Jorden runt på 90 dagar
Det är väl inte så att vi direkt följde Philias Foggs fotspår eller ens upplevde tillnärmelsevis samma äventyr han fick. Men för oss blev det bli ett storslaget äventyr. Att ta oss runt Jorden på 90 dagar med platser som Galapágos, Påskön, Fiji, Nya Zeeland och Bali på listan!
Nu är vi hemma igen!
Jorden runt på 90 dagar, eller 92 om man räknar från dörren hemma tills vi låser upp samma dörr på Rindö igen. Hur många gånger har vi inte pratat, längtat oss bort, drömt om och funderat på hur det skulle vara att åka på en längre resa och uppleva några av de platser vi drömt om sedan barnsben?
Sommaren 2022 satt vi en av de där ljusa varma kvällarna det inte var så gott om då och konstaterade att vi firar 30-årig bröllopsdag den 18 september 2023. När vi firade silverbröllop, dvs 25 år som gifta, var vi i Fáskrúðsfjörður på Island. Vad skulle vi hitta på när det är dags för Pärlbröllop? Vi hade länge velat åka till Sydamerika och gå upp till Machu Picchu. När vi ändå var i krokarna kanske också passa på att åka till en av de mest avlägsna öarna, Påskön med dess stora stenhuvuden. Under hösten kom sedan en dröm om att åka på långresa när vi ändå var iväg till andra sidan jorden. Och till vår stora glädje, och jag måste även säga förvåning, fick vi båda ok från våra arbetsgivare att ta tjänstledigt i tio, tolv veckor med start i början av september.
Planeringen kunde börja och resan infriade verkligen våra önskningar! Vi hoppas på en ny chans senare i livet men läs gärna om hur vi upplevde det här äventyret!
Vår jordenruntresa!
Häng med oss på vårt livs äventyr!
-
Turistande i Santiago, en del misstag och ett skräckfyllt köpcentrumbesök
Vi återvänder till Santiago och rör till planeringen lite. Turistar i stadens centrala delar och upplever ett skräckfyllt köpcentrumbesök.
Hejdå Valparaiso!
Så var det dags att ta farväl av Valparaiso. Vi vaknade hyggligt tidigt och tog det lugnt innan vi gick ner och åt den rätt torftiga frukosten man bjöd på här. En av de sämre vi käkat under denna resa skulle jag säga. Sedan packade vi ihop vår minipackning. Jag gjorde dock misstaget att acceptera den schemalagda uppdateringen på datorn och fick som tack för det en långsam halvtimmes extra väntan med en snurrande ikon och texten ”uppdaterar, stäng inte av datorn”. Att man aldrig lär sig! Detta var dagens första misstag.
Vi kom iväg till slut och vandrade längs vattnet bort mot busstationen. Korsade så lite av marknaden vi kunde innan vi nådde busstationen. Fixade utan problem biljetter (man är väl proffs numer) till Santiago och tog plats. Fem minuter senare var vi på väg och 90 minuter efter det klev vi av vid busstationen Alameda längre in mot centrum. Bussen stannade vid Pajarito också men vi ville komma närmre centrum idag.
Riktigt fint väder när vi börjar gå mot busstationen.
En av de sista bilderna från Valparaiso. Den här typen av försäljning ser man även i Santiago.
I Santiagos centrala delar
Klockan var nu straxt efter tolv och vi hade bestämt oss för att kika lite på staden innan vi åkte ut till hotellet. Vi hade kollat och förberett lite och tog därför tunnelbanan söderut till vad vi trodde skulle vara en park. När vi klev ut fanns ingen park i närheten och vi googlade lite förvirrat utan att hitta något. Tänk så bra det varit om vi noterat vad det var vi skulle se. Där var misstag nummer två.
Tunnelbaneproffsen testar en ny linje
Plaza de Armas
Till slut gav vi upp och for tillbaks in mot staden för vårt andra alternativ. Tanken var väl att göra det besöket imorgon egentligen men nu fick det bli idag istället. Vi tog oss därför till Plaza de Armas (lätt att hitta när tunnelbanestationen heter likadant) och började med ett besök på det torget. Vid det här torget började Santiago byggas så nu kan vi säga att vi varit mitt i staden. Längs torgets kanter låg massor av fina byggnader.
Många fina byggnader runt Plaza de Armas
I ena hörnan ligger en ståtlig katedral
Känslan var att det var omotiverat många människor i rörelse. Vi insåg efter lite Googlande att man firade Columbusdagen idag vilket ju förklarar en del.
En av byggnaderna runt torget är Catedral Metropolitana de Santiago och här gick vi in och tittade. En riktigt maffig kyrka men vi stannade inte jättelänge. Det är en konstig känsla att kliva in och fota och kika på ställen där folk samtidigt utövar sin religion.
Det var en minst sagt pampig insida i den här katedralen.
