Vi tittar på glaskonst och besöker Napiers vackra centrum i Art Decostil. Besöker staden med det nordiskt klingande namnet Dannevirke och lär oss varför den heter så.

Pigga och utvilade vaknade vi till en mer eller mindre helt stilla dag. Kändes lite ovant men trevligt. Regnet låg dock i luften. Men låt oss bli av med en sak i taget.

Glaskonst i trädgården

Efter frukosten var vi redo att bege oss av. Maria hade hittat reklam för en trädgård fylld med glaskonst som låg straxt utanför Taupo som lät som ett spännande stopp. Vi började med att tanka dock. Det är otroligt vad bilen har dragit i blåsten. Minst en och en halv liter milen uppskattar jag det till. Hoppas det blir bättre när det slutar blåsa.

Till Lava glass, som stället hette, var det inte mer än tio minuter. Vi klev ur och köpte en biljett till trädgården. Man kunde se glashyttan också men vi kände att vi sett några sådana förut.

Det var otroligt fint i trädgården och vilka alster de skapat! Svampar, blommor, spiraler, jättelika klot och träd.

Det första som mötte oss var denna regnbåge

Vi gick länge och tittade på allt de ställt ut. Det började regna men vi lånade paraplyer och fortsatte kika runt. Det enda som nog var lite synd var väl att vi tror det varit ännu vackrare med sol som belyst glaset.

Efter trädgårdsbesöket tittade vi i butiken på allt som kunde köpas. Ville man kunde man beställa och få glaset hemskeppat med garanti att det var helt när man fick det. Det hjälpte inte. Även om det fanns ett visst habegär så var priserna sådana att det var hyggligt lätt att stå emot faktiskt.

Art Deco i Napier

När vi tittat färdigt satte vi oss i bilen och for vidare. Planen vi gjort upp var att besöka staden Napier på östkusten. Den ligger i en av de delar vi aldrig besökte förra gången och låg dryg 10 mil bort.

Att köra bil idag var så mycket enklare. Den susade fram kändes det som. Rakt och fint utan tvära kast. Eftersom vägarna är lite speciella på Nya Zeeland tog det ändå nästan två timmar att ta sig dit. Vi fulparkerade åter på en PAK’nSAVE och gav oss in mot centrum för att turista.

Den här trevliga parken var det första vi träffade på.

Staden totalförstördes i en jordbävning 1931 och när man byggde upp den på nytt bestämde man sig för att bygga om den helt i modern stil. Högsta mode då var Art Deco och därför har staden verkligen ett eget och rätt charmigt utseende. Man har bevarat byggnaderna väl så allt ser nytt ut, fast i Art Deccostil. Vi tillbringade en bra stund med att gå runt och turista i de centrala delarna innan det kändes färdigt.

På väg igen

Bilen styrdes nu bort från Napier och vidare sydväst förbi Napiers vidsträckta vindlar längs väg 2 mot Wellington. Vi hade siktat in oss på en campingplats i den nordisk klingande staden Dannevirke som tyvärr sakande onlinebokning. Den låg med nya Nya Zeeländskt mått knappt två timmars resa från Napier (dvs ca tio mil).

Precis som på alla andra campingar vi besökt så fanns det plats åt oss även här. Innan vi reste fick vi höra att vårt sätt att resa med spontanbokningar skulle vara nästan omöjligt men än så länge gläder vi oss åt att man tycks haft helt fel. Antagligen ser det dock annorlunda ut om sommaren misstänker vi.

Den här campingen låg mysigt nedanför själva staden. Väldigt tyst och stilla och inget brus från trafiken. Anläggningen är lätt bedagad med lite tråkiga duschrum och toaletter.

När vi kommit på plats och ställt upp allt och börjat fundera på morgondagen insåg vi att vi tycks ha räknat fel på en dag. Planen var i morse att ta oss så pass långt att det skulle gå att nå Wellington i någorlunda vettigt tid. Men nu insåg vi att vi ju inte behöver vara där förrän i övermorgon. Då blev det plötsligt väldigt lugnt ju.

Stad med Nordiska influenser

Idag bestämde vi oss därför för att äta ute. Vi promenerade upp mot centrum och passerade först en liten park med fågeluppfödning gissar vi. Det fanns papegojor och annat i öppna burar som totalt var stort som ett växthus. Det fanns även en damm med änder och gäss samt en hage men hjortar som stirrade misstänksamt på oss.

Centrum låg någon dryg kilometer bort och vi såg fler tecken på att det fanns nån anledning till det nordiskt klingande namnet. Vi passerade Viking Lodge, på stadshuset stod en viking och gatukorsningarna var prydda med vikingasköldar. En snabb googling på Dannevirke gav vid handen att det var många skandinaver som först kom hit (långt efter Maorifolket såklart) och då grundade staden. Enligt Wikipedia har staden drygt 5 000 invånare och vi fascinerades över hur mycket av affärer och service som fanns här jämfört med hemma. Massor med affärer at olika slag, flera banker, poliser och till och med en domstol. Vaxholm där vi bor har betydlig större befolkning men saknar det mesta av detta.

Det mesta i restaurangväg var stängt så vi valde Jessica’s kitchen, ett takeawayställe som serverade hamburgare och liknande. Vi har för övrigt sett många ställen som helt enkelt varit stängda på vår resa. Det är lite så man funderar på hur hårt pandemin drabbade Nya Zeeland. De hade ju några av de allra tuffaste karantänsreglerna. Jag vet ju inte om det är orsaken såklart men många stängda butiker har vi sett i städer vi besökt.

Turistinformationen i stadshuset i Dannevirke. Kändes märkligt

Godnatt!

Vi tog oss sedan tillbaks till campingplatsen och hittade även en liten stig genom skogen förbi dammen och fåglarna.

Detta är så mycket Nya Zeeland för mig. Alla dessa vackra promenadvägar!

Allt var tyst och stilla när vi kom fram så det återstod inte så mycket mer än att krypa in i bilen och ta det lugnt innan det var dags att sova. Det blev ännu en fin semesterdag med lite oväntade och oplanerade saker. Att vädret nu är bättre gör inget. Nu väntar vi bara på solen och värmen också.