Jorden runt på 90 dagar

Vi kastar oss in i legenderna om Rapa Nui, besöker spännande platser och får en sista trevlig kväll i Hanga Roa innan vi återvänder till civilisationen.

Idag var det dags för vår andra utflyktsdag. Vi hade två halvdagsturer planerade med samma guide och gäng som igår. Straxt efter nio blev vi upplockade och sedan bar det iväg söderut.

Rano Kau och Orongo

Vädret var i dag strålande soligt och relativt vindstilla. Guiden sa att vi hade riktigt tur med vädret eftersom det vanligtvis blåser rätt ordentligt. Första stoppet idag var i en restaurerad by med namnet Orongo som användes enbart för ceremoniellt bruk. Den är belägen högst upp på vulkanen Rano Kau. Här höll man, enligt berättartraditionen, en årlig tävling mellan stammarna. En utvald kämpe ur varje stam skulle med hjälp an en liten flotte tävla om att simma ut till den närliggande lilla ön Moto Nui och klättra upp för att hitta och ta med sig ett ägg från de häckande Manutarafåglarna.

Ön Moto Nui är den yttersta ön på bilden.

Ägget skulle sedan föras helt tillbaks till stamhövdingen. Den stamhövding som först presenterade ett ägg blev ”guvernör” för hela ön till dess nästa tävling ägde rum. Enligt guiden ristades ett speciellt pictrogram varje gång en vinnare utsågs och totalt har man hittat 180 stycken sådana bilder. Jag kan tänka att det är en riktigt lång tid att bevara den typen av traditioner. I dagens tidevarv förändras saker och ting med en betydligt högre takt.

Det var en viss känsla att vandra kring bland de restaurerade husen och tänka tillbaks på gamla tider. Hur annorlunda måste det inte varit och hur såg människorna på världen. Tänk om stenarna kunde tala!

Ranu Kau

Efter att passerat byn kom vi upp på toppen av den vilande vulkanen. Idag hade vi betydlig bättre tur med vädret jämfört med när vi var på Isla Isabela på Galapagos. I strålande sol fick vi beskåda hela kratern. Men den här är betydligt mindre, enbart runt 1 500 meter om man jämför med den som fanns på Isabela. Upplevelsen att verkligen se vulkanen trumfade såklart dimman på Isabela.

Guiden pekade ut var starten av tävlingen Tangata manu ägt rum. Nere i kratern växte förr material för att kunna bygga sin ”flotte” och sedan klättra över den kortaste branten ner till stranden ett par hundra meter ner för att simma de dryga 4 500 metrarna ut till ön, klättra upp och hämta ett ägg samt återvända samma väg. Idag var det lugnt väder. De flesta dagar här blåser det mer. Slutsatsen måste bli att det var rätt tuffa grabbar (gissar att det det var grabbar) som blev utvalda att representera sin stam.

Vinapú

Nästa stopp gjordes vid Vinapú. Det var ännu en by med en plattform och stupade Moaier. Det ger verkligen ett sorgligt intryck att se dem ligga med ansiktet rakt ner i marken. Man anar på nåt sätt den vrede som ligger bakom handlingen när man står och ser på förödelsen.

Sorgligt stupade Moaier

Det här var den plats som ligger längst ifrån Rano Raraku där man hittat Moaier. Drygt två mil har man släpat dem. En rätt storartad bedrift får man väl säga. Av naturliga skäl var det inte de största som låg stupade här men stora var det likväl.

Det som var mest intressant här var dock själva plattformen och hur perfekt man lyckats passa in stenarna i varandra. De är gjort med en teknik man finner ibland annat Cusco vilket anses bevisa att någon typ av utbyte med Peru förekommit eller att Rapanui-folket härstammar därifrån.

Baksidan av den nyaste Ahun i området. Notera hur stenarna fogats samman.