Fullt med fina fönster var man än såg.
Palacio del ex Congreso Nacional de Chile
Istället vandrade vi vidare, med ett mellanstopp i en butik där Maria köpte lite nya kläder, mot Palacio del ex Congreso Nacional de Chile. Här höll kongressen till fram till militärkuppen 1973.
Här höll kongressen till fram till militärkuppen 1973.
Plaza de la Constitución
Härifrån var det bara några kvarter till vad som kändes stadens och landets maktcentrum, nämligen Plaza de la Constitución. Här ligger presidentpalatset, centralbanken och många andra viktiga regeringsbyggnader. Det var en vacker plats väl värd ett besök.
Presidentpalatset. Idag hade man en kulturutställning framför.
På baksidan såg det ut så här.
De gillar stora flaggor i Sydamerika
Mot hotellet
Nu började vi bli lite trötta på turistandet och beslöt oss för att fara till hotellet. Vi tog tunnelbanan till Manquehue och gick bort till Novotel LasCondes. All vår packning fanns kvar och vi fick ett nytt rum.
Innan vi helt tog kväll tänkte vi ta oss till närmsta supermercado för lite inköp. Enligt google fanns ett drygt en halv kilometer bort. Lät ju som en lagom utmaning. Vi vandrade bort bland de fina husen i området. Känslan är väl att här bor folk med lite mer på bankkontot än gemene man. Allt är nytt och prydligt och tom grässträngarna har inbyggd bevattning så att de ska hålla sig gröna och fina.
Ett skräckfyllt köpcentrumbesök
Våra misstankar besannades när vi kom fram till vad som skulle visa sig vara ett gigantiskt köpcentrum. Här fanns nog alla fina modehus och varumärkesbutiker man kan tänka sig och lite till. Vi vandrade runt letande efter en matbutik (även folk med pengar äter väl). Utan att hitta någon. Längre och längre gick vi i labyrinten av gångar mellan butikerna. Kom upp en våning och det var minst lika många butiker till. Ovanför skymtade en våning till men dit orkade vi aldrig gå. Vi insåg att här fanns nog ingen matbutik så det var dags att ta sig ut. Men hur gör man det? Inga skyltar och bara butik efter butik.
De som känner mig vet vad jag tycker om köpcentrum som dessa. Så när jag säger att jag började få lite Stephen King-känsla vid det här laget är det föga förvånande. Tanken på att vara fast i ett stort köpcentrum med massor av butiker med onödiga lyxvaror fick håren att resa sig på kroppen. Och tvingas att lyssna på stressande ”hissmusik” från köpcentrets högtalare under resten av livet var heller ingen trevlig och upplyftande tanke precis. Kanske låser de in folk här som planlöst får vandra kring utan hopp om att återvända till världen utan att kanske först krypa till korset och spendera en rejäl slant?
Men var är utgången??
Matpaus
Tiden gick och vi bestämde oss för att käka lite snabbmat i den jättelika foodcourten (alla inlåsta måste väl ha nånstans att äta antagligen) innan vi fortsatte att irra runt.
Till slut!
Till slut kom Maria på att man kunde använda en av infoboxarna för att få en bild av en karta med ett streck till utgången. Här hade man nämligen gjort ett stort misstag genom att programmera in var utgångarna låg. Att de fanns med som ett sökbegrepp i listan bekräftade dock mina misstankar. Så vi snirklade oss fram till en speciell butik som man skulle gå tvärs igenom. På andra sidan låg en liten oansenlig utgång via parkeringsgaraget som ledde oss ut i friheten.
Äntligen ute ur köpcentrumet och inne i parken.
Kväll på hotellet
Väl ute bestämde vi oss för att nu fick det räcka med äventyr idag. Vi vandrade igenom den fina parken och bort mot hotellet. Tog en kvällsdrink. Gin och tonic, särskilt när man får tonicen bredvid, måste vara en av världens mest komplicerade drinkar att blanda. Vi fick nog vänta 30-40 minuter den här gången. Lite längre än vanligt den här semestern men det tar förvånansvärt lång tid att få till en GT med Tonicen vid sidan i Sydamerika.
-
Muralmålningar, en oväntad upptäckt och ett avsked
Vi tittar på många fina graffitimålningar och gör en oväntad upptäckt i tunnelbanan. Vi sammanfattar också vår upplevelse av Sydamerika.
Planer för sista Santiagodagen
Vaknade idag till vår sista dag i Santiago, Chile och faktiskt hela Sydamerika. Flyget vidare mot Los Angeles går i kväll vid 22-tiden så vi har hela dagen på att utforska staden en sista gång.
Ren och fin stad. Notera bergen i bakgrunden! Nära till skidåkning för den som så önskar.
Mer gatuvy.
