Vi är i Paraty, den lilla staden vid Brasiliens kust som fick ett uppsving av turismen på 1970-talet efter att ha varit nästan öde och haft mycket begränsade ekonomiska resurser.
Från Igassau mot Paraty
Väcktes i någorlunda human tid av väckarklockan, packade ihop oss (börjar få rutin på det nu!) och gick ner för att äta frukost. Fortfarande verkar frukostarna mest bestå av äggröra och korv i tomatsås samt sötsaker typ mjuka kakor med glasyr. Jättekonstigt! Juicen däremot brukar vara fantastisk! Oftast nypressad apelsin men ibland melon, papaya, mango eller nån blandning. Faktiskt är även kaffet oftast helt okej även om inget går upp mot perkulatorbryggaren hemma.
Flyget mot Sao Paolo lyfte i tid och bussen hämtade upp oss där den skulle. När vi var ungefär halvägs till Paraty lade sig en tjock dimma över nejden. Tur att bussföraren kunde vägen för den var rejält slingrig. Vi kom dock fram välbehållna efter en lång resdag på ungefär 11-timmar. Ett enkelt bed & breakfast blir vårt hem de närmaste nätterna.
Lunchstopp på väg till Paraty med bussen.
Celina, vår CEO, hade bokat middag på en restaurang som var helt fantastisk, vilka uppläggningar!! Mätta och nöjda efter en (igen) lång dag tumlade vi i säng.
Kvällspromenad mot dagens middag.
Paraty i kvällssken.
Idag måste middagsbilder läggas ut! Det här är Lasses fisk.
Middag även för mig, sallad med ätliga blommor.
Paraty
Denna dag är vår egen! Flertalet av de andra valde att ta en båttur runt bukten för att bada på lite olika stränder. Själva valde vi att uppleva Paraty på egen hand. Det är galet varmt, fortfarande runt 35-40 grader, så man blir svettblöt bara man rör sig. Vi bor ungefär en och en halv kilometer från själva gamla stadskärnan så det är en bit ”transportsträcka” innan vi når de gamla kullerstenarna.
Transportsträckan in till kärnan av gamla Paraty.
Ett snabbstopp i affären för inköp av vatten visade även att vitlök är gångbart i dessa nejder. Kvinnan fyllde en påse med säkert två liter vitlök.
Innan jag sett gatorna här trodde jag att Guatemalas kullerstensbeläggning var det värsta som fanns, men detta är värre! Vid högt tidvatten når havsvattnet in i gränderna vilket gör att stenarna är ganska slipade och glatta. Dessutom lutar alla stenarna in mot mitten av gatorna, som ett v ungefär. Allt för att skydda husen mot tidvattensvätan.
Kullirullstenar av det värre slaget.
Även i stan finns märkliga, läs ovana för mig, djur.
Kort om Paraty
Paraty har en lång historia med blomstringstid under 1700-talet. Då upptäcktes guld i området som fraktades via Paraty för att Portugiserna skulle ha koll. När guldet sinade kom socker- och kaffeodlingar att ta över. Paraty föll mer eller mindre i glömska under slutet av 1800-talet. Men staden fick åter nytt liv under femtiotalet då man byggde en ny väg mellan Sao Paulo och Rio de Janeiro. Den intakta kolonialbebyggelsen, den orörda naturen och de fina stränderna i området lockar massor av turism hit. Och på 1970-talet fick Paraty sig åter ett ordentligt ekonomiskt uppsving i och med att turister hittade hit till den lilla vackra byn. Tänk vad en väg kan åstadkomma.
Fina hus i ”City”.
Gamla stadskärnan i Paraty
Det fanns många fina hus och gränder som vi traskade förbi bland annat par gamla kyrkor, som låg vackert precis vid havet. Vid Santa Rita kyrka hade tidvattnet dragit sig in i gränderna och nådde över fotknölarna. Det blev till att leta alternativa vägar för att ta sig fram. Längs kajerna låg många färgglada båtar som väntade på att köra ut turister till andra stränder.
Santa Rita kyrka med klocktorn och allt. Byggdes på 1700-talet åt befolkningen med blandad hudfärg. Då fanns även en egen kyrka för den vita delen av befolkningen tillika en annan kyrka för den mörkhyade delen.
Tidvatten på väg in i gränderna.
Nossa Senhora das Dores, kyrkan för den vita 1700-tals eliten…
En av kajens små färgglada båtar.
När fötterna tröttnat på att parera varje fotsteg längs kullerstensgatorna letade vi oss ner till stranden där vi satte oss och mös med utsikt över horisonten.
Lugn och ro för både kropp och själ. Och ännu en öl till appen Untapped. Praktiskt att bara öppna och ställa ut flaskan ur kyllådan så kommer en ny utan att man behöver fråga. 🙂
Försvarsverk
Lite senare och styrkta till både kropp och själ och kanske något svalare, eller mindre varma i alla fall, beslöt vi oss för en promenad upp till ett gammalt försvarsverk högt upp vid inloppet till hamnen. Att det var ett försvarsverk nosade vi upp lite senare för Celina sa att det var en fyr. Dock fick vi inte riktigt ihop det med kanonerna och vi saknade själva fyren där uppe på toppen. Hur som helst var det en fantastisk utsikt som gjorde promenaden värd besväret.
Gamla kanoner vid försvarsverket.
Både selfiekungar och utsikten bakom, ibland lyckas vi tycker jag! Uppifrån försvarsverket.
På hemväg, lika långt ner som det var upp.
Middag
Åter på hotellet återstod att duscha och göra sig redo för kvällens middag. Denna gång var det en av Rio de Janeiro regionens få thaimatställen som vi skulle besöka. Enligt Celina finns det endast få thaimatställen i Brasilien, oklart varför, men desto fler sushirestauranger. På väg dit började det blixtra. Lila blixtar gick kors och tvärs över himlen. Vi klarade oss dock från regnet på vägen dit. Åt en god Pad thai med många räkor, inte bara de där vanliga fem.
Thaimiddag med Caipirinha i väntan på övriga.
När vi var klara och skulle hem igen så hade himlen öppnar sig och regnet formligen öste ner. Istället för att gå blev det blev taxi tillbaka till hotellet! Måste ändå säga att det var ett mäktigt åskväder med lila blixtar i den svarta natten och skarpa knallar som skallrade i dörrarna.
Ett svar till ”Resdag, Paraty och tjusig middagsmat”
Nog liknar det Guatemala, allt! Verkar vara en superfin liten stad det där, den ska absolut sättas på kartan någon gång!