Många Moaier finns det runt om på Påskön. Alla är lika mystiska, stora och ger oss en känsla av mäktiga, magiska krafter.

Laddade och klara

I natt har vi sovit gott. Endast ett par bilar som åkte förbi utanför på morgonkvisten annars har det varit knäpptyst hela natten. Ja, om man undantar hönsen och alla knasiga tuppar som galer (hur 17 böjer man det?) åt varandra titt som tätt. Men till och med hönsen höll tyst under natten. Det var länge sedan det var så tyst!

Frukosten här är av det torftigare slaget det vill säga som hemma ungefär. Men mätta och nöjda blev vi hur som helst.

Klockan 9:15 stod vi redo i lobbyn för att ge oss ut på äventyr. Vi är, läs i alla fall Maria, så otroligt taggade på att se några stengubbar, Moaier, på riktigt. Det här har varit min hittills ouppnåeliga dröm som jag burit med mig i alla år.

Det var lite svalt på morgonen och fleecetröjan åkte på. Vår guide som bor på ön hade dessutom långa byxor, ordentliga vandrarkängor, jacka och mössa. Jag tyckte att det fungerade utmärkt med t-shirt, kjol och sandaler. Tror bestämt att vi nordbor inte fryser lika lätt däremot är det värre när värmen kommer. Vi smälter bort medan de som bor på plats ser helt oberörda ut.

Hanga Te’e Vai Hu

Vår första anhalt var Hanga Te’e Vai Hu. Där hade en by rekonstrueras för att visa hur Påsköborna bodde i byarna från början när de kom hit. Hur många höns man hade visade hur rik och mäktig man var ju fler höns ju rikare var man. Därför byggdes rejäla hönshus i sten där en av stenarna kunde tas bort och skapa en lite dörr lagom för hönsen att komma in igenom. Fram emot kvällen gick hönsen in och stenen sattes i öppningen. Om någon skulle försöka stjäla hönsen fick de leta ordentligt efter just den lösa stenen som bara ägaren visste var den var. Ganska smart och enkelt ju.

Själva boningshusen såg ut som upp och ner vända vassbåtar med en liten, liten ingång så man fick krypa in. Det enda husen användes till var att sova i så det fanns inga fönster och det behövdes ingen ståhöjd. Matlagningen skedde utomhus där lavastenar hettades upp till de var rödglödgade lades i botten på ”spisen” och därefter placerades kött eller fisk och grönsaker på stenarna. Alltihop täcktes med bananblad och jord. Sex timmar senare hade de maten klar till hela byn.

Ett av boningshusen. Lasse var tvungen att prova om det gick att krypa in, och ut.

Klimatet här är ju ganska lika året runt och ett problem är att det blåser mest hela tiden. Därför byggdes även stora stenrundlar där grödorna odlades skyddade från vinden. På en plattform hade det en gång stått stora Moaier men under det stora stamkriget vältes de och blev liggande med näsan i marken.

Bara fin omgivning! 🙂

Aka Hanga

Aka Hanga blev nästa stopp. Här var det riktiga gamla ruiner efter en av byarna. Stenmurarna ligger kvar och vittnar om vart husen legat en gång. Även boningshusen byggdes förövrigt som hönshusen ibland men med undantaget att öppningen var tillräckligt stor för människorna att krypa in och ut.

Även här var dock Moaierna fallna efter stamkriget mellan lång- och kortöron någon gång under, vad man tror, 1600-talet. Moaierna gjordes när någon av de mäktigare, typ hövdingen, i byn gick bort. Den döda kroppen lindades in i bananblad och andra grödor och lämnades sedan på en hög plattform nedanför de Moaier som redan fanns. Därefter lämnade man kroppen åt sitt öde ända tills det bara var skelettet kvar. Själen sitter enligt deras tro i skelettet och därför kunde inte skelettet rengöras på annat sätt utan att benen tillika själen skadades. Medan kroppen ruttnade i godan ro påbörjades uthyggningen av den Moai som skulle resas över den döde. Efter ungefär ett år var benen fria och Moaien klar. Då begravdes benen på baksidan under Moaiernas plattform och den nya Moaien restes.