Igår hittade vi ju inte det där utemuseumet med muralmålningar så det fick bli vår mission för idag. Dessutom får vi ju användning av våra Bip!-kort som vi laddade redan den första dagen i Santiago. Tunnelbanan här fungerar utmärkt! Rent och snyggt, kommer tåg ofta och man känner sig alltid trygg. Och billigt, ungefär 10:- resan lite beroende på vilken tid på dagen man reser.
Med tunnelbanan ut mot dagens äventyr.
Tunnelbanekonst.
Museo a Cielo Abierto en San Miguel
Så, efter en ordentlig frukost, packning av våra pinaler och utcheckning gav vi oss iväg. Vi tog oss tillbaka till samma ställe där vi klev av igår men inte hittade någon park. Vis av misstagen har vi nu rekat lite och konstaterat att det inte är en park utan ett bostadsområde som ligger ungefär 500 meter från stationen som vi söker. Museo a Cielo Abierto en San Miguel. Museumet startade som en del i att rusta upp bostadsområdetfrån sextiotalet och stärka grannkänslan för området.
Det är både internationellt och nationellt erkända grafittikonstnärer som målat verken i samråd med de som bor i husen. Konstnärerna lämnar en skiss som de boende får godkänna och konstnärerna målar ideellt under de sju till tio dagar det tar att måla en gavel på sextio till åttiofem kvadratmeter. Färg och annat material doneras av olika företag som samordnas av Mixart. De första målningarna gjordes 2016-2017 och idag finns runt sextio färdigställa målningar men än så länge finns det gavlar kvar som är tomma och behöver få lite färg. Det finns även ett antal mosaikkonstverk som är integrerade i utemiljön till exempel på parkbänkarna.
En av de första vi såg. Den gav klart mersmak!
Olika färguttryck.
En vänlig gest
Precis i början av vår vandring längs gatan träffade vi på en skolklass som vi gick om efter ett tag. Då kom en kvinna efter oss och ville ge oss ett fint informationsblad. Svensk som man är blir man ju lite skeptisk när någon sträcker fram saker till en. Det brukar sluta med att de vill ha betalt. Men det visade sig att hon var lärare och arbetade med Mixart och ville dela med sig av en karta och information om stället. Det tackar vi för för annars hade vi nog missat en hel del av målningarna. Hon sa också att det var tryggt och säkert att gå i området vilket kändes bra att höra. Om ni kommer till Santiago kan jag verkligen rekommendera detta. Ett trevligt område och det var många fantastiska målningar. Vi skulle behöva lite mer sånt här i gråtråkiga Sverige!
Så många fina!
Här finns även mosaik.
En till, det är svårt att välja vilka målningar som ska vara med. 🙂
Lasses favorit. Visst är det svårt att tänka sig att den är
målad på gaveln till ett tvåvånings hyreshus?
Detalj ur en av målningarna.
Vi gör en oväntad upptäckt
När vi sett oss mätta på graffiti var det dags att äta innan transporten till flygplatsen skulle dyka upp. Därför gick vi till närmaste tunnelbanestation. Vi bytte till Röd linje 1, som var närmast hotellet, vid Los Leones. Där väntade en liten överraskning. När vi nästan gått hela förbindelsegången så hajade vi till. Men hallå, de där filurerna på väggen känner jag igen, det är ju Anna Lind, och Olof Palme. Men vänta nu det där ser ju ut som Cornelis Wreswijk! Vad var nu detta mitt i Santiagos tunnelbana?
Det visade sig att gången heter Via Suecia och gjordes för att uppmärksamma det samarbete Sverige och Chile har haft genom nästan två århundrade. Gången är delvis skapad med donationer från svensk industri. Men det kändes lite konstigt att se Dalkullor, svenska uppfinningar, Greta Thunberg, ABBA och alla andra mitt i tunnelbanan så långt hemifrån!
Via Suecia, Anna Lind och Olof Palme.
Via Suecia med ABBA.
Hela Stockholm fanns med!
Vår sista eftermiddag i Sydamerika och Chile
När vi kunde slita oss från denna oväntade upptäckt tog vi tunnelbanan och åkte och käkade. Vi satte oss på en pizzeria ganska nära hotellet och njöt av sommarvärmen och delade på en god pizza.
Nöjd med dagen och en god pizza.
Jag har i flera dagar känt mig lite stressade över den kommande mellanlandningen i Miami. Det känns som om det är lite kort om tid för USA´s krångel. Men det får vi väl se i morgon bitti hur det går.
Transporten kom lite tidigare än förväntat men det var bara bra för det verkar vara en del trafik. Det tog en halvtimme innan det började släppa. Det visade sig vara en buss som stannat och behövde bärgning på den flerfiliga vägen.
Fint område har vi bott i , nu tackar vi Santiago för ett trevligt besök och far mot flygplatsen.
