Jorden runt på 90 dagar

Vi åker längs bitar av Sumit Road med hisnande upp- och nerförsbackar och smala, kurvig väg men med otrolig utsikt. Har en trevlig kväll med middag i Akaroa.

Morgonbestyr

Vaknade till en solig morgon. Nu har vi bara ett par dagar kvar att spendera med vår campervan. Planerna börjar på vad vi ska se och göra börjar ta slut. Vi har bokat plats för de sista två nätterna då det, framför allt sista natten, känns bra att veta att vi kan husera nära Christchurch eftersom bilen ska lämnas in där städad och klar klockan tio på förmiddagen. Idag ska vi ta oss ut på udden utanför Christchurch till Akaroa.

Vi åt frukost i godan ro. Det enda som störde var nog när jag skulle rosta bröd i det allmänna köket. Det stod ett par barn i typ tolvårsåldern och skulle rosta sina sex mackor till familjen. Helt ok. Men, så började det. Under tiden brödskivorna var i rosten drogs spaken upp och bröden skulle kontrolleras ett flertal gånger. Nähä, lite til behövs, och lite till… När så alla mackor till slut var rostade kom pappan och undrade hur det gick. Då var de första skivorna på väg i rosten igen för att värmas. Tack och lov såg pappan att det var kö så till slut fick mina mackor en omgång i rosten även de. jag hade liksom väntat så länge att det inte var nån idé att gå innan det blev min tur. dessutom var det lite fascinerande att se hur den stackars brödrosten fick jobba. 🙂

Efter vår frukost, som förmodligen gick fortare att äta än att vänta på brödrosten, packades bilen och gjordes i ordning för avfärd.

Bron som vi passerade i utkanten av Christchurch.

Summit Road

I guideboken stod om en fin färd till Okains Bay. Där det även ska finnas ett litet fint museum. Det var inte så långt till Okains Bay så vi funderade på hur vi skulle fördriva tiden mellan utcheckningen klockan tio och första incheckning klockan två på nästa camping. Men, vi hade inte behövt oroa oss för det direkt. Det finns så klart en fin turistväg även där så den tog vi.

Bitar av vägen har blivit förstörd och går inte att köra men den bit vi körde med vår trötta bil räckte fint. Tror att det är den värsta väg vi varit med om i Nya Zeeland. bitvis var u-kurvorna som velodromer med stup långt ner på sidan. Utan barriärer och endast några decimeter utanför vägbanan. Samtidigt som det lutade brant upp eller ner. Hittade en websida som heter dangerousroads.org där summit road finns med.

Okain´s Bay

Efter många hissnande utsikter och mycket upp och ner och kringelikrokar kom vi fram till Okains Bay, fortfarande med hjärtat i halsgropen och funderingar på hur det ska gå att ta sig upp för den sista nedförsbacken igen.

Kurvigt! Notera hur vägen ser ut framåt.

Museumet var stängt och vi fattade nog inte riktigt vad vi gjorde där egentligen. Hela lilla ”byn” åkte vi igenom på typ en halv minut och sedan var det inget mer än en camping längst ut. Nähä, det var bara att vända och ge sig på den där uppförförsbacken. På lägsta växel och väldigt långsamt tuggade vi oss uppför. Till slut var vi uppe (Phu!) och bestämde oss för att ta den lite enklare vägen till Akaroa. Den var likväl ganska kurvig och backig den med!

Akaroa

Akaroa är en söt liten stad vid vattnet. Alla husen ser ut som de är från sekelskiftet och väldigt välvårdade med prunkande trädgårdar. Vi hittade en geocache men som de orutinerade cachare vi är så låg pennan kvar i bilen. Den får vi ta ikväll när vi ska käka middag.

Campingen, Akaroa TOP 10 Holiday Park, låg uppför en, naturligtvis, brant backe. Vi fick ett trevligt mottagande och en plats med den absolut bästa utsikten hittills. Vädret gjorde sitt till och vi satt och mös gott under eftermiddagen samtidigt som tvättmaskin och torktumlare gjorde sitt.

God lunch med kallt vitt lokalproducerat vin till bästa utsikten!