På platsen fanns även en äldre plattform och för ett otränat öga som mitt kunde jag bara hålla med guiden om att konstruktionen var helt annorlunda. Den var så annorlunda att man på nåt sett inser hur länge den här kulturen egentligen levde.

Här syns den äldre Ahun. Även jag ser skillnaden.

Lunch i Hanga Roa

Nu var det slut på förmiddagsturen och vi blev skjutsade tillbaks till Hanga Roa. Vi stannade till på hotellet och slängde av oss onödiga jackor och tröjor innan vi gick ner mot stranden. Gick runt en stund innan vi fastnade för en restaurang straxt ovanför öns fotbollsplan där vi käkade varsin lunchmeny bestående av en stor tonfiskfilé med ris respektive sallad. Supergott! Mätta vandrade vi vidare ner för backen och slank in på en annan bar för att testa den lokaltillverkade ölen Mahini. Vi testade både deras IPA och Pale Ale. Båda var trevliga bekantskaper, även om nog miljön bidrog till den goa känslan.

Ahu Akivi

Vid tretiden var det dags för eftermiddagsturen. Vi blev upplockade vid fiskehamnen och for iväg mot Ahu Akivi. Här stod ännu en restaurerad plattform med sju maorier. Det som skilde dessa från andra är att de stod riktade mot havet. Historien säger att dessa symboliserar de sju ursprungliga utforskarna som på en dröm ifrån en präst till Hotu Matu berättade om ön och om hur man skulle hitta hit.

De sju navigatörerna vid Ahu Akivi.

De sägs ha funnit allt det som berättades om och återvänt för att föra folket hit. Deras uppgift är således att blicka ut över havet och mot ursprunget till Rapanuifolket. Plattformen är dessutom riktad så att alla Moaier blickar rakt mot solnedgången under vårdagjämningen och har ryggen mot solnedgången under höstdagjämningen.

Till skillnad mot alla andra Moaier blickar dessa ut mot havet och moderfolket

Puna Pau

Nästa stopp var vid Puna Pau. Här tillverkade man alla ”hattarna”, Pukao. De som ännu låg kvar var jättestora jämfört med de vi sett. Förklaringen var enkel när man tänker på det. Materialet, röd scoria, är förhållandevis lätt och sprött och att flytta dessa cylindrar görs enklast genom att rulla dem. På vägen tappar de därför bitar och det behöver man ta med i beräkningen när man tillverkar dem.

Stora hattar redo att rullas över ön

Guiden visade oss vidare upp för backen och till en minst sagt mäktig grop. Här hade man hämtat alla hattar och när man ser gropen inser man vilket otroligt jobb man lagt på dessa Moaier egentligen. Hur hade man tid att avsätta för det? Det är lättare att tänka att fixa mat och annat för de första stegen i Maslovs behovstrappa borde betyda mer.

Tahai

Det sista stoppet gjorde vi vid stranden vi besökte första kvällen. Vi kände inte igen oss först. Vi kom nu från ett annat håll och det var dagsljus. Det var alltså stranden alldeles nära Hanga Roa och som man kan besöka utan parkbiljett. Vi fick lära oss att platsen hette Tahai. Guiden berättade att detta var det område som först restaurerades och som innehåller alla olika delar som en typisk by bestod av. Hönshus, boningshus, plattform med Moaier, och en hamn.

Här fanns också dem enda Moaien med ögon. Ögonen är repliker men man vill visa hur de en gång såg ut. Det gav definitivt mervärde när en guide berättar om platsen. Det var så mycket vi missat under vårt första solnedgångsbesök.

Här står den enda Moaien med ögon

Sista kvällen på Påskön

Nu var vår guidning slut och vi blev avsläppta vid hotellet. Vi tog en sväng i stan för lite inköp och tog det lugnt ett slag på hotellet innan vi gav oss ut på kvällsäventyr i Hanga Roa en sista gång. Fortfarande mätta efter lunchen som vi var så kändes lite barsnacks lagom. Vi återvände till baren vid fotbollsplanen och delade på en sandwich av det större slaget. Tyvärr var de completos de hade på menyn inte tillgängliga just idag.

