Syd- och Central-Amerika 2025

Vi reser mot Machu Picchu och upplever en intensiv och upplevelserik dag med egen guide genom Sacred valley.

Idag startar vårt Macchu Picchuäventyr på riktigt! Igår meddelades vi via Whatsup att guiden kommer förbi vårt hotell kl 08 på morgonen för att hämta upp oss istället för att vi skulle gå till ett annat hotell för att samlas med resterande grupp. Vi var klara i god tid, checkade ut och tänkte ställa oss utanför i solen i väntan på guiden. När vi klev ut genom dörren kom en man ropandes efter oss.

Det var vår guide Adelqui som redan var på plats. Vi pratade en stund och han frågade hur stor grupp vi trodde att det blir, vi hade så klart ingen aning. Det visade sig att det bara är vi. Adelqui berättade att han till vardags arbetar som professor i Inkahistoria på universitetet i Cusco men även åtar sig att guida små grupper på upp till sex personer när andan faller på. Han är i sjuttioårsåldern och verkar vara en legend inom G Adventures, det var flera andra guider som kom fram och hälsade under dagen och de informerade oss om att vi fått den bästa. Rätt coolt ändå, vi kommer ha en egen guide i tre dagar!

Pukamoqo

Vårt första stopp för dagen stod inte med på beskrivningena av resan men var väl värt ett stopp. The White Christ är 8 meter hög och kritvit. The White Christ lär vara en exakt kopia av Cristo Redentor på Corcovadoberget i Rio de Janeiro som vi besökte för två år sedan. Cuscos staty är dock endast 8 meter hög istället för 38. Statyn fick Cusco 1944 av palestinska krigsflyktingar och den ska nu värna om Cuscos alla innevånare och dess besökare.

Man ser en stor bit av Cusco från Kristusstatyn.

Förutom den magnifika statyn, som är belägen på toppen av Pukamoqo, är det en otrolig utsikt över större delen av Cusco. Det ska tydligen vara helt fantastiska soluppgångar här. Men, som man säger i Peru när man inte har någon lust göra något men inte heller vara oartig – ”Inte idag, men kanske i morgon”.

Inkavävar

Efter lite fotande fortsatte vi vår färd uppåt mot Texteleria Tesoros del Inca som visade inkainspirerade vävar och bonader. Detta stopp, Huayllarcocha, fanns inte med på den ursprungliga planen men vår guide Adelqui tyckte det var bättre att hitta på något istället för att vänta i flera timmar på tåget i Ollantaytumbo och vi höll med.

En kvinna tog emot oss och berättade att föreningen var en del i bevarandet av inkakulturens mönster och vävtekniker. Efter en kort informationsfilm visade hon oss de olika djurens ull. Och vilken skillnad på fårull och ull från kameldjuren. Mjukast var förstås den från babyalpacka. Vi blev visade runt och fick se olika vävar i fantastiska färger och mönster som är typiska för inkakulturen. Var och en av vävarna hade tagit månader att göra och de större ända upp mot ett år. Vilket tålamod!

På baksidan av gården var det en stor inhägnad där deras djur gick och betade. Det fanns alpackor, llamas och guanacos. De klipps en gång om året och ullen bereds till fina garner. När garnet är klart görs allehanda alster av den, bonader, kläder och nyckelringar till exempel som de säljer till turister i sin butik.

Nästan alla djur hade utsmyckning om halsen eller i öronen i form av pompombollar, eller tofsar i starka färger. Tydligen var det mest praktiskt för att veta vilken individ det var men ett plus så klart även för att det var vackert. Inkafolkets fantastiska mönster och vackra färger syns överallt här i Cusco. Jag köpte med mig en liten nyckelring med tofsar som är gjord av ull från djuren på gården.

