Jorden runt på 90 dagar

Idag ska vi lyxa till det med en hotellnatt. Vi far på branta vägar och besöker en gammal guldgrävarstad. Avslutar med god middag på ett charmigt hotell.

Oj, idag var det riktigt svalt när vi vaknade. Den klara natten hade gjort sitt och vi andades rök i bilen. Under täcket var det skönt dock. Men med solen kom värmen tillbaks. Innan vi var klara med morgonbestyren och åter satt i bilen insåg vi att det nog skulle bli en fantastiskt fin dag idag också. Det krävdes dock några mil med värmen på i bilen innan vi var helt varma i kroppen. Det kan vara kallt om vårarna.

Man ser nästan hur svalt det är. Notera de låga molnen.

Queenstown, nåja

Idag var planen att avsluta Southern scenic route. Den slutar i Queenstown, en stad vi besökt tidigare utan att riktigt ha bekantat oss med. Vi hade fullt med aktiviteter när vi var där så det blev inte mycket turistande vid det tillfället.

Bilen styrdes norrut de dryga tio milen på relativt trafikerade och vackra vägar. Allt känns så stort när man kör i Nya Zeeland. Bergen tornar upp sig runt omkring.

Vi stannade till vid ett par tillfällen för att spana och åt sedan även lunch med magisk utsikt över Lake Wakatipu.

När vi kom fram till Queenstown var det dock fullt med bilar och vägarbeten överallt. Vi försökte leta oss fram till det utgångsläge vi spanat ut för en promenad men det var vägarbeten överallt kändes det som. Efter att tillbringat onödigt lång tids kryssande i stans alla bilköer kände vi oss helt enkelt färdiga med Queenstown och styrde ut på vägarna igen. Det är säkert en fin stad för de som gillar bilar, vägarbeten och människor i massor. Kanske kom vi hit vid fel tid, vad vet jag.

Fast i bilkön in mot Queenstown. Längre fram en likadan bil som vår.

Vidare norrut

Nu återstod inte allt för lång resa till vårt redan bokade mål i Cardrona. Cardrona ligger längs den närmaste vägen mellan Queenstown och Wannaka och där ligger ett omtalat hotell vi bokat ett rum på. Känns nästan lite konstigt att vi ska lämna campinglivet för en natt.

Vi styrde ut från Queenstown på stora vägar men efter en kort stund svängde vi av åt vänster in på vägen mot Cardrona. Den började med en av de brantaste vägarna jag tror vi åkt på. Men det var åtminstone asfalt till skillnad mot till exempel många av vägarna på Island. Men vår stackars bil fick verkligen kämpa. Sakta gick det och de mer pigga bilarna samlades bakom oss. Efter varje serpentinsväng fanns det dock en liten stoppzon där man kunde släppa förbi dem till deras stora glädje. Gör man det får man alltid glada hälsningar och tutanden. På Nya Zeeland ska de långsamma fordonen lämna väg åt de snabbare.

Uppe på planare mark igen.

De första milen gick i princip bara uppåt. Efter den första backen var det mindre brant men fortfarande gick det segt uppåt. Till slut verkade vi dock vara uppe och då blev det istället tvärbrant neråt istället. Med automatväxlat blir jag alltid lite nervöst att bromsarna ska bli för varma men det är nog mest noja kanske.

Arrowtown

Mellan Wannaka och Cardrona ligger Arrowtown. Det är bara en kort avstickare så dit styrde vi först. Arrowtown är en gammal guldgrävarstad där man bevarat husen och stilen. Arrowtown sägs ha grundats då Jack Tewa fann en massa guld här i mitten av artonhundratalet någon gång. Sedan var rushen igång innan stället var tömt och man drog vidare. De flesta av dessa städer har antingen helt moderniserats till oigenkännlighet eller har helt övergivits. Dock ska Arrowtown ska ha bevarats istället

Det var verkligen en charmig liten stad. Kändes som tiden stannat lite och blundar man och manar fram en vilda västern stad i huvudet så kan man se Arrowtown framför sig. Bara att man gjort det lite mer gulligt kanske. Jag tror inte man spenderade lika mycket tid på blommor, pynt och färg när det begav sig.