Kvällspromenad och middag

Framåt kvällen blev det middagsdags. Det finns en genväg genom skogen ner till Akaroa och det kändes bra att gå i hyfsad tid så det inte blev helt mörkt på tillbakavägen.

Genvägen genom skogen. Ganska brant faktiskt!

Vi fastnade på första bästa ställe, Madeira Hotel. Dagens tips var Fish´n Chips så det blev det. Alltid gott, men bättre tartarsås har jag ätit!

När vi ätit klart fortsatte vi längs gatan. Nu hade vi även en penna med oss och loggade cachen vi hittade tidigare på dagen. Kvällen var ljum och solen sken så vi gick vidare längs stranden och satte oss på en uteservering. Det var fortfarande varmt och gott i solen så det fick bli ytterligare öl innan solen gick ner.

Vägen upp genom skogen till bilen var brant och kändes ganska lång efter en god middag och ett par öl. Men till slut var vi uppe och kunde njuta av stadens ljus nedanför nu när mörkret lagt sig. Sen blev det gäsp och ”Nä, du Lundström, det är ju en dag i morgon också”.

Idag startar vi i regn och avslutar i solsken. Vi korsar ön ner mot Christchurch och passerar det näst högsta passet över Sydalperna.

Idag vaknade till riktigt tråkväder. Småregn av värsta sort och blåst från sjön. En sak vi pratade om i går och som fortfarande gnager är om det nånsin slutar blåsa här längs kusten. Vi har varit här i runt tre veckor men varje gång vi varit vid havet har det alltid varit stora mäktiga vågor som slagit in över stränderna. Aldrig ett stilla och inbjudande lugn som vi tex upplevde på Fiji. Här har det konstanta bruset från från havet legat som en bakgrundsmatta under hela vår vistelse längs kusterna. Ett inte helt otrevligt ljud förvisso men ändå ett ljud.

Dagens planer

Vår plan idag var att ta oss norrut mot Westport och sedan korsa Southern Alps mot Christchurch via Lewis pass. Jag var väl lite nojig (som vanligt) att det skulle vara för högt eller för brant för vår lilla bil. Lewis pass ligger knappt dubbelt så högt som Haast pass som kändes minst sagt högt och brant när vi var där.

På väg norrut

Vi packade ihop allt och gav oss iväg norrut längs West coast scenic drive. Det blev lite av en minnenas parad. Uppenbarligen måste just den här delen av resan vi gjorde tidigare satt sina spår i minnet. Jag tänker att det inte är så konstigt, för trots regn och dis var allt man bara så mäktigt och vackert. Kombinera detta med kurvor och backar där det rekommenderade 15 km på en 100-väg så är det klart att det sätter sina spår. Lägger man dessutom till att det var vår allra första resa på detta vis och att vi var klart ovana med osvenska vägar kan jag förstå den starka känslan av återseende. Men är det en enda väg man ska åka på Nya Zeeland är det just den här!

Havsbrus och hissnande vyer, trots dåligt väder.

In i landet och österut

Straxt innan vi nådde fram till Westport svänger sexan (som vi färdades på) in mot landet och vidare mot Nelson. Det ösregnade bitvis och även om det lockades med möjlighet till ölbryggeribesök i Westport så vann tyvärr vädret. Vi fortsatte därför in i landet.

Nu började det bli kurvigt på riktigt. Vi följde en flod med bitvis riktigt smala vägar där det ibland bara rymdes ett fordon. Vid nån passage var det rödljus som reglerade trafiken. De funkade (tror jag) men Jag kommer ta med mig skylten som uppmanade mig att passera med försiktighet om signalen inte funkade… att möta någon på den smala vägsträckan hade i bästa fall varit tråkigt kan man säga.

Det kändes som folk var på väg åt andra hållet mest. Även om det var glest med trafik så var det mötande som klart vann. Jag tyckte den satta hastigheten på hundra var skrattretande så en och annan snabbare lokalbo borde ju hunnit ikapp oss. Men inte ens när vi stannade och kikade på utsikten passerade särskilt många bilar i vår riktning jämfört med de åt andra hållet. Kan det vara så att man oftast åker andra varvet runt ön? Det är ju det mest naturliga att göra om man kommer från Nordön och ska flyga ut från Christchurch eller tvärtom för den delen.

