Jorden runt på 90 dagar
Det är väl inte så att vi direkt följde Philias Foggs fotspår eller ens upplevde tillnärmelsevis samma äventyr han fick. Men för oss blev det bli ett storslaget äventyr. Att ta oss runt Jorden på 90 dagar med platser som Galapágos, Påskön, Fiji, Nya Zeeland och Bali på listan!
Nu är vi hemma igen!
Jorden runt på 90 dagar, eller 92 om man räknar från dörren hemma tills vi låser upp samma dörr på Rindö igen. Hur många gånger har vi inte pratat, längtat oss bort, drömt om och funderat på hur det skulle vara att åka på en längre resa och uppleva några av de platser vi drömt om sedan barnsben?
Sommaren 2022 satt vi en av de där ljusa varma kvällarna det inte var så gott om då och konstaterade att vi firar 30-årig bröllopsdag den 18 september 2023. När vi firade silverbröllop, dvs 25 år som gifta, var vi i Fáskrúðsfjörður på Island. Vad skulle vi hitta på när det är dags för Pärlbröllop? Vi hade länge velat åka till Sydamerika och gå upp till Machu Picchu. När vi ändå var i krokarna kanske också passa på att åka till en av de mest avlägsna öarna, Påskön med dess stora stenhuvuden. Under hösten kom sedan en dröm om att åka på långresa när vi ändå var iväg till andra sidan jorden. Och till vår stora glädje, och jag måste även säga förvåning, fick vi båda ok från våra arbetsgivare att ta tjänstledigt i tio, tolv veckor med start i början av september.
Planeringen kunde börja och resan infriade verkligen våra önskningar! Vi hoppas på en ny chans senare i livet men läs gärna om hur vi upplevde det här äventyret!
Vår jordenruntresa!
Häng med oss på vårt livs äventyr!
-
En oväntad vändning, en lång resdag och en reflektion
Vi åker mot Iguassufallen men resan tar en oväntad vändning redan vid flygplatsen. Får en extra lång resdag med lite oväntad bloggtid och reflekterar över vår tid i Buenos Aires.
På väg mot flygplatsen
Idag var det åter igen uppe med tuppen som gällde. Klockan fyra var det frukost, eller snarare frukostpaket bestående av några frukter och söta bröd (vad är det med argentinare och deras fäbless för sötsaker till frukost??). Klockan fem gick sedan bussen mot flygplatsen och planet mot Iguassu. Vi skulle denna gång flyga inrikes och satte därför kurs mot en med central flygplats, Jorge Newberry Airpark.
På väg mot flygplatsen. Morgontrötta men förväntansfulla!
När busschauffören skulle svänga ut på motorvägen mot flygplatsen kom första överraskningen i form av en avspärrning och polisbilar som inte ville släppa fram oss. Det visade då sig att det var maratonlopp i stan idag och att en del av sträckan gick just där. Det blev en lång omväg innan vi hittat en väg runt och blev avsläppta vid flygplatsen. Nu började det bli brådis för att hinna med flyget.
Nu väntade nästa lilla överraskning. Vi ställde oss i incheckningskön men blev lite fundersamma när de första i vår grupp klev fram, hade en diskussion och fick kliva ur utan boardingkort. Det fortsatte tills vår CEO, Celine kom fram och bad oss kliva ur kön och vänta. Hon såg lätt stressad ut.
Det skulle visa sig att hon hade anledning till det. Vårt flyg gick nämligen från en helt annan flygplats och det fanns ingen chans att hinna med det. Hur det hade gått till förtäljer inte historien men vi var på fel plats i vilket fall. Vi fortsatte vänta medans Celine gick iväg för att försöka lösa den uppkomna situationen. Efter någon knapp timme var hon tillbaks och meddelade att hon fixat nya biljetter till oss.. till klockan 18:50. Jaha, där rök den dagens planerade aktiviteter då. Istället skulle vi återvända till hotellet och få tillbaks våra rum samt tillbringa en dag till i Buenos Aires, en stad vi kände oss klara redan.
En bonusdag i Buenos Aires
Inte mycket att göra något åt, det var bara att hänga på. Maratonloppet hade nu passerat motorvägen som åter var öppen. Det gick fortare att ta sig tillbaks in i staden. Den sista biten fram mot hotellet var nu avspärrad istället så vi blev avsläppta och fick löpa gatlopp tvärs över gatan som maratonlöparna sprang på.
