Syd- och Central-Amerika 2025
Vår resa jorden runt gav oss verkligen blodad tand! Allt sedan dess har vi längtat till nästa äventyr. Nu är det äntligen dags! Häng med oss när vi åter beger oss över Atlanten för en månads spännande upplevelser!
Nu är det nära!!
Det var i slutet av förra året vi inte kunde hålla oss längre. Längtan hade varit stor och minnena från vår jordenrunt resa hängde fortfarande i. Vi ville ut igen!
Vi kontaktade samma researrangör som hjälpte förra gången utan att kolla med flera. Det hade funkat så bra så varför ändra ett vinnande koncept liksom? Det blev en hel del bollande fram och tillbaks innan vi mejslat ut en, i vårt tycke, fantasktisk resa!
Så; häng med oss till Peru, Guatemala, Belize och Mexiko!
Kartan är påfylld med en vit rutt vår nya resa!
Häng med oss på ett nytt äventyr!
-
En lång resdag, ett djungelhotell och en flod
Jag sammanfattar de två första dagarna av vår gruppresa. Vi åker till Rio Dulce och bor på ett djungelhotell. Tillbringar sedan en dag på floden Rio Dulce, äter gott och far vidare mot Flores.
Mot Rio Dulce
Idag ringde klockan straxt efter tre. Kl 4.15 skulle vi bege oss mot Rio Dulce, en resa på drygt 30 mil. Problemet är dock, enligt guiden, att trafiken i Guatemala är milt uttryckt, hektiskt. Åker man fel tid fastnar man rejält. Hon utryckte det helt enkelt som ”ni kommer inte gilla mig då”.
Sagt och gjort. Straxt efter fyra klev vi ut till bussen. Vi började med att lyfta upp all packning på taket. Chauffören lindade sedan en press runt alltihop och spände fast hela paketet.
Det var fortfarande mörkt när vi rullade ut ur stan. Det var sagt att vi skulle göra ett kort stopp för kaffe efter ett par timmar men alla slumrade gott så vi skippade det. Istället stannade vi till ungefär halvvägs och käkade frukost. Maria och jag delade på en yoghurt fylld med frukt och annat samt ett par mackor med avokado och ägg. Och kaffe förstås.
Frukoststopp. Utsikten funkar.
Sedan gick färden vidare mot Rio Dulce. Guatemala är ett vackert land med höga berg och gott om träd och grönska. Vi njöt av utsikten medan vi susade fram. Den hektiska trafiken hade vi inte sett mycket av.
När vi närmade oss Rio Dulce började det torna upp mörka moln i horisonten. Vi gjorde ett kort stopp inne i staden Rio Dulce för att ta ut pengar och springa in på en supermercado. Vi passade på att köpa en otestad öl för vår New Brew Thursday.
Äntligen framme!
När vi klev ur bussen vid hotellet var klockan straxt efter två och det hade det börjat ösregna. Det flytande solskenet rasade formligen över oss. Vi lastade av prylarna och gick en kort promenad över spångar och hängbroar genom en deltaliknande skog. Det fanns skyltar som varande för alligatorer så det gällde att passa sig så man inte halkade i regnet. Sedan var vi framme.
Flytande solsken i massor.
Hotellet låg precis vid sjöstranden, mitt inne i den lummiga grönskan. Längs spången vi gått , samt andra, stod små hus på pålar. Det var där vi skulle bo. Klart annorlunda, men mysigt. Som att bo mitt i ett floddelta, fast det var väl vad vi gjorde.
Vi pustade ut i rummet ett slag, testade vår New Brew (vi tycker att vår egna Red Ale är bättre dock) och skrev lite till bloggen.
Därefter satte vi oss i receptionen ett tag och pratade med några av de andra ur resesällskapet.
Receptionen sedd från bryggorna.
Framåt sjutiden åt vi en gemensam middag. Därefter var vi så trötta att vi drog oss tillbaks. Jag försökte avsluta inlägget jag höll på med men fick ge upp. Imorgon kommer det, jag lovar.
Ny dag, nytt äventyr
Idag var det väckning en betydligt humanare tid. Vi skulle vara utcheckade med väskorna i receptionen klockan 9.15. Med tanke på när vi normalt vaknar gav det oss gott om tid att packa käka frukost och publicera inlägget som inte blev klart igår.
Vid utsatt tid klev vi ner till bryggan och satte kurs ut på sjön. Río Dulce heter floden som rinner förbi här. Just på den här platsen vidgar sig floden och bildar Guatemalas största sjö, Lago de Izabal.
Tanken var att vi skulle åka med båten hela vägen ut till havet och staden Livingston. Jag har rätt bra lokalsinne och blev därför förvånad när vi svängde, i mitt tycke, åt motsatt håll. Men efter en kort stund fick det sin förklaring. Längre in mot inlandet finns ett gammalt fort, Castillo Felipe de san Lara. Det är ett litet fort, beläget på den västra udden av utloppet från Lago de Izabal. Runt om fortet ligger ett mysigt parkområde.
Ett fint litet fort.
Vi kikade på fortet från sjön och satte sedan fart åt rätt håll. Skönt, det var inte mig det var fel på.
Ett missöde
När vi kört i någon kvart eller så anade vi problem. Motorerna på båten verkade inte gå som de skulle. Till slut stannade de helt och vi flöt stilla fram på floden. Det löste sig dock. Efter en stund dök två nya båtar upp och vi kunde fara vidare med en av dem istället.
Efter en stund svängde vi runt en liten ”ö” för fågelskådning. Det var väl ingen ö direkt, bara en klunga med mangrove träd som välte ur det grunda vattnet. Allt vi såg var skarv men det brukar finnas fler arter.
De har skarv även här.
