Jorden runt på 90 dagar
Det är väl inte så att vi direkt följde Philias Foggs fotspår eller ens upplevde tillnärmelsevis samma äventyr han fick. Men för oss blev det bli ett storslaget äventyr. Att ta oss runt Jorden på 90 dagar med platser som Galapágos, Påskön, Fiji, Nya Zeeland och Bali på listan!
Nu är vi hemma igen!
Jorden runt på 90 dagar, eller 92 om man räknar från dörren hemma tills vi låser upp samma dörr på Rindö igen. Hur många gånger har vi inte pratat, längtat oss bort, drömt om och funderat på hur det skulle vara att åka på en längre resa och uppleva några av de platser vi drömt om sedan barnsben?
Sommaren 2022 satt vi en av de där ljusa varma kvällarna det inte var så gott om då och konstaterade att vi firar 30-årig bröllopsdag den 18 september 2023. När vi firade silverbröllop, dvs 25 år som gifta, var vi i Fáskrúðsfjörður på Island. Vad skulle vi hitta på när det är dags för Pärlbröllop? Vi hade länge velat åka till Sydamerika och gå upp till Machu Picchu. När vi ändå var i krokarna kanske också passa på att åka till en av de mest avlägsna öarna, Påskön med dess stora stenhuvuden. Under hösten kom sedan en dröm om att åka på långresa när vi ändå var iväg till andra sidan jorden. Och till vår stora glädje, och jag måste även säga förvåning, fick vi båda ok från våra arbetsgivare att ta tjänstledigt i tio, tolv veckor med start i början av september.
Planeringen kunde börja och resan infriade verkligen våra önskningar! Vi hoppas på en ny chans senare i livet men läs gärna om hur vi upplevde det här äventyret!
Vår jordenruntresa!
Häng med oss på vårt livs äventyr!
-
Ett farväl, en massa sevärdheter och fantastiska upplevelser
Vi avslutar gruppresan med en häftig stadsrundtur och bockar av en massa ”måsten” samt påbörjar nästa del av vårt äventyr.
Idag var det dags att ta farväl av vårt resesällskap den senaste dryga veckan. Tyvärr missade vi ju avslutningsmiddagen igår. Men dansshowen igår var verkligen fantastisk. Det gjorde dock att vi inte riktigt fick chans att säga farväl till alla. På morgonen träffade vi bara de som skulle på samma stadsrundtur som oss. Vi sa dock farväl till Celine och tackade för en trevlig resa.
Stadsrundtur i Rio De Janeiro
På dagens agenda står en stadsrundtur som sagt var. Rio har ju massor av ”måsten” och en del av dem stod på listan över det vi ska se under rundturen, det visste vi.
Det regnar idag och guiden berättade att det är mycket ovanligt. Ser man det positivt får vi därför uppleva något extra ovanligt. Men när jag tittade upp mot Kristusstatyn som inte ens syntes i diset som låg över berget var det klart blandade känslor får jag erkänna. Hur som helst bestämde guiden att vi började med de platser som inte krävde superväder så håller vi tummarna för bättre väder senare under dagen.
Ipanema
Vi började att fara ner mot Ipanema och baren Veloso där inspirationen till den internationella hitlåten 1962 ”The girl from Ipanema” uppstod. Detta var en helt obekant historia för min del men nog har jag hört sången tidigare märkte jag när jag lyssnade på den i efterhand…
De centrala delarna
Sedan for vi vidare in mot de centrala delarna av staden. Först ett snabbstopp vid Sambadrome Marquês de Sapucaí där karnevalen i Rio har sin stora uppvisning. Här skulle man verkligen vilja vara någon gång under karnevalsdagarna. Vem vet, någon gång kanske det blir verklighet.
Spontant känner jag att den här platsen sett bättre dagar än just idag.
Nästa stopp var ännu en okänd plats för min del. Det skulle dock visa sig att jag var i klar minoritet. De flesta, även Maria, verkade känna till Escadaria Selarón eller ”the Lapa steps”. En trappa vars steg och väggar pryds med tusentals kakelplattor från i stort sett världens alla länder. Vi stannade en stund och letade bland plattorna och försökte identifiera länderna. En riktigt spännande, och för mig okänd plats. Och visst hittade fler med svensk text och motiv.
Fanns så mycket att se på.
Här fann vårt land tillsammans med ett viktigt resmål
Vi deltog i turistfotograferandet med liv och lust.
Den moderna katedralen Catedral Metropolitana de São Sebastião utgjorde nästa stopp. Det var verkligen en märklig känsla att se en katedral utformad i modern och klart annorlunda stil. I huvudet förväntar man sig ett klassiskt byggnadsverk från typ 1700-tal eller så och därför blev det en krock i huvudet. Jag gillade verkligen utformningen och kanske bidrog det faktum att det var söndag med mässan i full gång till hela upplevelsen.