Här gällde det att vänta ut en lucka och sedan springa så fort man kunde.
Väl framme fick vi i alla fall äta frukost. Inte precis vår bästa frukost under resan. Det kändes tur att vi inte bott här under hela vår tid i staden.
Vi hade ingen lust att ge oss ut på stan och vandra i de kvarter vi gått i ett antal dagar. Därför blev det hotellrummet och fixa lite bloggar samt vila inför en lång kväll på resa.
Ett andra försök
I god tid runt tre satte vi oss på bussen och for ut mot den stora flygplats vi anlände på ifrån Quito. Här kunde vi checka in och ta oss ut i en nästan öde avgångshall med dryga tre timmars marginal. Alla var dock lättade att vi var på väg. Väntan tillbringade vi med lite sista bloggande och testande av några Argentinska ölsorter.
För att få till detta gissar jag att G Adventures fått panikköpa samtliga biljetter som fanns tillgängliga. Vi hade tur och fick ett par biljetter allra längst fram i Premium economy. Stora stolar och gott om plats gjorde att resan gick lätt och straxt innan nio landade vi i ett varmt och fuktigt Iguassi.
Efter att tagit oss igenom kontrollerna blev vi uppmötta av vår lokala guide som skötte alla arangemang medans vi var här. Vi satte oss först i Argentinska bussar och blev körda mot gränsen till Brasilien. Straxt innan bytte vi buss och passerade gränsen i den. Sån är tydligen uppgörelsen här. Alla ska väl ha sin bit av kakan, tänker jag.
Till sist var vi framme vid hotellet. Klockan var vid pass tio och det hade varit en lång dag. Några ville äta men vi stöp i säng. Dagen efter hade man lyckats trycka in båda dagarnas program vilket gjorde att det väntade en fullmatad dag som till råga såg ut att bli runt 40 grader varm. Vila var det som gällde.
Reflektioner om Buenos Aires
Vi tyckte om att vara i Buenos Aires. För oss räckte dock tiden vi var här men vi är nog inga tvättäkta storstadsmänniskor precis. Det är en riktigt stor stad med stora kontraster vad vi kunde se. Moderna hus blandade med rena ruckel och även i de centrala delarna vi höll oss i var det slående hur olika bara närliggande gator kunde te sig. Man gick på en tillsynes modern affärsgata och svänger man in på en sidogata så känns det plötsligt som man är i en helt annan stad. Här ligger skräp på gatan och husen står fallfärdiga. Riktigt underligt.
Så här ser det ut i den centrala delen av staden.
… och så här ser det ut långa sträckor på väg ut mot flygplatsen
Det finns massor med kultur att se och besöka och vi uppskattade de platser som visades upp på stadsrundturen. Utom möjligen fotbollsstadion, men det är ju vi.
Just nu med inflationen som råder är det billigt att äta och vara i Argentina för utlänningar. Vi växlade inga pengar utan höll oss till kort. Med Visa och Mastercard får man en ”turistkurs” som är långt bättre än den officiella kursen. Som vi förstått det är svartväxling det som ger bäst kurs men att det inte skiljer jättemycket. Man tar då risken att sitta kvar med en massa pesos som man får växla tillbaks till usel kurs dessutom. Ska man ändå göra det fick vi höra att nya, fina hundradollarssedlar ger bäst kurs. Ett märkligt land på det viset tycker jag. Vi använde våra Visakort till 99% av inköpen. De ger den speciella turistkursen direkt. Med Mastercard debiteras man först den officiella kursen för att efter en tid krediteras mellanskillnaden mot turistkursen de infört. Det tog nästan en vecka för mig att få krediteringen.
Så, åk hit om ni har möjlighet!
-
En fullmatad dag, ett häftigt vattenfall och en mysig grillkväll
Vi upplever en fullmatad utflyktsdag och besöker ett av världens sju naturliga underverk. Avslutar kvällen med en härlig grillkväll.
Efter gårdagens misslyckade start på den här gruppresan skulle det nu bli en fullmatad dag. Vi skulle trycka in två dagars program på en enda dag men det låter kanske värre än det är då båda dagarna vid Iguassufallen normalt avklaras på vardera dryga halvdagar. Det gällde dock att hänga på låsen på för att hinna med.
