Vi tar oss till Valparaiso och bekantar oss med staden på vårt vis. Äter en riktigt god middag och njuter av semestern.

Idag var det dags att bege sig ut på ett äventyr på helt egen hand. Nåja, äventyr och äventyr men vi skulle ta oss till Valparaiso på egen hand. Vi hade läst på och det skulle vara ganska okomplicerat. Ta tunnelbanan till busstationen, köp en biljett hos lämpligt bussbolag och åk de knappa två timmar de skulle ta.

Internet via eSim

Vårt internet till telefonen var slut så först var det dags att köpa ett nytt eSim. Den första månaden hade vi klarat oss fint med Marias vanliga abonnemang som gjorde att hon kunde surfa som hemma i samtliga länder vi besökt. Det gäller dock bara trettio dagar, sedan måste man använda telefonen hemma.

Det var här jag snubblade på det där med eSim. Istället för att springa runt och leta lokala Simkort som gör att man dessutom måste plocka ur och hålla reda på sitt riktiga kort kan man med en app köpa ett eSim som laddas in i telefonen som ett andra abonnemang. Helt nytt för mig men supersmidigt. Säkert lite dyrare än lokala simkort men 11 USD för fem dagar i Chile kan jag leva med. Funkar direkt när man landar (bra när vi behövde få fatt i chauffören som skulle hämta oss) och man slipper ägna dyrbar semestertid på att leta simkort. Dessutom funkar det ordinarie numret som vanligt. Jag är iaf fast!

Mot Valparaiso

Det var en liten utvikning men vi checkade ut efter frukosten och gav oss iväg mot närmaste tunnelbanestation. Maria hade kläckt den briljanta idéen om att vi kunde kolla om vi kunde lämna en del bagage på hotellet eftersom vi skulle komma tillbaks på torsdag. Det gick fint så vi reste riktigt lätt med de små ryggsäckarna.

På väg mot tunnelbanan

Tunnelbanan tog oss över nästa hela Santiago och busstationen låg alldeles vid utgången av stationen Pajaritos. När jag googlat lite kring resan till Valparaiso så hade jag råkat hamna på hemsidan för Pullman så det var det bussbolaget vi valde. De hade avgångar var 15:e minut när vi kom dit vid elvatiden så det var inte lång väntetid. Vår basala spanska räckte också fint för att få biljetter. 10 000 pesos för två personer (ca 120 kr) var väl överkomligt kan jag tycka.

Väntan på busstationen

Resan gick smidigt. Man satt superbekvämt i breda säten. Bussen var väl lika stor som hemma och hade tre säten i bredd per rad, vilket väl säger något om hur stora de var.

Framme i Valparaiso

Knappt två timmar senare klev vi av i Valparaiso. Första intrycket var att det var rejält mycket mer slitet här än i Santiago. Riktigt smutsigt och husen liknade mer de vi sett i Quito. Vi började vandra bort mot hotellet några kilometer bort. Passerade en marknad där folk sålde allt från gamla använda husgeråd, tvättmedel, fisk och frukt. Detta tillsammans med folk som sov på gatan gav ett lätt stökigt och oroande intryck tyckte jag.

Lite slitet intryck. Vi hade passerat det mesta av marknaden här.

Vi kom ner till stranden och vandrade den sista biten mot hotellet. Här såg det bättre ut, även om husen fortfarande var mer slitna än de vi sett i Santiago.

Längs bort ligger i slutet vårt hotell.

Vi var lite tidiga för att få ett rum men lämnade bagaget och gav oss ut på stan utrustade med en karta och tips från personen på hotellet (som hade bott i Aspudden i några år, världen är liten). Hotellet ligger precis vid hamnen och rakt ovanför ligger de delar av staden som turister som oss besöker. Så bra!

Vandring i Valparaiso

Valparaiso ligger i en vidsträckt bukt med rätt rejäla berg runt hela bukten. Det gör att staden klättrar sig upp längs sidorna. Var man än vänder sig är det således hus av alla typer man kan tänka sig. Höga, låga, gamla och nya i allsköns alla färger. Det är svårt att ta in allt.

Vi började att följa den utritade guideturen på kartan vi fått. Slutet låg vid vårt hotell så det var bara att följa vägen baklänges. Vi passerade ett torg med Monument a los Héroes de Iquique och gick vidare mot marinens högkvarter. Minns jag rätt var det väl härifrån militärkuppen startade på sjuttiotalet.

Vi vandrade vidare och tittade på en av de hissar som finns mellan gatunivåerna i stan. Det gick en brant trappa bredvid men den gjorde väl bara hissen mer lockande. Vi fortsatte dock vidare efter strecket på kartan och började ta oss uppåt i staden.

En av alla hissar som tar folk mellan gatunivåerna. Vill man finns trappan.

Smala gränder, färg och utsikt

En bit upp fick vi syn på en guide som ledde sin grupp uppför en smal trappa. Vi hade nog inte kommit på idén att ta oss upp för den själva men nu följde vi efter. Det var bra att vi gjorde det. Uppe var en mysig smal gränd som gick mellan de utsmyckade husen.

Ska vi gå upp här verkligen?

Vi började förstå varför folk kommer hit. Visst är det slitet men folk har målat husen i alla färger man kan tänka sig samt dekorerat väggarna med massor av konstverk. Var man än vände sig fanns något nytt att upptäcka.

Så här såg det ut när vi kommit upp.

Vi vandrade längs gränderna och fotade allt vi kom åt. På några ställen bjöds vi på strålande utsikt över staden. Mycket fotograferande blev det.

Vi kom så småningom ut ur gränden och gick runt ett tag till innan vi återvände ner mot hotellet. Svängde förbi en affär för lite inköp och checkade in på hotellet.

Bloggande och Peruansk mat

Bloggade lite innan det var dags för middag. Vi hade fått lite förslag från hotellet och valde en Peruansk restaurang som dels låg närmast och dels hade fått bra betyg.

Som vanligt ligger våra middagstider långt före alla andras i Sydamerika men vi blev ändå visade till ett bord i den i övrigt tomma restaurangen. Vi testade Pisco och åt varsin utmärkt maträtt med Peruanskt tema. Vi blev väl ännu mer övertygade om att vi måste återvända till Sydamerika och då besöka Peru också.

Maträtten hette Saltado Nazca. Gott!

Efter maten var det inte mycket mer dag kvar. Vi vandrade tillbaks till hotellet och bloggade lite till innan det blev läggdags. Somnade ovaggade även denna gång.