Sista dagen på Påskön går vi tillbaka till Ahu Tahai och säger farväl till Moaierna en sista gång. Och Maria reflekterar lite kring vardagslivet på Påskön.
Intryck och reflektion
Jahaja, så är det dags att åka ifrån den här härliga ön igen. Och jag tror att vi inte kommer ses igen, Moaierna och jag. Vår transport till den lilla flygplatsen kommer klockan ett så vi har fortfarande förmiddagen på oss att se oss omkring en sista gång. Hela den här platsen andas lugn. Man får dock inte flytta hit hur som helst utan måste ha en nära relation med någon som redan bor här eller också om något yrke typ läkare behövs så är det också okej. Läkare tjänar så mycket bättre på fastlandet och vill därför oftast inte stanna. Man måste även älska livsstilen som råder samt njuta av lugnet och turismen här, sa vår guide. Så jag antar att vi får åka hem och plugga till läkare.
Djurliv på ön
En helt annan sak som var lite kul och kanske förvånande är de vilda djuren. Jag frågade vilka djur som ingick i den naturliga faunan och svaret blev katter, hundar, hästar, höns, kor, några får och en och annan gris men det är nog det. Ja, några fåglar också men inte speciellt många. Efter en stunds tänkande kom hon även fram till att det fanns lite insekter men ingenting farligt. Men vi såg allt några ganska stora havssköldpaddor också mitt inne bland badande människor i den lilla båthamnen. I övrigt finns inte speciellt många djur.
Ett av de typisk vilda djuren på ön…
Och här är några andra. Just dessa strövade fritt omkring i närheten av Hanga Roa.
Fler av de vilda djuren. Och här skulle nog Lasse hålla med!
I min värld är det mer djur av den här typen jag tänkte på
när jag pratade med vår guide!
Elförsörjningen
Något vi gått och funderat på de dagar vi varit här är hur de löst elförsörjningen. Det är ju många turister som kommer och det kräver ju en hel del el. Kabel från fastlandet måste ju gå bort för det skulle bli en alldeles ofantligt lång kabel att lägga ner i vattnet, vindkraftverk har vi inte sett inte solpaneler heller. Enligt guiden är det tyvärr dieselgeneratorer som används. En del solpaneler installeras nuförtiden men fortfarande mest diesel. I högsäsong räcker det inte till ändå utan det blir frekventa elavbrott. Det måste ju gå att lösa lite smidigare med all dagens teknik tycker man.
Gatuskyltar
Gatuskyltarna här är smarta, det står helt enkelt gatans namn på sidan av gatustenen när man viker in på en ny gata. Eller så har de fina statyer som på vår gata, Ava Reipua, där hotellet ligger.
Det fanns en av dessa gatuskyltsstatyer i varsin ände av gatan.
Ett sista farväl till Moaierna
Vi bestämde oss för att använda förmiddagen till att ta en promenad till Ahu Tahai och de närmaste Moaierna tillika de första riktiga vi såg samma kväll som vi kom. Nu när vi hade gott om tid och kunde se oss omkring såg vi även massa skulpturer på vägen dit. Många konstnärer som smyckat kustlinjen med traditionsenliga stenskulpturer och petroglyfer.
Tillverkade av lokala konstnärer som håller
sig till traditionerna.
Notera att det syns två gubbar i samma bild!
Ännu en av de fina stenkonstverken.
Det fanns konst även på andra ställen än stenarna längs strandkanten. Jag älskar det, så mycket färg och form!
Petroglyfer på baksidan av en modern Moai som vi såg på vägen tillbaka till Hanga Roa.
I de naturliga ”vikarna” har det byggts som små laguner med stenar runt inloppet för att hindra de större vågorna så det går att bada. Vattnet byts ut naturligt genom tidvattnet som ändå kommer in mellan stenarna.
En av de vikar som fixats till laguner för att man ska kunna bada säkert i lugnt vatten.
Vi gick förbi begravningsplatsen som nog är en av de finaste jag sett. Och kanske den gladaste. Kors, av sten och trä, andra gravmonument som träplattor och skulpturer, blommor, lampor och färger! Så fin plats att hedra sina bortgångna.
Ärkeänglarna som fanns precis utanför begravningsplatsen.
Ett tydligt och sant budskap!
När jag nu ser de stora Moaierna dyka upp på sin plattform kan jag fortfarande inte få nog. Man känner historiens vingslag och får nypa sig i armen ännu en gång för att förstå att det är på riktigt. Jag är glad över att vi hade möjlighet att förverkliga en av mina, och allt eftersom blev det även en av Lasses, stora drömmar!
Ahu Tahai, ett sista farväl.
Den lilla flygplatsen
Den här flygplatsen är nog en av de minsta som finns för ordinarie flyg. Det går ett plan om dagen i vardera riktning, ett in och samma ut. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att sitta bredvid varandra på flyget, det har varit dåligt med det tidigare. Tyvärr var det fullt men han i incheckningen skulle hålla utkik. När vi precis skulle kliva in till planet så hade han två nya boarding kort åt oss. Han hade åtminstone kunnat fixa så vi satt på var sida om mittgången. Det är service!
Väntetiden på flygplatsen användes till lite nyttigt skrivande
samt att dricka en ohemult dyr liten kaffe.
Talar för sig själv, eller hur?
Flygresan gick mycket fortare än vägen dit. På flygplatsen väntade transporten och allt flöt på fint även till hotellet. Klockan börjar närma sig midnatt men eftersom det skiljer två timmar mellan Påskön och Santiago så är vi inte jättetrötta. Kommer väl vara lite annat i morgon bitti när vi ska upp i tid då vi tänkte komma iväg till Valparaiso i hyfsat tidigt.