Vi gick runt och kikade på alla hus i centrum. Till vår hjälp tog vi en adventurecache som lärde ut lite om de byggnader vi tittade på. Vi avslutade besöket med ett besök på ett charmigt litet café för eftermiddagsfika.

Cardrona

Nu återstod bara några mils svag nerförsbacke innan vi var framme i Cardrona. Det var ett trevligt vägavsnitt med en del hissnande vyer.

Var man än vänder sig blir man rejält häpen.

Det var verkligen ett charmigt hotell som mötte oss. Precis ett sånt vi hade valt hemma för en weekend. Enkelt men charmigt med massor av inredning som minner om gamla dar och som gör att man känner att de som driver stället älskar vad de gör.

Ett supermysigt litet hotell mitt i princip ingenting.

Vi fick ett litet rum med livets nödtorft och det kändes verkligen lite konstigt att packa ihop en väska från bilen och inta ett hotellrum. Det var så länge sedan på nåt vis.

Det här blev vårt sovrum för natten

Hotellet hade en mysig pub där vi tog varsin öl innan vi åt middag i restaurangen. Det blev varsin supergod lax. Riktigt gott!

Mätta och nöjda drog vi oss tillbaks till rummet och somnade utan större problem. Imorgon är det dags att välja väg för de återstående dagarna på Sydön. Nu delar sig vägarna åt olika håll. Vi får se var vi hamnar.

Vi lyssnar på Googles förslag och stannar till både här och där längs South scenic route på vår väg mot Te Anau. Några ställen är kära återseenden och andra nya bekantskaper!

Go´frukost

I morse blev det go´ frukost med pannkakor och lönnsirap. Vi skaffade det som behövdes redan första gången vi handlade men har liksom inväntat rätt tillfälle (och ett ställe som har stekpannor som är plana i botten…). Pigga och alerta efter den sockerkicken drog vi iväg på South scenic route. Vädret är lite svalt och blåsigt men soligt. Solen är det viktigaste!

South scenic route, förhållandevis raka och släta vägar idag!

Den här campingplatsen hade en skönt avslappnad atmosfär. Det verkar bo många som jobbar tillfälligt i närheten och flera ”bofasta” som kanske hamnat lite på avigan. Alla är dock mycket trevliga och det var alltid folk i köket eller vid borden utanför som satt och pratade.

Googleturistande

Cozy Nook

Vägarna var förhållandevis raka och platta. Vi kikade på Google maps för att se om det fanns något kul att titta på längs vägen. Katedralstenen vid Cozy Nook var det första som dök upp. Vi körde så in på en liten grusväg och hoppades att vi slapp möta någon. Strax innan en brant backe tyckte vi det räckte, parkerade och gick resten av vägen. Själva stenen låg på en ö i den lilla bukten. Den såg inte mycket ut för världen men omgivningen… Så vackert!

Även om katedralklippan inte såg mycket ut för världen så var omgivningen pittoresk och fantastisk, som vanligt!

Gemstone Beach

Nästa stopp blev ett återbesök på Gemstone Beach. Man kan, om man har väldig tur och kanske lite bättre koll än mig på stenar, hitta safirer här. Folk brukar gå omkring och leta längs stranden då tidvattnet för med sig nya stenar in till stranden. Hur vi än letade idag dök det inte upp några safirer men dock en handfull fina stenar som inte kunde lämnas på plats. De får allt följa med hem till andra sidan jorden! I strandbanken, som är privat, syntes en riktig håla och i hålan ett fönster… Undrar om någon bor där eller bara har det som sitt ”hemliga” tillhåll.

