Vi besöker Látrabjarg i hopp om att få se Puffins, lunnefåglar. Far på spännande och branta vägar i otrolig natur.

Åh, Pannkakor till frukost! Det har vi längtat efter i flera dagar!! Passade även på att planera dagen när vi käkade frukost. Idag har vi tänkt se Lunnefåglar, Puffin på engelska, sälar och en kanelfärgad sandstrand. Vi förberedde dagens macklunch och gav oss iväg.

Mot Látrabjarg

Vägen till Látrabjarg åkte vi förbi på väg till Patreksfjörður igår, så vi var beredda på att det skulle vara grusvägar och ganska högt upp. Men om det var så igår var det ”värre” idag. Smalare vägar med sämre vägbeläggning, högre upp och brantare velodromliknande kurvor där serpentinen svängde 340 grader…

Strandad båt. Som av en händelse hade nån gömt en plastburk här.

På vägen stötte vi på en båt som hamnat på land nån gång för länge sedan. Där var det nu en rastplats och där det finns rastplatser finns det ofta plastburkar. Burken hittades och loggades och vi fortsatte sedan vår färd mot Látrabjarg ivriga att se Puffin på riktigt.

Upp mot toppen. Hoppas vi inte får möte.

På spaning efter puffins på Látrabjarg

Efter ytterligare velodromliknande och hissnande vyer kom vi så fram till den punkt av Europa som ligger längst västerut, Látrabjarg. Precis när vi stannade bilen kom nån sorts räv springande. Den hade nästan kroppsform som en björn men med rävsvans och väldigt mycket mindre. Vi googlade när vi kom tillbaks och gissar att det vi såg var en ”Icelandic artic fox”. Det här bådar ju gott, naturen levererar!

Icelandic Artic Fox tror vi att det är.

Höga, branta klippor stupar ner i det turkosblå havet. Den karga omgivningen utan träd så långt ögat kan nå, gör att det blir en slående dramatisk effekt tillsammans med tystnaden. Några måsar flyger omkring utanför klipporna. Men var är alla Puffin? Vi konstaterade att de nog redan flyttat ut på havet för vintersäsongen. Tydligen tillbringar de sin tid under vintern flygandes ute på havet.

Látrabjarg. Personerna på toppen ger lite perspektiv till storheten..

Sälstranden

Lite besvikna för att ha missat Lunnefåglarna, som vi verkligen vill se i deras naturliga miljö, tar vi oss mot dagens nästa stopp den kanelfärgade stranden där sälarna brukar hålla till. Lasse ville köra för det kändes läskigare att sitta bredvid…

Stannade till för lunch vid ruinerna av ett gammalt fiskeläge där fiskarna bodde mellan april och oktober fram till 1880 någon gång. När det ligger så otillgängligt till idag kan jag tänka mig hur hårt livet var för 140 år sedan! Tuffa tjejer och killar på den tiden.

På väg ner. Perspektivet och känslan är svårt att få på foto..

Vägen till Rauðasandur var ännu tuffare, brantare och smalare, jösses, vad har vi gett oss in på? Väl mera vid havet igen vid korsningen där vägen delade sig så fanns inte längre någon skylt till Rauðasandur. Ingen speciellt kanelfärgad strand eller några sälar heller… Vi tog trots allt en promenad mot vattnet igenom en hage med kossor. Lasse gick trots det modigt och utan minsta tvekan!

Ingen sand på stranden idag.

Efter dessa äventyr bestämde vi oss för att det var dags att åka hem till hotellet för en stunds paus. Ikväll blir det middag och bad i varmbassäng.