Spegellagunen
Nästa stopp längs vägen var i en liten lagun. Här ifrån kunde man komma ännu längre in i Mangroveträsket med vår båt och vi följde en smal fåra längre och längre in tills vi kom fram till en lagun som guiden kallade spegellagunen eller Laguna de los Espejos. Hon berättade att det kan vara helt spegelblankt här och att det blir väldig fina bilder när träden speglas i vattenytan. Idag krusades dock vattnet av en lätt bris men tystnaden och lugnet var ändå ett minne att ta med sig.
Fina blommor på väg mot spegellagunen.
Vackert och stillsamt här, trots den lilla brisen.
Efter det stoppet gick färden vidare mot havet. Floden blev smalare och flodbankarna högre. På flera ställen bestod flodkanten av vertikala klippor av kalksten. Vi såg allt fler och fler hägrar, ju närmre vi kom havet.
Ut mot flodfåran igen.
Kalkstensklippor.
Runt en flodkrök dök plötsligt Karibiska havet upp. I mynningen ligger också staden Livingston. Vi såg den bara från sjön dock. Den såg ut som en typisk stad i Guatemala. Enligt guiden är många av de som bor här riktigt fattiga och tillämpar därför rätt ”aggressiv” försäljningstaktik. Det gör att man inte längre går i land här på guideturer i området.
Staden Livingston från sjön.
Så var vi framme vid Karibiska havet.
Restaurang El Manglar
Vi vände nu tillbaks nära till den lagun vi såg på utvägen. Här skulle vi äta lunch.
Restaurante El Manglar är ännu ett ställe som sponsras av G Adventures genom Planeterra. Här driver ett drygt tiotal kvinnor en restaurang för turister. Man håller på att sakta försöka utvidga verksamheten med boende och massage mm. Människorna här lever i huvudsak på fiske men för att skydda området från utfiske får man inte fiska alla månader om året. Med hjälp av sin restaurang kan man då få ytterligare inkomst till familjen som gör att man klarar sig bättre och kanske har råd att skicka sina barn till skolan. Som de berättade; skolan är visserligen gratis men skoluniformer, skolmaterial och transport är det inte. Något att tänka på onekligen.
Det första vi gjorde var att laga vår egen cheviche. Vi åt aldrig någon i Peru, trots att det är deras nationalrätt, men nu var det dags.
Matlagning
Här gör man en liten special genom att använda kokosmjölk. De visade oss först hur den görs. Torka riven kokos, tillsätt vatten, knåda och sila.
De hade dukat upp varsina matlagningsstationer åt oss. De som inte ville ha marinerad fisk fick plátanos istället.
Andra gången denna resa med mig i ett förkläde.
En matlagningsstation. I skålen marineras Marias plátanos,
jag hade rå fisk i min.Att laga detta var inte så svårt. Skär fisken i mindre ätstora bitar och lägg i limemarinad. Finhacka lök, habaneros och koriander. Efter en stund, häll av limemarinaden och blanda fisk med resten. Häll på kokosmjölk. Klart! Det smakade inte alls dumt men jag kan förstå att man kan känna tveksamhet till att äta fisk som enbart är marinerad på detta vis.
Sedan var det dags för lunch. Vi hade fått välja bland olika rätter redan igår och den havssborrefillet, Filete de Róbula som både jag och Maria valt smakade toppen.
Efter den goda lunchen sa vi hejdå och klev åter ner i båten för en 40 minuters tur tillbaks till hotellet.
Mot Flores
Nu var det dags att fara tillbaks mot hotellet för att plocka upp väskorna och fara vidare mot staden Flores. Den här gången slapp vi gå på spängerna. Istället blev vi skjutsade med båt till staden Rio Dulce där bussen väntade.
Nu vidtog en fyra timmar lång bussresa. Jag ägnade början av den att skriva ner detta. När jag höll på med det klonkade det plötsligt till längre bak i bussen och började skramla lite. Chauffören stannade till och spände fast vårt bagage lite bättre. Tydligen hade ett av banden släppt. Allt låg dock kvar på taket.
På väg mot Flores.
När vi kom fram Till Flores var det mörkt och man såg inte så mycket. Staden ligger nära en sjö och vi skulle bo i den äldre delen av staden som ligger på en liten ö. Väl framme lastade vi av allt och checkade in på Hotellet.
Vi var alla rätt trötta och efter en god middag på en närliggande restaurang bestående av hamburgare (det fungerar alltid) så drog vi oss tillbaks och somnade gott trots allt liv som hördes utanför. Det var fredag och stan var på partymood, helt klart.
Utsikt från restaurangen. På sjön flyter partyflottar förbi.
-
En Mayastad, en överraskning och en magisk solnedgång
Vi gör ett besök i Tikal, Mayastaden med alla tempel hittar något överraskande på balkongen och går på rundtur på ön Petén i Flores.
Tidig morgon
Busstransporten till Tikal avgick redan klockan halv sju. Men det var ingen fara. Vi är fortfarande
morgonpigga. Frukosten förbeställde vi redan igår och efter ungefär en timmes resa stannade vi för att
äta på en restaurang som låg precis vid vägen. Efter ytterligare en timmes busstur var vi framme vid
nationalparken Tikal.Tikal
Tikal är typ Guatemalas pyramider. Något som man bör se när man är här. Staden Tikal är gammal, ännu
äldre än Inkastaden Macchu Picchu. Arkeologerna tror att Tikal befolkades av Maya redan på
niohundratalet före Kristus. Med tanke hur långt vi nordbor hade kommit i utvecklingen då är det helt
fantastiskt. Nationalparken består av femhundrasjuttiofem kvadratkilometer mark med ett rikt djurliv
och frodig, artrik växtlighet. Själva staden Tikal som är belägen mitt i all frodighet utgör sexton
kvadratkilometer bara den och består av över tre tusen byggnader. Mayakulturen hade sin storhetstid i Tikal på sjuhundratalet efter Kristus då också de flesta byggnader uppfördes. Staden hade då runt hundratusen
invånare.
