Syd- och Central-Amerika 2025
Vår resa jorden runt gav oss verkligen blodad tand! Allt sedan dess har vi längtat till nästa äventyr. Nu är det äntligen dags! Häng med oss när vi åter beger oss över Atlanten för en månads spännande upplevelser!
Nu är det nära!!
Det var i slutet av förra året vi inte kunde hålla oss längre. Längtan hade varit stor och minnena från vår jordenrunt resa hängde fortfarande i. Vi ville ut igen!
Vi kontaktade samma researrangör som hjälpte förra gången utan att kolla med flera. Det hade funkat så bra så varför ändra ett vinnande koncept liksom? Det blev en hel del bollande fram och tillbaks innan vi mejslat ut en, i vårt tycke, fantasktisk resa!
Så; häng med oss till Peru, Guatemala, Belize och Mexiko!
Kartan är påfylld med en vit rutt vår nya resa!
Häng med oss på ett nytt äventyr!
-
Ett Lyxhotell, slöa dagar och fina solnedgångar.
Jag sammanfattar vår tid i Tulum på lyxhotell med egen cenote. Vi upplever stillsamma dagar och fina solnedgångar.
Vår resa börjar närma sig sitt slut. Men ännu återstår några avslutande dagar som vi tänkt tillbringa mer eller mindre i varsin solstol. I fyra nätter ska vi bo på finhotell i Tulum utan att ha något som helst planerat. Hotellet är av de finare slaget och har nog en prislapp som vi inte brukar välja då vi kanske är lite för snåla för det. Jag tror Lizzie (vår resebokare) vet det, men att vi kommer gilla det och därför stoppar in det som en del av bokningen. Vi har bara tittat på totalpriset för dessa långresor och det gör att vi får prova på saker vi nog aldrig skulle boka själva vilket ger en extra dimension.
Mot Tulum
Tulum ligger någon timmes resa söderut från Playa Del Carmen och ska vara ett lite lugnare ställe. För att ta sig dit tog vi igår hjälp av guiden Pamela. Hon tyckte vi skulle ta en lokalbus ner till Tulum och sen en taxi till själva hotellet. Det kändes som en lagom resa och vi bokade därför biljetter hos ADO. 136 pesos per person var ett helt okej pris kan jag tycka.
Vi åt frukost och gav oss iväg mot bussterminalen. Väl framme var det väl inte helt klart hur saker fungerade. Det gjordes en massa högtalarutrop på spanska som var svåra att både höra och förstå. Den som uppfinner ett högtalarsystem som fungerar i den här typen av miljöer är värd ett nobelpris om du frågar mig. Maria var framme några gånger vid insläppet men fick bara en harang på spanska som svar. Till slut kunde man möjligen urskilja att utropet kanske möjligen nämnde Tulum och några minuter senare blev vi insläppta till ytan där bussarna avgick ifrån.
Vi hoppade ombord på en relativt bekväm buss och en timme senare klev vi av i Tulum. Vi hade fått hjälp med förbeställning av en taxi och tog oss till stället vi skulle möta den. Överallt var det poliser och militär som for runt och precis där vi skulle möta taxin hade man satt upp någon typ av polisbevakning. Kanske inte den bästa platsen att mötas på men taxin kom och vi hoppade snabbt in. Chauffören förklarade att mängden poliser berodde på att det var någon typ av val i Mexico den dagen.
Ett Lyxhotell
Efter en kort taxitur var vi framme vid hotellet. Vi blev incheckade och fick en visning av hotellets faciliteter medans vi gick mot rummet. Hotellet ligger lummigt inbäddat i en djungelliknande miljö. Deras stolthet och centrala punkt är en cenote omgiven med solstolar och ett restaurang- och barområde. Det såg supermysigt ut. Hotellområdet kändes väldigt stort och vi följde smala grusade gångar genom djungeln. Utspridda låg hotellbyggnader bestående av tvåvåningsstugor med fyra rum i varje stuga. Vårt rum låg i bakkanten av komplexet, på övre våningen med utsikt över ett grönt djungelområde så långt man kunde se. Det passade oss helt perfekt!
Första vyn från rummet. Djungel så långt man se.
Kvällsvy över cenoten och poolområdet
Själva rummet var superfint. Ett stort rum med alla moderniteter man kunde önska. Snyggt och mysigt inrett. Jag kände direkt att här kommer jag att trivas alldeles utmärkt.