Lite intryck av Sydamerika
Transporterna
Och hur är det nu med Sydamerika och Chile, lite utvärdering? Alla våra förbokade transporter till och från flygplatserna har fungerat perfekt. De har kommit i tid, ofta lite tidigare än utlovat. Bara några få har kunnat engelska. Kan konstatera att det är skönt att Lasse hänger med på kartan så vi vet vart vi är på väg. På väg till Påskön höll vi på att hamna på utrikesterminalen på grund av språkförbistring. Tur att man hänger med!
Känn det tryggt?
Santiago känns över lag som en trygg plats. Visst finns hemlösa som byggt små hus av filtar och kartonger och på en del gator känns det lite osäkrare. Till exempel skulle vi efter alla muralmålningar åka till en park. Redan när vi klev upp ur tunnelbanan blev vi lite på vår vakt då det stod militärer utanför ingången.
Men vi tog en promenad och stötte på lite kufiska typer som gjorde att det kändes lite obekvämt. Parken kom vi inte in i eftersom de höll på att rigga för nåt event. En av vakterna dit vinkade på Lasse som hade sin telefon i handen. Han visade tydligt att det skulle han inte ha. Den skulle stoppas ner i väskan då det var lätt att någon kom och snodde telefonen ur handen annars. Hur som helst gav vi upp parken och kom helskinnade därifrån. Men det var också endast då vi känt oss lite osäkra.
Det samma kan vi säga när det gäller övriga platser. Quito var väl den plats som det kändes lättast och hamna fel kanske. Dessutom var lokalguiderna väldigt tydliga om att man inte skulle gå utan ta taxi mellan platserna. Vi var generellt sätt ute mest dagtid ska väl också sägas. Kvällstid är nog känslan att taxi eller Uber är att föredra.
Maten
Vi har ätit god mat och alla portioner är jättestora. Ibland har vi delat på en portion (uno para dos…) och det har varit alldeles lagom. Det är inga problem att få två tallrikar och bestick till det. Ingen av oss har heller varit det minsta magsjuk vilket jag trott skulle vara oundvikligt. I Argentina var maten löjligt billig, etthundrafemtio kronor för en trerätters med ett glas vin och kaffe. Vartefter har maten ökat i pris och i Chile så har det varit endast något billigare än hemma.
Slutkläm
Summa summarum så har Sydamerika givit mersmak. Vi kommer åka tillbaka! Tills dess ska vi båda öva lite mer på spanskan för det underlättar så mycket om man kan lite av språket. Generellt kan personalen som står i receptionen på hotellen engelska med väldigt blandad kvalitet, säger till och med jag som inte direkt är någon hejare på engelska själv. På restauranger och i affärer är det inte alls säkert att någon kan engelska ens lite grand. Men det mesta går att lösa genom några ord och teckenspråk.
-
En stressande resa, en stor stad och en annorlunda bokhandel
Vi tar oss ett kvarts varv runt jorden till Los Angeles. Upplever en stressande tid i Miami och gör lite sightseeing med ett besök i en annorlunda bokhandel.
Miami flygplats
När vi landade i Miami regnade det. Det spelar ju mindre roll eftersom tanken är att vi bara lätt, snabbt och smidigt ska passera flygplatsen och hoppa på flyget till Los Angeles. För min del var det runt 30 år sedan jag var i USA, då på en tvåveckors kurs i Boston, så jag hade nog på känn att saker inte var lika enkla idag kanske.
Den här mellanlandningen har legat och gnagt en hel del sedan man bokade om flyget några månader innan vi startade. Vi hade då fyra timmar på oss, nu var det bara knappa två timmar på att ta sig igenom passkontroll, hämta väskor, checka in dem igen samt ta sig igenom säkerhetskontrollen. Jag har väl förstått att allt inte går jättefort så…
Passkontroll
Vi hade fått platser rätt långt fram på flyget. Kanske var det med flit eftersom vi skulle vidare med ett annat American Airlines. Det gjorde att vi ändå var tidiga fram till passkontrollen. Men vad hjälpte det? Vi kom in i en lokal stor som en fotbollsplan ungefär och den var full med människor trots att klockan bara var halv sex eller så. Jag räknade till fyra eller fem öppna passtationer och insåg rätt fort att det här kommer ta tid. Modet sjönk en del. Men lite längre fram fanns en person som hjälpte folk som skulle med anslutningsflyg. Vi fick därför ställa oss i en betydligt kortare kö som åtminstone rörde lite på sig.
Till slut blev vi visade till en en kö framför en av passkontrollanterna. Symptomatiskt under den här resan tycks vara att vi alltid får fel kö, precis som hemma när man hamnar i fel kassakö. De övriga tycktes snabbt passera medans de framför oss tog superlång tid på sig för att få klartecken att passera.