Vi båda tyckte att vi kände igen just den här passagen från 11 år sedan. Inte jättekonstigt kanske.

Efter fem kurviga mil längs en flod var det dags att lämna vägen mot Nelson och vända söderut mot Reefton. Att fortsätta hade inneburit att vi hade hamnat i Blenheim igen och få åka samma väg som vi nyss gjort. Inte lika brant men väldigt tråkigt.

Reefton

Vägen till Reefton var rätt tråkig minst sagt. Regnet bidrog säkert. Men det var ett bekant landskap som mötte oss. Långa raka vägar omgivna av höga berg. Jag funderar verkligen om jag börjar bli van på nåt vis. Visst, diset och dimman påverkar säkert men ändå, det är outsägligt vackert trots det. Jag känner mig privilegierad och avundsjuk på samma gång liksom.

Reefton är en gammal guldgrävarstad och det märktes verkligen. Många av husen i centrum kändes bevarade eller åtminstone inspirerade av den tiden. Det var uppehåll i regnandet så vi gick en kort promenad i stan, kompletterade frukosten och loggade en cache innan vi for vidare.

Vägen gick nu söderut. Bitvis uppför och bitvis nerför. Vägarna var väl halvbra tycker jag. Betydligt mindre kurvig än i början åtminstone.

Springs Junction och Lewis Pass

Knappt fem mil senare var vi framme i Springs Junction. Här tankade vi (jag gillar att ha tankmätaren på F när man kör på landet). Här är det inte långt kvar till Lewis pass. Visst, lite smala vägsträckor hade det ju varit men inget som givit nån vidare pulshöjning. Nu kanske det var dags. Första delen var rak och snabb men plötsligt började det bli uppförsbacke. Det var verkligen tydligt att nu är vi på väg upp. Fortfarande var dock vägen rimligt bred och vi körde igenom en subtropisk regnskog snarare än längs en hissnande brant klippkant. Plötsligt vände vägen neråt igen och vi var över. Så mycket funderande helt i onödan. Kanske börjar man bli van, som sagt, vad vet jag.

På väg uppåt. Känns behagligt

Målet för dagen var nu nått och vi fortsatte nedåt med mäktiga vyer som mötte oss efter varje kurva. Vädret erbjöd lite bättre sikt och naturen är verkligen storslagen. Man ser så långt! Vägarna ser så små ut när de slingrar sig fram mellan jättelika kullar till berg. Ett bra tillfälle att reflektera över ens egen litenhet. Många av världens värsta diktatorer skulle nog behöva ta sig en tur hit.

På väg neråt. När det klarnar upp blir det ännu mäktigare.

Eftermiddagsplaner

Vi stannade till vid en rastplats och käkade sen lunch. Tyvärr fanns det inget täckning alls så vi kunde inte planera resten av dagen. ”Vi gör det vid nästa rastplats i stället” men knappt fem mil senare insåg vi att det var dåligt med rastplatser på just den här vägsträckan. Vi stannade till och kikade på campingplatserna i närheten utan att egentligen fastna för nåt. Solen lös nu äntligen så lite surt kändes det att inse att vi nog skulle bli tvungna att fortsätta ytterligare tio mil till ner mot Christchurch om vi inte ville åka tillbaks ett antal mil istället.

Tio mil är typ 90 minuter (minst!) på Nya Zeelandsspråk och det var nog det tog. Fina vägar och storslagna vyer, avbrutna av ett och annat vägarbete. Trafiken ökade allt eftersom vi närmade oss Christchurch. Det sista delen av resan gick på till och med på motorväg!

En sevärdhet längs vägen. Ser ni grodan?

Väl framme vid Christchurch Spencer Beach TOP 10 Holiday Park checkade vi in och parkerade i solen. Klockan var nu vid pass fyra och det hade varit en onödigt lång resdag. Men vi belönades med strålande sol och värme så det kändes ändå värt det. Vi ställde upp solstolarna och tog det riktigt lugnt samtidigt som vi planerade och bokade de återstående campingdagarna.

Efter regn kommer solsken som bekant.

Nu har vi bara några få dagar kvar av den här delen av resan. Vi hoppas på fina och relativt lugna dagar innan det åter blir dags för hotelliv igen.