Hanga Roa i kvällsskrud

Så passerade ett par trevliga timmar med trevlig samvaro innan det var dags att dra sig tillbaks för att vila. I morgon far vi vidare och just där och då var det lätt att tänka att det är synd att vårt Påsköäventyr redan är slut. Det är lätt att vara och leva här, tycker jag. Ett klart lagom tempo som passar mig. Men det finns ärligt talat andra platser som också bjuder på just detta. Där är inte Påskön unik. Med det i åtanke så är väl tanken att man ska lämna när det är som bäst inte så dum.

Många Moaier finns det runt om på Påskön. Alla är lika mystiska, stora och ger oss en känsla av mäktiga, magiska krafter.

Laddade och klara

I natt har vi sovit gott. Endast ett par bilar som åkte förbi utanför på morgonkvisten annars har det varit knäpptyst hela natten. Ja, om man undantar hönsen och alla knasiga tuppar som galer (hur 17 böjer man det?) åt varandra titt som tätt. Men till och med hönsen höll tyst under natten. Det var länge sedan det var så tyst!

Frukosten här är av det torftigare slaget det vill säga som hemma ungefär. Men mätta och nöjda blev vi hur som helst.

Klockan 9:15 stod vi redo i lobbyn för att ge oss ut på äventyr. Vi är, läs i alla fall Maria, så otroligt taggade på att se några stengubbar, Moaier, på riktigt. Det här har varit min hittills ouppnåeliga dröm som jag burit med mig i alla år.

Det var lite svalt på morgonen och fleecetröjan åkte på. Vår guide som bor på ön hade dessutom långa byxor, ordentliga vandrarkängor, jacka och mössa. Jag tyckte att det fungerade utmärkt med t-shirt, kjol och sandaler. Tror bestämt att vi nordbor inte fryser lika lätt däremot är det värre när värmen kommer. Vi smälter bort medan de som bor på plats ser helt oberörda ut.

Hanga Te’e Vai Hu

Vår första anhalt var Hanga Te’e Vai Hu. Där hade en by rekonstrueras för att visa hur Påsköborna bodde i byarna från början när de kom hit. Hur många höns man hade visade hur rik och mäktig man var ju fler höns ju rikare var man. Därför byggdes rejäla hönshus i sten där en av stenarna kunde tas bort och skapa en lite dörr lagom för hönsen att komma in igenom. Fram emot kvällen gick hönsen in och stenen sattes i öppningen. Om någon skulle försöka stjäla hönsen fick de leta ordentligt efter just den lösa stenen som bara ägaren visste var den var. Ganska smart och enkelt ju.

Själva boningshusen såg ut som upp och ner vända vassbåtar med en liten, liten ingång så man fick krypa in. Det enda husen användes till var att sova i så det fanns inga fönster och det behövdes ingen ståhöjd. Matlagningen skedde utomhus där lavastenar hettades upp till de var rödglödgade lades i botten på ”spisen” och därefter placerades kött eller fisk och grönsaker på stenarna. Alltihop täcktes med bananblad och jord. Sex timmar senare hade de maten klar till hela byn.

Ett av boningshusen. Lasse var tvungen att prova om det gick att krypa in, och ut.

Klimatet här är ju ganska lika året runt och ett problem är att det blåser mest hela tiden. Därför byggdes även stora stenrundlar där grödorna odlades skyddade från vinden. På en plattform hade det en gång stått stora Moaier men under det stora stamkriget vältes de och blev liggande med näsan i marken.

Bara fin omgivning! 🙂

Aka Hanga

Aka Hanga blev nästa stopp. Här var det riktiga gamla ruiner efter en av byarna. Stenmurarna ligger kvar och vittnar om vart husen legat en gång. Även boningshusen byggdes förövrigt som hönshusen ibland men med undantaget att öppningen var tillräckligt stor för människorna att krypa in och ut.

