Jorden runt på 90 dagar
Det är väl inte så att vi direkt följde Philias Foggs fotspår eller ens upplevde tillnärmelsevis samma äventyr han fick. Men för oss blev det bli ett storslaget äventyr. Att ta oss runt Jorden på 90 dagar med platser som Galapágos, Påskön, Fiji, Nya Zeeland och Bali på listan!
Nu är vi hemma igen!
Jorden runt på 90 dagar, eller 92 om man räknar från dörren hemma tills vi låser upp samma dörr på Rindö igen. Hur många gånger har vi inte pratat, längtat oss bort, drömt om och funderat på hur det skulle vara att åka på en längre resa och uppleva några av de platser vi drömt om sedan barnsben?
Sommaren 2022 satt vi en av de där ljusa varma kvällarna det inte var så gott om då och konstaterade att vi firar 30-årig bröllopsdag den 18 september 2023. När vi firade silverbröllop, dvs 25 år som gifta, var vi i Fáskrúðsfjörður på Island. Vad skulle vi hitta på när det är dags för Pärlbröllop? Vi hade länge velat åka till Sydamerika och gå upp till Machu Picchu. När vi ändå var i krokarna kanske också passa på att åka till en av de mest avlägsna öarna, Påskön med dess stora stenhuvuden. Under hösten kom sedan en dröm om att åka på långresa när vi ändå var iväg till andra sidan jorden. Och till vår stora glädje, och jag måste även säga förvåning, fick vi båda ok från våra arbetsgivare att ta tjänstledigt i tio, tolv veckor med start i början av september.
Planeringen kunde börja och resan infriade verkligen våra önskningar! Vi hoppas på en ny chans senare i livet men läs gärna om hur vi upplevde det här äventyret!
Vår jordenruntresa!
Häng med oss på vårt livs äventyr!
-
Moaier, Moaier och fler Moaier
Många Moaier finns det runt om på Påskön. Alla är lika mystiska, stora och ger oss en känsla av mäktiga, magiska krafter.
Laddade och klara
I natt har vi sovit gott. Endast ett par bilar som åkte förbi utanför på morgonkvisten annars har det varit knäpptyst hela natten. Ja, om man undantar hönsen och alla knasiga tuppar som galer (hur 17 böjer man det?) åt varandra titt som tätt. Men till och med hönsen höll tyst under natten. Det var länge sedan det var så tyst!
Frukosten här är av det torftigare slaget det vill säga som hemma ungefär. Men mätta och nöjda blev vi hur som helst.
Klockan 9:15 stod vi redo i lobbyn för att ge oss ut på äventyr. Vi är, läs i alla fall Maria, så otroligt taggade på att se några stengubbar, Moaier, på riktigt. Det här har varit min hittills ouppnåeliga dröm som jag burit med mig i alla år.
Ivrig väntan på transporten för dagens heldagsutflykt.
Det var lite svalt på morgonen och fleecetröjan åkte på. Vår guide som bor på ön hade dessutom långa byxor, ordentliga vandrarkängor, jacka och mössa. Jag tyckte att det fungerade utmärkt med t-shirt, kjol och sandaler. Tror bestämt att vi nordbor inte fryser lika lätt däremot är det värre när värmen kommer. Vi smälter bort medan de som bor på plats ser helt oberörda ut.
Hanga Te’e Vai Hu
Vår första anhalt var Hanga Te’e Vai Hu. Där hade en by rekonstrueras för att visa hur Påsköborna bodde i byarna från början när de kom hit. Hur många höns man hade visade hur rik och mäktig man var ju fler höns ju rikare var man. Därför byggdes rejäla hönshus i sten där en av stenarna kunde tas bort och skapa en lite dörr lagom för hönsen att komma in igenom. Fram emot kvällen gick hönsen in och stenen sattes i öppningen. Om någon skulle försöka stjäla hönsen fick de leta ordentligt efter just den lösa stenen som bara ägaren visste var den var. Ganska smart och enkelt ju.
Hönshuset ser nog mest ut som en hög med sten, man kan förstå att de fick leta efter rätt stenblock om hönsen skulle stjälas.
Själva boningshusen såg ut som upp och ner vända vassbåtar med en liten, liten ingång så man fick krypa in. Det enda husen användes till var att sova i så det fanns inga fönster och det behövdes ingen ståhöjd. Matlagningen skedde utomhus där lavastenar hettades upp till de var rödglödgade lades i botten på ”spisen” och därefter placerades kött eller fisk och grönsaker på stenarna. Alltihop täcktes med bananblad och jord. Sex timmar senare hade de maten klar till hela byn.
Ett av boningshusen. Lasse var tvungen att prova om det gick att krypa in, och ut.