Så fick vi en fin solnedgång idag också trots den sämre starten.

Vi låter vädret styra vårt turistande och hamnar i Hokitika och tittar på en massa pannkaksklippor. Tar en del geocacher och kikar in i en grotta.

Vädergudarna bestämmer

Dagen började med regn. Varmt men ett ordentligt fint strilande regn. Jaja, vädret kan man knappast göra något åt. Vi beslöt oss därför att idag fick vädret styra vårt turistande. Vi körde ut från regnskogscampingen och fortsatte längs SH6. Det där med scenic route spelar ingen roll idag. Man ser väl inte längre bort än närmaste fält, typ femhundra meter eller så. Därefter är det disigt och dimmigt. Lasse tyckte dock att det gick bra att köra trots vädret.

Disigt idag!

Hokitika

Eftersom vi beslöt att vädret fick bestämma och det inte direkt lockade till de vandringsleder vi annars hade tänkt så fortsatte vi utan stopp till den lilla staden Hokitika. Den ville vi besöka trots vädret då den ska vara västkustens vackraste stad enligt guideboken. Dessutom skulle det finnas lite cacher att logga när vi ändå var där. Precis när vi kör in i den sista rondellen och skulle parkera slutade det att regna, vädrets makter kanske är med oss trots allt för det måste väl betyda att vi tänkt rätt. Vi hade dessutom lyckats parkera mitt emellan två av de sevärdheter Google tyckte vi skulle se så det var ju smidigt!

Enligt våra källor så har man inte varit i Hokitaki innan man fotat en solnedgång genom den drivvedskonst med stadens namn som finns vid havets början. Idag var det väl inte direkt solnedgång, eller ens sol för en delen, men en ganska maffigt vädervy som syns genom bokstäverna. Jag tycker nog att vi kan säga att vi har varit där ändå.😊.

Inte solnedgång men mäktigt på sitt sätt!

Lite cachande

Det fanns flera cacher i närheten och den första låg på vägen ner mot havet. På båda sidor av den lilla gatan var husväggarna dekorerade med konstverk. Härligt med så lättillgänglig konst som det finns här överallt. Kan det vara så att det finns en massa konst i vår närhet hemma också. Bara det att vi blivit hemmablinda och inte riktigt ser det på samma sätt som när vi är i nya miljöer? Hoppas att även invånarna i staden uppskattar dem här i alla fall. Cachen hittades och loggades förövrigt snabbt innan vi fortsatte ner mot stranden.

Längs stranden finns flera skulpturer som någon vänlig själ gjort en adventurecache av. Det är kul med lite historia på köpet när man cachar. Konstverken såg vi och en strandpromenad som, för oss, gick lite fram och tillbaka också.

Efter lite komplimenterande handling satte vi oss i bilen lagom till att det började regna igen. Vi beslöt oss för att hoppa över det där med turistandet för det regnade alldeles väldigt mycket. Men vi stannade dock till på en rastplats och käkade lite lunch som vi inhandlat tidigare. Och just där råkade det ju ligga en cache…

Campervansreflektion

Det är ju fantastiskt många campervans och husbilar på vägarna här. Många kiwis har egna bilar och sen är det ju alla turister, och de kiwis som inte har egna, som hyr sina. Alla bilar har så klart sin egen layout, Jucy har gröna, Apollo vita med orange logga och så vidare. De som har coolast campervans är nog Escape. Deras bilar är alla målade som konstverk med motiv av allt från fåglar till får och hav. Jättefina! Det man kan hoppas är att man får säga till om något motiv på bilen är lite för provokativt för en själv för alla var inte fåglar och natur. En sak är så kul med de här Jucybilarna som vi har är att alla man möter i andra Jucybilar vinkar glatt och frenetiskt. Haha, det är precis som om vi kände varandra. 😀 Kul, ju!