Onekligen en annorlunda utformning på den här katedralen
En enkel utsmyckning men fönstren gjorde ett bestående intryck
Det småregnade lite fortfarande men luften var klarare när vi nu satte kurs upp mot Kristusstatyn. Först gjorde vi dock ett snabbstopp vid Carioca Aqueduct. En akvedukt som numer är ombyggd till en spårväg för tågen upp mot Santa Teresa.
Byggd som en akvedukt, används nu som spårvägsbro.
Uppför berget
Efter att ha knäppt ett par snabba turistbilder styrde vi uppåt. Smala gränder och vägar som påminde om våra äventyr i framför allt Madeira kanske. Oj, var GPS:en lurade bort oss där. Chauffören här verkade dock ha koll. Halvvägs upp stannade vi till och fick en minst sagt slående vy över Rio de Janeiro med flera favelor. Intressant att höra guidens berättelser över hur man ser på myndigheter, favelor och livet i Brasilien. Att påstå att förtroendet är stort för politikerna i allmänhet och regeringen i synnerhet vore nog att dra en av världens största lögner. Den skepsis vi svenskar många gånger uttrycker hemmavid, vare sig det handlar om sociala medier eller i lunchsamtal är som en västanfläkt.
På väg upp mot Kristusstatyn. Utsikten funkar!
Cristo Redentor
Vi for vidare uppför berget och nådde fram till kristusstatyn, Cristo Redentor på Corcovadobergets topp. Ja, eller snarare souvenirbutiken och där de sålde biljetterna vidare upp till själva Kristus. Guiden fixade biljetterna och vi tog därefter en av bussarna mot toppen. Jag tror, utan att googlat, att det gått nån typ av tåg upp till toppen tidigare. Det fanns åtminstone spår längs vägen upp.
Väl uppe var det regnfritt och sikten var riktigt bra. Utsikten är svår att förmedla men att vara här är en speciell känsla. Hur många gånger har man inte sett bilder härifrån och tänkt; dit vill jag! Nu var vi här. Jag fick nästan nypa mig i armen. Men det är en återkommande känsla under den här resan. Så många platser jag bara drömt om!
Ibland tror jag det är bra med dåligt väder. Hur många vi varit här i strålande sol vågar jag inte tänka på.
Vi har verkligen varit här!
Där stan slutar ligger Ipanema. Guiden berättade att lägenheterna vid sjön kostade från 3000USD och uppåt…
Sockertoppen ser så liten ut härifrån.
Vi fotade och njöt av utsikten och känslan innan vi tog oss ner med bussarna igen. Kan också avslöja att det inte blev några inköp i butikerna den här gången heller.
En klassisk vy tänker jag. Men lika häftigt för mig då jag varit där nu!
Santa Teresa
Det var nog svårt att toppa detta men på vägen ner gjorde guiden ett försök. Kanske minns ni spårvagnen och akvedukten? Spårvagnen går till Santa Teresa, en välbevarad stadsdel med välbevarad Europeisk kolonialstil. Vi stannade till och kikade på omgivningarna, jag tror jag hade trivts här. Hade jag bott nere i staden hade jag nog ofta tagit spårvagnen uppför berget och besökt någon av gatuserveringarna.
Lite slitet intryck kanske men väldigt charmigt.
Vy ner mot centrala torget i Santa Teresa
Sockertoppen
Nu återstod bara ett stopp. Den som kan något om Rio de Janeiro förstår att det måste handla om Sockertoppen. Tyvärr hade det börjat regna igen så guiden erbjöd biljetter som gällde i en vecka om vi ville ta det en annan dag istället. Vi kände dock att vi ville bocka av alla ”måsten” nu och göra resten av dagarna i Rio efter eget tycke och därför for vi upp nu.
För att nå upp till Sockertoppen tar man två linbanor. Vi var fascinerade över att de krävde att man skulle skanna biljetten på båda linbanorna, både på upp och nervägen. Jag vick inte ihop i huvudet varför det var så. Kunde man köpa enkelbiljetter? Hur gör man då? Hoppar man ner? Så många frågor som lämnades obesvarade. Men vi skannade biljetterna överallt och kom både upp och ner.
På väg upp mot sockertoppen. Har lämnat mellanstationen.
Där är den, sockertoppen!
Utsikten då? Jo, hade jag varit i Rio utan att besöka sockertoppen hade det ju känts helt galet. Utsikten var minst sagt slående och en häftig sak var att se stora flygplan på inflygning mot inrikesflygplatsen en bra bit under oss. Men jag tror att hade vi besökt sockertoppen innan vi besökte Kristusstatyn hade upplevelsen varit större. Sockerttoppen är lägre och bjuder inte riktigt på samma storslagna vyer är min blygsamma åsikt.