McCracken´s Rest

McCracken´s Rest kände vi inte igen sedan förut trots att vi åkt denna väg tidigare. Det fick straxt sin förklaring i och med att platsen gjordes iordning först några år efter vi passerat. Man har en milsvid vidunderlig utsikt över Te Weawea bay. Har man riktig tur kan man få se både delfiner och valar här. Förr fungerade platsen som en utkiksplats för att se när valarna återvänder från haven. Valarna har vi ju skrivit om tidigare men de har verkligen varit en viktig del för försörjningen här.

Dagens Selfiekungar! 🙂

Clifden Suspension Bridge

Något vi inte heller kände igen vilket vi kanske borde var den gamla träbron över Waiau river, Clifden Suspension Bridge, där vi tydligen gjort ett besök tidigare. Det syns ju ganska tydligt eftersom det finns en glad gubbe på cachingkartan just här. Nåja, bron var väldigt vacker och blev klar att tas i bruk 1899. Floden kunde på den tiden periodvis ha högt flöde och vara svår att ta sig över. Numera regleras den noga. Bron användes faktiskt ända fram till 1978 innan den nya bron, etthundratrettio meter neråt floden, togs i bruk.

Färdigturistat

Nä, nu ansåg vi det vara färdigt med turistandet för idag och åkte vidare mot Te Anau. Den lilla staden som ligger så vackert vid Lake Te Anau och har alper med snötäckta toppar som fondvägg bakom. Sist var vi här ett par nätter och åkte då på resa både till Milford Sound och till The Glow Worm Cave. Vi hann även med en rejäl cachingrunda då. Vädret var varmt och soligt och vi hade precis lämnat alla geocachingvänner efter Lasses möte med världens reviewer i Queenstown. Sammantaget gjorde det att vi minns Te Anau som en av de bästa platserna vi besökte i Nya Zeeland 2012.

God mat och promenad

Vi bokade in oss på en Top 10 Holiday camping som ligger bra till mitt i stan. Vi fick en bra plats med gräs lite på slutet från de andra stora husbilarna. Det fanns tillräckligt med plats bakom bilen för att fälla upp campingstolarna för att njuta av utsikten över fjälltopparna en stund. När vi blev tillräckligt hungriga tog vi oss över gatan till The Fat Duck där vi avnjöt en riktigt god fish´n chips gjord på dagens fiskfångst. Vi satt ute i solens sista strålar trots att det började bli ganska svalt. Tur att det fanns filtar att låna.

Middag avnöts på The Fat Duck. Mätt och nöjd som synes.

En promenad i stan hann vi också med samt att ta ett par geocacher som kommit till sedan sist. Därefter satt vi i bilens till värmeljusens sken och försökte komma ikapp med skrivandet. Det har varit en skön dag där vi turistat genom att stanna till på de platser som dykt upp utan att vi planerat i förväg. Det är nästan det som är roligast tycker jag. Att ta det som det kommer liksom, det är då man hittar de där små guldkornen man inte visste att man sökt efter.

Kvällens sista ryck innan det blir helt mörkt och dags att sova.

Det kan nog bli en kall natt eftersom det är stjärnklart och redan så svalt att det är skönt med mössan på inne i bilen.

Vi kör vidare söderut mot vägs ände. Missar en avfart men får se nya saker. Upplever en bluff men får ändå en härlig dag på Nya Zeelands sydö.

Det var svalt och lite regnigt när vi vaknade i vanlig tid. De allra sista platserna på freecampingdelen av parkeringen hade fyllts på medans vi sov så det blev faktiskt helt fullt. Vi körde vår vanliga morgonrutin och nu kom vi iväg som andra bil. Undrar verkligen vad som hände igår. Då måste vi bott tillsammans med riktiga morgonmänniskor.

Mot Invercargill

Vi hade tänkt följa Southern scenic route ner mot Invercargill längs ner i söder och satte fart längs kusten. I början var det fina men smala vägar som slingrade sig längs kusten men när vi åkt ett par mil var det dags att lämna kusten och svänga upp över bergen.