Klimatet här är ju ganska lika året runt och ett problem är att det blåser mest hela tiden. Därför byggdes även stora stenrundlar där grödorna odlades skyddade från vinden. På en plattform hade det en gång stått stora Moaier men under det stora stamkriget vältes de och blev liggande med näsan i marken.
Stenrundlar där det odlades grödor som exempelvis bananplantor.
Fallna Moaier
Bara fin omgivning! 🙂
Aka Hanga
Aka Hanga blev nästa stopp. Här var det riktiga gamla ruiner efter en av byarna. Stenmurarna ligger kvar och vittnar om vart husen legat en gång. Även boningshusen byggdes förövrigt som hönshusen ibland men med undantaget att öppningen var tillräckligt stor för människorna att krypa in och ut.
Även här var dock Moaierna fallna efter stamkriget mellan lång- och kortöron någon gång under, vad man tror, 1600-talet. Moaierna gjordes när någon av de mäktigare, typ hövdingen, i byn gick bort. Den döda kroppen lindades in i bananblad och andra grödor och lämnades sedan på en hög plattform nedanför de Moaier som redan fanns. Därefter lämnade man kroppen åt sitt öde ända tills det bara var skelettet kvar. Själen sitter enligt deras tro i skelettet och därför kunde inte skelettet rengöras på annat sätt utan att benen tillika själen skadades. Medan kroppen ruttnade i godan ro påbörjades uthyggningen av den Moai som skulle resas över den döde. Efter ungefär ett år var benen fria och Moaien klar. Då begravdes benen på baksidan under Moaiernas plattform och den nya Moaien restes.
Här har det en gång för länge sedan stått ett riktigt hus.
Man ser fortfarande ”båtformen” av grunden.
Ibland bodde man i grottor som utgjorde ett bra skydd för väder och vind. Ibland användes grottorna mest som förvaring
av exempelvis matvaror. Både skyddat och svalt.Alla Moaier är vända inåt land och vakar över sin by. Från början hade de även ögon som var gjorda av koraller med mestadels svarta pupiller av obsidian. Ögonen gjordes då tron var att Moaierna genom dessa kunde se vad som hände i byn. Det är otroligt mäktigt stå framför plattformen och titta på de stora Moaierna, trots att de är fallna.
Ännu en stupad Moai.
Rano Raraku vulkanen
När vi närmade oss det sista stoppet innan lunch syntes på långt håll en bergssluttning med Moaier utspridda. Hur vackert som helst! Det visade sig vara själva Moaifabriken. Här fanns Moaier under flera stadier av färdigställande.
En första anblick av Moaifabriken.
En del satt kvar i berget och andra var på väg att transporteras till sin plattform.
Finns flera Moaier i olika stadier av uthuggning
om man tittar lite noga.
På väg mot sin plattform!
Alla Moaier på hela Påskön tillverkades på samma plats och transporterades sedan till byarna runt om på ön. De som färdades längst hade mer än två mils förflyttning. Man är inte säker på hur de förflyttades men har två troliga teorier. Antingen rullades de på stockar som gamla skepp eller så sattes stora rep i toppen och Moaien vaggades fram så den liksom gick.
Just den här Moaien upptäcktes av Thor Heyerdahl som också grävde ut den. Det är den enda Moaien som har en hel kropp. Den sitter på knä med benen vikta under sig. Den tros vara en av de tidigaste Moaierna då inga senare har hel kropp. Man har grävt ut flera Moaier som har kropp uthuggen ner till höfterna men inte mer. Dessutom är ansiktet uthugget annorlunda än de senare Moaierna.
Det här stället skulle jag kunna gå omkring länge på och bara njuta av den vackra omgivningen och Moaiernas mystik. Tog många bilder så jag kan drömma mig tillbaka när vi är hemma i Sverige igen. Jag låter bilderna tala för sig själva, orden räcker liksom inte till för att beskriva känslan!
Jaa, vad ska man säga…
Några fallna Moaier även här.
Åhh, säger jag bara!
Förevigande av hela kullen.
Lunchdags
Nu var det dags för picknicklunch. Det vi sett framför oss var typ en macka och juice men vi kom till en enklare restaurang där vi blev serverade grillad tonfisk eller kyckling med ris och en rejäl sallad. Plus en bit bananpaj som de brukar äta här. Det var minsann en picknick i min smak!
Tongariki
Nästa plats, Tongariki, såg vi redan från berget. Tongariki har den största plattformen med femton Moaier. Vid en stor tsunami på sextiotalet välte Moaierna. Fler av dem gick sönder och spreds runt hela området och även utåt havet. Hela plattformen restaurerades under nittiotalet med pengar donerade från Japan. Dock saknade en av Moaierna sitt huvud. Det visade sig att det huvudet funnits på museum i New York under en längre tid och återbördades då till den stackars Moaien igen. Det syntes tydligt vilket huvud det var eftersom det var betydligt mindre anfrätt av väder och vind.