Regnigt är det men en riktigt trevlig utsikt kompenserar.
Vy över Copacabana från sockertoppen
På egen hand
Nu var rundturen slut och vi for tillbaks till hotellet. Där sa vi farväl till de som varit med på rundturen och plötsligt var vi åter på egen hand! Första uppgiften var nu att byta hotell. Vi skulle bo i närheten av Ipanema och den dryga kilometern, 1,6 km för att vara mer exakt, kändes inte speciellt lockande i regnet. Därför blev det vår första egna Uberresa. Nervöst men det gick enkelt och galant. Fortfarande förstår jag inte hur 25 kronor för en resa på 10 minuter kan gå ihop.
Det hade varit en fullmatad dag och nu ville vi bara ta det lugnt. Därför gjorde vi det riktigt enkelt för oss och besökte en affär och köpte lite mackor med tilltugg som fick utgöra middagen ikväll. Det var mycket att smälta och det kändes riktigt skönt att bara göra ingenting.
-
En egenplanerad dag, Jardim Botânico och oväntade möten
En dag i Rio de Janeiro som bjöd på många mysiga naturmiljöer och ett par oväntade möten.
Reflektion kring det där med gruppresor
Idag vaknade vi till den först dagen på länge där det bara är vi själva som styr. Inga tider att passa. Inga bokade aktiviteter. Inga andra människor tätt inpå. Phu!
Det är kanontrevlig att vara på gruppresa. Alla vi har träffat hittills har varit trevliga. Alla har vi reslusten gemensamt. En del har varit på många resor i olika omgångar. Andra har varit ute på resa flera veckor. Och en del har som vi varit iväg för första gången på längre resa. I de gruppresor vi deltagit har alla deltagare varit över trettio vilket gjort att, för att uttrycka mig som Celina, att de värsta ”party animals”, inte varit med oss.
Celina berättade att hon vid något tillfälle med en yngre grupp, saknade en deltagare på morgonen. Han hade fortsatt kröka efter att de skilts för kvällen. Hon ringde runt till sjukhus och allt möjligt innan han kom till rätta. Han skyllde på att han glömt bort hotellets namn och vart det låg. Nästa morgon, samma sak. Det slutade med att Celina skrev namn och adress till hotellet med vattenfast tuschpenna på armen på honom. Skönt att jag inte är gruppreseledare… Det skulle göra mig galet hispig!
Men, även om det är trevligt så går allt i ett. Det är som att vara på kollo. Man blir vallad hit och dit. Även om man har en eftermiddag fri från aktiviteter så träffar man oftast någon eller några av de andra och gör något. Eller bara sitter och pratar över en drink. Jättetrevligt! Men också lite påfrestande om man är lite introvert. Man får liksom anstränga sig hela tiden och tänka på vad man gör och säger så man inte ”glömmer bort” att fråga tillbaka eller delta i samtalen. Jag som dessutom är ganska sopig på engelska får verkligen gå utanför min komfort zon! Men det är samtidigt lärorikt och väldigt roligt! Vi kommer garanterat göra om det igen.
Jardim Botânico
Valet av aktiviteter för dagen var enkelt. Vi ska till den botaniska trädgården, Jardim Botânico. Jag tror det är den mest välskötta, välorganiserade botaniska trädgård, jag varit i. Jardim Botânico öppnades för allmänheten redan 1822 men påbörjades 1808 av John VI av Portugal. Från början var trädgården tänkt som acklimatisering för kryddor typ muskot, peppar och kanel som importerats från Västindien. Brasilien delas in i olika zoner vad gäller naturen, typ atlantkust, Amazonasdjungel och öken.
La Dance , en grupp som stod utanför ingången till trädgården.
Vi kikade först i kaktusträdgården, ökenzonen. Det var liksom stora träd av kaktusar. Nog har jag sett en del stora kaktusar förr men att de är som träd… Det fanns även drivhus för småkaktusar. Därinne var de mer som man är van att se dem hemmavid.
Drivhus för småkaktusar.
Och kaktus i modell större!
En ananaskaktus?
En riktigt skruvad filur!
Vi tog en promenad genom Atlantskogen med vattenfall och små broar. Det fanns till och med en plats för meditation. Väldigt lugnt och fridfullt var det där. En trädgård med medicinalväxter fanns det också. Många arter av köksörter vi kände igen men fler som var, för oss, okända.
Orkidéehuset. Lika vackert som orkidéerna.
Plats för meditation.
Ja, bara en ganska härlig bild tycker jag.
Hemma bygger myrorna stackar av barr.
Här bygger de sina hus av sand.Vanligtvis brukar folk stanna i en till två timmar stod det i broschyren. Celina tänkte att vi skulle hinna med en park till och dessutom något ytterligare som jag glömt vad det var men vi blev kvar hela dagen. Det fanns så mycket att titta på och så fina strövområden att vi inte alls hade kust att gå därifrån.
