Vi tar bilen till Patreksfjörður istället för färjan och lär oss vad ”Malbek endar” betyder samt förstår på riktigt varför det kallas för bedövande tystnad.

Efter att funderat igår över bilfärjan och den sena avgången bestämde vi oss för att avboka den och istället ta oss bilvägen till Patreksfjörður på västfjordarna, längst upp i nordvästra hörnet av Island. Att vänta hela dagen i Stykkishólmur kändes inte så lockande eftersom vi inte hittade nåt jättespännande att göra i trakten.

Vi begav oss därför iväg straxt efter nio och styrde söderut och efter nån mil svängde vi österut längs kusten. Här övergick vägen i grusväg och det blev en spännande upplevelse att fara fram längs knappt sex mil grusväg. Lite skumpigt, kurvigt och backigt. Den glesa trafiken gjorde dock att det gick hyggligt.

Oj, är det dit ner vi ska.

När vi åter fick asfalt under hjulen var det dags att svänga norrut mot västfjordarna. När vi kört ett tag och passerat avtagsvägen mot väg 608 möttes vi åter av skylten ”Malbik Endar” som innebar att det var dags för grusväg igen. Detta skedde samtidigt som de verkligt branta partierna av resan började. Kombinationen av smala grusvägar i serpentinform och 10-15 graders lutningar gjorde det hela rätt intressant men vyerna var otroliga när vi for fram högt över vackra, stilla fjordar och längs med ännu högre berg.

Lunch med bedövande tystnad

Så småningom återgick vägen i asfalt och då klockan nu var runt ett kändes det lämpligt att stanna till för en lunch. Den intogs vid änden av en fjord i strålande solsken på en rastplats alldeles vid vägkanten.

Sämre lunchplats har vi haft.

Vet man inte vad som menas med bedövande tystnad bör man besöka Island i allmänhet och västfjordarna i synnerhet. En vindstilla solig dag som denna är det verkligen helt tyst sånär som på ett och annat naturljud ibland. Detta trots att man sitter jämte en av de ”stora” vägar som leder upp till den här delen av Island. Nån gång var tionde minut eller så avbryts tystnaden av ett passerande fordon men det är allt. Tystnaden blir då verkligen bedövande och slår emot en nästan som ett knytnävsslag. Vi brukar ofta säga att hemmavid är den tystaste plats vi vet (att flotta på Klarälven var en betydligt ljudligare upplevelse om man säger så) men här är det ännu tystare.

På kringlejakt

Efter lunchen for vi vidare. I våra guideböcker fanns inte mycket utmärkt längs den här rutten (folk tar väl färjan kanske) så när vi fick syn på en kringla svängde vi av för att få röra på benen åtminstone. Kringlan tog oss på en kort prommis genom närområdet och visade upp en liten grotta som hade betydelse i några lokala sagor samt en allmänt trevlig utsikt.

Saker man finner om man letar kringlor.

Därefter var det dags att tanka. Det var en historia i sig. I automaten skulle man nämligen i förväg bestämma hur mycket man skulle tanka för. Ok, vad kostar bensinen och hur mycket rymmer tanken i vår hyrbil? Vi gissade nog hyggligt rätt iaf för tanken blev full och hela summan vi angivit gick i. Vad som hänt om det blivit fullt innan förtäljer inte historien men kanske hade enbart det belopp som förbrukades dragits, vad vet vi.

Fem minuter tidigare var det strålande sol. Detta skifte skedde när vi kom upp i bergspasset.

Patreksfjörður

Sedan återstod blott en timmes körning innan vi nådde Patreksfjörður där vi har vårt hotell för de närmaste två nätterna. Patreksfjörður är en liten fiskeby i sydvästra delen av västfjordarna. Vi passerade ett gäng laxodlingar på väg in mot byn.

Patreksfjörður i skymning när vi mätta och belåtna vandrar mot hotellet.

Vi var rätt tidiga idag och tog det lugnt några timmar innan vi gick in till stan och åt supergod fisk på restaurang Stúkuhúsið som födelsedagsmiddag. Mätta och belåtna återstod sedan enbart natten. Vi höll utkik men såg ännu inget norrsken. Västfjordarna ska vara rätt ställe för det och det vill vi verkligen se!