Det var några rejält höga och branta backar att ta sig upp på som satte motorn i vår trötta campervan på ett riktigt kraftprov. Den orkade, om än med ett nödrop kändes det som. När vi väl uppe belönades vi dock med en minst sagt spektakulär utsikt över trakten innan vi styrde neråt igen längs minst lika branta och smala backar. Bilkörning på Nya Zeeland är verkligen speciellt.

Det är svårt att se sig mätt på vyerna man passerar

Sedan var vi ute på ettan söderut igen. Tyvärr måste vi sedan missat en avfart från ettan i Balclutha för vi kom att fortsätta hela vägen ner till Invercargill. Man skulle hålla utsikt efter bruna skyltar med ”scenic”-symboler men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma. Nåja, då fick vi ju se några nya ställen som den fantastiska staden Gore tex (sagt med lätt ironisk ton) och ta en paus i Waipahi. Southern scenic route hade vi ju redan kört för 11 år sedan.

Invercargill

Till sist var vi framme i Invercargill. Vi parkerade i utkanten av det som skulle vara centrum och gick mot några av de saker som föreslogs. Första stopp var vid en kattmural som Google ansåg var en av de viktigaste sakerna att se. När man zoomar ut på google maps blir sevärdheter oftast till små röda prickar men den här var fortfarande en kartnål. Visst var den fin men…

Visst var den fin men kanske inte Invercargills största attraktion ändå.

Närmast kattmuralen låg stadshuset och the Civic Theatre. En rätt ståtlig byggnad får man väl säga.

En rätt trevlig byggnad i Invercargill.

Och lite längre bort ligger den presbyterianska kyrkan. Första intrycket vi fick var att detta kändes som en stad i vår smak. Välordnat och lugnt. Inte allt för mycket folk men ändå en viss puls, trots att det var en vanlig vardagseftermiddag. Vi vandrade vidare mot vattentornet och mot det sista stoppet vi tänkt göra här.

Parken

Stadens trädgård heter Queens park. Alla städer i Nya Zeeland med minsta självrespekt har en park/trädgård. Idag övade blivande arborister i träden gissade vi. Fullt med folk som klättrade i träden med rep och dockor som agerade skadade uppe i trädkronorna.

Parken var annars fin med samma typ av uppbyggnad som vi kände igen vid de här laget. De hade dock lite fler djur här och ett fågelhägn man kunde gå in i.

Vi hade missbedömt lite hur länge vi skulle stanna i stan och parkeringstiden var på väg att ta slut. Ska jag var ärlig började vi väl ändå känna oss färdiga. Så vi avslutade turistandet och vandrade tillbaks till parkeringen. Åt en macka och styrde sedan de allra sista milen av ettan och dagens sista planerade mål.

Bluff

Vår plan var att avsluta dagen där ettan tar slut i söder. Platsen heter Stirling point och ligger absolut längst i söder i det lilla samhället Bluff. Maria hade spanat in Bluff och tyckte såg mysigt ut och ett bra ställe att strosa runt i. När vi kom fram såg det dock inte alls lika mysigt ut och den enda campingen såg riktigt tråkig ut. Surt, men vi bestämde snabbt att ta en annan camping vid Invercargill istället. Det var bara tre mil så inga större problem.

Först skulle vi dock köra ettan till slutet såklart. Här var det bara en vändplan till skillnad mot dess norra slut där de gjort en rondell. Hur som helst har vi nu besökt båda ändarna av ettan nu.

Innan vi åkte gick vi en sväng och kikade på utsikten och på den fyr som låg här samt loggade en cache.

Därefter lämnade vi Bluff.

En riktig Bluff!