Men redan ett hundratal år senare började förfallet. Man tror att Tikal’s fall var naturligt och
helt enkelt berodde på att staden blev överbefolkad. Resurserna tog slut och befolkningen svalt. Staden
förföll och blev under århundradenas gång ett med naturen. Inte förrän nittonhundra fyrtioåtta
återupptäcktes Tikal som då var gömt under metervis med jord och växtlighet. Under femtio- och
sextiotalet grävdes staden ut till viss del och rekonstruerades. Nittonhundra sjuttionio utsågs Tikal
till ett av UNESCO’s världsarv. Måste bli det tredje världsarvet denna resa om jag inte räknar fel.
Första anblicken av Tikal
Nu börjar det bli imponerande,
54 meter hög!
Ett av templen vid stora torget
Dagens selfie, lite varmt och svettigt
Stora torget sett från ovan
Ett av templets gästrum
Denna tur hade vi en fantastiskt kunnig guide som själv deltagit i utgrävningarna sedan trettio år tillbaka.
Utgrävningarna fortsätter än idag men inte med samma intensitet. Vi fick först en genomgång av vad vi skulle få titta på via en gigantisk modell över stadsområdet. Sedan började vandringen.
Mayapictogram
Ytterligare tempel från ovan
Utsikt från tempel 4
Djurliv
Utanför stället där vi fick biljettarmband stod en vildkalkon och visade upp sig. Jag tyckte den var märkligt lik en påfågel med korta stjärtfjädrar.
Efter en stund får vi se några apor i träden, Hauler’s monkey’s. När de skränar brukar det bli väderombyte berättade guiden. Idag är det uppåt trettio grader och här i djungeln ganska hög luftfuktighet. Svetten rinner! Det är så man hoppas att aporna skäller så vi kan få lite svalare. Vi hade turen att se även spindelapor och faktiskt en Tucan. En svart ganska stor fågel som ser ut att ha en banan i näbben. För några dagar sedan hade det dykt upp en Jaguar mitt på det stora torget mellan ruinerna! Den hade man ju velat se.
En av tempelbyggnaderna var femtiofyra meter hög! I flera av dem kunde man gå upp via trappor där till
en avsats med otrolig utsikt. Mayafolket var duktiga på att räkna ut saker och ting. Till exempel är det
exakta beräkningar hur solen träffar tempelbyggnaderna vid vissa givna tidpunkter på året. Exempelvis
sommar- och vintersolstånden, då visste de när det var dags att så sina grödor och när det var dags för
regnsäsong.En liten överraskning
När vi kom tillbaka till hotellet väntade en liten överraskning när vi skulle gå ut på balkongen. En liten och smal men ganska lång ormrackare slingrade omkring. Den blev blick stilla när den upptäckte oss och låg med huvudet upprätt och höll dunderkoll på var vi var.
Smal men lång!
Man vet ju inte om det var någon giftig variant så jag gick ner till receptionen och bad om assistans. Mannen i receptionen kom med upp direkt och gjorde ett första försök att få fatt i den men ormen var rätt slingrig. En andra man med en käpp kom och efter några idoga försök fick det fatt i ormen under huvudet på den och bar ut den ur rummet. Puh, den hade jag inte velat ha i rummet även om den var liten.
Två hjältar!
En liten slingrande rackare
Nåja, vi skulle ju tvätta lite också. Alla smutsiga kläder samlades ihop och vi gick ner för att möta de andra
i lobbyn. De skulle äta lunch men vi var inte hungriga utan ville bara ha kyrkan utpekad. Den ska
tydligen var något alldeles extra. Jag passade på att fråga mannen i receptionen vart de gjorde av ormen. Tydligen hade den blivit slängd i havet utanför, simmat ut en bit och sedan vänt inåt land igen. Denna gång mot växtligheten bredvid istället.Promenad på ön Petén
Vi lämnade in kläderna till tvätt och de skulle vara klara klockan sex. När vi öppnade geocachingappen så såg vi att det fanns en adventurecache som kunde guida oss med några stopp runt på den lilla ön. Det blev ju alldeles lysande. Det verkar som ön just nu är lite mindre än vanligt. Hela den yttre gaturingen ligger under åtminstone två decimeter vatten.
Första delsteget på geocachen var här
Utsikt från kyrkan
En av platserna på cachen visade sig var just kyrkan. Tyvärr för oss så var det bröllop på gång och när vi kom knäböjde brudparet precis vid altaret så vi såg aldrig kyrkan inifrån. Vi mötte några av de
andra i vår grupp utanför som berättade att de sett hela följet med brudtärnor och allt precis när de gick
in. Det hade tydligen varit nåt att se det.Det sista delsteget låg lite längre ner på väg mot hotellet, perfekt! Nu var vi sugna på något kallt att dricka och klev in på restaurangen Nativo och beställde varsin Gallo. Precis när vi fått in vår beställning pep det till på Whatsup. Ett meddelande från Pamela som talade om att hon bokad bord för middag på… Nativo. Haha, vi lyckas ofta pricka in samma som de väljer till kvällen. Vi satt och njöt av kvällen och blev åskådare till en av de mest fantastiska solnedgångar vi sett på länge.
Härlig utsikt!
Naturens skådespel, magiskt!
Straxt efter sex hämtade vi våra numera rena kläder gick hem och duschade för att gå tillbaka till Nativo för middag. God mat fick vi och trevligt sällskap hade vi innan vi gick till hotellet igen.
-
Nya stämplar, Caracol och Fry Jacks
Jag sammanfattar två dagar i ett inlägg. Vi åker vidare till ett nytt land och får en fantastisk dag i Mayastaden Caracol.