Den Argentinska parken
Vi skulle starta på den Argentinska sidan. Parken där öppnade kl 8 och lokalguiden ville ha oss som första besökare i parken. Därför var det en tidig väckning som gällde. Snabb frukost och sedan iväg på den knappa timslånga resan över gränsen och in mot parken. Det hade redan börjat bli rejält varmt och luftfuktigheten var minst sagt hög. Idag kan det bli svettigt.
Vi var inte först men nästan. Fick stränga order att så snart vi blev insläppta skynda oss att följa efter vår guide och inte stanna och kika.
I väntan på tåget
Det klarnade sedan varför detta var viktigt. För att ta sig till attraktionerna skulle vi åka ett litet tåg. Detta gick var 30:e minut och man förlorar en hel del värdefull tid om man missar det första tåget. Det gick också att gå men verkade vara rätt långt. Det visade sig att vi precis hunnit i tid och med de sista biljetterna i sista vagnen kunde vi kliva in i tåget som tog oss upp till parkens huvudattraktion; det högsta fallet, kallat Devils throat.
På väg mot Devils throat
Vi tog oss fram i maklig takt genom djungeln och klev av i vad som kändes mitt i ingenting. Vid det här laget var det riktigt varmt och soligt. Guiden visade oss mot en stig och gav oss order att gå direkt till slutet och inte stanna längs vägen. Vitsen är att man då kommer fram till det mest storslagna först av alla och slipper vänta på fototillfällen. Sedan tittar man mer noggrant på omgivningarna på tillbakavägen istället.
Kan se ut som vi var rätt blasé…
… men så var det rejält varmt också!
Vi gjorde som han sa och vandrade iväg över en stålbro som gick över vattendrag och små öar. Det kändes lugnt och stilla med vatten som flöt stillsamt fram. När vi började närma oss slutet ökade dock bakgrundsljudet markant och även vattnet rörde sig fortare.
Devils Throat
Hmm, det ser ju inte så farligt ut…
På väg mot fallet
Så såg vi slutet av promenaden. Bron slutade i en större plattform precis vid övre kanten av ett riktigt maffigt vattenfall. Det var som en stor gryta med ena sidan öppen där vattnet föll från alla sidor. Det är svårt att beskriva och bilderna gör inte platsen helt rättvisa heller. Det måste ses på riktigt, tror jag, för att man ska förstå.
Första anblicken. Nu börjar det hända grejor!!
En minst sagt mäktig syn!
Vattnet forsar ner för berget överallt
Det är svårt att fånga hela fallet härifrån.
Vi stod och bara stirrade till en början innan vi vaknade till sans och tog fram kameran samt bara njöt av att vara där. Det var svårt att se sig mätt men till sist blev vi tvungna att ta oss därifrån. Vi gick tillbaks och tog några bilder längs vägen men det var svårt att hitta något spännande efter att sett själva fallet.
Japp, selfiekungarna var där!
Näsbjörnar
Väl framme vid tågstationen fick vi syn på, vad vi tror är, Sydamerikanska näsbjörnar. De påminner lite om tvättbjörnar men är nåt helt annat. Nyfikna var de åtminstone och närgångna. De var framme och nosade på väskorna förmodligen i jakt på nåt smaskigt.
Några av dessa nyfikna krabater var framme och hälsade på oss.
Längs den övre cirkeln
Vi tog nu tåget tillbaks i den riktning vi kom men klev av vid mellanstationen som vi tidigare hoppade över på uppvägen. Här skulle vissa åka en extra båttur och ta sig i närheten av fallen från nedsidan. Men först gick vi alla en stig genom skogen kallad övre cirkeln.
Stigen var lättgången och bjöd på fantastiska vyer över de olika fallen. Det är svårt att beskriva med ord vad vi fick se och bilderna gör dem inte helt rättvisa.
Överallt är det vattenfall…
…det tar liksom aldrig slut.
Vi såg även en hel del olika djur. Fåglar, apor, en del ödlor samt fjärilar i massor. Det fanns mycket att se denna varma och fuktiga dag helt enkelt.
Fjärilar fanns i ett flertal olika arter och storlekar.
Aporna höll sig mest undan men här är en
En gam sitter och spanar
Ödlor fanns det också gott om
När vi gått ringen till slutet hamnade vi vid ett litet restaurangområde. Merparten av gruppen hade anmält sig till en båttur nedanför fallet för att komma riktigt nära men vi hade valt att hoppa över detta. Ett alternativ var att gå den nedre ringen men vi tyckte den såg rätt tråkig ut på kartan då den gick mest i regnskogen. Det var dessutom supervarmt så när alternativet var glass och några kalla var valet i slutändan både lätt och logiskt.