Här kommer vi trivas!
Slöa dagar
Dagarna här förflöt i lugnt tempo. Vi började dagarna med att käka frukost, lite senare än vi gjort under tidigare delen av semestern. Frukosten var förköpt och i den ingick två rätter var ur menyn, förrätt och huvudrätt, samt kaffe och juice. Vi gjorde som vi brukar genom att dela på allt och på så sätt få fyra mindre rätter i stället.
Den första av våra frukosträtter.
Omelett med fried beans.
Molletes, jättegott!
Vi fastnade snabbt för färsk frukt, chiapudding (en supergod variant med kokosmjölk och jordnötssmör), omelett samt molletes. Molletes var en ny bekantskap för oss men blev snabbt en favorit. Allt som serverades var snyggt upplagt på ett sätt som gjorde en riktigt glad.
Cenote
Efter frukosten tog vi oss till cenoten och slog oss ner i varsin solstol med lagom skugga. Även här blev man väl omhändertagen. Vi drack drinkar och blev serverade frukt och glassar som delades ut av personalen med jämna mellanrum.
Lata dagar i solstolen.
Drinkar hör till dagar som dessa.
Passade även på att skriva ikapp i bloggen. Cenotens vatten var riktigt svalkande och man fick dela vattnet med fiskar av olika storlek som simmade omkring. Överlag var det förvånansvärt lite folk. Känslan var att hotellet var långt ifrån fullbelagt. Runt cenoten brukade uppskattningsvis 10-20 personer befinna sig som mest.
Solnedgångar
Framemot eftermiddagens slut drog vi oss tillbaks till rummet och njöt av solnedgången ifrån balkongen. Vi bodde som sagt var i bortkanten av hotellområdet och här var det riktigt tyst och stilla. Det var mest naturen som hördes. Den enda gång det lät lite mer var väl när det var strömavbrott och hotellets reservkraftverk gick igång. Samt lite mer ljud när de närliggande strandbarerna spelade musik på kvällarna.
Solnedgångarna var fantastiska!
Man kunde inte se sig mätt
Vi höll oss mest på hotellet men gick ändå en sväng till en närliggande butik då och då. Det känns som man håller på bygger en hel del i området. Jag undrar hur det kommer se ut här om några år.
Just nu är det mindre turistiga fortfarande till stor del kvar. Små butiker och enkla restauranger finns fortfarande insprängda emellan större hotell och strandbarer.
Ute på promenad i området.
Fortfarande lite smått och ”rufft”, men hur länge till? Notera också hur många som tittar på när en arbetar.
Middagarna åt vi på hotellet. Någon gång i restaurangen men oftast var vi bekväma och använde vi oss av room service. Maten var alltid god och fint upplagd.
God mat och fantastisk vy.
Det blev fyra riktigt avslappnande dagar där vi även passade på att minnas lite av allt vi varit med om under den här månaden. Det kändes rätt avlägset men ändå nära på samma gång att tänka tillbaks på den första tiden i Peru. Så mycket har ändå hänt sedan dess.
Selfiekungarna slår till igen!
Hemresa
Till sist infann sig ändå dagen vi inte riktigt sett fram emot. Det var dags att göra den avslutande resan hem till Sverige. Vi checkade ut från hotellet och tog den förbeställda taxin till flygplatsen i Cancún. Det var en skakig två timmar lång resa med en vinglig taxi som kändes allt annat än säker. Vi undrar om chauffören var riktigt frisk egentligen men till slut var vi framme och kunde koppla av.
Flygplatsen i Cancún
Incheckningen gick smidigt men det var kanske tur att det stod personal och kollade på medans vi scannade passen i automaten. Han såg att vi hade utresekort liggande i passen. Om man reser in i Mexiko via en landgräns får man ett pappersformulär att fylla i. Tar man flyget hit görs det online. Han sa då att det pappret måste lämnas i en incheckningsdisk. Vi gick dit men först måste det stämplas. Vi tog oss då till stämplingsmannen som kikade på det och stämplade det.