Tongariki, den största av plattformarna.
Några av de huvud som återfanns efter tsunamin.
Den röda topphattarna tror man föreställer antingen en hårknut, som var vanligt, eller den fjäderbeklädda krona som en del bar.
Dags för selfiekungarna att bevisa sin närvaro.
Ahu Te Pito Kura
Moai Paro, är den största stengubben på ön och den kan man se om man besöker Ahu Te Pito Kura. Statyn är över nio meter hög inklusive hårknuten. Jösses vilket slit att få hit den från tillverkningsplatsen.
Anakena beach
Som sista stopp för dagen fick vi en dryg timme till göra vad vi ville på Anakena beach och naturligtvis kollade vi först in den plattform med Moaier som fanns. Sedan var vi tvungna att t ett dopp på den fantastiska stranden. Kritvit sand utan stenar eller äckliga växter på bottnen i vattnet. Sådär lagom varmt att man hann bli avsvalkad igen.
Dessa fanns vid Anakena Beach.
Jag tycker att det är tragiskt att skyltar som denna behövs men den är i alla fall tydlig!
Livsnjutare efter dopp i havet så långt från allt det nästan är möjligt!
Trötta och nöjda
Efter denna dag var vi fulla av intryck och vår ”lilla” picknicklunch gjorde att vi fortfarande var mätta så vi köpte lite dricka på Henua market och satte oss på vår lilla utanför. Där smälte vi dagen som gått och njöt av lugnet till de harmoniskt kacklande och galande hönsen medan mörkret föll och dagen närmade sig sitt slut.
Tuppar som gal överallt!
Tänk att jag aldrig sett höns flyga förr.
Det satt flera tuppar högt upp i träden och gol för glatta livet! -
Legender, insikter och en sista kväll
Vi kastar oss in i legenderna om Rapa Nui, besöker spännande platser och får en sista trevlig kväll i Hanga Roa innan vi återvänder till civilisationen.
Idag var det dags för vår andra utflyktsdag. Vi hade två halvdagsturer planerade med samma guide och gäng som igår. Straxt efter nio blev vi upplockade och sedan bar det iväg söderut.
Rano Kau och Orongo
Vädret var i dag strålande soligt och relativt vindstilla. Guiden sa att vi hade riktigt tur med vädret eftersom det vanligtvis blåser rätt ordentligt. Första stoppet idag var i en restaurerad by med namnet Orongo som användes enbart för ceremoniellt bruk. Den är belägen högst upp på vulkanen Rano Kau. Här höll man, enligt berättartraditionen, en årlig tävling mellan stammarna. En utvald kämpe ur varje stam skulle med hjälp an en liten flotte tävla om att simma ut till den närliggande lilla ön Moto Nui och klättra upp för att hitta och ta med sig ett ägg från de häckande Manutarafåglarna.
Ön Moto Nui är den yttersta ön på bilden.
Ägget skulle sedan föras helt tillbaks till stamhövdingen. Den stamhövding som först presenterade ett ägg blev ”guvernör” för hela ön till dess nästa tävling ägde rum. Enligt guiden ristades ett speciellt pictrogram varje gång en vinnare utsågs och totalt har man hittat 180 stycken sådana bilder. Jag kan tänka att det är en riktigt lång tid att bevara den typen av traditioner. I dagens tidevarv förändras saker och ting med en betydligt högre takt.
Det var en viss känsla att vandra kring bland de restaurerade husen och tänka tillbaks på gamla tider. Hur annorlunda måste det inte varit och hur såg människorna på världen. Tänk om stenarna kunde tala!
Här syns en del av byn. Öppningarna har med flit gjorts mindre än de var för att undvika att dagens folk kryper in.
Här hade man med flit lämnat en del av taket öppet för att visa oss hur de konstruerades
Ranu Kau
Efter att passerat byn kom vi upp på toppen av den vilande vulkanen. Idag hade vi betydlig bättre tur med vädret jämfört med när vi var på Isla Isabela på Galapagos. I strålande sol fick vi beskåda hela kratern. Men den här är betydligt mindre, enbart runt 1 500 meter om man jämför med den som fanns på Isabela. Upplevelsen att verkligen se vulkanen trumfade såklart dimman på Isabela.