Greymouth

Vi hade tänkt att stanna till även i Greymouth men det såg inte mycket ut för världen och dessutom hade det börjat regna riktigt ordentligt igen. Vi bilturistade bara då vi åkte igenom. Vädret styr…

Pannkaksklipporna

Pannkaksklipporna vill vi verkligen se. Förra gången såg vi några ”egna” pannkaksklippor och struntade i att besöka dem där de finns som mest, hur vi tänkte då vet jag inte. Därför bokade vi in oss på Punakaiki Beach Camp där det är gångavstånd, runt en kilometer, till pannkaksklipporna. Då skulle vi kunna titta på dem under morgondagen om inte annat. Men, när vi närmade oss campingen slutade det att regna. Så vi packade en ryggsäck med regnjackor (för säkerhets skull) och begav oss till de berömda klipporna.

Cachande igen

Naturligtvis fanns även här ett par cacher varav an adventurecache som ledde oss runt pannkaksklipporna och fick oss att kika lite noggrannare på alla skyltar för att kunna svara på frågorna.

Pannkakorna

Pannkaksklipporna är lite mystiska. De kalas så för att de ser ut som man travat en massa nystekta pannkakor i en hög. Man vet processen om hur de bildades men varför det blev så är fortfarande en gåta. Naturen är fantastisk!

Pannkakshög

Det fanns även flera blåshål som bildats i klipporna. När tidvattnet trycks in i håligheterna trycks vattnet upp och sprutar ut som i huvudet på en val. Vi var väl inte riktigt där i tid för att se de värsta men lite av fenomenet fick vi trots allt uppleva.

Punakaiki Cavern

På vägen tillbaka till campingen stannade vi till för att gå igenom den 150 meter långa grotta som fanns i närheten. Men när vi kommit in en bit blev det allt för trångt för en med klaustrofobi. Vi vände och tog oss tillbaka samma väg som vi kommit.

Grottforskare innan det blev för trångt

Middag ute eller i bilen?

Precis vid infarten till campingen låg ett hotell, Punakaiki Rocks Hotel & Garden Bar. Vi stannade till för att se vad de hade att erbjuda till middag men eftersom vi inte riktigt kunde bestämma oss så tog vi varsin öl så länge. Här serveras de i ”handle” om man vill ha en stor, vad den lilla heter har jag ingen aning om. Hotellets bakgård fungerade bra för att avnjuta våra handle i solens sken innan det blev dags för middag.

Maken ser allt ut att ha det ganska bra ändå!

Vi bestämde oss trots allt för att kolla in den lilla grillkiosk på campingen där de enligt damen i receptionen sålde västkustens bästa Whitebaits. Det ordet har vi sett på skyltar förut och jag har alltid trott att de säljer agn till fiske, typ såna där vita mjölmaskar. Men när jag frågade vad det egentligen är så berättade kocken att det är en sorts fiskpannkaka. Sen visade han en plastburk med pannkakssmet som det låg mängder av småfisk i, ungefär som våra småspigg i storlek. Näej, det blev ingen Whitebaits för oss ändå. Vi gick till bilen och tog en macka istället.

Medans vi käkade och tog kväll började det åter att regna. Jag tror bestämt att vädergudarna visade vad vi skulle kika på idag.

Vi passerar bergen och hamnar på västkusten. Ser på vattenfall, börjar avverka Glacier Highway och hamnar på en mysig camping.

När vi vaknade idag var det molnigt och det blåste en hel del från sjön. Långt ifrån orkanvindarna på Nordön men i de värsta byarna skakade bilen till en del. Inget regn dock

Vi käkade frukost och gjorde iordning oss för resa norrut mot starten av vägsträckan Glacier Highway som går längs västkusten från Haast och nästan hela vägen upp till Greymouth. Idag var klockan straxt innan tio när vi kom iväg. De flesta campingar vi bott på vill att man är iväg senast tio så det var eoner av tid till godo.

På väg mot Glacier Highway

Vägen gick först längs Lake Hawea. Det blåste motvind och var rätt kurvigt när vägen slingrade sig runt den branta sjökanten. Det hade nu börjat småregna så vi var rätt osugna på att stanna och turista kan man säga.

På väg norrut längs Lake Hawea

Vi lämnade sjön och styrde sedan rakt västerut mot Lake Wanaka istället och samtidigt klarnade det upp lite. Sedan rundade vi sjön och körde upp mot Haast pass. Vägen dit var riktigt brant men kändes ändå inte så illa. Kanske börjar man vänja sig. Det kanske också hjälpte att det var rätt lite trafik, vad vet jag. Vi mötte en del bilar på väg ner dock.