Jag tror det det handlar om är att om man stannar mer än 7 dagar i Mexiko måste man betala en avgift. Ofta ingår den i flygbiljetten men kommer man landvägen får man betala den själv. Vi betalade aldrig något eftersom det var exakt sju dagar vi tänkte vara i Mexiko. Jag tror det vad var kollen gick ut på och att vi annars vackert fått betala. Grejen var bara att hade inte han stått där så hade vi aldrig visat upp något kort och då vet jag inte om vi fått komma tillbaks till Mexiko i framtiden.
Vi gick igenom säkerhetskontrollen och hamnade direkt i avgångshallen. Det var ännu en märklig sak med Mexiko. De hade ingen passkontroll vid utresan. Jag kan inte komma på något land jag rest i där de inte kollar passet när man lämnar landet. Man kanske delegerat det till flygbolagen men klart annorlunda var det i vilket fall. Inte heller fick vi visa upp några bevis på att vi betalt turistskatten man ska betala då man besöker just den här delen av Mexiko.
Nästan hemma
Hemresan till Amsterdam gick fint och vi landade på tid på en riktigt dimmig flygplats. Dimman orsakade problem för flygen med förseningar rakt igenom. Vårt plan till Stockholm blev 2,5 timmar sent men tillslut kunde vi kliva av på ett grått och dystert Arlanda. En flygbuss och en SL-buss senare klev vi på färjan mot Rindö, hemma efter en fantastisk resa och redan längtande efter nästa äventyr. En månad går både fort och långsamt på samma gång.
-
Långresa, värme och ett avslut
Vi gör en heldagsresa från Caye Caulker i Belize till Playa del Carmen i Mexiko. Geocachar i trettiofyra graders värme och säger hej då till våra gruppkamrater.
Resdag igen
Igår köpte vi ett par extra Fry jacks med äggröra, bacon och ost för att slippa springa runt och leta frukost på morgonen. Det bästa med det här hotellrummet är den enorma smegkopian i form av ett stort klarrött kylskåp. Våra små flaskor med vatten hade gott om utrymme kan man säga. Därför var det ju enkelt att handla frukost och lägga i kylskåpet, plats fanns det gott om! Det smakade bra även idag men den färska nygräddade varianten såklart är bäst. Klockan sju skulle vi vara på kajen för att checka in bagaget inför dagens första etapp av en lång resa till Mexiko och Playa del Carmen.
Seg väntan på att båten ska gå
Det blev en lugn överfart idag också, om än lite väl blåsigt. Det var en ganska liten och snabb halvöppen båt den här gången. Vi hade dock tur och kom att sitta under taket. Väl i Belize City igen drogs packningen på en stor kärra bort till bussen och lastades in i bagageutrymmet. Den andra delen av resan delades upp av ett stopp för toabesök innan vi nådde slutet av Belize. Vi betalade en liten avgift för att få vår utresestämpel och var sedan igenom passkontrollen och befann oss i gränslandet mellan Belize och Mexiko. Det tog en god stund innan hela gruppen var igenom kontrollen men sedan gick vi raskt bort till nästa buss för en kort tur till den Mexikanska kontrollen. Där fick vi lasta ur alla väskor, fylla i ett inreseformulär och gå igenom både säkerhetskontroll och passkontroll innan vi fick den Mexikanska stämpeln i passet.
Mexiko
Sista etappen åkte vi buss i sådär fyra timmar med en lunchpaus någonstans efter någon timme sådär. Vädret var faktiskt helt okej, ganska ljummet men ordentligt blåsigt. Hade det varit ännu varmare hade vi nog badat i Lagunen där matstället låg, i väntan på maten. Idag var det bara någon enstaka som badade men jag kan förstå om det under högsäsong är fullt! Fantastiskt vatten och en stor brygganläggning med tak.
Lagunen vid lunchplatsen
Bada fötterna var ju skönt ändå!
Dyrt och ganska lite mat för pengarna, inte helt nöjd!
Framme till slut!
Till slut, vid åttatiden på kvällen kom vi fram till Playa del Carmen i kvällsmörkret. Bussen stannade precis på en cykelbana och lastade ur alla saker. Det höll på att gå illa ett par gånger men slutade väl ändå. Hotellet, Hacienda Maria Bonita, var en färgglad historia i betong. Till och med sängstommarna var gjorda i betong.