Bagage- och säkerhetskontroll
Till slut var det ändå vår tur och vi tycktes ha gjort allt rätt för vi var rätt snabbt igenom. Vi skyndade ut till väskorna och plockade med oss dem vidare till transitincheckningen. Jag hade trott det skulle vara ännu en kö och tullkontroll men så var inte fallet idag i alla fall. Nu var det ca en timme kvar så det borde ju gå…
Nå ja, nu var det dags för ännu en snigelkö där vi skulle igenom en säkerhetskontroll till. Deras maskiner är säkert supersäkra vad vet jag. En sak vet jag dock, de är superlångsamma. Handbagaget stackades upp på bandet medans maskinen ”tänkte” på innehållet. Både min och Marias väska hamnade åt sidan och fick åka i ännu en maskin innan de var okej att ta med sig.
Till slut var vi igenom och kunde skynda bort mot planet. Vi hann fram med ganska god marginal. Incheckningen startade först två minuter senare så nån kvart eller så hade vi ju till godo i alla fall.
Los Angeles flygplats
Så vidtog ännu en seg flygning till Los Angeles. Även denna gång landade planet på tid straxt innan tio på förmiddagen. Vi hade inte riktigt planerat hur vi skulle ta oss härifrån in till hotellet. Tanken var väl att sätta oss på ett cafe och spana lite. Men när vi klev ut ur bagagehallen var vi direkt ute där bussar och annat går så det blev att bestämma sig lite snabbt.
Till hotellet
Vi valde tunnelbana. Vi hade inte bråttom och vi gillar att göra så om det känns rimligt. I Sydamerika kändes det onödigt komplicerat och kanske inte helt säkert men här kan vi åtminstone språket.
Från flygplatsen kör man en gratisbuss till närmsta tunnelbanestation. Vi knöade in oss i den och 10 minuter senare var vi vid tunnelbanan. Biljettsystemet var okomplicerat. Man köper ett kort i en automat och laddar den med pengar eller biljetter. En enkelbiljett som gäller i två timmar med fria byten kostar 1,75 USD vilket är halva priset mot hemma.
På väg in till centrum med tunnelbanan. Maria försöker fånga ett av de få tillfällen när jag har mobilen framme.
Den här linjen var inte så mycket till tunnelbana i egentlig mening. Den gick ovan mark mest hela tiden. En bit gick den tom på vägen, mer som en spårvagn vilket jag aldrig sett förut. Men fram kom vi och till hotellet var det bara ett drygt kvarter från tunnelbanestationen.
Första intrycket in till city var att detta kunde varit som vilken sydamerikansk stad som helst egentligen. Skräpigt och hus i rätt risiga stadium. Höga staket med taggtråd var man kom åt att sätta dem och ett allmänt rätt trist utsikt. Det var nog först när vi kom till den sista stationen innan vår som det började se bättre ut. Och där vi klev av såg det mer ut som jag förväntat mig. Någorlunda rent och med skyskrapor och bilar i hyggligt skick.
Lunch och eftermiddag i Los Angeles
Vi lämnade grejorna på hotellet och gick ut på stan för att käka något. Är man i Amerika får man väl prova nåt snabbmatställe så det blev ett pannkakshak från IHOP, en kedja som mig veterligen inte finns i Sverige. En spännande upplevelse men riktigt mätta blev vi.
Jamen då var vi väl i USA då.
Vi checkade in på hotellet och passade på att tvätta lite. Jag hoppas att kläderna nu räcker tills vi kommer till en camping i Nya Zeeland och kan köra allt i tvättmaskin istället.
På jakt efter en guidebok
Planen har varit att vi skulle köpa en ny guidebok till Nya Zeeland när vi är i USA. Vi gav oss därför ut på kombinerad bokjakt och sightseeing. Vårt hotell ligger rätt centralt nära åttonde gatan så vi tänkte passa på att se lite av de centrala delarna på samma gång.
Los Angeles är förvånansvärt stilla en sen lördag eftermiddag tyckte jag. Gott om plats på trottoarer och inte jättemycket bilar. Vi tog några omvägar och tittade på hus och annat som vi gick förbi. Passerade den lilla parken Pershing Square där man anordnat någon typ av musiktillställning.
Här ligger Pershing Square
De har muralmålningar även här
Sedan var vi framme vid bokaffären vi spanat in, The Last Bookstore. Det är egentligen en butik för begagnade böcker men vi tyckte den såg skoj ut och det var den. Jag tyckte man fick lite av Harry Potter-känsla när man gick runt och spanade. De hade inrett med allsköns olika saker och det fanns massor att bara se på. Och en hel del underliga böcker fanns det också. Har ni tid över när ni är i LA så åk hit!!
De hade rätt när de påstod att de hade tonvis med böcker
Var är Harry Potter nu då?
Vi kom ut med en hyggligt ny guidebok över Nya Zeeland också. Fem dollar var överkomligt och en ny hade väl gott på det fyrdubbla kanske.