Till slut var vi uppe vid bron ”Gateway to Haast” allra högst upp. Det är svårt att skildra omgivningen på bild men har ni vägarna förbi, glöm inte att stanna till här!

Efter bron var det nerför igen. Vi stannade till vid vattenfallet Thunder Creeks falls för en titt. Visst var det fint men vi har nog blivit lite blasé vid det här laget. Så är det kanske när man varit vid Iguassufallen till exempel.

Och här var ju selfiekingarna bara tvungna att slå till såklart.

Färden gick vidare och till slut var vi nere vid Haast i närheten av västkusten och det var dags att tanka innan vi for vidare norrut. Här börjar också Glacier Highway.

Glacier Highway

När vi kört en kort sträcka efter kusten stannade vi till vid en rastplats man döpt till Ship Creek Walks. Den låg alldeles vid stranden och där fanns en kort promenadslinga på ungefär en kilometer till en närliggande liten sjö. Vi åt lunch och gick slingan genom tät Nya Zeelandsskog och kom fram till den lilla sjön.

Loggade en geocache som låg där och tog oss sedan tillbaks via stranden. Naturen bjuder verkligen på mysiga upplevelser i det här landet.

Färden gick vidare norrut och vi gjorde ett kort stopp till vid Knights point innan vi lämnade kusten för ett parti med mer kurvor och backar tills vi var framme i Fox Glacier. Där stannade vi på vår förra resa men jag kände bara vagt igen mig måste jag säga. Det är ett väldigt litet ställe så det är konstigt att jag inte minns det bättre.

Var man än stannar är det galet vackert. Här vid Knights point.

Kväll och val av campingplats

Klockan var nu runt halv fyra så det var dags att bestämma var vi skulle stanna för natten. Vi bestämde oss för att bara köra till nästa prick på kartan, som var Franz Josef Glacier och bokade en plats på Rainforest Retreat.

Vi tittade på några av de andra i området men då de saknade onlinebokning gick de bort. Kanske är det bara jag men jag vill gärna veta att jag har en plats och onlinebokning är ju det överlägset bästa sättet för oss utlänningar att boka. Ett andra alternativ hade väl varit whatsapp möjligen så att man kan ”ringa” till en mer vettig kostnad. Det hade man anammat i alla sydamerikanska länder vi besökte och funkade verkligen jättebra. Mitt abonnemang vill ha 16 kr/minut att ringa lokalsamtal här så det går ju bort.

Det återstod bara tre mil på rejält kurviga upp och nedförsbackar innan vi var framme i Franz Josef Glacier. Det är ett något större ställe än Fox Glacier men inte jättemycket. Vi kompletterade frukosten i en närliggande butik och tog oss sedan till campingen. Där fick vi en mysig parkeringsficka omgiven av regnskog.

Alla platser såg ut ungefär som vår. Regnskog och höga berg runt om. Helt ok om du frågar mig.

Återstoden av kvällen tog vi det lugnt och bloggade lite samt lagade egen campingmat. En del kvällar är lugnare än andra.

Vi tittar besöker en udda turistattraktion och en gård där det odlas lavendel. Myser i solen samtidigt som kläderna blir rena.

Idag är ingen vanlig dag för idag är Lasses födelsedag, Hurra, hurra, hurra!

Sovmorgon

Vi låg och drog oss nästan till det var dags att checka ut klockan tio. Det är så sällan det ingår frukost på hotell utomlands. I Sverige har jag aldrig varit med om att frukosten inte är inbakad i priset. Hur som helst beslöt vi oss för att käka det vi hade i kylskåpet någonstans längs vägen och istället utnyttja morgonen till att sova länge. Och kanske ta en extra dusch i lugn och ro innan vi åker vidare.

Sånär vi checkat ut på förmiddagen tittade vi lite på omgivningarna utanför Hotellet också. Det fanns inte så mycket mer att se än det charmiga hotellet och deras lilla butik. När vi tittat in i den lilla butiken som var lokaliserad i den gamla skolan och skulle gå till bilen passade vi på att kolla geocachingappen så att vi inte skulle missa någon geocache innan vi drog vidare. Och det var tur för det skulle finnas en inne på hotellet. Den var dock lätt att hitta när man vet vad man letar efter och loggades kvickt innan vi hoppade in i bilen.