Mot Belize
Idag var det dags att lämna Guatemala och fara vidare till Belize. Det är ett land jag inte vet så mycket om egentligen. Jag vet var de ligger, att deras officiella huvudspråk är engelska och att det även på andra sätt skiljer sig en del från övriga länder i centralamerika. En snabb googling ger att det är ett land med en befolkning på knappt 400 000 personer och att man månar om de naturresurser man förvaltar. Ungefär 37% av landets natur skyddas i någon form och landet har världens näst största korallrev, Belize Barrier Reef som är ännu ett av UNESCOS världsarv vi kommit i kontakt med under den här resan.
Frukost i Flores
Innan vi gav oss iväg åt frukost på ett trevligt litet rosa café i närheten. Staden hade inte vaknat efter nattens festande så vi hade gatorna nästan helt för oss själva. Det är verkligen en vacker och färgglad del av världen.
Flores vaknar
Man gillar färgglada hus här.
Vi checkade ut och klev ombord på den lilla bussen som skulle ta oss till gränsen. Istället för att lyfta upp packningen på taket hade man den här gången hängt på ett litet täckt släp som vi kunde lyfta in väskorna i.
Vägen till gränsen mot Belize var nog den sämsta vi hittills åkt på. Det var inte särskilt långt men tog en evig tid på grund av alla vägskador och avsaknad av asfalt. Man blev nästan åksjuk av allt krängande men till slut var vi framme vid gränsen. Vi klev ur och bar vår packning genom gränskontrollen ut ur Guatemala. Vi fick ännu en stämpel i passet, sedan var vi i ingenmansland. Något hundratal meter längre fram låg gränskontrollen till Belize. Vi klev in, fyllde i ett inreseformulär och fick ännu en stämpel i passet. Så var vi i Belize.
I ingenmansland mellan Guatemala och Belize.
En slö eftermiddag
En ny buss plockade upp oss och vi blev körda till hotellet straxt utanför San Ignacio. Det var en resa på runt 40 minuter och vägarna var betydligt bättre här.
Hotellet bestod av mindre stugor utspridda i området. Verkar trevlig men ligger en bit från själva staden. Vi ska stanna här i två dagar dock så det är nog ingen fara.
I morgon är det en ”tom” dag där man kan välja någon av de många utflykter som finns i området. Det mesta kretsar kring besök med Mayaanknytning, antingen i form av mayastäder eller underjordiska heliga grottor. Det finns även ”tubing” (glida fram på bilringar) i grottsystem och kanotpaddling. Efter lite funderingar valde vi en heldagstur till Caracol, Belize största Mayastad.
Eftermiddagen spenderades i lugn och ro på hotellet. Vi bekantade oss med standardölet här; Belikin Lager. De hade även en stout men den var inte alls i vår smak tyvärr.
Finns skapliga solnedgångar även i Belize.
Middagen åt vi inne i San Ignacio. Det vi såg av staden var inte så spännande men vi gissar att det finns mer att se. Restaurangen var liten och vi fick vänta ett slag eftersom någon ”snott” vår bokning. De bjöd dock på helt ok mat till en, med svenska mått, helt rimlig penning.
I väntan på att få våra bord.
Frukost på hotellet
Vi gick upp som vanligt och käkade sedan frukost på hotellet när de öppnade. Vi testade en Belizisk frukost bestående av äggröra, bacon, bönröra, fry Jacks och lite frukt. Fry Jacks var något helt nytt för oss men väldigt gott. De är lite som munkar fast inte söta. Kanske inte det mest nyttiga man kan äta men det är ju semester.
Caracol
Straxt efter klockan åtta blev vi upplockade av vår guide. Än en gång visade det sig att vi var de enda som skulle med. Vi har verkligen haft tur de gånger vi bokat utflykter under den här resan.
Här passerar vi Belize enda hängbro enligt guiden.
Här har man sina större festligheter i staden vi passerade.
Passande nog så är det gula huset ortens polisstation.Caracol ligger långt ut i den Beliziska djungeln, söder om San Ignacius och bara ca 8 km ifrån gränsen mot Guatemala. Det är en resa på knappt 9 mil längs en gammal timmerväg genom djungeln. Numer visade det sig dock att den absoluta merparten består av en asfalterad väg av utmärkt kvalitet. Det var bara vid ett fåttal sträckor på nån halv kilometer vardera som vägen ännu ej var klar men där pågick arbetet för fullt. Vi förstod dock att det varit ett verkligt äventyr att ta sig ut till den gamla Mayastaden tidigare.
Två naturreservat
Vid vägen ut passerade vi två av Belize naturreservat. Det första var Mountain Pine Ridge Forest Reserve och här växer Karibiska tallar i massor. Deras barr är betydligt längre än vi ser hemmavid.
Första naturreservatet; Mountain Pine Ridge Forest Reserve.
Det andra reservatet, där även Caracol ligger heter Chiquibul Forest Reserve och är Belize största naturreservat. Här var det betydligt med av djungelliknande vegetation.
Nu är vi på in i Chiquibul Forest Reserve. Det var fascinerande att se hur naturen plötslig blev till djungel.
Vår guide berättade mycket om landet och mayakulturen för oss under hela de drygt två timmar färden ut tog och vi lärde oss massor om Belize i allmänhet och platsen i synnerhet. Att ha en egen personlig guide man kan fråga är verkligen lyxigt.
Till sist var vi framme vid den i princip tomma parkeringen. När Maria frågade hur många som besöker platsen svarade han att det kan röra sig mellan 20 till kanske upp mot drygt hundra en stressig dag… Jämfört med Machu Picchu som hade i snitt 5 800 besökare per dag, och det på en betydligt mindre yta förstod vi att detta skulle bli något helt annat.