En boktunnel kändes ju lite annorlunda
Bokkonst
Grand Central Market
Vi tog en annan väg tillbaks och hamnade väl av misstag vid Grand Central Market. Den påminde lite om matmarknaden vi kikade in på i Madrid för eoner av tid sedan. Men här sålde man även en massa andra saker även om det nog var mat det såldes mest av. Kul att ha sett den här platsen och fått känna lite av pulsen.
En reflektion jag gjorde är också vilka kontraster det är här. Trots att vi enbart rörde oss i down town Los Angeles så kunde en gata åt sidan kännas klart osäker medans gatan vi kom ifrån kändes helt som vilken gata som helst hemmavid. Jag tror att det är de skillnader i levnadsstandard man har här som blir så synliga och som gör mig obekväm. Om det är osäkert på riktigt vet jag ju inte.
På hemvägen passerade vi finansdistriktet
Vi var tillbaks på hotellet innan det mörknat och vi tillbringade resten av kvällen (den blev kort) med att bara ta det lugnt och blogga. Vid niotiden tyckte vi att vi hållit ut länge nog för att klara den fyra timmars tidsskillnad vi behövde komma ikapp med. Det hade dessutom varit en lång resa på 10 400 km så jag tyckte det var okej att vara lite trött, trots att det är semester.
-
Miljötänk, sightseeingbuss och solsken
Idag är vi på Hop-On Hop-Off sightseeing i Hollywood och Santa Monica. Vi hittar många likheter och skillnader mellan kändisar och oss vanliga.
Miljöfunderingar
Vaknade tidigt men låg och drog oss en god stund. Det är skönt att vara ledig! Frukosten här serveras på engångsmaterial, pappersmuggar, plastbestick , frigolit- och plasttallrikar och allt pålägg i portionsförpackningar i plast. Det märktes för övrigt redan på flyget hit att det är ett annat tänk avseende sånt i USA. På alla flygningar hittills har vi fått träbestick och pappersmuggar till all dryck. På American Airlines fick vi stora plastmuggar till drycken och plastbesticken låg i plastförpackning. Jag känner mig hemsk när jag ser på berget av engångsmaterial som jag lämnar efter mig!
Har använt mer engångsplast idag än på
hela tidigare resan tillsammans!Hop-On Hop-Off
Idag var det dags för en ny upplevelse. City sightseeing Hop-On Hop-Off, ni vet de där röda bussarna med öppet tak som åker runt i städerna. Det finns flera företag här som kör samma koncept. Vi valde Starline, det låter ju lite Hollywoodaktigt, eller hur! I biljetten vi köpte ingick Santa Monica, Hollywood och själva LA Down Town. Starten var vid Dolby Theatre i Hollywood och dit gick det enkelt att ta sig med tunnelbanan. Tunnelbaneuppgång var precis på Walk of Fame med alla stjärnor i gatan. Många namn vi kände igen men ännu fler var för oss okända.
Många konstiga filurer ute och söndagsflanerar!
Biljetterna hade vi köpt på nätet så det var bara att registrera dem på plats. Vi hann precis till en av de första bussarna för dagen. Det var fler som tänkt som oss, att vara ute i tid, så bussen var knökfull. Dessutom jättetrångt mellan sätena, inte ens jag kunde sitta utan att slå i knäna i sätet framför. Två av stoppen skulle de hoppa över för det var tydligen protester på gång i staden. Dessutom var Down Town- turen var inställd på grund av avspärrningar för något event. Hmm, börjar inte bra det här!
Folk protesterar högljutt och tutande men oklart mot vad.
Det närmar sig Halloween!
Hollywood och Beverly Hills
Den stora behållningen av den första turen som gick runt Hollywood och Beverly Hills var att allt såg så prydligt ut. Varje gata hade en allé av träd och det var olika alléträd på varje gata. Det gick små tvärgator in från ”allégatorna” där soptunnorna stod så de inte skulle synas från vägen. Till och med brandposterna var tillfixade. I vanliga fall är de gula men i Beverly Hills är de målade i silverfärg. Allt för att passa in.
Behövs det någon bildtext? Jaja, Beverly Hills.
När vi åkt runt i Beverly Hills i strålande solsken på en buss utan tak kan jag säga att det var skönt att få sträcka lite på benen och få lite luft kring kroppen. I väntan på den gula turbussen som skulle ta oss genom nästa stadsdel, Santa Monica, stod vi och tittade på Beverly Hills Brandstation med sina tjusiga bilar utanför. Till och med brandbilarna såg exklusiva ut! Vi åkte förresten förbi ett ställe som sålde bilar och det var inte Volvo eller Skoda direkt, Lamborghini och Aston Martin såldes det där minsann. Ja, jösses! Det är verkligen skillnad på det fina folket och oss vanliga dödliga.
Lite finare, lite bättre!
