Syd- och Central-Amerika 2025

Vi besöker Machu Picchu, en plats vi haft på våra bucket lists sedan länge och lär oss att se med hjärtat. Det finns sämre platser att uppleva en sextioårsdag på.

Idag var det dags för en av resans höjdpunkter i alla bemärkelser. Vi ska besöka Machu Picchu! Det var en av de punkter vi byggde hela reseplaneringen kring den här gången. Att se Machu Picchu, några dagar i Antigua samt avsluta med några varma soldagar var den ungefärliga planen vi bad om. Och det var så det blev, med den extra bonusen att hon lyckades pricka in Machu Picchu precis på min sextioårsdag. Jag kan räkna upp många sämre platser att fylla sextio på, så mycket är då säkert!

På väg!

Vi skulle gå in i Machu Picchu kl 7 så det var en tidig morgon som gällde. Från byn vi bodde i ska vi åka buss i ca 30 minuter upp till inkastaden. Därför var det tidig väckning som gällde. Vi hängde på låset när frukosten öppnade kl 5 och intog en snabb sådan utan kaffe och för mycket dryck. Guiden hade berättat för oss att när man väl klivit in i området saknas toalett så det gällde att kunna hålla sig.

Efter frukosten vandrade vi ner till busstationen. Här var allt välordnat med olika grupper för de olika tider man skulle gå in i parken. De höll fortfarande på att bussa upp de sista som skulle in kl 6 när vi kom. Vädret var disigt och medan vi väntade föll lite flytande solsken ner och fuktade marken. Men vi var helt på det klara att det bara var tillfälligt. Guiden köpte till och med en regnponcho för säkerhets skull. För det vet man ju; ju mer förberedd man är desto mindre är risken för att det ska hända.

Runt 6.20 börja de bussa upp vår grupp. Vägen upp gick på smala terpentinvägar där man enbart anade bråddjupet på utsidan i diset. Det märktes att busschaufförerna kört många gånger här. Att mötas på den smala vägen kändes minst sagt utmanande men det klarade de helt galant.

Mot Machu Picchu

Väl upp var det en kort väntan innan vi blev insläppta. Vår vana guide tog det lugnt och berättade om de olika orkidéer och andra växter vi såg. Att det var så grönt och fuktigt var en av de saker som förvånade mig. Jag hade väl sett för mig en karg klippa högt upp i bergen ungefär men det stämde inte alls.

Vi fick även berättat för oss hur man ”återupptäckte” staden 1911. Befolkningen som bodde i närheten hade redan känt till staden men var rädda att förlora marken om det skulle bli känt vad som fanns gömt där. Rykten om staden hade spridits och Hiram Bingham III gav sig ut för att söka efter den. Med hjälp av en bondpojke från trakten hittade han platsen och anses vara den som gjorde upptäckten känd över världen.

Vi börjar ana så smått vad vi är på väg att få uppleva.

Vid det här laget hade många passerat oss och vi var ännu inte inom synhåll från staden. Det var disigt och dimmigt med varierande sikt. Vår guide berättade att hans plan var att placera oss någonstans emellan vår grupp och den som anländer en timma senare. Detta för att få en lugnare tur genom staden.

Odlingsplatåerna

Det första område vi nådde bestod av en massa platåer. Enligt guiden användes dessa delvis för odling men deras viktigaste funktion var för förstärkning och för att förhindra jordskred. Jordskred är väldigt vanliga och man såg dem tydligt på topparna som omgav staden. Ungefär 30% av platåerna användes för odling och man tror att merparten av dessa användes för att ta fram nya och härdigare hybridväxter. Det som nu växte där förutom gräs på själva platåerna var en hel massa begonior i klart lysande rött som stack ut på klarröda stjälkar från stenmurarna.

Begonior växer i murarna

Vi närmade oss nu Machu Picchu, gående från en kulle med staden nedanför oss. Vi stannade till och blickade ut i diset som virvlade framför oss. Guiden pekade nedåt och hälsade oss välkomna till Machu Picchu.