Även här var dock Moaierna fallna efter stamkriget mellan lång- och kortöron någon gång under, vad man tror, 1600-talet. Moaierna gjordes när någon av de mäktigare, typ hövdingen, i byn gick bort. Den döda kroppen lindades in i bananblad och andra grödor och lämnades sedan på en hög plattform nedanför de Moaier som redan fanns. Därefter lämnade man kroppen åt sitt öde ända tills det bara var skelettet kvar. Själen sitter enligt deras tro i skelettet och därför kunde inte skelettet rengöras på annat sätt utan att benen tillika själen skadades. Medan kroppen ruttnade i godan ro påbörjades uthyggningen av den Moai som skulle resas över den döde. Efter ungefär ett år var benen fria och Moaien klar. Då begravdes benen på baksidan under Moaiernas plattform och den nya Moaien restes.

Alla Moaier är vända inåt land och vakar över sin by. Från början hade de även ögon som var gjorda av koraller med mestadels svarta pupiller av obsidian. Ögonen gjordes då tron var att Moaierna genom dessa kunde se vad som hände i byn. Det är otroligt mäktigt stå framför plattformen och titta på de stora Moaierna, trots att de är fallna.

Ännu en stupad Moai.

Rano Raraku vulkanen

När vi närmade oss det sista stoppet innan lunch syntes på långt håll en bergssluttning med Moaier utspridda. Hur vackert som helst! Det visade sig vara själva Moaifabriken. Här fanns Moaier under flera stadier av färdigställande.

En del satt kvar i berget och andra var på väg att transporteras till sin plattform.

Alla Moaier på hela Påskön tillverkades på samma plats och transporterades sedan till byarna runt om på ön. De som färdades längst hade mer än två mils förflyttning. Man är inte säker på hur de förflyttades men har två troliga teorier. Antingen rullades de på stockar som gamla skepp eller så sattes stora rep i toppen och Moaien vaggades fram så den liksom gick.

Just den här Moaien upptäcktes av Thor Heyerdahl som också grävde ut den. Det är den enda Moaien som har en hel kropp. Den sitter på knä med benen vikta under sig. Den tros vara en av de tidigaste Moaierna då inga senare har hel kropp. Man har grävt ut flera Moaier som har kropp uthuggen ner till höfterna men inte mer. Dessutom är ansiktet uthugget annorlunda än de senare Moaierna.

Det här stället skulle jag kunna gå omkring länge på och bara njuta av den vackra omgivningen och Moaiernas mystik. Tog många bilder så jag kan drömma mig tillbaka när vi är hemma i Sverige igen. Jag låter bilderna tala för sig själva, orden räcker liksom inte till för att beskriva känslan!

Lunchdags

Nu var det dags för picknicklunch. Det vi sett framför oss var typ en macka och juice men vi kom till en enklare restaurang där vi blev serverade grillad tonfisk eller kyckling med ris och en rejäl sallad. Plus en bit bananpaj som de brukar äta här. Det var minsann en picknick i min smak!

Tongariki

Nästa plats, Tongariki, såg vi redan från berget. Tongariki har den största plattformen med femton Moaier.  Vid en stor tsunami på sextiotalet välte Moaierna. Fler av dem gick sönder och spreds runt hela området och även utåt havet. Hela plattformen restaurerades under nittiotalet med pengar donerade från Japan. Dock saknade en av Moaierna sitt huvud. Det visade sig att det huvudet funnits på museum i New York under en längre tid och återbördades då till den stackars Moaien igen. Det syntes tydligt vilket huvud det var eftersom det var betydligt mindre anfrätt av väder och vind.

Dags för selfiekungarna att bevisa sin närvaro.

Ahu Te Pito Kura

Moai Paro, är den största stengubben på ön och den kan man se om man besöker Ahu Te Pito Kura. Statyn är över nio meter hög inklusive hårknuten. Jösses vilket slit att få hit den från tillverkningsplatsen.

