Norrland 2026
Vi har pratat länge om att vi måste se även de norra delarna av vårt land. Det var nära att vi gjorde slag i det under pandemiåret 2020. Men vi blev osäkra på hur det skulle funka att resa i våra grannländer och därför blev det inget. Men skam den som ger sig! I år bestämde vi oss för att nu får det vara dags! Det blev en fantastiskt vecka i en för oss ny men fantastiskt del av Sverige!
På den här sidan berättar vi om våra upplevelser och intryck.
Vår resa runt Norrland (ca 140 mil)
Häng med oss på vår tur i Norrland!
-
Ett fort, en stor fors och midnattssol
Att åka till Norrland har vi funderat på i många år nu. 2020 blev det nästan verklighet men i sviterna av Coronapandemin var gränsen mot Finland lite oklar om vad som gällde. Sverige var ju inte så restriktiva med rekommendationer.
Nåja, bättre sent än aldrig. Nu är det dags! Egentligen startade vi resan redan igår med att ta tåget från Hedemora där vi varit den senaste veckan. Det gick hur smidigt som helst att kliva av på Arlanda station och direkt var vi inne på flygplatsen.
Vi checkade raskt in på Comfort hotel och satte oss med den obligatoriska flygplatsölen och njöt av den alltid lika speciella känslan som råder på flygplatser. Den där upplevelsen att vara mittemellan, några springer för att hinna med sitt flyg andra ligger och sover. Som ett tak över allt ligger förväntningarna i luften.
Hamburgare på hotellet till middag och sedan lite planering av boende de kommande dagarna. Den första natten ska vi bo i Jukkasjärvi på Peace and Quiet i en glasigloo på en flotte långt från närmaste granne. Sedan får vi se vad vi känner för.
Det blev en tidig läggkväll eftersom vi skulle upp tidigt då flyget gick redan klockan sju och vi ville hinna äta frukost först.
Flyget landade precis på tid och det gick smidigt att ta sig biluthyrningen. Där visade det sig att vi blivit uppgraderade och fick en större finare bil än vi bokat. En riktig pigg rackare som drar iväg som ett spjut när man petar på gaspedalen. Chatte (Chat GPT) har sagt att det vi verkligen måste se idag är Storforsen i Älvsbyn så dit åkte vi.
Gammelstads kyrkstad
På vägen till Storforsen föreslog Chatte att vi skulle ta ett kortare stopp på Rödbergsfortet i Boden för att se en vacker och intressant plats. Dock öppnade de först klockan tio och då hade vi typ en kvart kvar att spendera för att slippa vänta utanför grindarna. Vi såg en krumelur med Gammelstads kyrkstad. Snabbt svängde vi av och kom till Nederluleå kyrka.
Nederluleå kyrka
Foto för en geocache
Hela området kring kyrkan var bebyggt av små röda stugor som människor på landsbygden sov i när det var dags för kyrkobesök. Gammelstads kyrkstad har bevarats väl och undsluppit bränder och förstörelse ända sedan 1600-talet och togs år 2020 upp på UNESCOs lista över världsarv.
En del av kyrkbybebyggelsen
Rödbergsfortet
Nästa stopp, Boden. Rödbergsfortet ingick i Bodens fästning som började byggas 1901. Det byggdes då fem stora fort varav Rödbergsfortet var ett. Det är även det fort som användes längs och togs inte ur bruk förrän 1998. Fortet bemannades av 500 soldater och var befäst med åtta kanoner.
Utsikt över hela Boden!
Väl bevarad gammal försvarskanon
Vägen upp var slingrig och smal, att den var enkelriktad visste vi inte förrän vi kom upp, så vi körde väldigt försiktigt. Väl uppe möttes vi av storslagen utsikt över Boden. Det finns guidade turer för den som gillar militärhistoria, Själva valde vi att ströva runt på egen hand en stund och känna av historiens vingslag bland kanoner och försvarsverk.