En glass och ett par öl senare kändes det lättare att uthärda värmen
Efter två timmar kom gruppen tillbaks och vi packade in oss i bussen för att återvända till Brasilien och besöka deras park. Vi behövde vara där innan fyra då de stängde för nya besökare. Vi hann med en knapp timmes marginal.
Den Brasilianska sidan
Här kunde man köra fram med den egna turistbussen hela vägen fram till den rundslinga vi skulle gå. Vi klev av och möttes av en minst sagt storslagen bild av samma fall vi besökte i förmiddags. Från Brasilien ser man fallen mer på avstånd men det blir då också ett helhetsintryck på ett annat vis. I den Argentinska delen kommer man nära men det gör det istället svårare att förstå helheten.
Så här långt ifrån behöver man vara för att se merparten
Selfiekungarna har varit i Brasilien också
Många fall är det
Svårt att se sig mätt
Vi vandrade längs stigen och stannade till på de utsiktsplatser man gjort och bara njöt av åsynen. Stigen tog oss allt längre ner mot botten och mot slutet kom vi fram till en plattform halvvägs nedanför Devils throat. Här kom man riktigt nära, så nära att man blev rätt fuktig av vattendimman som stänkte från fallet.
Devils throat sett från Brasilien
Här for vattnet ner så det stänkte om det
Vi stannade en stund innan vi tog hissen upp till toppen och bussen som väntade på oss. Därefter var utflykterna klara och det var ett par trötta, svettiga men nöjda Lundströmare som klev in på hotellrummet och den väntande duschen. Sällan har en dusch känt så skön!
Vilken park är bäst?
Jag funderade på den frågan men landar i vad lokalguiden sa; det går inte riktigt att välja. Skulle man tvingas välja kommer man dessvärre gå härifrån halvbesviken över att ha missat den andra parken. Båda sidorna har sin charm och jag tycker nog guden beskrev det klockrent när han sa att i Brasilen kan du se fallen som på film medans du i Argentina är del av filmen. Så; kommer ni hit; se för sjutton till att besöka båda parkerna!
Kvällsaktiviteter
Dagen var dock inte slut med detta. I kväll var vi inbjudna på grillkväll hos de som driver den lokala firma som G Adventures använder sig av för alla aktiviteter i området. De anordnar grillkvällar, mot betalning förstås, när minst två grupper från G Adventuers är här samtidigt vilket var fallet nu. Sagt och gjort blev vi upplockade och körda hem till en av ägarna. På uppfarten stod ett stort bord uppdukat och grillen hade varit igång i tre timmar redan för att köttet skulle få steka precis så sakta som de tyckte man skulle göra.
Kvällens grillmästare visar upp maten
Vi blev först bjudna på äkta Brasiliansk Caipirinha med Cachaça och allt. Här kände jag att jag hade stora kunskapsluckor som nu täpptes till.
Sedan bjöds vi på en helt fantastisk grillbuffé med extra allt! Köttet var verkligen helt fantastiskt och alla tillbehör smakade super, inklusive den grillade ananas kryddad med kanel och något mer, som de insisterade att man skulle komplettera framför allt nötköttet med.
Allt fick inte riktigt plats för en fin uppläggnning 🙂
Kvällsöverraskning
När vi i princip ätit färdigt röjde man bort en del av borden och nu dök en överraskning i form av Sambadansare upp. De såg precis ut som man tänker sig en karnevalsdag i Rio utan att ha varit där. De bjöd alla upp till dans men fördomarna om stela nordbor gjorde sig rättvisa vad gäller vår insats i dansandet i alla fall. Tur var väl att vi var de enda nordborna på plats, även om alla inte dansade kanske.
Festen fortsatte med dans och bad i familjens pool. Vi började känna att dagen tagit ut sin rätt och åkte därför tillbaks till hotellet med den första bussen.
Allt som allt har detta varit en toppendag, även om jag nog helst sett att vi gjort hälften igår istället för att som det kändes nu, stressa igenom två dagars program på en enda dag. För; man är ju inte femtiofem år längre om man säger så.
-
Resdag, Paraty och tjusig middagsmat
Vi är i Paraty, den lilla staden vid Brasiliens kust som fick ett uppsving av turismen på 1970-talet efter att ha varit nästan öde och haft mycket begränsade ekonomiska resurser.