Kvällavslutning

Dagens camping kändes trevlig och klart laid back. Man fick välja en ledig plats som kändes rätt helt enkelt. Det kändes som campingen hade ganska många fastboende som byggt ut sina husvagnar med husliknande utbyggnader och vår granne hade t.o.m. installerat en luftvärmepump. Det var nog första gången jag sett nåt liknande. På kvällen blinkade lampor i ”trädgården”.

Det blev en mysig eftermiddag i solen och vi satt och hade det riktigt bra innan det blev dags att dra sig tillbaks för kvällen. Så avslutades ännu en trevlig dag på Nya Zeeland!

Vi gör ett återbesök på stranden i Moeraki och tittar på stora runda stenklot. En botanisk trädgård, den i Dunedin, till hinner vi också med innan vi stannar för en natt med fricamping.

Återbesök på stenstranden

Mycket märkligt men när vi vaknade i morse, i vanlig tid ska tilläggas, så hade alla bilar utan en redan dragit. Vi var absolut sist iväg vid kvart i tio. Nåja, vår dag började bra med solsken och en god frukost till en, återigen, fantastiskt utsikt.

Ganska tomt på parkeringen och klockan är bara runt halv nio.

Moeraki Boulder Beach

Det var en  kort bilresa till vårt första stopp för dagen. Moeraki Boulder Beach. Vi följde skyltarna till parkeringen och fick en trevlig promenad längs stranden innan vi kom till de stora runda stenarna.

De bildades för miljontals år sedan. Kalkrikt vatten bildade tillsammans med sand cement som la sig runt snäckskal och småstenar. Vartefter vattnet strömmade omkring byggdes de på till stora runda klot. Vartefter landhöjningen har skett ligger de i sanden och jorden längs strandkanten. Nu kommer det fram stenar ur jorden i strandbanken allteftersom erosionen fortskrider.

Vi gick en lång stund och funderade på om stenarna minskat i storlek eller om vi i våra hjärnor gjort dem större än de var när vi såg dem 2012. När vi tittade på kort så konstaterade vi att de faktiskt var lägre. Oklart om det beror på att tidvattnet drar med sig sand till och från stranden i olika faser men det är i alla fall vår teori.

Dunedin

Vårt nästa stopp blev Dunedin. En stad som vi upplevde att vi stressade igenom sist. Nu har vi tid att göra det lite noggrannare. På väg in mot Dunedin är det en lång nerförsbacke med utsikt över staden. Mäktigt!

Botaniska trädgården

Precis nedanför den långa backen ligger Dunedins botaniska trädgård. Vi har i och för sig sett många botaniska trädgårdar nu men det är trevligt att se den lokala faunan. Här i Nya Zeeland har de dessutom så otroligt välordnade och tillgängliga parker. Och det är så härligt att titta på all vårens färgprakt, man får liksom ny energi.

Ganska backig trädgård men otroligt fint överallt.

Det bästa, tycker jag, var Rododendronparken. Det blommar just nu i all sköns färger. Från djupaste rött till gula och vitt. Och de är stora! Stora som träd med tjocka stammar och en del var nog uppåt fem meter höga. Ja, en del var ju som dem hemma förstås. Så vackert.

De hade också en avdelning för barrträd. Från små krypenar till gigantiska ceder- och redwoodträd.

Härliga fluffiga enar som ser ut att spöka, eller hur?

Vi passade även på att logga ett par cacher i parken när vi ändå gick förbi. Faktum var att det redan sedan tidigare fanns en glad gubbe (loggad cache) på kartan!

St Paul´s Cathedral

Utforskandet av Dunedin fortsatte sedan inne i själva stan. St Paul’s Cathedral är en stor, vacker byggnad som ligger på en höjd ovanför busstorget. Den är lite märklig för själva koret är modernt byggt med släta vita väggar och en stor moden orgel medan resten är gammalt och byggt i samma stil som stora katedraler brukar.  Den byggdes runt 1915 men koret färdigställdes aldrig då utan byggdes till först 1971.

St Paul´s Cathedral. Till ytan lik ganska många andra katedraler.

