Vi kastar oss in i legenderna om Rapa Nui, besöker spännande platser och får en sista trevlig kväll i Hanga Roa innan vi återvänder till civilisationen.

Idag var det dags för vår andra utflyktsdag. Vi hade två halvdagsturer planerade med samma guide och gäng som igår. Straxt efter nio blev vi upplockade och sedan bar det iväg söderut.

Rano Kau och Orongo

Vädret var i dag strålande soligt och relativt vindstilla. Guiden sa att vi hade riktigt tur med vädret eftersom det vanligtvis blåser rätt ordentligt. Första stoppet idag var i en restaurerad by med namnet Orongo som användes enbart för ceremoniellt bruk. Den är belägen högst upp på vulkanen Rano Kau. Här höll man, enligt berättartraditionen, en årlig tävling mellan stammarna. En utvald kämpe ur varje stam skulle med hjälp an en liten flotte tävla om att simma ut till den närliggande lilla ön Moto Nui och klättra upp för att hitta och ta med sig ett ägg från de häckande Manutarafåglarna.

Ön Moto Nui är den yttersta ön på bilden.

Ägget skulle sedan föras helt tillbaks till stamhövdingen. Den stamhövding som först presenterade ett ägg blev ”guvernör” för hela ön till dess nästa tävling ägde rum. Enligt guiden ristades ett speciellt pictrogram varje gång en vinnare utsågs och totalt har man hittat 180 stycken sådana bilder. Jag kan tänka att det är en riktigt lång tid att bevara den typen av traditioner. I dagens tidevarv förändras saker och ting med en betydligt högre takt.

Det var en viss känsla att vandra kring bland de restaurerade husen och tänka tillbaks på gamla tider. Hur annorlunda måste det inte varit och hur såg människorna på världen. Tänk om stenarna kunde tala!

Ranu Kau

Efter att passerat byn kom vi upp på toppen av den vilande vulkanen. Idag hade vi betydlig bättre tur med vädret jämfört med när vi var på Isla Isabela på Galapagos. I strålande sol fick vi beskåda hela kratern. Men den här är betydligt mindre, enbart runt 1 500 meter om man jämför med den som fanns på Isabela. Upplevelsen att verkligen se vulkanen trumfade såklart dimman på Isabela.

Guiden pekade ut var starten av tävlingen Tangata manu ägt rum. Nere i kratern växte förr material för att kunna bygga sin ”flotte” och sedan klättra över den kortaste branten ner till stranden ett par hundra meter ner för att simma de dryga 4 500 metrarna ut till ön, klättra upp och hämta ett ägg samt återvända samma väg. Idag var det lugnt väder. De flesta dagar här blåser det mer. Slutsatsen måste bli att det var rätt tuffa grabbar (gissar att det det var grabbar) som blev utvalda att representera sin stam.

Vinapú

Nästa stopp gjordes vid Vinapú. Det var ännu en by med en plattform och stupade Moaier. Det ger verkligen ett sorgligt intryck att se dem ligga med ansiktet rakt ner i marken. Man anar på nåt sätt den vrede som ligger bakom handlingen när man står och ser på förödelsen.

Sorgligt stupade Moaier

Det här var den plats som ligger längst ifrån Rano Raraku där man hittat Moaier. Drygt två mil har man släpat dem. En rätt storartad bedrift får man väl säga. Av naturliga skäl var det inte de största som låg stupade här men stora var det likväl.

Det som var mest intressant här var dock själva plattformen och hur perfekt man lyckats passa in stenarna i varandra. De är gjort med en teknik man finner ibland annat Cusco vilket anses bevisa att någon typ av utbyte med Peru förekommit eller att Rapanui-folket härstammar därifrån.

Baksidan av den nyaste Ahun i området. Notera hur stenarna fogats samman.

På platsen fanns även en äldre plattform och för ett otränat öga som mitt kunde jag bara hålla med guiden om att konstruktionen var helt annorlunda. Den var så annorlunda att man på nåt sett inser hur länge den här kulturen egentligen levde.

Här syns den äldre Ahun. Även jag ser skillnaden.