Från Igassau mot Paraty
Väcktes i någorlunda human tid av väckarklockan, packade ihop oss (börjar få rutin på det nu!) och gick ner för att äta frukost. Fortfarande verkar frukostarna mest bestå av äggröra och korv i tomatsås samt sötsaker typ mjuka kakor med glasyr. Jättekonstigt! Juicen däremot brukar vara fantastisk! Oftast nypressad apelsin men ibland melon, papaya, mango eller nån blandning. Faktiskt är även kaffet oftast helt okej även om inget går upp mot perkulatorbryggaren hemma.
Flyget mot Sao Paolo lyfte i tid och bussen hämtade upp oss där den skulle. När vi var ungefär halvägs till Paraty lade sig en tjock dimma över nejden. Tur att bussföraren kunde vägen för den var rejält slingrig. Vi kom dock fram välbehållna efter en lång resdag på ungefär 11-timmar. Ett enkelt bed & breakfast blir vårt hem de närmaste nätterna.
Lunchstopp på väg till Paraty med bussen.
Celina, vår CEO, hade bokat middag på en restaurang som var helt fantastisk, vilka uppläggningar!! Mätta och nöjda efter en (igen) lång dag tumlade vi i säng.
Kvällspromenad mot dagens middag.
Paraty i kvällssken.
Idag måste middagsbilder läggas ut! Det här är Lasses fisk.
Middag även för mig, sallad med ätliga blommor.
Paraty
Denna dag är vår egen! Flertalet av de andra valde att ta en båttur runt bukten för att bada på lite olika stränder. Själva valde vi att uppleva Paraty på egen hand. Det är galet varmt, fortfarande runt 35-40 grader, så man blir svettblöt bara man rör sig. Vi bor ungefär en och en halv kilometer från själva gamla stadskärnan så det är en bit ”transportsträcka” innan vi når de gamla kullerstenarna.
Transportsträckan in till kärnan av gamla Paraty.
Ett snabbstopp i affären för inköp av vatten visade även att vitlök är gångbart i dessa nejder. Kvinnan fyllde en påse med säkert två liter vitlök.
Innan jag sett gatorna här trodde jag att Guatemalas kullerstensbeläggning var det värsta som fanns, men detta är värre! Vid högt tidvatten når havsvattnet in i gränderna vilket gör att stenarna är ganska slipade och glatta. Dessutom lutar alla stenarna in mot mitten av gatorna, som ett v ungefär. Allt för att skydda husen mot tidvattensvätan.
Kullirullstenar av det värre slaget.
Även i stan finns märkliga, läs ovana för mig, djur.
Kort om Paraty
Paraty har en lång historia med blomstringstid under 1700-talet. Då upptäcktes guld i området som fraktades via Paraty för att Portugiserna skulle ha koll. När guldet sinade kom socker- och kaffeodlingar att ta över. Paraty föll mer eller mindre i glömska under slutet av 1800-talet. Men staden fick åter nytt liv under femtiotalet då man byggde en ny väg mellan Sao Paulo och Rio de Janeiro. Den intakta kolonialbebyggelsen, den orörda naturen och de fina stränderna i området lockar massor av turism hit. Och på 1970-talet fick Paraty sig åter ett ordentligt ekonomiskt uppsving i och med att turister hittade hit till den lilla vackra byn. Tänk vad en väg kan åstadkomma.
Fina hus i ”City”.
Gamla stadskärnan i Paraty
Det fanns många fina hus och gränder som vi traskade förbi bland annat par gamla kyrkor, som låg vackert precis vid havet. Vid Santa Rita kyrka hade tidvattnet dragit sig in i gränderna och nådde över fotknölarna. Det blev till att leta alternativa vägar för att ta sig fram. Längs kajerna låg många färgglada båtar som väntade på att köra ut turister till andra stränder.
Santa Rita kyrka med klocktorn och allt. Byggdes på 1700-talet åt befolkningen med blandad hudfärg. Då fanns även en egen kyrka för den vita delen av befolkningen tillika en annan kyrka för den mörkhyade delen.
Tidvatten på väg in i gränderna.
Nossa Senhora das Dores, kyrkan för den vita 1700-tals eliten…
En av kajens små färgglada båtar.
När fötterna tröttnat på att parera varje fotsteg längs kullerstensgatorna letade vi oss ner till stranden där vi satte oss och mös med utsikt över horisonten.