Maria blickar ut över Ranu Kau
Vid den den lägsta punkten av kraterväggen startade tävlingen
Guiden pekade ut var starten av tävlingen Tangata manu ägt rum. Nere i kratern växte förr material för att kunna bygga sin ”flotte” och sedan klättra över den kortaste branten ner till stranden ett par hundra meter ner för att simma de dryga 4 500 metrarna ut till ön, klättra upp och hämta ett ägg samt återvända samma väg. Idag var det lugnt väder. De flesta dagar här blåser det mer. Slutsatsen måste bli att det var rätt tuffa grabbar (gissar att det det var grabbar) som blev utvalda att representera sin stam.
Vinapú
Nästa stopp gjordes vid Vinapú. Det var ännu en by med en plattform och stupade Moaier. Det ger verkligen ett sorgligt intryck att se dem ligga med ansiktet rakt ner i marken. Man anar på nåt sätt den vrede som ligger bakom handlingen när man står och ser på förödelsen.
Sorgligt stupade Moaier
Det här var den plats som ligger längst ifrån Rano Raraku där man hittat Moaier. Drygt två mil har man släpat dem. En rätt storartad bedrift får man väl säga. Av naturliga skäl var det inte de största som låg stupade här men stora var det likväl.
Det som var mest intressant här var dock själva plattformen och hur perfekt man lyckats passa in stenarna i varandra. De är gjort med en teknik man finner ibland annat Cusco vilket anses bevisa att någon typ av utbyte med Peru förekommit eller att Rapanui-folket härstammar därifrån.
Baksidan av den nyaste Ahun i området. Notera hur stenarna fogats samman.
På platsen fanns även en äldre plattform och för ett otränat öga som mitt kunde jag bara hålla med guiden om att konstruktionen var helt annorlunda. Den var så annorlunda att man på nåt sett inser hur länge den här kulturen egentligen levde.
Här syns den äldre Ahun. Även jag ser skillnaden.
Lunch i Hanga Roa
Nu var det slut på förmiddagsturen och vi blev skjutsade tillbaks till Hanga Roa. Vi stannade till på hotellet och slängde av oss onödiga jackor och tröjor innan vi gick ner mot stranden. Gick runt en stund innan vi fastnade för en restaurang straxt ovanför öns fotbollsplan där vi käkade varsin lunchmeny bestående av en stor tonfiskfilé med ris respektive sallad. Supergott! Mätta vandrade vi vidare ner för backen och slank in på en annan bar för att testa den lokaltillverkade ölen Mahini. Vi testade både deras IPA och Pale Ale. Båda var trevliga bekantskaper, även om nog miljön bidrog till den goa känslan.
Idag var sköldpaddorna här. Vi hade redan sett större på Galapágos men visst, fina var de.
Med den här vyn testades de lokalproducerade ölerna.
Ahu Akivi
Vid tretiden var det dags för eftermiddagsturen. Vi blev upplockade vid fiskehamnen och for iväg mot Ahu Akivi. Här stod ännu en restaurerad plattform med sju maorier. Det som skilde dessa från andra är att de stod riktade mot havet. Historien säger att dessa symboliserar de sju ursprungliga utforskarna som på en dröm ifrån en präst till Hotu Matu berättade om ön och om hur man skulle hitta hit.
De sju navigatörerna vid Ahu Akivi.
De sägs ha funnit allt det som berättades om och återvänt för att föra folket hit. Deras uppgift är således att blicka ut över havet och mot ursprunget till Rapanuifolket. Plattformen är dessutom riktad så att alla Moaier blickar rakt mot solnedgången under vårdagjämningen och har ryggen mot solnedgången under höstdagjämningen.
Till skillnad mot alla andra Moaier blickar dessa ut mot havet och moderfolket
Puna Pau
Nästa stopp var vid Puna Pau. Här tillverkade man alla ”hattarna”, Pukao. De som ännu låg kvar var jättestora jämfört med de vi sett. Förklaringen var enkel när man tänker på det. Materialet, röd scoria, är förhållandevis lätt och sprött och att flytta dessa cylindrar görs enklast genom att rulla dem. På vägen tappar de därför bitar och det behöver man ta med i beräkningen när man tillverkar dem.
Stora hattar redo att rullas över ön
Guiden visade oss vidare upp för backen och till en minst sagt mäktig grop. Här hade man hämtat alla hattar och när man ser gropen inser man vilket otroligt jobb man lagt på dessa Moaier egentligen. Hur hade man tid att avsätta för det? Det är lättare att tänka att fixa mat och annat för de första stegen i Maslovs behovstrappa borde betyda mer.
Svårt att göra gropen rättvisa utan referensen men den var stor.