Ccaccaccollo

Vår nästa anhalt var byn Ccaccaccollo. Det är ett av G Adventures projekt för att skapa hållbar turism, Planeterra, för människorna som lever på de platser vi turistar på. Denna gång har de hjälpt till att bygga upp en liten fattig by på bergssluttningen som arbetar på åkrarna utan hjälp av maskiner, utan el eller rinnande vatten till en välnärd, välmående by som kan leva av turistnäringen. Numera finns både rinnande vatten, el och ett internet som faktiskt är det bästa vi träffat på i Peru. Lima inkluderat! Nu finns det även ett femstjärnigt hotell i byn om någon känner sig sugen på att utforska den närmare.

Garner i alla färger

Vi blev mottagna som fina vipgäster av ett par kvinnor med traditionella kläder. Den ena blåste i en stor snäcka och den andra hade en trumma för att annonsera vår ankomst. Vi fick först en liten föreläsning om hur de behandlar ullen innan den har blivit till ett färgglatt garnnystan. För oss som själva växtfärgat flera gånger var det väldigt intressant. Här finns ju andra växter vilket gör att färgerna kan bli så mycket klarare än våra garner hemma där vi använder lökskal, björkblad och annat som ger mer bruna, gula och gröna toner.

Här blir färger vackert blå och röda, knallgult och riktigt grönt och allt däremellan. Av de garner de framställer stickas, virkas, broderas och vävs det med. Detta sitter de och gör inför turisterna som kommer och säljer sedan sina alster. Pengarna går direkt in i deras lilla samhälle. Så istället för att enstaka personer dra nytta av och tjänar pengar på turisterna så hjälps kvinnorna åt för byns bästa på sitt sätt medan männen arbetar på åkrarna vilket också kommer alla till del. Lite kul var det när jag visade en bild för en av kvinnorna på de garner vi växtfärgat hemma och berättade lite om vad vi använde oss av då, lökskal och kochenill. Kvinnan tyckte det var intressant och vinkade till sig fler som skulle titta på mina bilder.

Mot Sacred Valley

Längs vår fortsatta väg fick vi se både kondorer och vicuña. Vikuña är ytterligare ett djur i kamelfamiljen. Den håller till högre upp i bergen och har en av de dyraste och finaste ullsorterna. På sjuttiotalet rödmärktes vicuñan som utrotningshotad då det endast fanns ca 6000 individer kvar. Väl fungerande åtgärder sattes in och 2018 beräknades det finnas ca 470 000 individer.

Selfiekungarna slår till igen! Sacred Valley i bakgrunden

Inkakulturen har tre djur som återkommer i allt vår guide berättar. De återfinns även i mönstret på vävar och som statyer där vi har varit. Det är kondoren som symboliserar himlen och var en budbärare mellan jorden och gudarna. Kondoren står för styrka och frihet. Puman symboliserar jorden och det levande. Den står för styrka, uthållighet och visdom. Det tredje djuret är ormen som symboliserar underjorden och dödsriket. För inkafolket står detta för livets kretslopp och ormen står även för visdom.

Empanadas och marsvin

Vi stannade till vid ett litet bageri där de bakade olika empanadas, både matiga och söta, på egenodlade produkter i stenugn. Det första vi såg när vi kom in på gården var just en staty med alla djuren på. Det fanns även det där speciella korset, chakana, som symboliserar stjärnbilden södra korset och väderstrecken enligt vår guide. Spännande med historia!

På gården födde de även upp marsvin som skulle bli till mat. Här har de aldrig marsvin som husdjur utan föder endast upp dem för att bli mat. Här såg de ut att ha det ganska bra under sitt korta liv ändå.

Marsvinsuppfödning

Vi köpte var sin empanadas som mellanmål och njöt av det lugn och harmoni gården gav. Klockan var inte ens tolv och vi hade redan hunnit massor!

Goda empanadas som bakat i stenugnen som syns vid väggen

Lunch på restaurang Parwa

I nästa by, Huchy qusco, där G Adventures har sitt finger med i spelet för hållbar turism ska vi äta lunch på restaurang Parwa. Huchy qusco är en by med sextiofem familjer och på Parwa får de unga utbildning i att laga mat och servera deras egenodlade produkter till oss som kommer på besök. Vi blev serverade en en fantastisk måltid med alla sorters rätter, fint nybakat bröd, förättssallad med ost och avokado, grönsakssoppa samt en huvudrätt med kött och fylld paprika. Dessutom en efterrätt. All mat var presenterat som på en riktig finrestaurang. Efterrätten var en kaka och ett par kulor med hemmagjord hallonglass.