Lugn och ro för både kropp och själ. Och ännu en öl till appen Untapped. Praktiskt att bara öppna och ställa ut flaskan ur kyllådan så kommer en ny utan att man behöver fråga. 🙂
Försvarsverk
Lite senare och styrkta till både kropp och själ och kanske något svalare, eller mindre varma i alla fall, beslöt vi oss för en promenad upp till ett gammalt försvarsverk högt upp vid inloppet till hamnen. Att det var ett försvarsverk nosade vi upp lite senare för Celina sa att det var en fyr. Dock fick vi inte riktigt ihop det med kanonerna och vi saknade själva fyren där uppe på toppen. Hur som helst var det en fantastisk utsikt som gjorde promenaden värd besväret.
Gamla kanoner vid försvarsverket.
Både selfiekungar och utsikten bakom, ibland lyckas vi tycker jag! Uppifrån försvarsverket.
På hemväg, lika långt ner som det var upp.
Middag
Åter på hotellet återstod att duscha och göra sig redo för kvällens middag. Denna gång var det en av Rio de Janeiro regionens få thaimatställen som vi skulle besöka. Enligt Celina finns det endast få thaimatställen i Brasilien, oklart varför, men desto fler sushirestauranger. På väg dit började det blixtra. Lila blixtar gick kors och tvärs över himlen. Vi klarade oss dock från regnet på vägen dit. Åt en god Pad thai med många räkor, inte bara de där vanliga fem.
Thaimiddag med Caipirinha i väntan på övriga.
När vi var klara och skulle hem igen så hade himlen öppnar sig och regnet formligen öste ner. Istället för att gå blev det blev taxi tillbaka till hotellet! Måste ändå säga att det var ett mäktigt åskväder med lila blixtar i den svarta natten och skarpa knallar som skallrade i dörrarna.
-
Ett väderskifte, en paradisö och semester på eget vis
Vi besöker Ilha Grande, en otroligt vacker plats på jorden med en delvis dyster historia. Fixar en typisk semesterdag på vårt eget vis.
Mot Ilha Grande
Idag vaknade vi senare än vanligt kändes det som. Åt frukost och checkade ut. Vid halv nio satt vi i bussen på väg mot hamnen varifrån båten mot Ilha Grande skulle gå. Det var betydligt svalare idag, bara dryga 20 grader. Dessutom låg regnet i luften. Det var med andra ord ett rejält väderomslag som skett.
Vi for iväg längs kusten på kurviga vägar och knappa två timmar senare var vi framme vid den till synes lilla staden Angra dos Reis. Nu regnade det faktisk och vi klev ner i den speedboat som skulle ta oss ut till Ilha Grande.
Idag var det riktigt tråkigt väder i Angra Dos Reis
Ilha Grande
Jämfört med resorna vi gjorde på Galapagos var detta som att fara fram på ett slätt salsgolv så efter en bekväm resa på dryga halvtimmen klev vi upp på Ilha Grande.
På väg ut från hamnen
Som ett salsgolv
Det var blött och regnigt och vi vandrade upp genom den lilla byn på sandiga, kladdiga vägar till ett mysigt litet hostel som skulle bli vårt hem de närmaste två dagarna.
Receptionen på det hostel som ska bli vårt hem de närmaste dagarna
Det hade blivit lunchdags så vi slängde bara av oss packningarna och gav oss ner till stranden för att äta lunch. Tidvattnet var på väg upp och stranden var bitvis i det närmaste borta. Här, liksom i Paraty, verkar man ha byggt riktigt nära stranden. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det är när det stormar och är lågtryck. Jag hoppas vi slipper uppleva det dock.
Det såg inte jättelockande att välja strandborden i högvattnet och regnet
Framme vid den utvalda restaurangen beställde vi mat och satte oss att vänta. Man får absolut inte ha bråttom i Brasilien om man ska äta men vem har brådis? Vi har ju semester! Till sist dök maten upp och det var mat i massor som vanligt. Proppmätta tog vi oss tillbaks mot byn längs ännu mindre stränder. Tidvattnet var visserligen på tillbakagång men fortfarande högre än när vi kom.
En kort rundtur
Celine bjöd oss nu på en rundtur i den lilla byn. Några hade redan givit upp i regnet men vi andra höll humöret uppe och följde med runt.
En av vägarna i byn
Här är tydligen den klassiska vyn man bör fota när man är här. Hoppas på bättre väder i morgon.