Cardrona Bra Fence

Det enda vi egentligen planerat idag var att besöka Cardrona Bra Fence som bara ligger några kilometer från hotellet. En märklig turistattraktion kan man tycka. Det började typ 1999 då flera bh:ar hängdes upp av några kvinnor i Wanaka. Det plockades ner ganska snart då de kunde väcka anstöt. Men se det gick inte. De kom tillbaka i ökad mängd. Till slut bestämdes att de fick vara kvar och det blev en turistattraktion av det hela. Nu hänger flera hundra bh:ar på staketet och fler och fler blir det allt eftersom kvinnor donerar dem. Numera finns en bössa som samlar in donationer till bröstcancerforskningen också.

Wanaka

Nu var det nära till Wanaka och mestadels nedåt. Inne i stan kom vi direkt ner till den vackra sjön. Vart man än åker i det här landet har man otrolig utsikt. Det är nästan så orden blir uttjatade men det går liksom inte att beskriva det på något annat sätt! Däremot verkar inte stadslivet vara något för oss längre. Båda två blir bara stressade och vet inte vart vi ska parkera eller vad vi ska titta på. Den här gången slutade det med att vi fortsatte direkt efter att vi varit vid sjön.

Utsikt över Lake Wanaka

Wanaka Lavender Farm

Jag hade spanat på en lavendelgård som såg ut att vara värd ett besök så vi fortsatte direkt dit istället. Wanaka Lavender Farm har gjort sina lavendelfält till något som alla kan njuta av, både barn och vuxna. Direkt när vi klev utanför dörren lade sig lugnet och nästan det enda som hördes var massor av bin som surrade i några lavendelbuskar.

Lavendelblom och bisurr!

Det fanns inte bara lavendel att titta på utan även flera spel att roa sig med. Själv är jag stolt vinnare av Pétanque, men det är ju ett ganska enkelt spel! 🤗 Tyvärr hade själva fälten en bra stund kvar till blomning. De var av olika sorters lavendel och den bästa tiden för att se det hela i ordentlig blom är under december till och med mars.

På farmen fanns även en del djur som höns, grisar av någon lurvig sort, får med svarta mular, ett par åsnor och ett gäng med alpackor till exempel.

På par ställen stod ett par gamla traktorer målade i tjusig lavendelfärg. De verkade vara väldigt uppskattade av barnen för de var ständigt upptagna!

Köksträdgård och honungstest

I ”Mom´s Herb Garden” var det en riktigt fröjd för den som gillar örter. Stora välskötta land med alla möjliga sorters örter till matlagning. Det fanns medicinalväxter och örter som används till teer och ingredienser i deras tvålar som de har i butiken. Ja, bara den gjorde det värt ett besök.

Vi avslutade besöket med att provsmaka honung inne i butiken. Alla smakade mycket olika beroende på vilka blommor bina hämtat sin pollen ifrån. En smak kändes som vanlig honung och det visade sig vara rödklöver, antar att det är den vanligaste sorten på vår svenska honung också.

Vi köpte sedan varsin lavendelglass som vi satte oss att äta i solskenet ute på gården. Smakade härligt till binas surr och solens värmande strålar på kinderna!

Efter avslutad lavendelglass ser maken ganska nöjd ut, eller?

Trivialiteter

Vi bestämde oss sedan för att boka plats på The Camp Lake Hawea och därmed göra tidig eftermiddag från turistandet. Lagren av de rena kläderna börjar sina och vi behöver tvätta. Bilen ställde vi på en plats där vi såg Lake Haweas knallblå vatten och just i dag även en hel del gäss ute på vattnet eftersom det blåser ganska ordentligt. Vi satt länge i solen och njöt av vårvädret innan det började bli alltför svalt av blåsten.

Summa sumarum blev detta en trevlig lagom ansträngande dag med härlig sol och numera rena kläder igen. Tror att Lasse kände sig nöjd med sin födelsedag som vi började fira redan igår med middag på hotellet!