Rätt tomt idag tänker vi.
Lite solkräm innan vi gick in kändes bra.
In i Caracol
Det var helt stilla när vi vandrade upp mot första platsen. I djungeln hördes prassel från djurlivet och vi såg några vrålapor högt uppe i träden. När de låter hörs de verkligen högt. Och där, inlindad i grönskan låg resterna av ett litet karaktäristisk Mayatorg med de fyra viktigaste byggnaderna i varsitt väderstreck. Det var verkligen en speciell känsla och en bra uppvärmning inför det som komma skulle. Återigen blev vi påminda om vikten av att se med hjärtat istället för med ögonen. När vi stod här mitt i djungeln omgivna av mer än 2000 år gamla byggnader kändes det rätt enkelt att göra det.
De första ruinerna vi såg låg vackert inbäddade i djungeln.
Att denna plats var bebodd för mer än 2000 år sedan känns mäktigt.
Ännu en vy från platsen.
Hela Caracol beräknas bestå av en yta på runt 2 mils radie utifrån den centrala plazan. Det är en ofattbart stor yta och gör detta till den största Mayastad man upptäckt i Belize. Överallt vi såg i djungel låg stora pyramidformad högar som dolde en byggnad. Galet när man tänker på det. Här finns också den högsta byggnad som uppförts i Belize fram till modern tid enligt guiden och det var den vi var på väg emot nu. Den ligger på den centrala plazan och var hem för stadens ledare.
Dessa små bin domesticerade Mayaindianerna.
En termitstack. Enligt guiden blir drottningen upp till 18 cm stor.
Centralplazan
När vi kom ut på plazan var det en riktigt mäktig syn som mötte oss. En enormt stor pyramid, Sky palace eller Caana på Maya, med administrativa byggnader halvvägs upp till en större plaza uppepå själva taket av pyramiden. På den var det uppfört ytterligare pyramider dit enbart eliten hade tillträde. Totalt är den 43 meter hög och guiden berättade att på taken stod 6 meter höga masker under Mayas storhetstid. Synen måste varit mäktig minst sagt.
Belize högsta byggnad är mer än 1 000 år gammal.
En annan av byggnaderna på centralplazan.
På väg upp mot toppen.
Vi stod stilla och bara insöp vyn. Den stora pyramiden stack ut men de andra tre behövde inte heller skämmas för sig. Guiden berättade hela tiden nya saker om vad vi såg och det var svårt att inte le hela tiden.
Lämningar av den administrativa byggnaden på första pyramidens första nivå.
Ett imponerande stenarbete. Alla väggar var slätputsade och målade i röd färg.
Den administrativa byggnaden hade 13 dörrar; ett heligt antal i Mayakulturen.
Vi tog oss sakta upp mot toppen av Sky palace. Man fick här gå på samma trappor som Mayafolket gått för tusentals år sedan. Vi undrade i vårt stilla sinne hur länge det kommer vara möjligt. Med utbyggnaden av den nya vägen bör turistflödet öka rejält med tiden och någon gång i framtiden tror vi att man kommer behöva göra något för att undvika slitage. Men nu kunde vi bara njuta av promenaden.
Mayahemligheter
Halvvägs uppe demonstrerade guiden en sak som bedömdes vara en hemlighet som bara eliten kände till. Mayastäder konstruerades med en akustisk egenhet som gjorde att en enkel handklappning förstärktes och hördes extra tydligt. Bara att han kunde demonstrera det visade hur få människor här var jämfört med både Tikal och Machu Picchu. Där hade det varit en ständig kakafoni av handklappningar.
Han berättade vidare att från toppen ”förstärktes” rösten och ljudet nerifrån hördes tydligare. Därför trodde folket att härskaren var en person med speciella egenskaper vilket ytterligare ökade mystiken kring härskaren. När vi var uppe på pyramiden var det någon annan som klappade i händerna och vi fick verkligen uppleva den akustiska effekten på riktigt.
På toppen av pyramiden hade man
uppfört fyra mindre pyramider, som en egen privat plaza för den yttersta eliten.
En av de fyra mindre pyramiderna.
Utsikt från toppen. Lätt att känna sig mäktig härifrån.
Högst upp på toppen, som några ur Mayaeliten. Bakom breder djungeln ut sig.
En gång var detta en stad med hundratals tusen invånare.Fler byggnader
Det fanns så mycket att se. Vi vandrade runt de stora pyramiderna och de områden man grävt ut runt huvudplazan och fascinerades av allt som fanns att se. Många av pyramiderna gick att klättra upp på och närmare kika in i rum, gravar och annat. Runt omkring oss bredde djungeln ut sig så långt man kunde se. Det är svårt att beskriva hur det kändes men priviligierad beskriver det väl rätt bra.
En relief på ett av templen.
Här syns inslag från Aztekerna.
En plan där man utövade en slags bollsport som även användes
för att lösa upp tvister.
Ännu en mäktig pyramid där
astronomiska iakttagelser gjordes.Till sist var vår vandring över. Det var nog några av de bästa tre dryga timmar vi var här men att jämför med Machu Picchu och Tikal kan vara svårt. De är unika på sitt eget vis. Men kommer ni till San Ignacius, lägg allt annat åt sidan och ta er till Caracol innan massturismen hittar hit. Då kommer mycket av magin att försvinna tror vi.
Här uppe stod vi helt ensamma.
I Tikal var det inte så direkt.
Pyramider vart man än ser.
Det är svårt att se sig mätt.
Supernöjda kom vi tillbaks till parkeringen och åt en god lunch bestående av kokosris med kycklingsgryta som vår guide dukat upp på ett av picnicborden med duk och allt. Sedan gav vi oss iväg mot hotellet igen.
Här är det lunch på gång.