Såklart var menyn på spanska och jag mr Google om hjälp att översätta efterrätten. Men man ska nog inte alltid lita på internet, nej, för enligt Mr Google skulle vi äta passionsfruktsbajs till efterrätt.

Med tåget mot Macchu Picchu

När vi mätta, nöjda och redo för en siesta satte oss i bilen igen var målet Ollantaytambo där tågstationen ligger för sista ressnutten med tåg upp till Macchu Picchu. På vägen åkte vi förbi en liten by som verkar ha specialiserat sig på att sälja marsvin. De satt uppträdda på en grillpinne och grillades hela över glöd. Tydligen lagas marsvin till alla högtider och är självklara även på fest. Däremot kanske inte till vardags. Men enligt guiden så köper de gärna från såna här gatustånd om andan faller på innan nästa fest eller högtid.

Tågstationen i Ollantaytombo

I Ollantaytombo var det riktigt rörigt med alla turister som var på väg till och från Macchu Picchu. Det går ett tåg, åt båda håll, i timmen ungefär. Varje dag besöker, under högsäsong, ungefär 5 600 personer dettstora inkamonumentet. Det är en rackarns ruljangs på allt. Precis hur många bussar och bilar som skulle samsas på de trånga kullerstensbelagda gatorna vet jag inte men många var det!

Tågresan

Tåget var modern och bekvämt och vi spanade nyfikna ut genom fönstren längs vägen. Adelqui pekade här och var ut inkaspots. Platser där man kan se deras typiska terrasser eller byggnader i naturen omkring. Inkastaden Macchu Picchu har fått sitt namn av berget det ligger på. Man vet egentligen inte om staden hette Macchu Picchu eller något annat som Kontiki eller så.

Staden och berget ligger i en nationalpark som är jättestor, 32 592 hektar, och är nu upptagen på UNESCOs världsarvslista. Jag blev förvånad över den rika flora och fauna som finns här. Hade liksom missat att staden ligger mitt i regnskogen. Det ska bland annat finnas trettiofem arter av orkidéer här, vi såg tre av dem.

Agua Calientes

Tåget tog oss till staden som i folkmun kallades Agua Calientes. Den har växt upp allt eftersom turismen utvidgats. Runt 2000 byggdes en ny stor tågstation och berget kunde ta emot ännu fler turister. Det finns nästan inga bofasta här utan alla kommer hit för att arbeta inom turistnäringen på olika sätt. De bor ofta tillsammans i övernattningsrum.

Vi blev inkvarterade på hotellet och tog en paus efter dagens intryck. Var det verkligen sedan i morse vi har hunnit med så mycket! Det känns redan som det var länge
sedan vi matade alpackorna i Huayllarcocha.

Middag med firande

När klockan närmade sig nitton började regnet ösa ner. Och vi som skulle ta en liten titt på staden och sedan äta middag. Jaja, ännu mera flytande solsken, eller snarare flytande månsken för nu var det var alldeles mörkt ute.

Jag hade pratat lite med Adelqui tidigare om att Lasse har födelsedag i morgon och frågat om han har några idéer på firande. Han föreslog middag idag eftersom vi lär vara ganska trötta i morgon. Sagt och gjort. En flaska bubbel från Peru startade middagen tillsammans med den lilla Pisco Sour med passionsfrukt vi fick som välkomstdrink. Vinet var riktigt gott. Peru har en egen vinproduktion med druvor som växer från kusten nedåt Chile till. Däremot har de inte lyckats ta sig in på världsmarknaden.

God mat med vacker uppläggning även här. Peruanerna kan det det här med mat! När vi ätit klart kommer personalen in och sjunger grattis-sånger för Lasse och han får en bit chokladtårta med ljus. På tallriken har de skrivit med snirkliga bokstäver i chokladsås ”Feliz compleanos, Lark Eric”. Vilken start på födelsedagsfirandet!