Anakena beach

Som sista stopp för dagen fick vi en dryg timme till göra vad vi ville på Anakena beach och naturligtvis kollade vi först in den plattform med Moaier som fanns. Sedan var vi tvungna att t ett dopp på den fantastiska stranden. Kritvit sand utan stenar eller äckliga växter på bottnen i vattnet. Sådär lagom varmt att man hann bli avsvalkad igen.

Livsnjutare efter dopp i havet så långt från allt det nästan är möjligt!

Trötta och nöjda

Efter denna dag var vi fulla av intryck och vår ”lilla” picknicklunch gjorde att vi fortfarande var mätta så vi köpte lite dricka på Henua market och satte oss på vår lilla utanför. Där smälte vi dagen som gått och njöt av lugnet till de harmoniskt kacklande och galande hönsen medan mörkret föll och dagen närmade sig sitt slut.

Vi åker till Påskön! Gör en lång flygresa och landar på en magisk ö. Utforskar Hanga Roa på egen hand och ser vår första Moai under en storslagen solnedgång.

Idag var det åter igen en resdag. Men inte vilken som helst! Vi skulle nu äntligen iväg till Marias viktigaste resmål under den här trippen, nämligen Påskön! Det har varit Marias dröm sedan barnsben. För mig har det växt med åren och ser verkligen fram emot att besöka en av världens absolut mest avlägsna platser.

Resan till Påskön

Som oftast när det är resdagar är det uppe med tuppen som gällde. Vid halv sju checkade vi ut. Frukosten hade inte öppnat så vi skulle få med oss ett frukostpaket istället. Nere vid receptionen träffade vi en dam som sa sig vara från vår resebyrå. Jag blev väl lite förvånad eftersom hela arrangemanget var bokat att starta på Påskön. Vi skulle själva se till att ta oss dit trodde jag. Det var positivt ändå och jag tänkte väl att hon kanske skulle se till att vi tog oss igenom alla extra säkerhetskontroller etc. Minns fortfarande att vi var glada över guidens hjälp på Quitos flygplats när vi var på väg till Galápagos.

Men det visade sig att hon var där för ett helt annat par. När vi till slut rett ut alla förvirringar dök vår chaufför upp och körde oss till flygplatsen. Hon hann dock varna oss för att det var strejk på flygplatsen och att saker högst troligt skulle bli försenade. Det var inget vi såg fram emot. Vi hade ju den första utflykten planerad redan under eftermiddagen.

Flygplatsen

Väl framme gick det ändå rätt smidigt. Vi var redan incheckade sedan resan till Santiago från Rio de Janeiro så det var bara att skriva ut bagagetaggarna och lämna in väskorna.

För att resa till Påskön behöver man fylla i ett formulär online. Det ska göras senast 48 timmar innan avgång. Saker man fyller i är, utöver passuppgifterna, var man ska bo (måste vara ett av de godkända hotellen) och vilket flyg man är bokad på för returresan. Syftet som jag förstår det är att begränsa turismen så att det blir hållbart. Att få dit saker är ju inte det lättaste.

Vi blev således visade till en speciell incheckning för resande till Påskön. Polisen scannade passet och tittade på skärmen samt skrev ut en lapp som stämplades. Tydligen hade vi fyllt i allt rätt, skönt! Därefter återstod enbart en vanlig scanning av handbagage så var vi ute i avgångshallen. Vi hade klarat det!

Vi hade nu några timmars väntan innan planet skulle gå. Allt hade ju gått så smidigt. Vi käkade ”frukosten” och begav oss till gaten. Klev ombord planet och allt såg ut att bli färdigt till utsatt avgångstid. Då meddelade kaptenen att vi skulle bli tvungna att vänta vid gaten i en och halv timme på order från trafikledningen. Jaha, där rök den utflykten. Passade på att googla lite och såg att trafikledarna på flygplatsen verkade strejka. Det förklarade nog varför vi blivit omdirigerade till Antofogasta häromdagen också. Hoppas de kommer överens, vi har några besök till kvar på den här flygplatsen innan vi är klara med den för den här gången.