Fler gamla försvarshemligheter
Numera är nästan alla välkomna hit!
Storforsen
Nästa mål var till slut Storforsen. Enligt Chatte skulle Storforsen vara mest lättillgänglig från Hotell Storforsen som dessutom har en lunchrestaurang med utsikt över vattnet. Efter att ha intagit en riktigt god och prisvärd lunch visade det sig att kommunen stängt av bron som gick längs forsen för underhåll. Jaha, då får vi ta en annan väg med apostlahästarna vilket de föreslog i receptionen. När vi gått en bit insåg vi att det var ganska långt till naturreservatet och gick tillbaka för att ta bilen istället.
Lunchutsikten från hotellet.
Måste säga att den där forsen inte är att leka med. Storforsen är Europas största oreglerade fors, de sista sexhundra meterna har den en fallhöjd på femtio meter. Just nu i slutet av juni (efter snösmältningen) är flödet som störst, upp mot åttahundrasjuttio kubikmeter per sekund! En riktigt mäktig syn.
Talar för sig själv
Lägg märke till midgeten i bakgrunden, den är inte AI…
Hela området är ett lättillgängligt naturreservat med trägångar över små vattendrag och svåra passager. Det finns många jättegrytor av varierande storlek i de släta klipporna, som faktiskt påminner en del om skärgårdsklipporna där hemma.
Jättegryta (eller hjärtegryta?)
Ungefär 720 km hemifrån
Det är inte direkt handikappvänligt överallt men det finns platser även för att ta sig fram med rullstol till vattnet. Rekommenderas om man har vägarna förbi.
Polcirkeln
Vi for vidare efter att ha vandrat av oss en del av den god lunchen på klipporna vid Storforsen. Och nu närmade vi oss Polcirkeln kom vi plötsligt på. Och straxt efter nästa kurva var vi där! Härifrån och norrut upplever man minst en dag då solen aldrig går ner om sommaren. Självklart fanns det en cache vid polcirkeln annars hade det varit konstigt så den tog vi också såklart.
Lasse sittande mitt på Polcirkeln
Glasigloo
Nu närmade vi oss vårt slutmål för dagen Peace and Quiets Floating Glass Room vilket ska vara en liten ”igloo” på vattnet där vi ska sova i natt. När vi parkerade bilen på anvisad plats fick vi för första gången känn på det där med norrländska myggor. Jösses, vad med mygg det var när vi skulle packa om för att ta med oss det nödvändigaste för vår promenad genom skogen ner till igloon. Tur vi tagit med myggstift!
Packning under myggattack!
Det var en trevlig promenad genom en tyst skog där endast enstaka fåglar och mygg hördes. Det doftade gott av pors och skvattram.
Promenad ner mot sjön i en tyst skog
När vi närmade oss vattnet såg vi tre små igloos vid stranden. Idag var vädret inte riktigt på vår sida och regnet hängde i luften. Vi klev in i den högra igloon som vi fått anvisningar om. Där hade de nog glömt att titta in innan vi kom för det fanns fortfarande mat kvar sedan tidigare gäster.
Vårt hem för i natt en sjösatt igloo
Efter att ha ringt det telefonnummer som vi fått visades vi istället till mittenigloon. Lite varmt var det eftersom den inte preppats för vår ankomst men efter ett tag blev det svalare när fläkten blåst ut instängdheten. Det kom små regnskurar då och då men vi hade det torrt och bra i igloon och njöt av att vara nära naturen. Det är fascinerande det där med midnattssol förresten, det är liksom fortfarande dag fast klockan närmar sig nio på kvällen. Det ska klarna upp men ganska trötta efter att ha gått upp klockan fyra i morse så slumrade vi till ganska snart.