Vi besöker Machu Picchu, en plats vi haft på våra bucket lists sedan länge och lär oss att se med hjärtat. Det finns sämre platser att uppleva en sextioårsdag på.

Idag var det dags för en av resans höjdpunkter i alla bemärkelser. Vi ska besöka Machu Picchu! Det var en av de punkter vi byggde hela reseplaneringen kring den här gången. Att se Machu Picchu, några dagar i Antigua samt avsluta med några varma soldagar var den ungefärliga planen vi bad om. Och det var så det blev, med den extra bonusen att hon lyckades pricka in Machu Picchu precis på min sextioårsdag. Jag kan räkna upp många sämre platser att fylla sextio på, så mycket är då säkert!

På väg!

Vi skulle gå in i Machu Picchu kl 7 så det var en tidig morgon som gällde. Från byn vi bodde i ska vi åka buss i ca 30 minuter upp till inkastaden. Därför var det tidig väckning som gällde. Vi hängde på låset när frukosten öppnade kl 5 och intog en snabb sådan utan kaffe och för mycket dryck. Guiden hade berättat för oss att när man väl klivit in i området saknas toalett så det gällde att kunna hålla sig.

Efter frukosten vandrade vi ner till busstationen. Här var allt välordnat med olika grupper för de olika tider man skulle gå in i parken. De höll fortfarande på att bussa upp de sista som skulle in kl 6 när vi kom. Vädret var disigt och medan vi väntade föll lite flytande solsken ner och fuktade marken. Men vi var helt på det klara att det bara var tillfälligt. Guiden köpte till och med en regnponcho för säkerhets skull. För det vet man ju; ju mer förberedd man är desto mindre är risken för att det ska hända.

Runt 6.20 börja de bussa upp vår grupp. Vägen upp gick på smala terpentinvägar där man enbart anade bråddjupet på utsidan i diset. Det märktes att busschaufförerna kört många gånger här. Att mötas på den smala vägen kändes minst sagt utmanande men det klarade de helt galant.

Mot Machu Picchu

Väl upp var det en kort väntan innan vi blev insläppta. Vår vana guide tog det lugnt och berättade om de olika orkidéer och andra växter vi såg. Att det var så grönt och fuktigt var en av de saker som förvånade mig. Jag hade väl sett för mig en karg klippa högt upp i bergen ungefär men det stämde inte alls.

Vi fick även berättat för oss hur man ”återupptäckte” staden 1911. Befolkningen som bodde i närheten hade redan känt till staden men var rädda att förlora marken om det skulle bli känt vad som fanns gömt där. Rykten om staden hade spridits och Hiram Bingham III gav sig ut för att söka efter den. Med hjälp av en bondpojke från trakten hittade han platsen och anses vara den som gjorde upptäckten känd över världen.

Vi börjar ana så smått vad vi är på väg att få uppleva.

Vid det här laget hade många passerat oss och vi var ännu inte inom synhåll från staden. Det var disigt och dimmigt med varierande sikt. Vår guide berättade att hans plan var att placera oss någonstans emellan vår grupp och den som anländer en timma senare. Detta för att få en lugnare tur genom staden.

Odlingsplatåerna

Det första område vi nådde bestod av en massa platåer. Enligt guiden användes dessa delvis för odling men deras viktigaste funktion var för förstärkning och för att förhindra jordskred. Jordskred är väldigt vanliga och man såg dem tydligt på topparna som omgav staden. Ungefär 30% av platåerna användes för odling och man tror att merparten av dessa användes för att ta fram nya och härdigare hybridväxter. Det som nu växte där förutom gräs på själva platåerna var en hel massa begonior i klart lysande rött som stack ut på klarröda stjälkar från stenmurarna.

Begonior växer i murarna

Vi närmade oss nu Machu Picchu, gående från en kulle med staden nedanför oss. Vi stannade till och blickade ut i diset som virvlade framför oss. Guiden pekade nedåt och hälsade oss välkomna till Machu Picchu.