Ön har en intressant historia. Sedan en längre tid är den skyddad från exploatering. Att få rätt att bo här eller driva verksamhet kräver tillstånd och att få det omgärdas av liknande regler man har på Galapagos. Det innebär att man bör vara uppväxt på ön i princip för att få den möjligheten.
En fågel vilade på ett palmblad.
Ön var under många tidiga år karantänstation för anländande från Europa. Det var när gula febern härjade som värst. Under merparten av 1900-talet var fanns ett fängelse på ön och det satt även politiska fångar här. Fängelsetiden gjorde dock att brottsligheten fick fäste och enligt guiden lever den kvar alltjämt. Hon sa att mycket fortfarande styrs från den favela man kan nå om man fortsatte någon halvtimme upp och förbi vårt hostel. Vi bestämde oss för att undvika den vägen.
Nu var det dags, för de som ville, att träffa det företag som ordnade våra utflykter här. Det som erbjöds var utflykter till andra stränder på ön och det var inget som direkt lockade oss. Vi beslöt oss därför att att utforska närområdet på egen hand istället.
Kvällen avslutades med middag på en restaurang nere vid stranden i byn. Vi var fortfarande mätta efter lunchen och delade därför på en spagetti med tomatsås.
På väg mot kvällens mathak. Nu var det lågvatten.
Säger som vi brukar på semestern; man kunde haft det sämre.
Ilha Grande i egen regi
Idag var det sovmorgon på riktigt! Inga bestämda tider att ta hänsyn till. Vi vaknade ändå tidigt och åt en riktigt god frukost innan vi gav oss iväg på upptäcktsfärd. Vi tog oss först ner till byn. Vädret var regnfritt och temperaturen var behagliga 23 grader gissningsvis.
Betydligt bättre bildläge idag även om solen saknas
Strandvyn känns helt ok
Vi fortsatte sedan längs kusten på en kort promenad till den svarta stranden. Här råkade det finnas en Earthcache som vi loggade. Kul med lite kunskaper om varför stranden såg ut som den gör och om sandens kornstorlekar och annat.
Den svarta stranden
Här ser man hur lagren byggts upp av tidvattnet
Från stranden gick en kort promenadslingan på dryga kilometern upp i regnskogen. En lagom utmaning en dag som denna. Första stoppet var nere vid stranden och den karantänsstation som senare blev fängelse. Det såg inte jättemysigt att sitta fängslad där precis.
Det såg inte jättetrevligt ut här inne
Längst upp innan vägen vände nedåt igen fanns lämningarna av en gammal akvedukt. Det kändes lite märkligt att stöta på den måste jag säga.
Ett oväntat fynd mitt ute i skogen på berget
På vägen ner passerade vi ett par ställen som var utsatta som utsiktsplatser på vår karta. Alla kanske inte helt levde upp till den utmärkelsen i vår värld men med lite fantasi kunde man väl kalla dem så kanske.
Den här platsen tyckte vi faktiskt kunde kallas för en utsiktsplats.
Avslappnad eftermiddag
Nu hade vi nått det satta minikravet för att vara berättigad till barhäng vid stranden. Vi tog oss därför bort mot en strandbar vi gick förbi igår. De hade då ett gäng ölflaskor uppställda på ett bord som vi tyckte såg spännande ut.
Väl framme hittade vi ett par reskamrater som vi slog oss ner hos. Ytterligare en stund senare dök ännu ett par ur ressällskapet upp och vi fick på så sätt en riktigt trevlig eftermiddag med drinkar, öl och glada skratt.
Middagen intogs på en restaurang en liten bit från stranden. Idag hade vi hoppat över lunchen på det sätt som vi normalt brukar när vi semestrar själva. Därför kunde vi njuta av en riktigt god tortellini med svampsås.
Nöjda vandrade vi hemåt. Totalt sett blev detta en semesterdag som på många sätt påminner om vårt sätt att semestra.
Ett svar till ”Ett väderskifte, en paradisö och semester på eget vis”
-
Måste vara skönt med lite ”klassisk semester” mitt i det annars så hektiska schemat! Vilket paradis, från mina egna erfarenheter ser det nästan ut som en kombo av Antigua Guatemala och Caye Caulker i Belize. Toppen med lite lagom
väder och gott sällskap också! ☺️
-
-
En bit av Rio de Janeiro, Copacabana och en dansshow
Nu är vi i Rio de Janeiro och går på stranden Copacabana. Vi ser på en fantastiskt fartfylld show med danser från hela Brasilien genom tiderna.