Utsikten härifrån behövde inte skämmas för sig. I horisonten syns Hanga Roa
Tahai
Det sista stoppet gjorde vi vid stranden vi besökte första kvällen. Vi kände inte igen oss först. Vi kom nu från ett annat håll och det var dagsljus. Det var alltså stranden alldeles nära Hanga Roa och som man kan besöka utan parkbiljett. Vi fick lära oss att platsen hette Tahai. Guiden berättade att detta var det område som först restaurerades och som innehåller alla olika delar som en typisk by bestod av. Hönshus, boningshus, plattform med Moaier, och en hamn.
Här syns den renoverade hamnen
Tahai i dagsljus.
Här fanns också dem enda Moaien med ögon. Ögonen är repliker men man vill visa hur de en gång såg ut. Det gav definitivt mervärde när en guide berättar om platsen. Det var så mycket vi missat under vårt första solnedgångsbesök.
Här står den enda Moaien med ögon
Sista kvällen på Påskön
Nu var vår guidning slut och vi blev avsläppta vid hotellet. Vi tog en sväng i stan för lite inköp och tog det lugnt ett slag på hotellet innan vi gav oss ut på kvällsäventyr i Hanga Roa en sista gång. Fortfarande mätta efter lunchen som vi var så kändes lite barsnacks lagom. Vi återvände till baren vid fotbollsplanen och delade på en sandwich av det större slaget. Tyvärr var de completos de hade på menyn inte tillgängliga just idag.
Hanga Roa i kvällsskrud
Så passerade ett par trevliga timmar med trevlig samvaro innan det var dags att dra sig tillbaks för att vila. I morgon far vi vidare och just där och då var det lätt att tänka att det är synd att vårt Påsköäventyr redan är slut. Det är lätt att vara och leva här, tycker jag. Ett klart lagom tempo som passar mig. Men det finns ärligt talat andra platser som också bjuder på just detta. Där är inte Påskön unik. Med det i åtanke så är väl tanken att man ska lämna när det är som bäst inte så dum.
-
Sorterade intryck, moderna statyer och ett sista farväl
Sista dagen på Påskön går vi tillbaka till Ahu Tahai och säger farväl till Moaierna en sista gång. Och Maria reflekterar lite kring vardagslivet på Påskön.
Intryck och reflektion
Jahaja, så är det dags att åka ifrån den här härliga ön igen. Och jag tror att vi inte kommer ses igen, Moaierna och jag. Vår transport till den lilla flygplatsen kommer klockan ett så vi har fortfarande förmiddagen på oss att se oss omkring en sista gång. Hela den här platsen andas lugn. Man får dock inte flytta hit hur som helst utan måste ha en nära relation med någon som redan bor här eller också om något yrke typ läkare behövs så är det också okej. Läkare tjänar så mycket bättre på fastlandet och vill därför oftast inte stanna. Man måste även älska livsstilen som råder samt njuta av lugnet och turismen här, sa vår guide. Så jag antar att vi får åka hem och plugga till läkare.
Djurliv på ön
En helt annan sak som var lite kul och kanske förvånande är de vilda djuren. Jag frågade vilka djur som ingick i den naturliga faunan och svaret blev katter, hundar, hästar, höns, kor, några får och en och annan gris men det är nog det. Ja, några fåglar också men inte speciellt många. Efter en stunds tänkande kom hon även fram till att det fanns lite insekter men ingenting farligt. Men vi såg allt några ganska stora havssköldpaddor också mitt inne bland badande människor i den lilla båthamnen. I övrigt finns inte speciellt många djur.
Ett av de typisk vilda djuren på ön…
Och här är några andra. Just dessa strövade fritt omkring i närheten av Hanga Roa.
Fler av de vilda djuren. Och här skulle nog Lasse hålla med!
I min värld är det mer djur av den här typen jag tänkte på
när jag pratade med vår guide!Elförsörjningen
Något vi gått och funderat på de dagar vi varit här är hur de löst elförsörjningen. Det är ju många turister som kommer och det kräver ju en hel del el. Kabel från fastlandet måste ju gå bort för det skulle bli en alldeles ofantligt lång kabel att lägga ner i vattnet, vindkraftverk har vi inte sett inte solpaneler heller. Enligt guiden är det tyvärr dieselgeneratorer som används. En del solpaneler installeras nuförtiden men fortfarande mest diesel. I högsäsong räcker det inte till ändå utan det blir frekventa elavbrott. Det måste ju gå att lösa lite smidigare med all dagens teknik tycker man.
Gatuskyltar
Gatuskyltarna här är smarta, det står helt enkelt gatans namn på sidan av gatustenen när man viker in på en ny gata. Eller så har de fina statyer som på vår gata, Ava Reipua, där hotellet ligger.
Det fanns en av dessa gatuskyltsstatyer i varsin ände av gatan.