Att se med hjärtat

Vi kunde nog inte kommit vid ett bättre tillfälle. Först syntes nästan ingenting. Några mörka skuggor av högre klippformationer kunde anas i fjärran i det virvlande diset. Men efter en stund började andra saker framträda. Lite murar, hus och grönska som virvlade ut och in i synfältet. Och mer och mer framträdde Machu Picchu ur dimman för att till sist synas hel i all sin prakt. Fortfarande virvlade dimstråk förbi och förstäkte bara den magiska känslan av den här platsen. Vår guide hade sagt till oss att Machu Picchu ska ses med hjärtat och inte med ögonen. Just där och då var det lätt att förstå hur han menat.

Vi var redan helt tagna och ännu hade vi inte ens nått fram till staden. Vi fortsatte promenaden framåt i sakta mak och fick se den ursprungliga inkaleden hit, vi fick faktiskt gå en liten bit på den också. Guiden berättade om inkarikets vägnät och jag insåg hur lite jag egentligen visste om Inkafolket och hur framgångsrika de var.

Vi vandrar Inkaleden

Vi vandrade vidare och fick fler intryck av staden medan guiden pekade ut de olika delarna och tempel staden hade och som vi nu såg från ovan.

In i Machu Picchu

Till slut var vi framme. Vi klev in genom en port som, enligt guiden var reserverad för den härskande eliten. Sedan var vi äntligen inne i själva staden. Det var svårt att inte imponeras av det perfekta stenarbetet man lyckats utföra. Guiden visade oss på en fogning man gjort och som visade sig bestå av smält granit. Enligt en snabb googling krävs det en temperatur på dryga 1200 grader för att lyckas med det.

Vi träder in i Machu Picchu

Den del av staden vi kommit in i var enligt guiden reserverad för den härskande överklassen. Byggnaderna var relativt små men man tillbringade sin tid mest utomhus.

Tempel och magiskt stenarbete

Nästa stopp på vår vandring var Soltemplet. 2023 stängde man det för besökare på grund av slitage så vi fick se det på avstånd istället. Det är tillägnat Inti, solguden. I templet finns ett altare och med hjälp av det och fönstrens placering kunde man med stor exakthet mäta sommar, och vintersolstånden samt vår- och höstdagjämningen. Med hjälp av detta kunde man bestämma bland annat när det var dags att så och skörda. Under templet finns en naturlig grotta. Man trodde tidigare att det kunde varit ett mausoleum för en Inkakung men numer tror man att stadens innevånare utförde ritualer för Pachamama, Jordens gudinna, här.

Trefönsterstemplet var nästa plats. Här gjordes observationer av solen. Även här är vissa delar stängda sedan 2023. Men även från utsidan var det otroliga stenarbetet imponerade att se på.

Tempelområdet. Kullen är sedan 2024 avstängt på grund av slitage. Rakt nedanför syns huvudtemplet och till höger om det ligger trefönstertemplet.

Här fanns även huvudtemplet med sitt imponerande murar. Nu renoverades det för fullt och vi fick endast se det på avstånd. Även kullen bakom är numera avstängd på grund av slitage orsakat av den omfattande turismen. Machu Picchu har ca 400 000 (!) besökare per år. Därför kunde vi inte se Intihuatana stenen på nära håll tyvärr. Guiden visade oss dock en sten alldeles i närheten av huvudtemplet som man först på senare tid insett hade en liknande funktion och med vilken man kunde göra solobservationer.

Renoveringsarbete pågår i huvudtemplet.

Platåområdet

Vi vandrade nu ner på platån i mitten av staden och vid det här laget var de sista spåren av dimma helt bortdrivna och det började bli riktigt varmt i solskenet. Vilken tur vi ändå haft! De öppna ytorna var stora och enligt guiden hade man med största sannolikhet planerat för en expansion av staden. På en del av ytorna har man funnit en begynnande grundläggning av nya hus.