Alla Moaier är vända inåt land och vakar över sin by. Från början hade de även ögon som var gjorda av koraller med mestadels svarta pupiller av obsidian. Ögonen gjordes då tron var att Moaierna genom dessa kunde se vad som hände i byn. Det är otroligt mäktigt stå framför plattformen och titta på de stora Moaierna, trots att de är fallna.

Ännu en stupad Moai.

Rano Raraku vulkanen

När vi närmade oss det sista stoppet innan lunch syntes på långt håll en bergssluttning med Moaier utspridda. Hur vackert som helst! Det visade sig vara själva Moaifabriken. Här fanns Moaier under flera stadier av färdigställande.

En del satt kvar i berget och andra var på väg att transporteras till sin plattform.

Alla Moaier på hela Påskön tillverkades på samma plats och transporterades sedan till byarna runt om på ön. De som färdades längst hade mer än två mils förflyttning. Man är inte säker på hur de förflyttades men har två troliga teorier. Antingen rullades de på stockar som gamla skepp eller så sattes stora rep i toppen och Moaien vaggades fram så den liksom gick.

Just den här Moaien upptäcktes av Thor Heyerdahl som också grävde ut den. Det är den enda Moaien som har en hel kropp. Den sitter på knä med benen vikta under sig. Den tros vara en av de tidigaste Moaierna då inga senare har hel kropp. Man har grävt ut flera Moaier som har kropp uthuggen ner till höfterna men inte mer. Dessutom är ansiktet uthugget annorlunda än de senare Moaierna.

Det här stället skulle jag kunna gå omkring länge på och bara njuta av den vackra omgivningen och Moaiernas mystik. Tog många bilder så jag kan drömma mig tillbaka när vi är hemma i Sverige igen. Jag låter bilderna tala för sig själva, orden räcker liksom inte till för att beskriva känslan!

Lunchdags

Nu var det dags för picknicklunch. Det vi sett framför oss var typ en macka och juice men vi kom till en enklare restaurang där vi blev serverade grillad tonfisk eller kyckling med ris och en rejäl sallad. Plus en bit bananpaj som de brukar äta här. Det var minsann en picknick i min smak!

Tongariki

Nästa plats, Tongariki, såg vi redan från berget. Tongariki har den största plattformen med femton Moaier.  Vid en stor tsunami på sextiotalet välte Moaierna. Fler av dem gick sönder och spreds runt hela området och även utåt havet. Hela plattformen restaurerades under nittiotalet med pengar donerade från Japan. Dock saknade en av Moaierna sitt huvud. Det visade sig att det huvudet funnits på museum i New York under en längre tid och återbördades då till den stackars Moaien igen. Det syntes tydligt vilket huvud det var eftersom det var betydligt mindre anfrätt av väder och vind.

Dags för selfiekungarna att bevisa sin närvaro.

Ahu Te Pito Kura

Moai Paro, är den största stengubben på ön och den kan man se om man besöker Ahu Te Pito Kura. Statyn är över nio meter hög inklusive hårknuten. Jösses vilket slit att få hit den från tillverkningsplatsen.

Anakena beach

Som sista stopp för dagen fick vi en dryg timme till göra vad vi ville på Anakena beach och naturligtvis kollade vi först in den plattform med Moaier som fanns. Sedan var vi tvungna att t ett dopp på den fantastiska stranden. Kritvit sand utan stenar eller äckliga växter på bottnen i vattnet. Sådär lagom varmt att man hann bli avsvalkad igen.

Livsnjutare efter dopp i havet så långt från allt det nästan är möjligt!

Trötta och nöjda

Efter denna dag var vi fulla av intryck och vår ”lilla” picknicklunch gjorde att vi fortfarande var mätta så vi köpte lite dricka på Henua market och satte oss på vår lilla utanför. Där smälte vi dagen som gått och njöt av lugnet till de harmoniskt kacklande och galande hönsen medan mörkret föll och dagen närmade sig sitt slut.