Tillbakaresan
På vägen var två stopp planerade. Det första var en grotta men tyvärr hade den senaste tidens regnande ställt till det och gjort vägen oframkomlig. Guiden berättade att en gång hade ett tiotal bilar fastnat bakom en buss och det hade dröjt innan de fått hjälp. Sedan dess har man blivit mer försiktig och gör dagliga bedömningar istället. Kändes väl bra egentligen.
Dagens sista stopp var vid Rio On Pools, ett vattensystem med olika pooler man kan bada i. Guiden berättade att om sommaren, i maj, då det kan bli över femtio grader varmt i Belize, är parkeringen helt full med bilar och det finns inte en ledig yta i bassängerna att bada i. Nu var det tämligen tomt. Vi valde att se från avstånd och inte bada idag. I poolerna är det nu runt 20 grader och det är endast tokiga turister som badar. Belizierna väntar till maj.
Fin utsikt men att bada lockade inte idag.
Nu var dagens utflykt slut och vi kom tillbaks till hotellet vid fyratiden. Tog det lugnt fram till middagen som idag intogs på hotellet tillsammans med resten av gruppen. Vi drog oss sen tillbaks och det var två riktigt nöjda Lundströmare som somnade gott idag efter en toppendag.
En rompunch var vi värda. Detta är dessutom nationaldrinken i Belize.
-
Chicken bus, båttaxi och banana bikes
Idag tar vi oss med allmänna färdmedel ut till den lilla paradisön Caye Caulker där vi får en lektion i Creol av traktens ungdomar.
Chicken bus
Vi startade dagen som vanligt med frukost. Idag var det lite extra viktigt eftersom det kommer dröja innan vi kan få i oss något. Idag ska vi nämligen åka ”kommunalt” med det man här, och även i Guatemala, kallar Chicken bus. Den verkar liksom stanna på några givna platser men även lite här och där längs vägen om det behövs. Bussen skulle gå nedifrån vägskälet klockan tio minuter över åtta. Men eftersom bussen kan komma lite tidigare än det är sagt, eller lite senare, så vandrade vi ner längs vägen med allt bagage redan vid kvart i åtta.
Kan säga att jag är väldigt glad över att vi reser förhållandevis lätt med bara en ryggsäck som går som handbagage. Flera hade stora resväskor, en handbagageväska och sin lilla ryggsäck för dagsturer plus en liten handväska. Mycket att hålla reda på! Men flera av våra kamrater reste med bara en liten handbagageryggsäck precis som vi.
På väg ner för uppfarten till hotellet för att vänta på Chicken bus. Fler som reser lätt.
Bussen dök upp några minuter försenad. Vi stuvade in packningen i bagageutrymmet. Förutom att stötdämparna kändes lite utslitna och AC:n kanske inte var på topp var det en helt okej resa på ungefär två och en halv timme till Belize City.
Mörkläggning
När vi närmade oss Belize City kom Pamela (vår guide) och sa att bussen lovat att köra oss hela vägen till hamnen där taxibåten skulle gå. Men, med ett krav. Alla gardiner skulle dras för fönstren så att det inte syntes att det var turister på bussen för då skulle vi kunna bli rånade. Det kändes ju tryggt…
Chicken bus från insidan. Det gick en ganska stor man fram och tillbaka i mittgången och tog betalt.
Det blev lite stökigt när det var flera passagerare som inte fått sittplats och stod i gången.
Fördragna gardiner, check på den!
Men kanske ändå tryggare än om vi skulle vandrat genom stan själva med packning och allt. Nåväl, vi kom lyckligt fram och lämnade packningen i incheckningen för bagage. Det skulle packas på båtarna av personalen.
Taxibåt på Karibiska havet
Vi hade typ en halvtimme innan vi behövde ställa oss i kön till båten så vi passade på att köpa en kaffe och macka. Det satt fint! Medan vi stod i kön gick en kvinna fram och tillbaka bredvid, hög som ett hus, med en räddningsväst om halsen och smilade fånigt åt alla med skägg, Lasse inräknad. Lite obekvämt ändå!
Packning av båtarna mellan regnskurarna
Båtresan blev lugn och fin. Dottern hade dock otur när hon åkte över för ett antal år sedan då vädret nog var lite ruffare än idag. Folk hängde då längs relingen för att göra sig av med sjösjukan och det var en allt annat än behaglig resa över Karibiska havet.
Lugnt och fint!
Det var en färgglad ö som mötte oss i trettiogradig värme. De låga husen här är knallrosa, knallgula, limegröna eller i andra glada, knalliga färger. Det finns nästan bara golfbilar och cyklar som åker på de vita sandgatorna. Caye Caulker har ungefär tvåtusen fast boende och ön är knappt lika stor som Rindö. På sextiotalet kom en stor kategori 5 orkan som delade ön på två. Gapet kallas numera för The Split och det går en liten färja mellan öarna.
Talar för sig själv, va?!
Hamnen
Pekpinnar
Färgglatt!
Vi blev snabbt inkvarterade på vårat hotell, Enjoy hotel. Det är helt ok men känns lite rackligt och pekpinneaktigt. Toalettdörren går inte att stänga till exempel och det finns tvål- och schampodispensrar i duschen som inte är påfyllda. Istället fick man var sin åtta milliliters engångsförpackning med duschgel och en med schampo… Och lappar, lappar och lappar. Värre än i folks tvättstugor! Ja, så där snabb incheckning var det väl inte heller egentligen eftersom vi fick en lång harang om vad det kostade om något gick sönder eller om det saknades en handduk et cetera.