Mot Rio de Janeiro!
En av de städer som står på listan över våra ”måste besöka städer”. Lasse längtar efter att titta ut från toppen av sockertoppen och gå på Copacabana. Själv måste jag erkänna att jag nog fått en del om bakfoten för jag trodde att Copacabana var en gata… Nåja, man lär så länge man lever!
Dagen började med återresan från Ilha Grande med speedboat till fastlandet där en bussresa på dryga två och en halv timme tog vid. Strax efter lunch var vi framme vid hotellet. Den senaste halvtimmen hade då Celina gett oss en snabbguidning genom staden. Rio de Janeiro är en riktigt stor stad där det bor över 6 miljoner människor i bara stadskärnan och typ trettiotvå miljoner i hela regionen. Mäktigt!
Spännande bro på väg in till Rio de Janeiro.
En till bro.
Av det jag ser när vi åker förbi finns mycket graffiti på betongpartier och husfasader. Många av dessa målningar är gjorda av kända graffitikonstnärer och staden har beställt dem. Men helt vanlig skadegörelse finns också en hel del av. Celina berättade även att det är en pågående tävling att sätta sin tagg så högt upp det går på fasaderna. Och det blir hela tiden högre och högre upp på husväggar och broar annat man kan måla på.
En eftermiddag i Rio
Det blev lite jäktigt när vi kom fram, inte för oss men alla andra, eftersom de hade biljetter till en fotbollsmatch med hemmalaget CR Flamengo och EC Bahia på den välkända fotbollsarenan Maracanã . Vi kände att det inte tilltalade oss alls att gå på fotboll idag heller så istället gick vi ner till stranden, Copacabana. I dag blåste det dock röd flagg och badvakterna hade tagit ledigt så badandet skedde på egen risk. Stranden hade det mulna vädret till trots ganska många besökare. Det är ju helg så även lokalbefolkningen går hit eller till Ipanema som ska vara den finare av stränderna enligt Celina. Ipanema är minst lika lång och har dessutom sol hela dagen. På Copacabana försvinner solen bakom udden runt tre på eftermiddagen.
Blåser ordentligt även om det just på bilden inte syns på vågorna.
Vi vandrade åt samma håll längs stranden som Deirdre gör enligt Cornelis Vreeswijk. Folk spelade volleyboll, byggde sandslott, drack öl, hyrde ut solstolar och annat. Det fanns även några knäppgökar som satte sina liv på spel och badade. Och jag kan tänka mig hur trångt det kan vara under högsommar, eller karnevalstider! Det blåste upp höga vågor som for in över stranden men vi fick oss trots det en fin promenad utan att bli blöta om fötterna!
Det är en låååång strand! Den ikoniska
Sockertoppen syns i bakgrunden.
Tror att det är fotbollslagens olika flaggor.
Åtminstone till största delen.På vägen tillbaka passade vi på att äta middag för senare ska det bli dansshow på Jinga Tropical.
Showdags
Återigen en snabb dusch och så iväg igen. Några till från gruppen skulle med och vi samåkte uber. Det var första gången vi åkte uber, vi är inte ens särskilt bra på det där med att åka taxi. Inte ens hemma åker vi taxi annat än vid få tillfällen vi ska till eller från Arlanda. Oftast tar vi ju flygbussen. Men det fungerade ju fint så det blir nog fler gånger. Vi blev avsläppta vid ingången till ett stort köpcentrum där teatern Jinga Tropical skulle vara någonstans, vart var bara frågan… Tillslut kom vi, efter att ha frågat oss fram, till teatern med några minuters marginal. Showen var en resa genom dansens Brasilien. Fart och fläkt, inte en lugn minut under hela showen! Fantastiska dansare som interagerade med publiken. De gick längs väggarna och över stolsryggarna.
Full fart i sambatakt!
Interagerande med publiken. Damen rörde sig inte ur fläcken
utan fortsatte bara att filma.
Fantastiska glittrande kostymer!
Dans från en annan del av Brasilien.
En riktigt härlig show som varmt kan rekommenderas för den som har vägarna förbi Rio de Janeiro en torsdags- eller lördagskväll.
Ett svar till ”Resdag, Paraty och tjusig middagsmat”
Nog liknar det Guatemala, allt! Verkar vara en superfin liten stad det där, den ska absolut sättas på kartan någon gång!