Lunch i Hanga Roa

Nu var det slut på förmiddagsturen och vi blev skjutsade tillbaks till Hanga Roa. Vi stannade till på hotellet och slängde av oss onödiga jackor och tröjor innan vi gick ner mot stranden. Gick runt en stund innan vi fastnade för en restaurang straxt ovanför öns fotbollsplan där vi käkade varsin lunchmeny bestående av en stor tonfiskfilé med ris respektive sallad. Supergott! Mätta vandrade vi vidare ner för backen och slank in på en annan bar för att testa den lokaltillverkade ölen Mahini. Vi testade både deras IPA och Pale Ale. Båda var trevliga bekantskaper, även om nog miljön bidrog till den goa känslan.

Ahu Akivi

Vid tretiden var det dags för eftermiddagsturen. Vi blev upplockade vid fiskehamnen och for iväg mot Ahu Akivi. Här stod ännu en restaurerad plattform med sju maorier. Det som skilde dessa från andra är att de stod riktade mot havet. Historien säger att dessa symboliserar de sju ursprungliga utforskarna som på en dröm ifrån en präst till Hotu Matu berättade om ön och om hur man skulle hitta hit.

De sju navigatörerna vid Ahu Akivi.

De sägs ha funnit allt det som berättades om och återvänt för att föra folket hit. Deras uppgift är således att blicka ut över havet och mot ursprunget till Rapanuifolket. Plattformen är dessutom riktad så att alla Moaier blickar rakt mot solnedgången under vårdagjämningen och har ryggen mot solnedgången under höstdagjämningen.

Till skillnad mot alla andra Moaier blickar dessa ut mot havet och moderfolket

Puna Pau

Nästa stopp var vid Puna Pau. Här tillverkade man alla ”hattarna”, Pukao. De som ännu låg kvar var jättestora jämfört med de vi sett. Förklaringen var enkel när man tänker på det. Materialet, röd scoria, är förhållandevis lätt och sprött och att flytta dessa cylindrar görs enklast genom att rulla dem. På vägen tappar de därför bitar och det behöver man ta med i beräkningen när man tillverkar dem.

Stora hattar redo att rullas över ön

Guiden visade oss vidare upp för backen och till en minst sagt mäktig grop. Här hade man hämtat alla hattar och när man ser gropen inser man vilket otroligt jobb man lagt på dessa Moaier egentligen. Hur hade man tid att avsätta för det? Det är lättare att tänka att fixa mat och annat för de första stegen i Maslovs behovstrappa borde betyda mer.

Tahai

Det sista stoppet gjorde vi vid stranden vi besökte första kvällen. Vi kände inte igen oss först. Vi kom nu från ett annat håll och det var dagsljus. Det var alltså stranden alldeles nära Hanga Roa och som man kan besöka utan parkbiljett. Vi fick lära oss att platsen hette Tahai. Guiden berättade att detta var det område som först restaurerades och som innehåller alla olika delar som en typisk by bestod av. Hönshus, boningshus, plattform med Moaier, och en hamn.

Här fanns också dem enda Moaien med ögon. Ögonen är repliker men man vill visa hur de en gång såg ut. Det gav definitivt mervärde när en guide berättar om platsen. Det var så mycket vi missat under vårt första solnedgångsbesök.

Här står den enda Moaien med ögon

Sista kvällen på Påskön

Nu var vår guidning slut och vi blev avsläppta vid hotellet. Vi tog en sväng i stan för lite inköp och tog det lugnt ett slag på hotellet innan vi gav oss ut på kvällsäventyr i Hanga Roa en sista gång. Fortfarande mätta efter lunchen som vi var så kändes lite barsnacks lagom. Vi återvände till baren vid fotbollsplanen och delade på en sandwich av det större slaget. Tyvärr var de completos de hade på menyn inte tillgängliga just idag.

Hanga Roa i kvällsskrud

Så passerade ett par trevliga timmar med trevlig samvaro innan det var dags att dra sig tillbaks för att vila. I morgon far vi vidare och just där och då var det lätt att tänka att det är synd att vårt Påsköäventyr redan är slut. Det är lätt att vara och leva här, tycker jag. Ett klart lagom tempo som passar mig. Men det finns ärligt talat andra platser som också bjuder på just detta. Där är inte Påskön unik. Med det i åtanke så är väl tanken att man ska lämna när det är som bäst inte så dum.