Dessa lappar satt på väggen i rummet
Och dom här precis utanför dörren
Banana bike
Det var ett par timmar innan vi skulle på en cykeltur med banana bikes. När Pamela förklarade vad det var lät det som någon typ av cykel med pedaler och man måste trampa bakåt för att bromsa. Hmm, låter ju som en vanlig cykel i min värld. Vi tog en promenad längs huvudgatan som endast är belagd av vit sand. De bilar som åker på gatorna är enstaka små lastbilar för leveranser till affärsverksamheterna annars är det elbilar av golfbilsmodell, de fungerar även som taxi på ön. De där man har när man spelar golf alltså. I sakta mak tog vi oss mot stället där vi skulle träffas för cykelturen via en trevlig bar med utsikt över det turkosblå Karibiska havet.
Utsikten var det då rakt inget fel på!
Klockan tre hade alla samlats och ungdomarna från The Ocean Academy, den enda high school som finns på ön, tog emot oss. De berättade lite om projektet Bike for purpose, som projektet med Planeterra heter, syftar till att träna på att guida, ge service och även till att knyta kontakter inför framtiden.
The Ocean Academy startade 2008 och hade då trettiofem elever. Nu har det ökat till etthundratjugofem. Andelen unga som går ut skolan har ökat nu eftersom de inte längre behöver åka till fastlandet för att gå high school. Tidigare stod valet mellan att lämna ön, vilket inte alltid var ekonomiskt görbart, eller att sluta skolan och arbeta med turismen på något sätt. G Adventures var med och sponsrade Bike for purpose med cyklar och annat som behövdes.
Cyklarna var förresten mycket riktigt vanliga cyklar men utan stänkskärmar, vilket var lite konstigt med tanke på alla vattenpölar efter regnskurarna som verkar komma dagligen här. Så folk åkte omkring på cyklarna och hade vita prickar på rumporna.
Banana bikes på rad
Guidad cykeltur
Guidningen runt ön började med en cykeltur bort till The Ocean Academy där vi bjöds in i ett av klassrummen för en lektion i Creol. Ganska likt engelskan men exempelvis ändras ”mother” till ”mada”. Det låter som de pratar slang hela tiden.
Dagens lektion i creol
Lektionssalen med gamla hederliga bänkar
Upp på cyklarna och så iväg igen. Denna gång stannade vi till vid en stor fotbollsplan som tydligen fått stora sjunkhål efter den där orkanen på sextiotalet. Sjunkhålen täpptes till med skräp och sand, men det kom en ny orkan och det hela upprepade sig. Numera används planen flitigt ovan mark av ungdomarna i trakten till både fotboll och annan sport. Under marken är det ett stort grottsystem med ingång en bra bit ifrån själva planen.
Sista anhalt för dagen var ett mangroveträsk med olika sorters mangroveträd som vi fick lära oss att skilja på. Längst ut på trägången vid vattnet matades enorma fiskar, Tarpoons. Fascinerande att se dem så nära för de var stora meterlånga saker. Det var också här som ingången till grottsystemet under fotbollsplanen var. Sen var turen slut. Vi tackade ungdomarna och lämnade sen tillbaka cyklarna.
Tarpoons är stora fiskar!
Tap room
På vägen mot hotellet stannade vi till på Caye Caulkers eget bryggeri, Caribbean Fusion Brewing Company, som hade ett Tap room. Idag var det endast en mexikansk lager och en kokosnöts porter som fanns på tapp. Vi valde en av varje och de var inte så dumma någon av dem. Stout och porter här känns lättare över lag än de gör hemmavid. Inte lika kraftiga och smakrika liksom.
Bryggtankar
Middagen idag intog vi tillsammans med övriga i gruppen på Swings, ett ganska högljutt ställe men med god mat. Sedan blev det drinkdags tvärs över gatan. Trevligt men högljutt även där. I pausen mellan middag och drink försökte vi leta upp en cache men det gick inget vidare så det glömmer vi!
-
Latmansliv, Stingrockor och Snorkling
Jag sammanfattar två dagar på ön där allt går i långsam takt. Vi tar det lugnt och åker ut till barriärrevet för att snorkla.
En dag i lugnets tecken
Idag hade vi en helt olpanerad dag framför oss. Vi bestämde oss för att inte göra något annat än att slappa helt enkelt. Caye Caulker inbjuder till det liksom. Deras motto är helt enkelt ”Go slow!” och det var vår intention att leva efter det idag.
Vi började med att köpa något att äta. En kort bit från hotellet ligger en liten kiosk som säljer fyllda Fry jacks till en billig peng. Fylld fry Jack med ägg, ost och skinka blev perfekt.
Uppallningen känns inte helt säker kan jag tycka.
Tvättbestyr
Vi tänkte också passa på att tvätta en sista gång innan vi åker hem. På vår jorden runt resa tvättade vi själva för det mesta men vi har insett att det inte kostar speciellt mycket att lämna bort det och slippa göra jobbet. Den här gången kostade vår korg med tvätt 75 kronor och då levererades den till hotellet. Ett enkelt val om du frågar mig.
Sagt och gjort. Vi lämnade in tvätten och tog sedan en promenad längs ön. Den är liten men vi höll oss ändå på norra delen. Vi gick på vägar vi inte gått förut och hittade den hamn som tar emot alla varor. Massor med prylar, mat och öl stod överallt. Vi hittade även öns elkraftverk i hamnen. Det visade sig att elen kommer från fyra stycken dieselkraftverk som stod och mullrade.
Man blev lite glad av att gå runt här.
Färgglada hus.
Öl och blogg
Nu hade vi varit tillräckligt duktiga. Vi gick och hämtade datorn och gick och satte oss på baren Sip ’n dip, alldeles i närheten av The Split, sundet mot den norra delen av Caye Caulker. På vägen dit gick vi förbi stället som har den snorkeltur vi ska göra i morgon. Vi betalade och provade ut simfenor innan vi fortsatte mot baren. Där tillbringade vi eftermiddagen i sällskap med några öl och resebloggande. Man kan ha det sämre.