Ett sista farväl till Moaierna
Vi bestämde oss för att använda förmiddagen till att ta en promenad till Ahu Tahai och de närmaste Moaierna tillika de första riktiga vi såg samma kväll som vi kom. Nu när vi hade gott om tid och kunde se oss omkring såg vi även massa skulpturer på vägen dit. Många konstnärer som smyckat kustlinjen med traditionsenliga stenskulpturer och petroglyfer.
Tillverkade av lokala konstnärer som håller
sig till traditionerna.
Notera att det syns två gubbar i samma bild!
Ännu en av de fina stenkonstverken.
Det fanns konst även på andra ställen än stenarna längs strandkanten. Jag älskar det, så mycket färg och form!
Petroglyfer på baksidan av en modern Moai som vi såg på vägen tillbaka till Hanga Roa.
I de naturliga ”vikarna” har det byggts som små laguner med stenar runt inloppet för att hindra de större vågorna så det går att bada. Vattnet byts ut naturligt genom tidvattnet som ändå kommer in mellan stenarna.
En av de vikar som fixats till laguner för att man ska kunna bada säkert i lugnt vatten.
Vi gick förbi begravningsplatsen som nog är en av de finaste jag sett. Och kanske den gladaste. Kors, av sten och trä, andra gravmonument som träplattor och skulpturer, blommor, lampor och färger! Så fin plats att hedra sina bortgångna.
Ärkeänglarna som fanns precis utanför begravningsplatsen.
Ett tydligt och sant budskap!
När jag nu ser de stora Moaierna dyka upp på sin plattform kan jag fortfarande inte få nog. Man känner historiens vingslag och får nypa sig i armen ännu en gång för att förstå att det är på riktigt. Jag är glad över att vi hade möjlighet att förverkliga en av mina, och allt eftersom blev det även en av Lasses, stora drömmar!
Ahu Tahai, ett sista farväl.
Den lilla flygplatsen
Den här flygplatsen är nog en av de minsta som finns för ordinarie flyg. Det går ett plan om dagen i vardera riktning, ett in och samma ut. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att sitta bredvid varandra på flyget, det har varit dåligt med det tidigare. Tyvärr var det fullt men han i incheckningen skulle hålla utkik. När vi precis skulle kliva in till planet så hade han två nya boarding kort åt oss. Han hade åtminstone kunnat fixa så vi satt på var sida om mittgången. Det är service!
Väntetiden på flygplatsen användes till lite nyttigt skrivande
samt att dricka en ohemult dyr liten kaffe.
Talar för sig själv, eller hur?
Flygresan gick mycket fortare än vägen dit. På flygplatsen väntade transporten och allt flöt på fint även till hotellet. Klockan börjar närma sig midnatt men eftersom det skiljer två timmar mellan Påskön och Santiago så är vi inte jättetrötta. Kommer väl vara lite annat i morgon bitti när vi ska upp i tid då vi tänkte komma iväg till Valparaiso i hyfsat tidigt.
-
Smala gränder, konstverk och massor av färg
Vi tar oss till Valparaiso och bekantar oss med staden på vårt vis. Äter en riktigt god middag och njuter av semestern.
Idag var det dags att bege sig ut på ett äventyr på helt egen hand. Nåja, äventyr och äventyr men vi skulle ta oss till Valparaiso på egen hand. Vi hade läst på och det skulle vara ganska okomplicerat. Ta tunnelbanan till busstationen, köp en biljett hos lämpligt bussbolag och åk de knappa två timmar de skulle ta.
Internet via eSim
Vårt internet till telefonen var slut så först var det dags att köpa ett nytt eSim. Den första månaden hade vi klarat oss fint med Marias vanliga abonnemang som gjorde att hon kunde surfa som hemma i samtliga länder vi besökt. Det gäller dock bara trettio dagar, sedan måste man använda telefonen hemma.
Det var här jag snubblade på det där med eSim. Istället för att springa runt och leta lokala Simkort som gör att man dessutom måste plocka ur och hålla reda på sitt riktiga kort kan man med en app köpa ett eSim som laddas in i telefonen som ett andra abonnemang. Helt nytt för mig men supersmidigt. Säkert lite dyrare än lokala simkort men 11 USD för fem dagar i Chile kan jag leva med. Funkar direkt när man landar (bra när vi behövde få fatt i chauffören som skulle hämta oss) och man slipper ägna dyrbar semestertid på att leta simkort. Dessutom funkar det ordinarie numret som vanligt. Jag är iaf fast!
Mot Valparaiso
Det var en liten utvikning men vi checkade ut efter frukosten och gav oss iväg mot närmaste tunnelbanestation. Maria hade kläckt den briljanta idéen om att vi kunde kolla om vi kunde lämna en del bagage på hotellet eftersom vi skulle komma tillbaks på torsdag. Det gick fint så vi reste riktigt lätt med de små ryggsäckarna.