Ett av flera små fina vattenfall.
Ingången till medicinalväxternas trädgård.
Vi tog dock en paus för att fylla på lite energi i en serveringarna vid lunchtid, och då dyker ett par tjejer ur vår grupp upp. Lustigt ändå att vi lyckas vara på samma ställe vid samma tidpunkt när Rio är så stort!
Ingången till parkserveringen. Rätt ståtligt!
Som sagt, fina miljöer att ströva omkring i.
Under eftermiddagen fortsatte vi att utforska parken. Vi såg en Japansk trädgård, kanonkuleträd och träd som var så ofantligt stora att man lätt kunde gömma sig, en massa orkidéer, ormbunkar, köttätande växter och andra kul arter.
Syns jag? 🙂
En liten mysig damm.
Växthus för ormbunkar.
En detalj från den Japanska trädgården som faktiskt
restaurerades av den Japanska prinsessan 1995.
Ett kanonkuleträd och namnet är lätt att förstå när man tittar på frukterna.
Ett oväntat möte
Mitt när vi som bäst strosade runt i godan ro hör man ett hallårop och så står Jen, en tjej från Galapagosgruppen där. Hon åkte tillsammans med sin bror Lloyd till Machu Picchu tidigt direkt på morgonen efter vi kommit till Quito igen. Snacka om att världen ändå är ganska liten, eller i alla fall Sydamerika! Vi bytte några ord om hur och vad vi gjort sedan Galapagos. Machu Picchu är tydligen värt att uppleva, precis som vi trodde.
Fram emot slutet på eftermiddagen när vi gått alla vägar, sett alla växthus och kände oss klara tog vi oss mot hotellet igen. Nu har vi världsvant klarat det där med Uber flera gånger och det fungerar ju alldeles finfint.
När vi väl kommit in till till vårt rum och satt oss ner med en öl och lite snacks orkade vi inte ta oss ut igen, istället blev det en dusch och lite skrivande . Ny dag med nya tag i morgon!
-
Surfare, Ipanema och en solig klippa
Vi besöker hotellets närområde, tittar på en solig klippa och surfare. Vandrar längs Ipanema och upplever en riktigt avslappnande semesterdag i Rio de Janeiro.
Idag är det vår sista hela dag i Rio de Janeiro. Vi hade funderingar kring framför allt två olika saker att göra. Antingen besökte vi det framtidsmuseum som vår reseguide Celine tipsade om. I närheten av muséet finns också ett antal målningar av kända graffitikonstnärer att beskåda. Det andra alternativet var att helt enkelt stanna kvar i närområdet och gå längs Ipanema samt titta på den klippa längs i söder som lär vara en populär plats att se solnedgången ifrån. Vi valde efter lite funderande det sistnämnda.
Geocaching
Sagt och gjort. Efter frukosten vandrade vi ut på stan. Vädret var molnigt men inget regn i sikte. Lagom varmt, dryga 20 grader uppskattningsvis. Ju längre dagen fortskred, ju varmare och soligare blev det dock så vi var glada att vi burit med oss en massa vatten.
Den här fågeln ser ut att levt ett hårt liv. Ett uteliggardjur antagligen.
En unik bild som ingen tänkt på att fota tidigare.
Till en början återvände vi till änden av Copacabana. Där ligger en adventurecache som vi startade upp. Vi fick då en tillhörande historia till de två statyer vi noterat längs promenaden första dagen vi var här. Sån är alltid intressant. Vandringen tog oss sedan till Ipanema och en sista staty.
Detta var ett sätt att komma nära så vi kunde svara på frågan som ställdes i cachingappen, inget annat…
Pedra do Arpoador
Vi stod nu där man kommer ut vid Ipanemas strand om man kommer från Copacabana. Framåt, åt vänster breder hela Ipanemas drygt tre kilometer långa strand ut sig. I slutet av stranden ligger stadsdelen Leblon och cirka en tredjedel av stranden är således inte Ipanema om man ska vara petig.
Först så ser man till vänster.. och där ligger Ipanema.
Tittar man istället åt höger finns det en kortare remsa stand kvar och längst åt höger slutar stranden vid Pedra do Arpoador. Det är en klippa som sträcker sig ut i havet. I vattnet utanför lär det vara bästa stället för surfing i Rio och vågorna som slog i närheten gjorde det enkelt att förstå att så nog var fallet. Att se solen gå ner i havet är svårt här i Rio eftersom det västerut är land. Men en tid runt sommarsolståndet går solen ner i havet från den här klippan och då samlas folk för att titta på det. Och tydligen jublas det och klappas i händerna när solen når under horisonten.