Santa Monica
Tack och lov var det betydligt mindre folk på nästa buss och bättre plats för benen så det blev riktigt trevligt! Det kändes som vänliga trevliga lugna områden vi åkte igenom. Vi blev visade på flera ställen där det brukade gå filmkändisar och äta och shoppa om man nu är intresserade av att kika på kändisar så var det ju perfekt. Själv har jag så dålig koll på kändisar att jag nog inte skulle känna igen många ens om jag snubblade på dem. Lasse har lite bättre koll men kollar inte så noga på folket omkring sig. Nä, vi är nog inget vidare att ha med på kändisspaning! Vi åkte förbi de kända piren och stranden i Santa Monica och båda ställena såg trevliga ut och får nog ett besök under morgondagen. Men då tar vi tunnelbanan!
Santa Monica Beach
Capitol Records huvudbyggnad, för den som vet vad det är. Capitol Records, alltså.
Selfiekungarna på nya äventyr!
Snyggt med kepsen bakochfram, förresten, men har man bränt nacken så har man. Solkräm är bra, bara man smetar dit den...Så var det då det där med rundturen i Down Town. Vi hade planerat så bra att den skulle ta oss in så vi kunde hoppa av ett kvarter från hotellet men så blev det ju inte. Vi fick en liten kråka på biljetten så vi kan åka i morgon istället.
Och här är den! Den förmodligen mest fotade skylten, om än på lite avstånd!
Mot hotellet igen
Trötta av solsken och lite vätskebrist (vi hade vatten med men man måste ju komma ihåg att dricka det också) strosade vi vidare längs trottoaren med alla kändisstjärnor bort mot tunnelbanan tillbaka. Måste säga att det fungerar ursmidigt med tunnelbanan även här. Känns tryggt och lugnt. Många tar med sina cyklar i lokaltrafiken och det finns platser avsedda för dem i tunnelbanevagnarna och även cykelställ längst fram på bussarna.
Tunnelbanekonst i Hollywood.
Så vi kommer ihåg tunnelbanan ordentligt.
Lite filmhybris ändå, va? Kolla in filmrullarna i taket på tunnelbanestationen!
Efter mycket velande, vi skulle nog behövt fylla på med energi lite tidigare, så käkade vi helt enkelt middag på Wendy´s. En hamburgerkedja som typ McDonald´s. Jag provade Rootbeer för första gången och det var ju riktigt gott, ju!
När vi kom tillbaka till hotellet så var det redan kväll och Lasse satte sig och skrev. Själv läste jag en bok. Har hunnit med att läsa ut sex böcker hittills så lite semester är det ju allt!
Ett svar till ”Miljötänk, sightseeingbuss och solsken”
-
Rootbeer är min storfavorit, en av de få sakerna jag verkligen saknar från Kanada. Njut!
-
-
Cityrundtur, en känd pir och lite reflektioner
Idag åker vi på den rundtur i city vi missade igår. Besöker Santa Monica och dess välkända pir samt turistar i allmänhet.
Idag var det arbetsdag i Los Angeles. Det har känts så lugnt under de två helgdagar vi varit här jämfört med vad jag trodde det skulle vara i en av USA största städer. Tror väl att det är mina fördomar som spökar lite möjligen. Jag erkänner väl att jag har en del dylika när det gäller det här landet. Är man medveten om dem så går det väl, om än motvilligt, att ompröva.
Vi åt frukost och gav oss iväg mot platsen där cityrundturen vi missade igår skulle börja. Bussarna kör från Hollywood ner till downtown LA och precis där citydelen börjar finns ett stopp. Vi var nästan framme när bussen for iväg. Hade även jag sett den (Maria såg den…) tror jag vi kanske hade hunnit. Nu fick vi vänta en bra stund innan nästa buss dök upp.
Det gav oss en stund att fundera över staden dock. Visst var det mer liv idag men ändå inte så farligt. Jag kan tycka att en vardagsmorgon i Stockholm kan kännas stökigare. Kanske är det för att allt är större här. Betydligt bredare gator och trottoarer. Fler bussar som plockar upp folk osv. Jag vet inte riktigt men känslan var ändå att det var rätt lugnt.
På cityrundtur
Till slut kom det en buss. Chauffören tittade knappt på biljetten med den handskrivna noten från igår så vi kom ombord utan problem.
Stadshuset i LA. Känns igen från bl.a Independence day.
Vi blev upplockade i bankdistriktet där det är fullt med skyskrapor med olika bankers namn på fasaderna. Vi passerade sedan Central Library och Walt Disney Concert Hall innan vi styrde ner mot Chinatown. Jag tror nog vi helt hade missat detta ställe om vi inte tagit den här turen men det såg spännande ut. Vi får se om vi hinner hit igen innan vi far.
Det märktes att vi hamnat i Chinatown
Några av de äldsta husen i Chinatown. Ett är ett museum.