På väg mot tunnelbanan
Tunnelbanan tog oss över nästa hela Santiago och busstationen låg alldeles vid utgången av stationen Pajaritos. När jag googlat lite kring resan till Valparaiso så hade jag råkat hamna på hemsidan för Pullman så det var det bussbolaget vi valde. De hade avgångar var 15:e minut när vi kom dit vid elvatiden så det var inte lång väntetid. Vår basala spanska räckte också fint för att få biljetter. 10 000 pesos för två personer (ca 120 kr) var väl överkomligt kan jag tycka.
Väntan på busstationen
Resan gick smidigt. Man satt superbekvämt i breda säten. Bussen var väl lika stor som hemma och hade tre säten i bredd per rad, vilket väl säger något om hur stora de var.
Selfiekingarna har det bra i väntan på att bussen ska gå
På väg. Se hur molnen rullar ner över bergen.
Framme i Valparaiso
Knappt två timmar senare klev vi av i Valparaiso. Första intrycket var att det var rejält mycket mer slitet här än i Santiago. Riktigt smutsigt och husen liknade mer de vi sett i Quito. Vi började vandra bort mot hotellet några kilometer bort. Passerade en marknad där folk sålde allt från gamla använda husgeråd, tvättmedel, fisk och frukt. Detta tillsammans med folk som sov på gatan gav ett lätt stökigt och oroande intryck tyckte jag.
Lite slitet intryck. Vi hade passerat det mesta av marknaden här.
Vi kom ner till stranden och vandrade den sista biten mot hotellet. Här såg det bättre ut, även om husen fortfarande var mer slitna än de vi sett i Santiago.
Längs bort ligger i slutet vårt hotell.
Vi var lite tidiga för att få ett rum men lämnade bagaget och gav oss ut på stan utrustade med en karta och tips från personen på hotellet (som hade bott i Aspudden i några år, världen är liten). Hotellet ligger precis vid hamnen och rakt ovanför ligger de delar av staden som turister som oss besöker. Så bra!
Vandring i Valparaiso
Valparaiso ligger i en vidsträckt bukt med rätt rejäla berg runt hela bukten. Det gör att staden klättrar sig upp längs sidorna. Var man än vänder sig är det således hus av alla typer man kan tänka sig. Höga, låga, gamla och nya i allsköns alla färger. Det är svårt att ta in allt.
Vi började att följa den utritade guideturen på kartan vi fått. Slutet låg vid vårt hotell så det var bara att följa vägen baklänges. Vi passerade ett torg med Monument a los Héroes de Iquique och gick vidare mot marinens högkvarter. Minns jag rätt var det väl härifrån militärkuppen startade på sjuttiotalet.
Monument a los Héroes de Iquique
Här håller chefen för Chiles marin till
Vi vandrade vidare och tittade på en av de hissar som finns mellan gatunivåerna i stan. Det gick en brant trappa bredvid men den gjorde väl bara hissen mer lockande. Vi fortsatte dock vidare efter strecket på kartan och började ta oss uppåt i staden.
En av alla hissar som tar folk mellan gatunivåerna. Vill man finns trappan.
Smala gränder, färg och utsikt
En bit upp fick vi syn på en guide som ledde sin grupp uppför en smal trappa. Vi hade nog inte kommit på idén att ta oss upp för den själva men nu följde vi efter. Det var bra att vi gjorde det. Uppe var en mysig smal gränd som gick mellan de utsmyckade husen.
Ska vi gå upp här verkligen?
Vi började förstå varför folk kommer hit. Visst är det slitet men folk har målat husen i alla färger man kan tänka sig samt dekorerat väggarna med massor av konstverk. Var man än vände sig fanns något nytt att upptäcka.
Så här såg det ut när vi kommit upp.
Vi vandrade längs gränderna och fotade allt vi kom åt. På några ställen bjöds vi på strålande utsikt över staden. Mycket fotograferande blev det.
Svårt att välja något av allt vi såg idag
Väggarna var fulla av olika konstverk
En av gatorna vi passerade
Ännu en utsiktsplats. Trevligt hus i bakgrunden
Vi kom så småningom ut ur gränden och gick runt ett tag till innan vi återvände ner mot hotellet. Svängde förbi en affär för lite inköp och checkade in på hotellet.
Bloggande och Peruansk mat
Bloggade lite innan det var dags för middag. Vi hade fått lite förslag från hotellet och valde en Peruansk restaurang som dels låg närmast och dels hade fått bra betyg.
Som vanligt ligger våra middagstider långt före alla andras i Sydamerika men vi blev ändå visade till ett bord i den i övrigt tomma restaurangen. Vi testade Pisco och åt varsin utmärkt maträtt med Peruanskt tema. Vi blev väl ännu mer övertygade om att vi måste återvända till Sydamerika och då besöka Peru också.