Framme på Påskön!

Flygningen var annars lugn och dryga fem timmar senare studsade vi ner på Påskön. Vi var här!

Den här bilden har garanterat ingen tagit förut.. eller kanske förresten.

Som vanligt känns det som vårt bagage kom nästan sist. Det var ett stort plan och därför många väskor och andra märkliga inplastade kartonger och lådor. Airtaggarna sa dock att väskorna var med planet så det var bara att vänta. Allt bagage skulle sedan scannas men vi blev visade förbi kön efter en muntlig försäkran om att vi inte hade fröer eller annat olagligt med oss.

Vi blev upplockade av en guide som försåg oss med varsitt välkomsthalsband. Det påminde om det jag sett att man gör på Hawaii tycker jag. Sedan blev vi körda till hotellet och incheckade. Det var ett lugnt och mysigt hotell, nära de centrala delarna av Hanga Roa, med lummig trädgård där hönor, kycklingar och tuppar vandrade fritt omkring. Första intrycket var att här skulle vi kunna trivas.

Vi fick en kort genomgång av hotellägaren som berättade om Hanga Roa och hur man hittade runt. Han talade även om att vår guide från Bamba kommer klockan sex och uppdaterar oss om utflyktsplanerna.

På egen hand i Hanga Roa

Vi började därefter att gå en sväng och bekanta oss med byn. Första stopp var i fiskehamnen rakt nedanför oss. Det första vi såg som stack ut var en Moai som blickade ut över öns fotbollsplan. Det två som stod här är väl senare kopior men det fick oss i rätt stämning ändå.

Nere vid hamnen skulle det finnas vattensköldpaddor. Vi såg inga men tänkte att det kommer fler tillfällen. Vi vandrade vidare efter stranden och upp mot affärsgatan. Stannade till vid en supermarket för lite inköp innan vi återvände till hotellet. Vi hade nu lyckats se de mesta av centrala Hanga Roa. Det är inte jättestort.

Vid sextiden dök en guide upp med en korrigerad plan för de utflykter vi skulle göra. Det såg helt ok ut. Inget mer skulle hända idag så vi gav oss åter ut på egen hand.

En magisk solnedgång och god mat

Längs kusten, åt andra hållet mot var vi gick tidigare, fanns kyrkogården och en plats där man kunde utlovas en fantastisk solnedgång om man hade tur. Där fanns även en geocache samt en restaurang guiden hade rekommenderat.

Vi gav oss iväg och började med att leta upp geocachen och signera loggboken. Därefter gick vi ut mot de Moaier vi såg lite längre bort. De här var äkta vara och de stod uppställda på sin plattform vakande över planen framför. En del människor var samlade och vi hann precis fram för att se solen gå ner i molnen precis ovanför horisonten. En klart mäktig känsla och en bra start på resan hit!

Selfiekungarna slår till med en annorlunda bild. Först nu ser jag att ett omtag hade varit bra 🙂

När solen försvann blev det snabbt svalt. Jag började nästan ångra valet av kortbyxor men bara nästan. Vi tog oss upp mot restaurangen Topa Ra’a och åt en lokalinspirerad maträtt för två personer bestående av olika mindre rätter, alla med fisktema. En av rätterna var empanadas med tonfisk som råkade vara en av rätterna vi lagade under matutmaningen. Vi tyckte nästa våra var godare om vi ska vara ärligt. Smaken var dock rätt lik så något hade vi gjort rätt.

En maträtt med lite av varje på fisk- och skaldjurs-tema

Nöjda med vår första dag på Påskön vandrade vi tillbaks till hotellet och tog det lugnt innan det blev läggdags. Imorgon ger vi oss ut på ön på riktigt. Det ska bli superspännande!