På väg upp på Pedra do Arpoador
På platsen låg också en Earthcache så vi passade på att lära oss lite om geologin på platsen innan vi påbörjade vår promenad. Det var förövrigt en hel del folk som besökte klippan. De fotade och njöt i solskenet som vid det här laget var ganska påtagligt.
Utsikten behövde inte skämma för sig här precis.
Det var lätt att fastna här på nåt vis.
På spaning efter surfare
Längst ut på klipporna slog vi oss ner och njöt i solskenet samt kikade på alla surfare som låg och väntade på den där perfekta vågen. Det såg skönt och avslappnat ut på nåt vis. Mest låg de och guppade och spanade. Men så fick de syn på den våg de väntat på, satte fart och surfade in mot stranden mellan alla andra surfare som låg och väntade. Från där vi satt kändes det som ett under att ingen blev påkörd.
Fullt med surfare som väntade på den perfekta vågen.
Och där ger han sig iväg!
Längs Ipanemas strand
Vi satt och tittade en god stund innan vi vandrade vidare. Vi tog oss ner från klippan och följde stranden västerut mot Leblon. Jag kan förstå vad både Celine och guiden på stadsrundturen sa; Ipanema är trevligare och bättre än Cobacabana. Så upplevde jag det också. Lite renare, lite mindre folk och lite mindre kommers. Folk verkade mer avslappnade när de satt på stranden helt enkelt. Vi vandrade vidare och njöt av semestern.
När vi gått en stund slog vi oss ner vid ett gatustånd och tog en kall i solen. Vi småpratade och tittade på människor och hade det utmärkt. Framåt tre började åter molnen dyka upp och vi vandrade tillbaks mot hotellet.
En kall vid en strandbar sitter ju aldrig fel.
Badkläder känns som en udda sak att sälja men det är kanske många som glömmer att ta med sina här.
Eftermiddag och kväll
Resten av eftermiddagen tog vi det lugnt och slutförde lite av det bloggande som vi halkat efter med under den senaste gruppreseveckan. Det är superkul att titta på bilder och återuppliva minnen som redan börjat falna, eller snarare drunkna i allt annat vi upplever hela tiden här. Att fästa ner händelserna på detta vis är ett jättebra sätt att bevara minnena i min värld. Långt bättre än vilka slags souvenirer som helst!
Att välja bilder tar tid. Notera också de snygga ölglasen vi hade.
När kvällen kom gav vi oss ut för att äta lite. Vi kom väl ungefär tio meter ut från hotelldörren till den närmaste restaurangen innan vi bestämde oss för att det såg bra ut. Varför krångla? Menyn fanns dock enbart på portugisiska och servitören gjorde klart med en ganska avmätt min att varken hjälp eller engelsk meny fanns att tillgå. Vi hittade då en utmärkt app i form av google translate som jag inte fattade varför ingen tipsat om förut. Det var bara att hålla upp telefonen framför menyn så översatte den direkt och la den översatt texten rätt bilden så att meny plötsligt såg svensk ut. Detta kommer bli en av mina nya favoritappar framöver!
Vi åt varsin riktigt god pasta och drack hantverksöl till. Eftersom det varit en så pass tuff dag (anar ni en aning ironi här så är det helt rätt uppfattat) drog vi oss sedan hela vägen tillbaks till hotellet och bloggade lite till innan det blev natt på riktigt. Imorgon far vi vidare mot Santiago. Det ska bli spännande!
-
Konstig mellanlandning, Santiago och snöiga berg
Vi har en lång och konstig flygresa mot Santiago och därefter visar sig staden från den bästa sidan och ger oss en mycket trevlig dag.
På väg mot nya vyer
De här resdagarna blir verkligen bara väntan. Vi är inte bra på att ta oss för något då. Idag skulle bilen hämta oss vid klockan ett för transport mot flygplatsen. Förmiddagen tillbringades med att packa, ta det lugnt och skriva klart. Nu är vi ikapp med alla inlägg! Hoppas på hyfsat internet framöver så det inte blir släpande mer. Det är så bra att tänka igenom dagen som gått, titta igenom bilderna och ta fram det som verkligen representerar vår dag.
Så vinkar vi hej då till Sockertoppen och undrar om vi ses igen.
Flygresan blev en seg historia denna gång. Vi åkte med Latam och de verkar inte vara så villiga att dela med sig av information på engelska utan kör enbart på portugisiska, spanska och några få ord på engelska. Vi blev sådär en tre kvart sena redan från start oklart varför.