Hacienda Maria Bonita
En hög med packning mitt på cykelbanan
När vi inkvarterat oss tog vi en tur på stan. Det var en stad med puls kan man säga! Visserligen fredagskväll men ändå. Hur mycket turister som helst och överallt. Precis bredvid hotellet var det någon typ av nattklubb, Coco Bongo, med show där kön var ofantligt lång. Så många turistshoppar och ställen som sålde badkläder och t-shirts och annat man inte behöver. Ett ställe, säkert sjuttiofem kvadratmeter stort, var fyllt med kylskåpsmagneter. Hur kan den affären gå runt liksom?
Muralmålningar finns det såklart här också
Så otroligt välgjorda!
När vi gått gatorna fram och tillbaka en stund drog vi oss tillbaka för natten. Vi har ju en ledig dag i morgon också innan det blir dags för avslutningsmiddag. På väg in kom en liten filur ut från buskarna och traskade raskt in i gången på hotellet. Det visade sig vara en tvättbjörn. De finns tydligen överallt.
Hotellets insida är lika färgglad den!
Många fina utsmyckningar som gjorde sig bäst i mörkerskrud!
Racoon! Tyvärr lite suddig bild men tvättbjörnen ville liksom inte stå still så länge som behövdes i mörkret.
Geocachingdag
Okej, nu fattar jag varför kön var så lång till nattklubben igår. De hade fullt ös till klockan tre på morgonen. Basen gick trots betongväggarna in i rummet så allt tycktes vibrera. Haha, tror det finns en del människor i närheten som har lite svårare att ta sig upp ur sängen än vi idag!
På det här hotellet ingick frukosten. Till den fick man gå ett kvarter till ett annat hotell och där högst upp på taket fanns en liten frukostrestaurang. Jättetrevligt. Man fick en meny och beställde en rätt, typ omelett eller french toast. Kaffe och juice fick man dock så mycket man ville ha. Tallrikarna kom in snyggt upplagda på ett aptitligt sätt. Riktigt trevligt att få frukost på det viset. Men, fortfarande är det ju bara kaffeblask! Det är nog fortfarande det enda jag riktigt saknar, en kopp ordentligt vanligt svenskt mörkrostat bryggkaffe.
Efter frukosten gav vi oss direkt iväg för att leta cacher och sätta Mexiko på geocachingkartan. Det visade sig inte vara helt enkelt för de som fanns nära var placerade så det kändes som man gick in på tomterna hos folk. Men vi hittade i alla fall en där man skulle till en bar och fråga någon i personalen efter cachen. Den visade sig ligga bakom bardisken.
Träning i värmen?
Så där, med första cachen signerad fortsatte vi mot en idrottsplats som denna varma (typ trettiofyra grader) soliga lördag hade många som sprang omkring och tränade på olika sätt. De kan inte ha varit i publiken på Coco Bongo igår, inte! Cachen hittade vi efter en liten stund och även den signerades och lades till listan på hittade cacher.
Idrottsplats i 34 gradig värme och stekande sol, hur jag lyckades få bilden helt folktom är oförklarligt!
Strandpromenad
Nu var det så varmt så vi tog oss tillbaka och bytte om innan vi tog en promenad längs stranden. Det fanns hur många ställen som helst som erbjöd solstolar, mat och dryck eller massage. Enligt Pamela är denna bit av stranden inte den bästa. Alltid proppfullt av folk. Men nu hade vi ingen intention att bada så det fick väl gå bra. Långt borta i vad som kändes som änden fanns en pier. Självklart fanns det även en cache där vi skulle fota oss och gps:en under ett monument.
Dagens selfiekungar tillika cachekrav 🙂
Vi var ganska möra vid det här laget. Både av värmen och alla ljud. Allt sorl som blandades med hög musik av olika slag från alla barer och restauranger. Därför bestämde vi oss för att gå till Waldmart och handla lite dricka. Kan tänka oss att det är ganska dyrt på det lyxhotell vi ska till i Tulum så det är bra att ha lite eget på rummet! På vägen dit stannade vi på den Canadensiska sportbaren där vi tidigare tog en cache för att ta en öl eller två.
Ganska nöjd med tillvaron ändå. Och, ja, är det någon gång man ska prova att dricka SOL är det väl i Mexiko!