Midnattssol
Vid klockan elva var det fortfarande ljust som på dagen, solen hade kommit fram ur molnen och sjön låg klar och blank. Jag gick ut för att ta en bild och upptäckte att det luktade dieselavgaser och märkte att det var som ett stort moln av rök runt skorstenen. Inne i igloon var det också fullt av dieselrök. Det blev till att vädra och ringa upp Peace and Quiet igen och fråga hur vi skulle göra. Det gick att justera fläkten från hans håll så efter att ha vädrat ordentligt så somnade vi om. Bilden med igloon i midnattssol blev alldeles magiskt så det var nog meningen att jag skulle vakna och gå ut just då.
Midnattsolen levererar!
-
En torrlagd fors, några städer och en Lapport
Vi lämnar Jokkmokk och far vidare längs Inlandsleden. Gör ett snabbesök i två större orter och bor vid Torneträsk med strålande utsikt över Lapporten.
Vi vaknade upp till molnigt väder igen. Vaknade och vaknade… jag tror natten bestod mest av slummer eftersom vi inte begripit det där med att det är nästa lika ljust dygnet om. Undrar hur man uppskattar tiden häruppe. Jag tror det kanske är något man får med sig och instinktivt bedömer utifrån solens läge kanske.
Vi åt en enkel frukost och packade ihop våra saker och tog oss igenom skogen. Återigen slogs jag verkligen av att uttrycket ”bedövande tystnad” inte är taget ur luften. Absolut tystnad slår liksom emot en på nåt konstigt vis. När vi vandrade där på stigen med moln hängande i luften var hela naturen tyst. Ljudet av en mygga var nästan öronbedövande. Sist jag kände något liknande var nog på Island.
Mot Gällivare
Väl uppe vid vägen igen såg vi att bilen stod kvar. Det var ju bra. Vi packade in allt och styrde mot Gällivare, en tur norrut längs inlandsvägen på knappa tio mil. Vädret blev soligare men ändå föll det regnskurar. Svårt att förstå var de kom ifrån och vissa sträckor var helt torra. Väldigt lokalt regn med andra ord.
Vägarna här var annars raka och ensliga. Mycket skog och ett och annat berg. Ännu ingen riktig fjällkänsla. Biltrafiken var gles får man väl säga, åtminstone mot vad vi är vana med hemifrån.
Här låter man vägarna vara raka!
En annan skillnad var alla parkeringsfickor. Med ett fåtal kilometrar emellan fanns det parkeringsfickor utspridda vilket gjorde det lätt att stanna still och kanske släppa förbi de som ville köra betydligt fortare än hastighetsbegränsningen angav. Jag som trodde att man tar det lugnt i Norrland och inte stressar.
En sak som stressar mig däremot är att det började dyka upp renar. De framstår verkligen inte som särskilt smarta djur när de strövar helt lugnt omkring mitt på vägen. De har ingen brådska att flytta sig och verkar helt obrydda. Sån tur är ser man dem på rätt långt håll och jag misstänker att renarna är orsaken till att man tagit bort rätt mycket skog längs vägkanten så att man ser dem ännu bättre.
Varför är renarna på vägen? Varför flyttar de inte på sig? Så många frågor…
Harsprånget
Knappt halvvägs mot Gällivare for vi förbi en skylt till Harsprånget. Jag reagerade försent men insåg snabbt att här borde man nog stanna. Det var ett namn som jag mindes från geografilektionerna i mellanstadiet. Så det blev helt enkelt till att vända och köra tillbaks.
Harsprånget är Sveriges största vattenkraftverk men var också namnet på den 75 m höga fors som som fanns här innan uppdämningen. Vi parkerade och följde spänger och broar ner mot den ursprungliga älvfåran. Runt om rann vatten i mindre bäckar ner för berget. Väl nere kunde vi blicka ut över ett mäktigt stycke natur. Att tänka sig en stor och mäktig fors rusa fram här är lite speciellt. Vi var glada att vi tagit oss tid att vända om.
