

På väg upp mot Kristusstatyn. Utsikten funkar!

Cristo Redentor

Vi for vidare uppför berget och nådde fram till kristusstatyn, Cristo Redentor på Corcovadobergets topp. Ja, eller snarare souvenirbutiken och där de sålde biljetterna vidare upp till själva Kristus. Guiden fixade biljetterna och vi tog därefter en av bussarna mot toppen. Jag tror, utan att googlat, att det gått nån typ av tåg upp till toppen tidigare. Det fanns åtminstone spår längs vägen upp.

Väl uppe var det regnfritt och sikten var riktigt bra. Utsikten är svår att förmedla men att vara här är en speciell känsla. Hur många gånger har man inte sett bilder härifrån och tänkt; dit vill jag! Nu var vi här. Jag fick nästan nypa mig i armen. Men det är en återkommande känsla under den här resan. Så många platser jag bara drömt om!

Vi fotade och njöt av utsikten och känslan innan vi tog oss ner med bussarna igen. Kan också avslöja att det inte blev några inköp i butikerna den här gången heller.

En klassisk vy tänker jag. Men lika häftigt för mig då jag varit där nu!

Santa Teresa

Det var nog svårt att toppa detta men på vägen ner gjorde guiden ett försök. Kanske minns ni spårvagnen och akvedukten? Spårvagnen går till Santa Teresa, en välbevarad stadsdel med välbevarad Europeisk kolonialstil. Vi stannade till och kikade på omgivningarna, jag tror jag hade trivts här. Hade jag bott nere i staden hade jag nog ofta tagit spårvagnen uppför berget och besökt någon av gatuserveringarna.

Sockertoppen

Nu återstod bara ett stopp. Den som kan något om Rio de Janeiro förstår att det måste handla om Sockertoppen. Tyvärr hade det börjat regna igen så guiden erbjöd biljetter som gällde i en vecka om vi ville ta det en annan dag istället. Vi kände dock att vi ville bocka av alla ”måsten” nu och göra resten av dagarna i Rio efter eget tycke och därför for vi upp nu.

För att nå upp till Sockertoppen tar man två linbanor. Vi var fascinerade över att de krävde att man skulle skanna biljetten på båda linbanorna, både på upp och nervägen. Jag vick inte ihop i huvudet varför det var så. Kunde man köpa enkelbiljetter? Hur gör man då? Hoppar man ner? Så många frågor som lämnades obesvarade. Men vi skannade biljetterna överallt och kom både upp och ner.

Utsikten då? Jo, hade jag varit i Rio utan att besöka sockertoppen hade det ju känts helt galet. Utsikten var minst sagt slående och en häftig sak var att se stora flygplan på inflygning mot inrikesflygplatsen en bra bit under oss. Men jag tror att hade vi besökt sockertoppen innan vi besökte Kristusstatyn hade upplevelsen varit större. Sockerttoppen är lägre och bjuder inte riktigt på samma storslagna vyer är min blygsamma åsikt.

På egen hand

Nu var rundturen slut och vi for tillbaks till hotellet. Där sa vi farväl till de som varit med på rundturen och plötsligt var vi åter på egen hand! Första uppgiften var nu att byta hotell. Vi skulle bo i närheten av Ipanema och den dryga kilometern, 1,6 km för att vara mer exakt, kändes inte speciellt lockande i regnet. Därför blev det vår första egna Uberresa. Nervöst men det gick enkelt och galant. Fortfarande förstår jag inte hur 25 kronor för en resa på 10 minuter kan gå ihop.

Det hade varit en fullmatad dag och nu ville vi bara ta det lugnt. Därför gjorde vi det riktigt enkelt för oss och besökte en affär och köpte lite mackor med tilltugg som fick utgöra middagen ikväll. Det var mycket att smälta och det kändes riktigt skönt att bara göra ingenting.

Nu är vi i Rio de Janeiro och går på stranden Copacabana. Vi ser på en fantastiskt fartfylld show med danser från hela Brasilien genom tiderna.

Mot Rio de Janeiro!

En av de städer som står på listan över våra ”måste besöka städer”. Lasse längtar efter att titta ut från toppen av sockertoppen och gå på Copacabana. Själv måste jag erkänna att jag nog fått en del om bakfoten för jag trodde att Copacabana var en gata… Nåja, man lär så länge man lever!

Dagen började med återresan från Ilha Grande med speedboat till fastlandet där en bussresa på dryga två och en halv timme tog vid. Strax efter lunch var vi framme vid hotellet. Den senaste halvtimmen hade då Celina gett oss en snabbguidning genom staden. Rio de Janeiro är en riktigt stor stad där det bor över 6 miljoner människor i bara stadskärnan och typ trettiotvå miljoner i hela regionen. Mäktigt!

Av det jag ser när vi åker förbi finns mycket  graffiti på betongpartier och husfasader. Många av dessa målningar är gjorda av kända graffitikonstnärer och staden har beställt dem. Men helt vanlig skadegörelse finns också en hel del av. Celina berättade även att det är en pågående tävling att sätta sin tagg så högt upp det går på fasaderna. Och det blir hela tiden högre och högre upp på husväggar och broar annat man kan måla på.

En eftermiddag i Rio

Det blev lite jäktigt när vi kom fram, inte för oss men alla andra, eftersom de hade biljetter till en fotbollsmatch med hemmalaget CR Flamengo och EC Bahia på den välkända fotbollsarenan Maracanã . Vi kände att det inte tilltalade oss alls att gå på fotboll idag heller så istället gick vi ner till stranden, Copacabana. I dag blåste det dock röd flagg och badvakterna hade tagit ledigt så badandet skedde på egen risk. Stranden hade det mulna vädret till trots ganska många besökare. Det är ju helg så även lokalbefolkningen går hit eller till Ipanema som ska vara den finare av stränderna enligt Celina. Ipanema är minst lika lång och har dessutom sol hela dagen. På Copacabana försvinner solen bakom udden runt tre på eftermiddagen.

Vi vandrade åt samma håll längs stranden som Deirdre gör enligt Cornelis Vreeswijk. Folk spelade volleyboll, byggde sandslott, drack öl, hyrde ut solstolar och annat. Det fanns även några knäppgökar som satte sina liv på spel och badade. Och jag kan tänka mig hur trångt det kan vara under högsommar, eller karnevalstider! Det blåste upp höga vågor som for in över stranden men vi fick oss trots det en fin promenad utan att bli blöta om fötterna! 

På vägen tillbaka passade vi på att äta middag för senare ska det bli dansshow på Jinga Tropical.

Showdags

Återigen en snabb dusch och så iväg igen. Några till från gruppen skulle med och vi samåkte uber. Det var första gången vi åkte uber, vi är inte ens särskilt bra på det där med att åka taxi. Inte ens hemma åker vi taxi annat än vid få tillfällen vi ska till eller från Arlanda. Oftast tar vi ju flygbussen. Men det fungerade ju fint så det blir nog fler gånger. Vi blev avsläppta vid ingången till ett stort köpcentrum där teatern Jinga Tropical skulle vara någonstans, vart var bara frågan… Tillslut kom vi, efter att ha frågat oss fram, till teatern med några minuters marginal. Showen var en resa genom dansens Brasilien. Fart och fläkt, inte en lugn minut under hela showen! Fantastiska dansare som interagerade med publiken. De gick längs väggarna och över stolsryggarna.

En riktigt härlig show som varmt kan rekommenderas för den som har vägarna förbi Rio de Janeiro en torsdags- eller lördagskväll.