Att se med hjärtat

Vi kunde nog inte kommit vid ett bättre tillfälle. Först syntes nästan ingenting. Några mörka skuggor av högre klippformationer kunde anas i fjärran i det virvlande diset. Men efter en stund började andra saker framträda. Lite murar, hus och grönska som virvlade ut och in i synfältet. Och mer och mer framträdde Machu Picchu ur dimman för att till sist synas hel i all sin prakt. Fortfarande virvlade dimstråk förbi och förstäkte bara den magiska känslan av den här platsen. Vår guide hade sagt till oss att Machu Picchu ska ses med hjärtat och inte med ögonen. Just där och då var det lätt att förstå hur han menat.

Vi var redan helt tagna och ännu hade vi inte ens nått fram till staden. Vi fortsatte promenaden framåt i sakta mak och fick se den ursprungliga inkaleden hit, vi fick faktiskt gå en liten bit på den också. Guiden berättade om inkarikets vägnät och jag insåg hur lite jag egentligen visste om Inkafolket och hur framgångsrika de var.

Vi vandrar Inkaleden

Vi vandrade vidare och fick fler intryck av staden medan guiden pekade ut de olika delarna och tempel staden hade och som vi nu såg från ovan.

In i Machu Picchu

Till slut var vi framme. Vi klev in genom en port som, enligt guiden var reserverad för den härskande eliten. Sedan var vi äntligen inne i själva staden. Det var svårt att inte imponeras av det perfekta stenarbetet man lyckats utföra. Guiden visade oss på en fogning man gjort och som visade sig bestå av smält granit. Enligt en snabb googling krävs det en temperatur på dryga 1200 grader för att lyckas med det.

Vi träder in i Machu Picchu

Den del av staden vi kommit in i var enligt guiden reserverad för den härskande överklassen. Byggnaderna var relativt små men man tillbringade sin tid mest utomhus.

Tempel och magiskt stenarbete

Nästa stopp på vår vandring var Soltemplet. 2023 stängde man det för besökare på grund av slitage så vi fick se det på avstånd istället. Det är tillägnat Inti, solguden. I templet finns ett altare och med hjälp av det och fönstrens placering kunde man med stor exakthet mäta sommar, och vintersolstånden samt vår- och höstdagjämningen. Med hjälp av detta kunde man bestämma bland annat när det var dags att så och skörda. Under templet finns en naturlig grotta. Man trodde tidigare att det kunde varit ett mausoleum för en Inkakung men numer tror man att stadens innevånare utförde ritualer för Pachamama, Jordens gudinna, här.

Trefönsterstemplet var nästa plats. Här gjordes observationer av solen. Även här är vissa delar stängda sedan 2023. Men även från utsidan var det otroliga stenarbetet imponerade att se på.

Tempelområdet. Kullen är sedan 2024 avstängt på grund av slitage. Rakt nedanför syns huvudtemplet och till höger om det ligger trefönstertemplet.

Här fanns även huvudtemplet med sitt imponerande murar. Nu renoverades det för fullt och vi fick endast se det på avstånd. Även kullen bakom är numera avstängd på grund av slitage orsakat av den omfattande turismen. Machu Picchu har ca 400 000 (!) besökare per år. Därför kunde vi inte se Intihuatana stenen på nära håll tyvärr. Guiden visade oss dock en sten alldeles i närheten av huvudtemplet som man först på senare tid insett hade en liknande funktion och med vilken man kunde göra solobservationer.

Renoveringsarbete pågår i huvudtemplet.

Platåområdet

Vi vandrade nu ner på platån i mitten av staden och vid det här laget var de sista spåren av dimma helt bortdrivna och det började bli riktigt varmt i solskenet. Vilken tur vi ändå haft! De öppna ytorna var stora och enligt guiden hade man med största sannolikhet planerat för en expansion av staden. På en del av ytorna har man funnit en begynnande grundläggning av nya hus.