Maträtten hette Saltado Nazca. Gott!
Efter maten var det inte mycket mer dag kvar. Vi vandrade tillbaks till hotellet och bloggade lite till innan det blev läggdags. Somnade ovaggade även denna gång.
-
Färg, form och skaparglädje
En dag fylld av backar, trappor, färg, form och skaparglädje. I Valparaiso hittar man nya saker på varje husvägg och runt varje gathörn!
Morgonens utsikt
Idag kom vi till frukost just när alla andra gick så det var ganska tomt på all mat. Men det fylldes raskt på igen. Det fanns faktiskt riktigt gott kaffe idag! Det blir alltid en mycket bättre start på dagen då. Under frukosten funderade vi på hur vi ska tillbringa dagen i Valparaiso. Vi bor precis vid hamnen vilken är en av Chiles viktigaste hamnar. I natt var det ett himla pipande och hojtande utanför eftersom de höll på att lasta en jättetanker som låg precis utanför vårt fönster. Igår när vi kom blev mannen i receptionen, han som bott i Aspudden, så glad när han hörde att vi var svenskar. När vi dessutom bor utanför Stockholm så fixade han ett rum med utsikt! Just idag var väl utsikten mest den stora båten men det är ju ändå tanken som räknas.
Utsikten från fönstret gjorde sig bättre i spegelfönstren på sidan av hotellbyggnaden. Rakt ut såg vi bara en stor båt.
Valparaiso i solsken
Valparaisos gamla kvarter blev 2003 upptaget på UNESCOs världsarvslista. Hamnen och de gamla området ligger ju precis utanför hotellet så vad fanns att fundera på? Vi tittade på kartan och konstaterade att vi redan igår sett en bra bit av stadens historiska kvarter. Men vad gör väl det. Vi gav oss iväg i strålande solsken och klarblå himmel. Valparaiso är en ganska kullig stad minst sagt. Branta backar och många trappor. Men tar man det lugnt så går det bra.
Många trappor blev det idag.
Utsikt över UNESCO´s världsarv.
Jag tyckte väl att det kliade mellan skulderbladen igår kväll!
Kan man bli annat än glad när man ser en fasad med ballonger?
Det finns hela tiden något att titta på och tog vi många kort på fina väggmålningar igår så blev det än fler idag. Bilderna behöver nog ingen närmare presentation, titta och njut av de fantasifulla och färgfyllda målningarna!
En rejäl macka
Det blev många steg och många höjdmeter innan vi började känna oss hungriga framåt sen eftermiddag . Jag, Maria, hade fått tips av min kollega vars respektive kommer från Valparaiso, om ett ställe där de serverar bra Completos och mackor, churrascos. Det är ju kul att få tips från någon som vet vad han pratar om så vi tog oss till El Guaton som ligger strax bredvid Plaza Anibal Pinto. Vi beställde in den rekommenderade Churrasco con carne mechada. Och den macka som kom in var bland det största jag sett! Supergod med nötkött som långkokats, tomat, avocado, surkål och majonnäs. Fantastiskt god! Vi fegade ur tipset om Fanshop vilket är öl med typ tjugofem procent Fanta i. Det vill jag nog prova i liten mängd först, låter urskumt!
Churrasco con carne mechada, av den större sorten.
Som jämförelse är ölen i pintglas…Alldeles för mätta började vi promenera tillbaka till hotellet i sakta mak. Det blir ingen middag ikväll kan jag lova! På vägen konstaterade vi att det nog inte är lätt att vara rullstolsburen i den här staden trots att de gjort ramper upp för trottoarkanterna.
Rullstolsrampen. Notera mellanrummet mellan
vägg och lyktstolpe…
Happies, vilket bra ord!
Bättre utsikt!
När vi kommit in i rummet hade den stora tankern precis lättat ankar och stävade ut ur bukten. Så nu har vi fått den där fina utsikten som vi blev lovade. Resten av kvällen tillbringade vi med att skriva ikapp det sista till hemsidan och smälta maten.
Bättre utsikt än i morse!
Ett svar till ”Färg, form och skaparglädje”
-
Hej!
Här nu i Dalarna! T-shirt väder, trots oktober. Allt ser bra ut.Åker till lägenheten i morgon.
Må så gott!
Med vänlig hälsning,
Malin
-
2 svar till ”Moaier, Moaier och fler Moaier”
Verkligen en dag av att nypa sig i armen! Så otroligt häftigt! Det skapas nästan en sällsam känsla av de där enorma huvudena som blickar in över fälten. Häftigt!
Sällsam är rätt ord! Och fantastiskt!