Konstig mellanlandning
Rätt var det var började planet gå ner för landning i nästan rätt tid. Wow, har de kört in tiden trots ganska mycket turbulens, var min tanke. Sen började kapten prata och sa typ att vi landat men på flygplatsen i Antofogasta, en god bit norr om Santiago. Hmmm, vad är nu detta? Enligt flygvärdinnan skulle vi tanka och att vi skulle mellanlanda var inget de visste något om när de startade från Rio. Känns ju tryggt att de inte har tillräckligt med bränsle…
Nåja, ungefär två och en halvtimme försenade landade vi kl 00:30 i Santiago. Vi väntade på passkontrollen i mitten av kön någonstans men kom av någon oförklarlig anledning ut som en av de sista för natten. De schasades iväg oss genom tullen utan att ha fyllt i inresepappren som garanterar att vi bara har med oss sånt som är tillåtet.
Ute i ankomsthallen tittade vi efter vår transport men kunde inte hitta någon. Förmodligen hade hen väl tröttnat. Det fanns dock ett journummer på vouchern så efter ett samtal dit ringde de och pratade med föraren som var på plats inom tio minuter. Det hade visst varit lite svårt att ta sig fram på grund av polisavspärrningar runt flygplatsen. Kanske var det därför vi blev omdirigerade till den andra flygplatsen.
När vis så kom fram till hotellet en knapp timme senare så var det släckt och låst. Ingen svarade när vi ringde på dörren. Till slut ringde vår förare till hotellet och då kom det en man susande ner för trapporna, tack och lov! Det blev att krypa i säng på direkten så vi kan vakna i tid för att hinna med något i Santiago i morgon, eller senare idag. Hur man nu väljer att se det.
En dag i Santiago
Det här hotellet har ingen varm mat till frukost men vaniljyoughurt, flingor och rostbröd! En helt vanlig frukost alltså. Hur bra som helst! Om jag ska klaga på nåt så är det väl att de lagt små gröna fina skott på äggröremackan och de visade sig vara korianderskott. Innan jag kom på vad det var som smakade så underligt…
Det vi hittills har sett av Santiago är trevligt. Rent och snyggt. Trafiken är relativt lugn. Bussarna är hela och spyr varken ut svarta avgaser eller låter människor hoppa av i farten. Vi frågade efter lite tips på vad vi skulle gör om vi nu har en knapp dag på oss och fick tipset att ta oss några tunnelbanestationer in mot city där det skulle finnas fina hus och parker att promenera i. Sagt och gjort, mot tunnelbanan.
En vanlig gata i Santiago.
Från många platser i stan ser man detta höga hus, Gran torre Santiago, tillika den högsta byggnaden i Sydamerika.
Skulpturparken
På vägen dit låg Parque de las Esculpturas, skulpturparken, som vi passade på att ta en titt i. En liten fin park med många olika, en del ganska oklara konstverk. På gräsmattorna satt folk och njöt av vårsolen. Det fanns en spöcache där vi skulle ta ett kort på oss med Gran torre Santiago bakgrunden från någonstans i Santiago. Och varför inte här där tornet syntes bra och nu när solen sken. Det blev också den första geocachen på kartan i Chile.
En av de snygga skulpturerna i parken.
Här passade våra rumpor perfekt!
En kan ju fundera på vad mannen i avloppsluckan
egentligen håller på med.
Kul målning vid floden, konstverk överallt!
Tunnelbana och Completos
Tunnelbanan var lätt att hitta och vi (Lasse) hade läst på hur det fungerar med biljetter och så. Vi behövde ett Bip!-kort som laddas med pengar till resor. Säkert enkelt fixat om de som sålde korten hade pratat engelska… Ganska mycket billigare än kollektivtrafiken hemma kan man säga i alla fall, cirka tio kronor enkel resa.
Tunnelbanesymbolen, värd att lägga på minnet!
Fungerar som hemma.
Vi strosade runt i området och tittade på hus och människor. Mysigt! Mycket som hemma men också mycket som skiljer. En del gamla hus som det katolska universitetet med kolonner och stora portar jämsides med moderna hus med spegelfasader.
När vi kom in i en av de mindre gränderna så vi att det var kö in till ett litet matställe som sålde bland annat completos, sån där korv med bröd och god topping som avokado, tomat och majonnäs. Eftersom det ändå var lunchdags passade vi på att köpa med oss varsin. Det som förvånade mig mest var att korven var typ Denniskorv. Jag trodde nog att den skulle vara lite mer matig och smaka lite mer. Men med toppingen blev det en god lunch. Och kanske hittade vi inte det bästa completosstället, vad vet jag.
Universitetet
Blandade åldrar på byggnaderna kan man säga.
Completosstället det väntade flera utanför som bara skulle ta med sig lunchen.
Santa Lucia
Parken Santa Lucia blev nästa mål. En park på en kulle mitt i staden. På toppen fanns en utsiktsplats där vi kunde titta ut över stor del av Santiago. Vägen dit bjöd på många trappor med olika höjd och stegbredd av ojämnt huggna stenblock. Det fanns räcken men de var inget som skulle godkänts med svenskt säkerhetstänk direkt. I fjärran bakom staden finns riktiga, höga, berg med snö på topparna. Av det vi kunde se så är staden mindre än fler av de andra vi hittills har besökt.