I den bortre änden betade llamas fridfullt av gräset och det var kul att se med vilken lätthet de tog sig upp för trapporna. Här fanns också en led upp till toppen av berget Huayna Picchu och enlig guiden var det en tur på runt en och en halv timme upp till toppen och väl där bjöds det på en gratis glass. Vi sa dock båda i kör; ”not today, maybe tomorrow”.

Mot slutet av vandringen

Nu vände vi tillbaks mot utgången i sakta mak. Vi gick i smala gränder mellan hus med lite större rum. Enligt guiden hade denna del av staden varit för det enklare folket samt förråd där man förvarade alla förnödenheter staden behövde. Staden var långt ifrån självförsörjande och mycket måste transporteras hit längs Inkaleden. Vilket jobb!

Utsikten är inte att förakta. I bakgrunden odlingsplatåerna vi knappt såg i dimman några timmar tidigare

Vi passerade även kondortemplet som var tillägnat kondoren, en av de tre heliga djuren i Inkakulturen. Kondoren representerade den övre världen och stod för styrka, kraft, uthållighet och frihet.

När vi närmade oss slutet av vår vandring passerade vi några fullt fungerande vattenledare. Guiden hade berättat tidigare att en av orsakerna att man valt denna plats var just tillgången till vatten. Det finns två källor i närheten och man byggde akvedukter som fungerar än idag, byggda för mer än 600 år sedan. Man gjorde botten helt vattentät vilket har förhindrat erosion. Trots källorna fick man vara sparsam med vattnet och allt togs om hand om och leddes nedåt i staden, reglerat så att lagom flöde bildades.

Efter att tagit ett gäng sista bilder tvingades vi, med blandade känslor, att vända Machu Picchu ryggen och vandra mot utgången. Vi hade upplevt tre timmars otrolig vandring som vi aldrig kommer att glömma. En bättre start på sextioårsdagen är svår att föreställa sig.

Hejdå, Machu Picchu!

Tillbaks till Agua Calientes

Vi tog en buss nerför berget och tillbaks till Agua Caliente. Guiden hade ordnat så att vårt bagage var transporterat ner till en restaurang alldeles i närheten av tågstationen. Vi slog oss ner och tog varsin kall öl och en efterlängtad kopp kaffe medans vi funderade på vad vi just upplevt. Bläddrade igenom bilderna och fick nästan nypa oss i armen för att vara säker på att vi var vakna.

Där uppe har vi varit.

Vi satt så ett tag och åt sedan lunch innan det var dags att ta sig mot tågstationen. Guiden sa igår när vi mötte tågen och såg alla trötta resenärer; ”så kommer ni också se ut i morgon”. Jag tror nog det stämde rätt väl och hade det här tåget inte varit så skumpigt hade jag säkert somnat gott.

Bilresa till Cusco

Väl framme i Ollantaytambo blev vi upplockade av en chaufför som tog oss mot Cusco. Vi tog en kortare väg över bergen den här gången och fick uppleva en magisk solnedgång som färgade bergen i alla toner av rött. Här passerade vi även resans högsta punkt, 4 200 meter innan det bar neråt mot Cusco igen. Just där det var som högst håller man på att anlägga en ny flygplats som kommer göra det möjligt att ta sig direkt till Cusco, utan att flyga via Lima.

Magisk solnedgång över Sacred Valley

Cusco

När vi kom fram till hotellet var klockan runt halv sju. Vi blev incheckade och tackade vår guide får två helt fantastiska dagar. Vi hade haft en plan på att avsluta kvällen med en tur på stan men insåg att guiden återigen hade haft rätt när han sa ”att ni kommer rejält trötta när den här dagen är slut”. Det blev därför en middag på hotellet istället. När vi efter maten satt och tog en drink och båda två hade svårt att hålla ögonen öppna övergav vi fortsatta planer och gick och la oss istället.

Det var inte svårt att somna men jag hann ändå inse att den här födelsedagen kommer bli svårslagen. Men man kan väl leva på hoppet. Nästa gång är det Marias tur att fylla jämnt. Vi får se vad som händer då.