Det som också skilde mot de katedraler jag tidigare varit i var ett av de stora mosaikfönstren där själva St Paul står omgiven av pingviner, delfiner, kiwifåglar och andra specifika djur från Nya Zeeland.

Järnvägsstationen

Järnvägsstationen var också värt ett besök enligt flera av våra källor. Det var ett stort vackert hus med en välskött liten park utanför. Inuti var golvet av vacker mosaik och även ett par av fönstren var också av mosaik. På övervåningen fanns ett galleri där olika lokala konstnärer ställt ut sina alster. Som vanligt var det inte alla jag förstod men de allra flesta var fina på alla möjliga och omöjliga sätt. Kul att ha sett i alla fall!

Järnvägsstationen i Dunedin, kunde lika gärna varit ett slott!

När parkeringstiden började närma sig sitt slut återvända vi mot parkeringen som för övrigt var en grusplan och ganska trång. Trors att den låg mitt i city.

Dags för fricamping!

Som nattparkering tänkte vi prova på fricamping vid en strand. Om det fanns några platser kvar, vill säga, eftersom klockan började bli en del. Det hade vi ju inte behövt oroa oss för eftersom vi var först! Lite info från appen vi bokar med finns här. Det var en bit terräng mellan parkeringen och stranden så ingen direktutsikt mot havet denna gång. Men det var bara typ tjugo meter ner till stranden via en liten stig så det var helt okej.

Efter att ha värmt soppa till middag gick vi en promenad på stranden. Lasse var glad åt att ha mössan som vi införskaffat på shopen vid Moeraki Boulder Beach, det blåste rätt ordentligt nämligen. För några dagar så var det visst sjölejon som var här med årets ungar. Men dem såg vi inte till idag. Det enda levande på stranden var så vitt vi kunde se en person som satt för sig själv och spelade gitarr.

Strandpromenad på den tomma stranden i Ocean View Reserve.

På väg tillbaka letade vi en god stund efter en geocache som skulle vara gömd bland Flaxbuskarna. Flaxbuskar är stora bladiga saker. Blomstänglarna ser ut so enorma (tre, fyra meter) gladioler, i alla fall nu innan de slagit ut. Tillslut hittade Lasse burken och skrev i loggboken och därefter var det hem till bilen för att göra natt. Under tiden vi varit på promenad har det kommit fler bilar så nu är det nog en hälften av platserna upptagna.

Vi far vidare söderut och kikar på strålande utsikt och pingviner i massor (vi lovar!). Konstaterar att sol är betydligt bättre än regn!

I dag var det riktigt kallt ute när vi vaknade. Gissningsvis 5-7 grader eller så. Vi körde den vanliga morgonrutinen och kom iväg som brukligt någon gång efter nio.

Det är lått att missa den här typen av saker som står mitt framför näsan. Trädet stod väl 25 m. från oss men jag såg det först nu…

Väl ute på vägen började det rätt snart klarna upp ordentligt och livet blev åter lite lättare.

Ett skoträd??

Maria kikade efter sevärdheter och inte långt från Geraldine ligger Temuka där sevärdheter som nämndes var The shoe tree. Det lät ju bara så dumt att vi måste stanna till. Sevärdheten låg en kort bit utanför stan och var just det; ett träd med massor av uppspikade skor. Varför kan jag tycka är en högst relevant fråga faktiskt. Jag har googlat högst sporadiskt men hjälp oss finna historien bakom. Det är fritt att kommentera 😉.

Vad är meningen med dessa skor?

Timaru

Nu var vädret riktigt fint och nästa stad vi kom till var Timaru. Vi bestämde oss för att kika på den botaniska trädgården. På Nya Zeeland har de verkligen otroligt många sådana och vi gillar ju natur så varför inte.

Det var en väldigt trevlig plats med massor av växter, träd, dammar och fåglar. Det vi gillade var att man inte hade några gångar egentligen. Man fick istället vandra runt på gräsmattan! Vi spenderade en god stund i solen och stillheten som parken gav innan vi åkte vidare.