Santa Luciaparken bjöd på många fina
småparker i parken.
Santiago lite från ovan. Notera de snöiga bergen
i bakgrunden.På väg mot hotellet igen hittade vi flera gator med marknadsstånd där de som vanligt sålde allt från begagnade kläder till mat och konstverk.
Marknadsgatan
Dagens mest oväntade kanske, en papegoja!
Undrar om den rymt eller om det finns flera i Santiagos träd.Tidig kväll
Trötta i fötterna slog vi oss ner på uteplatsen vid hotellet för att njuta av solen innan den gick ner. Vi hann med ungefär 20 000 steg trots att vi kom iväg först mitt på dagen. Ganska bra jobbat ändå tycker jag!
Vi åt en god middag på hotellet och kom ganska tidigt i säng. Måste ju upp tidigt i morgon för då ska vi ut till Påskön. Jag kan knappt bärga mig!
-
En lång resa, en magisk ö och en storslagen solnedgång
Vi åker till Påskön! Gör en lång flygresa och landar på en magisk ö. Utforskar Hanga Roa på egen hand och ser vår första Moai under en storslagen solnedgång.
Idag var det åter igen en resdag. Men inte vilken som helst! Vi skulle nu äntligen iväg till Marias viktigaste resmål under den här trippen, nämligen Påskön! Det har varit Marias dröm sedan barnsben. För mig har det växt med åren och ser verkligen fram emot att besöka en av världens absolut mest avlägsna platser.
Resan till Påskön
Som oftast när det är resdagar är det uppe med tuppen som gällde. Vid halv sju checkade vi ut. Frukosten hade inte öppnat så vi skulle få med oss ett frukostpaket istället. Nere vid receptionen träffade vi en dam som sa sig vara från vår resebyrå. Jag blev väl lite förvånad eftersom hela arrangemanget var bokat att starta på Påskön. Vi skulle själva se till att ta oss dit trodde jag. Det var positivt ändå och jag tänkte väl att hon kanske skulle se till att vi tog oss igenom alla extra säkerhetskontroller etc. Minns fortfarande att vi var glada över guidens hjälp på Quitos flygplats när vi var på väg till Galápagos.
Men det visade sig att hon var där för ett helt annat par. När vi till slut rett ut alla förvirringar dök vår chaufför upp och körde oss till flygplatsen. Hon hann dock varna oss för att det var strejk på flygplatsen och att saker högst troligt skulle bli försenade. Det var inget vi såg fram emot. Vi hade ju den första utflykten planerad redan under eftermiddagen.
Flygplatsen
Väl framme gick det ändå rätt smidigt. Vi var redan incheckade sedan resan till Santiago från Rio de Janeiro så det var bara att skriva ut bagagetaggarna och lämna in väskorna.
För att resa till Påskön behöver man fylla i ett formulär online. Det ska göras senast 48 timmar innan avgång. Saker man fyller i är, utöver passuppgifterna, var man ska bo (måste vara ett av de godkända hotellen) och vilket flyg man är bokad på för returresan. Syftet som jag förstår det är att begränsa turismen så att det blir hållbart. Att få dit saker är ju inte det lättaste.
Vi blev således visade till en speciell incheckning för resande till Påskön. Polisen scannade passet och tittade på skärmen samt skrev ut en lapp som stämplades. Tydligen hade vi fyllt i allt rätt, skönt! Därefter återstod enbart en vanlig scanning av handbagage så var vi ute i avgångshallen. Vi hade klarat det!
Vi hade nu några timmars väntan innan planet skulle gå. Allt hade ju gått så smidigt. Vi käkade ”frukosten” och begav oss till gaten. Klev ombord planet och allt såg ut att bli färdigt till utsatt avgångstid. Då meddelade kaptenen att vi skulle bli tvungna att vänta vid gaten i en och halv timme på order från trafikledningen. Jaha, där rök den utflykten. Passade på att googla lite och såg att trafikledarna på flygplatsen verkade strejka. Det förklarade nog varför vi blivit omdirigerade till Antofogasta häromdagen också. Hoppas de kommer överens, vi har några besök till kvar på den här flygplatsen innan vi är klara med den för den här gången.
Framme på Påskön!
Flygningen var annars lugn och dryga fem timmar senare studsade vi ner på Påskön. Vi var här!
Den här bilden har garanterat ingen tagit förut.. eller kanske förresten.