Turen gick sedan vidare till Little Tokyo. Det lär vara den största officiella japanska stadsdelen i USA om man får tro speakern.
Camping på gatorna ser man inte så ofta hemma.
Union station är också ett välkänt motiv i ett gäng filmer.
Sedan vände turen in mot staden igen. Vi passerade Grand Central Market som vi ju redan besökt och körde längs Broadway. Jag hade inte reflekterat över, när vi gick här själva, hur gammaldags allt var. Men faktum är tydligen att de flesta byggnader inte moderniserats allt på sistone vilket gör den här gatan till en populär inspelningsplats för filmer som speglar äldre tider.
Broadway street. Vi åker tillbaks i tiden.
Resten av stadsrundturen passerade genom platser vi varit på men som nu fick lite historia till sig också. Det är väl den stora behållningen med guidade turer. Man ser väldigt mycket på egen hand men missar också väldigt mycket sammanhang och bakgrund. En mix är nog bra tänker jag.
Återbesök i Hollywood
Vi bestämde oss för att hänga med bussen hela vägen till Hollywood. Det var klart mycket mer trafik idag på vägarna så jag började ompröva lite av mina tankar beträffande lugnet på vägen dit.
Väl framme parkerade vi på en lite annan plats än igår. Utanför Dolby Theater höll man på att rulla ut röda mattan och sätta upp nån typ av entré. Det känns som det alltid är nåt på gång i den här staden.
Utanför China Theatre fanns dessa som vi missade igår.
Jo, lite så här kan det väl kännas.
Vi hade nu tänkt ta tunnelbanan till Santa Monica men insåg att vi båda hade missat att få med en laddkabel. Min telefon var redan nere på 10% (vet inte om det är de dubbla SIM-korten, internetdelning eller värmen som äter batteri men nåt är det) så vi blev tvungna att ta en sväng förbi hotellet först.
Vi laddade tunnelbanekorten med 5 dollar. Det är max vad det kostar under ett dygn. Sedan åker man ”gratis” resten av tiden. Det motsvarar knappt tre enkelresor. Jag är milt förvånad över hur mycket billigare det är jämfört med hemmavid. Har inte forskat i om staden sponsrar kollektivtrafik eller inte här men spontant är ju första tanken; knappast. Standardkommentarerna bland amerikaner i sociala medier är ju oftast annars; ”varför ska jag betala för andra?”
Santa Monica
Tillbaks till hotellet, hämta kabeln och sedan iväg på tunnelbanan mot downtown Santa Monica där vi passerade med bussen igår. Det tog väl drygt 30 minuter att ta sig dit och sedan klev vi av och vandrade ner mot stranden.
Santa Monica Pier är väl ett ställe jag tänkt att det skulle vara skoj att besöka men liksom aldrig planerat för att det skulle bli så. Nu var vi här i vilket fall och nog kändes det lite som man varit här förut. Så mycket kändes bekant på nåt sätt. För hur många filmer har man inte sett där denna plats gestaltats i olika former? Vem har t.ex. inte sett Forrest Gump vända på piren och springa hela vägen tillbaks?
Kändes välbekant konstigt nog.
Det var måndag idag och antagligen färre människor än annars. Ändå var det gott om folk som flanerade och testade attraktionerna på det lilla nöjesfältet Vi vandrade runt ett slag och kikade på folk och miljö. En sak som jag inte hade full koll på var att detta också utgjorde ena änden av Route 66 men det borde jag nog vetat egentligen.
Selfiekungarna vid tivolit
Byggnaderna längst ut på piren
När vi kände oss mätta fortsatte vi upp i Santa Monica och gick en sväng längs tredje avenyn som består mest av en gågata med affärer och restauranger, samt en Adventure cache som loggades. Därefter hade vi fått nog av turistande för idag och vi bestämde oss för att återvända till hotellet.
Gåtatan i Santa Monica
Det är sånt här Maria ofta får syn på och som jag missar.
Kvällsaktiviteter
På vägen hem svängde vi förbi en affär och köpte med oss lite hämtmat i form av sallad och mackor. Det har ärligt talat inte varit så lockande att äta ute här. Varmrätter med liknande mat som hemma verkar starta kring 40 dollar och så tillkommer servitörernas löner som ju till stor del betalas av matgästerna i USA. Det är inte det att inte har råd men lusten saknas liksom.
Vi bloggade och tog det lugnt resten av kvällen. Har så smått landat i den här tidzonen men imorgon bär det väg igen och en ny tidsförskjutning på fyra timmar. Trots allt var det nog bra att ta det i två steg tänker jag.
Ett svar till ”Turistande i Santiago, en del misstag och ett skräckfyllt köpcentrumbesök”
Ha! Ja, alla dagar blir inte som man tänkt sig! Men de lär man sig oftast mest av ändå. Bättre lycka nästa gång!