Oamaru

Vi for nu vidare söderut mot nästa större stad. Oamaru är en, med Nya Zeeländska mått, en rätt stor stad med runt 14 000 invånare ungefär 12 mil norr om Dunedin. Det är bara fem mil mellan Timaru och Oamaru så resan gick rätt fort.

Utsikt med extra allt

Oamaru är hem för en pingvinkoloni. Vi vet sedan förra besöket på Nya Zeeland att pingviner är ute till havs om dagarna och kommer in till land först om kvällen så förhoppningar att se några var lågt ställda. Trots det ville vi ändå titta men först tog vi oss mot en utkiksplats.

Vi följde anvisningarna i GPS:en och kom till några minst sagt extrema uppförsbackar som verkligen satte vår bilmotor på prov. Upp kom vi dock och vilken utsikt det var!! Helt otrolig vy över närområdet. Färgen på havet liknade inget jag sett tidigare. Vi stod bara och gapade innan vi plockade fram lunch som intogs på ett picnic bord med sagolik utsikt Ska man gnälla (men det ska man absolut inte) blåste det lite svalt kanske.

Här var det en otrolig utsikt och jättefin vy att inta lunchen till.

Pingviner, vi känner oss säkra 🙂

På en av de kraftigt inzoomade bilderna Maria tog över hamnen nedanför såg det ut ett gäng pingviner låg och solade på en pir. Det måste såklart undersökas och vi hade ju ändå bestämt oss för att ta oss dit.

Sagt och gjort, nerför berget for vi och parkerade sen nere i hamnen. Och där, ute på en avstängd pir såg det onekligen ut som ett gäng pingviner låg tillsammans med andra fåglar. Det var långt ifrån oss men vi bestämde att de inzoomade bilderna ändå visade pingviner.

När vi vandrade tillbaks till bilen fick vi syn på några typiska ”turisthus”. Vi gick dit och där var ju pingvinkolonin. Man hade byggt upp en hel verksamhet kring detta och själva kolonin var människokonstruerad med lådor i området som pingvinerna bodde i. Där fanns uppbyggda läktare med finare platser och ”normala” sådana. Totalt fotoförbud och grindar med mera . Hela upplägget kändes inte lockande alls i mina ögon. Jag kanske missförstod saker men blev i vilket fall inte sugen att stanna och se mer.

På väg söderut

Nu var besöket i Oamaru över. Vi satte oss i bilen och planerade resten av dagen. Det var nu tidigt eftermiddag och fint väder. Därför bestämde vi att inte åka så jättemycket mer. En dryg timme söderut ligger Moeraki som vi gärna vill besöka på nytt. För att få ett tidigt avslut och njuta av kvällen så bokade vi därför en plats på campingen i Moeraki by.

Det visade sig vara ett riktigt fint ställe. En bit ner och genom vegetationen skymtade havet i all sin prakt. Vi njöt i solen och hade det bra.

Kvällsaktiviteter

Till middag var valen få om man ville äta i byn. Vi valde den enda restaurang som fanns och smakade några hantverksöl samt delade på en pizza med extra allt. Det funkade bra och vi blev mätta så det räcker.

På hemvägen gick vi en promenad i syfte att logga några av stadens burkar. Vi började med en adventurecache som gav oss en hel del historia om platsen på köpet. Den tog oss också högst upp till en utsiktsplats med historisk betydelse utöver att erbjuda en milsvid utsikt.

Rätt mäktigt skådespel från utsiktsplatsen idag

Nu kände vi oss nöjda och dagen började ta slut. Vi tog oss ner och kom fram till bilen innan det mörknar helt. Men det var med max 20 minuters marginal skulle jag säga. Det blir mörkt fort här.

En flagga designad av Hundertwasser vi såg på vägen tillbaks. Kunskap vi fått tidigare på resan.