I den bortre änden betade llamas fridfullt av gräset och det var kul att se med vilken lätthet de tog sig upp för trapporna. Här fanns också en led upp till toppen av berget Huayna Picchu och enlig guiden var det en tur på runt en och en halv timme upp till toppen och väl där bjöds det på en gratis glass. Vi sa dock båda i kör; ”not today, maybe tomorrow”.

Mot slutet av vandringen

Nu vände vi tillbaks mot utgången i sakta mak. Vi gick i smala gränder mellan hus med lite större rum. Enligt guiden hade denna del av staden varit för det enklare folket samt förråd där man förvarade alla förnödenheter staden behövde. Staden var långt ifrån självförsörjande och mycket måste transporteras hit längs Inkaleden. Vilket jobb!

Utsikten är inte att förakta. I bakgrunden odlingsplatåerna vi knappt såg i dimman några timmar tidigare

Vi passerade även kondortemplet som var tillägnat kondoren, en av de tre heliga djuren i Inkakulturen. Kondoren representerade den övre världen och stod för styrka, kraft, uthållighet och frihet.

När vi närmade oss slutet av vår vandring passerade vi några fullt fungerande vattenledare. Guiden hade berättat tidigare att en av orsakerna att man valt denna plats var just tillgången till vatten. Det finns två källor i närheten och man byggde akvedukter som fungerar än idag, byggda för mer än 600 år sedan. Man gjorde botten helt vattentät vilket har förhindrat erosion. Trots källorna fick man vara sparsam med vattnet och allt togs om hand om och leddes nedåt i staden, reglerat så att lagom flöde bildades.

Efter att tagit ett gäng sista bilder tvingades vi, med blandade känslor, att vända Machu Picchu ryggen och vandra mot utgången. Vi hade upplevt tre timmars otrolig vandring som vi aldrig kommer att glömma. En bättre start på sextioårsdagen är svår att föreställa sig.

Hejdå, Machu Picchu!

Tillbaks till Agua Calientes

Vi tog en buss nerför berget och tillbaks till Agua Caliente. Guiden hade ordnat så att vårt bagage var transporterat ner till en restaurang alldeles i närheten av tågstationen. Vi slog oss ner och tog varsin kall öl och en efterlängtad kopp kaffe medans vi funderade på vad vi just upplevt. Bläddrade igenom bilderna och fick nästan nypa oss i armen för att vara säker på att vi var vakna.

Där uppe har vi varit.

Vi satt så ett tag och åt sedan lunch innan det var dags att ta sig mot tågstationen. Guiden sa igår när vi mötte tågen och såg alla trötta resenärer; ”så kommer ni också se ut i morgon”. Jag tror nog det stämde rätt väl och hade det här tåget inte varit så skumpigt hade jag säkert somnat gott.

Bilresa till Cusco

Väl framme i Ollantaytambo blev vi upplockade av en chaufför som tog oss mot Cusco. Vi tog en kortare väg över bergen den här gången och fick uppleva en magisk solnedgång som färgade bergen i alla toner av rött. Här passerade vi även resans högsta punkt, 4 200 meter innan det bar neråt mot Cusco igen. Just där det var som högst håller man på att anlägga en ny flygplats som kommer göra det möjligt att ta sig direkt till Cusco, utan att flyga via Lima.

Magisk solnedgång över Sacred Valley

Cusco

När vi kom fram till hotellet var klockan runt halv sju. Vi blev incheckade och tackade vår guide får två helt fantastiska dagar. Vi hade haft en plan på att avsluta kvällen med en tur på stan men insåg att guiden återigen hade haft rätt när han sa ”att ni kommer rejält trötta när den här dagen är slut”. Det blev därför en middag på hotellet istället. När vi efter maten satt och tog en drink och båda två hade svårt att hålla ögonen öppna övergav vi fortsatta planer och gick och la oss istället.

Det var inte svårt att somna men jag hann ändå inse att den här födelsedagen kommer bli svårslagen. Men man kan väl leva på hoppet. Nästa gång är det Marias tur att fylla jämnt. Vi får se vad som händer då.