En torrlagd fors, kallad Harsprånget. Högst upp syns kraftdammen.
En nöjd Lasse njuter av dagen.
Gällivare
Vi fortsatte mot Gällivare och molnen hopade sig åter. Temperaturen sjönk och det började regna. Inget optimalt väder att turista på med andra ord. I Gällivare hade vi spetsat in oss på åtminstone ett stopp. Olika googlingar på temat ”Om man ska göra en enda sak i Gällivare, vad gör man då?” så var svaret entydigt; Se utsikten från Dundret. Dit ska man kunna ta sig hela vägen upp med bil på sommaren. Vi missade dock avfarten och ska jag vara ärlig tyckte jag att det såg lite väl spännande att ta sig upp där med vår låga hyrbil. Men jag är lite harig av naturen när det gäller sånt.
Vi tog istället vägen upp till Björnfällan. Inte lika högt men i dagens regn och 7 gradigt väder kändes det perfekt. Härifrån kunde man gå vidare uppåt till en utkiksplats men vi var ärligt talat inte sugna alls. Utsikten var inte fel alls härifrån enades vi om innan vi sprang tillbaks till bilen och körde ner igen.
Kiruna
Efter en kort tur genom stan (jag har varit här förut) lämnade vi Gällivare bakom oss och styrde vidare norrut. Nästa stopp var Kiruna, staden som flyttar. Dit är det ca 12 mil.
Naturen bjöd ungefär på samma intryck alltjämt. Lite mer fjäll dock. Och kanske att skogen började bli lägre. Det bestående intrycket var att det var lite enformigt lika, samt att norrlänningar inte alls bara tar det lugnt.
Väl framme i Kiruna hade vi inte jättemycket på vår lista. Men träkyrkan ville vi se. Så den styrde vi emot. Det första intrycket av Kiruna var verkligen, Wow, här håller man på att bygga en ny stad. Det som står ser helt nytt ut och uppfört i modern stil. Det kändes märkligt att gå runt och se alla helt nya byggnader, med stora ytor av byggarbetsplats emellan husen där traktorer och annat slet för att skapa nya saker.
Där är den, Kirunas kyrka, idag omgiven av en stor arbetsplats.
Studsade till när vi såg att här ligger det berömda Mommas krog.
Vi parkerade vid det skandalomsusade badhuset som kostat kommunen hisnande 1.4 miljarder och gick en kort promenad genom staden. Vi fick betrakta kyrkan från håll, den såg ut att vara helt omringad av byggarbete men platsen man valt efter flytten var vacker.
Fjäll och sjöar
Nu var det dags för den sista biten av dagens resa. Vårt mål planerade vi igår; Hotell Fjället i Björkliden. Det är en resa på ca 11 mil och vi hade blivit utlovade att detta skulle vara en av den här resans vackraste etapper.
Vi blev inte besvikna! Så snart vi lämnade Kiruna öppnade hela landskapet upp sig. Mäktiga fjäll och hissnande natur mötte oss. Vädret började klarna upp och när vi sedan kom fram till Torneträsk blev intrycket ännu mer intagande. Vi stannade till längs vägen vid några parkeringsfickor och bara njöt.
Den här utsikten gick inte av för hackor!
Ett vägstopp vid torneträsk.
Lapporten och hotellet
Till sist var vi framme vid hotellet. Det lågt högt upp med strålande utsikt över Torneträsk och Lapporten. Rummet vi bokat lovade utsikt över både träsk och Lapport, inte heller där blev vi besvikna. Vi installerade oss i rummet och testade några Kirunaproducerade öl innan det var dags att äta middag.
Där är den, Lapporten!
Middagen var supergod och intogs till en ännu bättre utsikt. Vi slog på stort och körde en trerätters med lokalt tema. Nöjda med ännu en superdag kröp vi i säng på vår andra dag i Norrland. Det känns verkligen som vi varit här betydligt längre!