En trevlig liten bar
Go slow är ett bra motto att leva efter.
Solnedgång och stingrockor
En helt ok solnedgång trots allt.
När solnedgången närmade sig tog vi oss till Iguana Beach. Vi hade förstått att vi missade en fantastisk solnedgång i går och även om det inte såg ut att bli så fint idag ville vi ändå se stället. Det var fullt med folk och alldeles vid stranden simmade massor av stingrockor omkring där folk vadade. Tydligen dyker de upp varje kväll eftersom man brukar mata dem då. Maria vadade ner i vattnet och vadade runt medans stingrockorna strök sig förbi hennes ben. De var alldeles mjuka enligt hennes utsago, men svansen var sträv.
Många stingrockor är det.
Pelikaner ser man inte hemma.
Vi vandrade tillbaks till hotellet och tog det lugnt innan det var dags för middag. Pamela gick först igenom vad som skulle hända i morgon. Sedan skingrades gänget och gick ut och åt på egna håll. Vi hängde med Pamela till hennes favoritrestaurang för Languster. Den låg precis i hörnet vid hotellet. Vi åt varsin jättegod grillad fisk.
Sedan var den här dagen mer eller mindre slut. Vi tyckte allt att vi hade följt öns motto till punkt och pricka idag. Skönt med sådana dagar också.
Snorkla med hajar
Dagen efter var det dags för snorkling. Företaget G Adventures samarbetar med här heter Ragga Sail Adventures och vi träffades utanför deras kontor vid stranden för en kort genomgång innan vi klev ut på bryggan och ner i båten. Mystic Rose, som den hette, var en katamaran där de flesta fick sitta på däcket i fören. Vi satte oss på plats och gav oss iväg mot barriärrevet.
Vädret var lugnt med lite blåst och relativt små vågor. Vi styrde norr ut och ut på öppet vatten. Det finns inte jättemycket öar precis.
På väg ut mot barriärrevet
Vi skulle snorkla på tre olika ställen längs barriärrevet idag. De hoppades kunna visa oss en Manatee om möjligt. De håller ibland till vid några kända platser och man brukar åka i förväg med speed boats och spana. Vi passerad dock båda de ”hot spots” man kände till utan att vi såg något.
På väg ut på haver
Vattnet på insidan av revet är inte djupt. Runt 6 meter och helt kristallklart. Det kändes märkligt att se botten hela vägen ut på havet.
Vi fortsatte ut och förbi ett annat snorklingsställe. Vi undrade nästan om det skulle bli nån snorkling alls idag men färden gick vidare. I horisonten tornade molnen upp sig och plötslig blev det riktigt svalt samtidigt som regnet vräkte ner. Rejält blöta stuvade vi undan all packning varför det inte blev mycket fotograferat idag.
När vi kom fram till det sista snorklingsstället tittade solen fram och kallfronten drog undan på några sekunder.
Äntligen snorkling
Vi var nu inne i naturreservatet Hol Chan Marine reserve. Återigen fick vi varsitt band som fästes runt handleden. Den här resan har vi haft massor av olika entrearmband. De gillar sånt i de här länderna tror jag.
Vi delade upp oss i grupper om ca sex personer och gav oss iväg mot själva barriärrevet. Som namnet antyder är detta ett rev som sträckte sig parallellt längs kusten så långt man kunde se. Eftersom detta är ett naturreservat måste man åtföljas av en utbildad guide vilket bara var bra. Han var otroligt kunnig och såg fiskar och annat långt innan jag gjorde det. Det var fullt med fiskar av alla de slag. En och annan sköldpadda simmade runt också. Det var fint men jag minns fortfarande med värme lagunen utanför vårt hotell på Fiji. Nog var det ändå snäppet bättre.
Fullt med hajar
Vi klev upp i båten och styrde sakta tillbaks mot Cay Caulker. Vi stannade nu till vid ett av de ställen vi åkte förbi på vägen ut. Här var det dags att snorkla med hajar. Det fanns massor av dem. Mest sköterskehaj, nurse shark, men även andra sorter. Hajarna låg antingen och vilade på botten eller så jagade de fisk. Från många av båtarna slängde man ut mat och då var det full aktivitet i hajstimmet. Det var en rätt spännande upplevelse.
Det sista stället vi stannade till vid låg ännu en bit närmre hemmahamnen. Det ligger utanför naturreservatet så här kunde man simma utan guide. De hade utlovats sköldpappor i massor men det såg vi inte mycket av. Några enstaka fiskar och en haj var allt jag såg. Tur att vi redan sett en hel del dock.
Hemresa med Karribisk vibe
Nu var snorklingen slut och vi styrde tillbaks mot Caye Caulker. Vinden hade nästan helt mojnat och vi hissade ändå segel, mest för känslans skull tänker jag. Vi gled fram i maklig takt och hade det utmärkt. Guiderna serverade rom punch i massor och reggaemusiken flödade ur högtalarna. En riktigt karibisk vibe på nåt vis.
Så var vi i hamn igen.
Till sist var vi dock framme och vi sa hejdå till guiderna. Det hade varit en toppendag. Vi hade några minuter på oss till att spana på solnedgången vid Iguana beach. Vi hann och även om själva solnedgången inte var så fin var det ändå trevlig. Även jag tog mig ner i vattnet och doppade fötterna bland stingrockorna som simmade runt i jakt efter mat.
Selfiekingarna slår till igen.
Saker att tänka på.
Mätta och nöjda som vi var hoppade vi över middagen och drog oss tillbaks rätt tidigt. I morgon är det en lång resdag då vi lämnar Belize och tar oss till Mexico, vårt sista land denna resa.
Inte längtar vi hem just nu precis.