Som vanligt känns det som vårt bagage kom nästan sist. Det var ett stort plan och därför många väskor och andra märkliga inplastade kartonger och lådor. Airtaggarna sa dock att väskorna var med planet så det var bara att vänta. Allt bagage skulle sedan scannas men vi blev visade förbi kön efter en muntlig försäkran om att vi inte hade fröer eller annat olagligt med oss.
En ganska så nöjd fru. Nu är vi här!!
Jag var väl inte precis missnöjd heller.
Vi blev upplockade av en guide som försåg oss med varsitt välkomsthalsband. Det påminde om det jag sett att man gör på Hawaii tycker jag. Sedan blev vi körda till hotellet och incheckade. Det var ett lugnt och mysigt hotell, nära de centrala delarna av Hanga Roa, med lummig trädgård där hönor, kycklingar och tuppar vandrade fritt omkring. Första intrycket var att här skulle vi kunna trivas.
Vi fick en kort genomgång av hotellägaren som berättade om Hanga Roa och hur man hittade runt. Han talade även om att vår guide från Bamba kommer klockan sex och uppdaterar oss om utflyktsplanerna.
På egen hand i Hanga Roa
Vi började därefter att gå en sväng och bekanta oss med byn. Första stopp var i fiskehamnen rakt nedanför oss. Det första vi såg som stack ut var en Moai som blickade ut över öns fotbollsplan. Det två som stod här är väl senare kopior men det fick oss i rätt stämning ändå.
Det var väl detta som skvallrade om var vi var.
Här i den lilla fiskehamnen skulle det finnas sköldpaddor
Nere vid hamnen skulle det finnas vattensköldpaddor. Vi såg inga men tänkte att det kommer fler tillfällen. Vi vandrade vidare efter stranden och upp mot affärsgatan. Stannade till vid en supermarket för lite inköp innan vi återvände till hotellet. Vi hade nu lyckats se de mesta av centrala Hanga Roa. Det är inte jättestort.
Utsikt över strandlinjen i Hanga Roa. Längst bort syns fiskehamnen
Överallt hade man ställt ut konstverk med Rapanui-tema
Vid sextiden dök en guide upp med en korrigerad plan för de utflykter vi skulle göra. Det såg helt ok ut. Inget mer skulle hända idag så vi gav oss åter ut på egen hand.
En magisk solnedgång och god mat
Längs kusten, åt andra hållet mot var vi gick tidigare, fanns kyrkogården och en plats där man kunde utlovas en fantastisk solnedgång om man hade tur. Där fanns även en geocache samt en restaurang guiden hade rekommenderat.
Solnedgången såg lovande ut.
Kyrkogården var väldigt annorlunda med både kors och Rapanui-teman
Vi gav oss iväg och började med att leta upp geocachen och signera loggboken. Därefter gick vi ut mot de Moaier vi såg lite längre bort. De här var äkta vara och de stod uppställda på sin plattform vakande över planen framför. En del människor var samlade och vi hann precis fram för att se solen gå ner i molnen precis ovanför horisonten. En klart mäktig känsla och en bra start på resan hit!
Solnedgången såg lovande ut.
Ett minne för livet!
Selfiekungarna slår till med en annorlunda bild. Först nu ser jag att ett omtag hade varit bra 🙂
När solen försvann blev det snabbt svalt. Jag började nästan ångra valet av kortbyxor men bara nästan. Vi tog oss upp mot restaurangen Topa Ra’a och åt en lokalinspirerad maträtt för två personer bestående av olika mindre rätter, alla med fisktema. En av rätterna var empanadas med tonfisk som råkade vara en av rätterna vi lagade under matutmaningen. Vi tyckte nästa våra var godare om vi ska vara ärligt. Smaken var dock rätt lik så något hade vi gjort rätt.
En maträtt med lite av varje på fisk- och skaldjurs-tema
Nöjda med vår första dag på Påskön vandrade vi tillbaks till hotellet och tog det lugnt innan det blev läggdags. Imorgon ger vi oss ut på ön på riktigt. Det ska bli superspännande!
3 svar till ”Ett farväl, en massa sevärdheter och fantastiska upplevelser”
Så brukar jag också göra, bocka av allt på en gång, trots att turistmål i sig inte riktigt är min grej kändes det ju dumt att ha varit i exempelvis Rom utan att ha sett Colosseum. Effektivt och kul sätt att göra det på!
Jo, eller hur. Jag kan också känna att turistmålen inte är de viktigaste samtidigt som risken är stor att man missar något häftigt. Många gånger har jag dock också blivit besviken. Det som alltid ger något extra dock är att höra lokalguiderna berätta, både om platserna och livet i allmänhet. Ofta är det den största upplevelsen i en stadsrundtur kan jag tycka.
Det kan jag verkligen hålla med om! Trots min mycket oreligiösa (och ofta rent anti-…) syn på världen var guidningen i Vatikanstaten med en katolsk guide bland det häftigaste jag gjort!