Medan vi satt där insåg vi att det fylldes på alldeles väldigt med folk. Alla verkade ha bokat bord. Det visade sig vara en ishockeymatch mellan Montreal Canadiens och Colorado på gång vilket självklart visades på stora tv-skärmar. Märklig känsla, vi är i Mexiko, det är trettiofyra grader varmt, ishockey på tv och det pratas franska runt om!
El Hongo
Avslutningsmiddagen på kvällen skulle intas på restaurang El Hongo som även den ingår i Planterra projekten. Området El Hongo ligger i är mer av det riktiga Playa del Carmen, på andra sidan motorvägen, dit turisterna inte kommer så ofta. Området har tidigare varit ganska nerskräpat och ungdomarna hade inte mycket framtidstro. Projektet med restaurangen syftar till att lära unga mellan nio och femton år att laga mat men även få kännedom om olika uttryckssätt genom konsten. De gör små souvenirer som säljs på restaurangen och som enligt deras tro ska ge lycka och välgång om den hänger i hemmet. Ungdomarna får även lära sig ta hand om miljön i deras område vilket har förbättrat nerskräpningen avsevärt under åren. Nu finns fina muralmålningar istället för gamla trasiga kylskåp och tvättmaskiner. Sammantaget ger detta ungdomarna en tro på framtiden, de ser att det går att göra något av sitt liv.
El Hongo som betyder svampen har blivit projektets symbol
Resturanginteriör, vart man än ser så finns det konst av olika slag
Till och med på toa!
En av muralmålningarna i området.
Mycket bättre än gammal köksutrustning!
Här innanför är det tillverkas det pinjatas!!
Mer konst utanför dörren
Hej då
Kvällen avslutades utanför hotellet med att alla sa hej då och lycklig resa vart man än skulle vidare i världen. Så var gruppresan slut, vi själva fortsätter i morgon till Tulum för några dagar med sol, bad och lyx! Innan vi tog natt på riktigt gick vi ett varv på den julmarknad som var under uppbyggnad tidigare idag. Inte utan att det börjar kännas som lite jul. Not! Julmarknader hade mängder av mat och små stånd med allt möjligt men inget av det som utmärker julen hos oss. Ingen glögg, inget glitter, inga småtomtar… Men lite mysigt var det allt!
Marknadsstånd i långa rader
Jo, men visst, en tomte var det ju i alla fall!
-
Latmansliv, Stingrockor och Snorkling
Jag sammanfattar två dagar på ön där allt går i långsam takt. Vi tar det lugnt och åker ut till barriärrevet för att snorkla.
En dag i lugnets tecken
Idag hade vi en helt olpanerad dag framför oss. Vi bestämde oss för att inte göra något annat än att slappa helt enkelt. Caye Caulker inbjuder till det liksom. Deras motto är helt enkelt ”Go slow!” och det var vår intention att leva efter det idag.
Vi började med att köpa något att äta. En kort bit från hotellet ligger en liten kiosk som säljer fyllda Fry jacks till en billig peng. Fylld fry Jack med ägg, ost och skinka blev perfekt.
Uppallningen känns inte helt säker kan jag tycka.
Tvättbestyr
Vi tänkte också passa på att tvätta en sista gång innan vi åker hem. På vår jorden runt resa tvättade vi själva för det mesta men vi har insett att det inte kostar speciellt mycket att lämna bort det och slippa göra jobbet. Den här gången kostade vår korg med tvätt 75 kronor och då levererades den till hotellet. Ett enkelt val om du frågar mig.
Sagt och gjort. Vi lämnade in tvätten och tog sedan en promenad längs ön. Den är liten men vi höll oss ändå på norra delen. Vi gick på vägar vi inte gått förut och hittade den hamn som tar emot alla varor. Massor med prylar, mat och öl stod överallt. Vi hittade även öns elkraftverk i hamnen. Det visade sig att elen kommer från fyra stycken dieselkraftverk som stod och mullrade.
Man blev lite glad av att gå runt här.
Färgglada hus.
Öl och blogg
Nu hade vi varit tillräckligt duktiga. Vi gick och hämtade datorn och gick och satte oss på baren Sip ’n dip, alldeles i närheten av The Split, sundet mot den norra delen av Caye Caulker. På vägen dit gick vi förbi stället som har den snorkeltur vi ska göra i morgon. Vi betalade och provade ut simfenor innan vi fortsatte mot baren. Där tillbringade vi eftermiddagen i sällskap med några öl och resebloggande. Man kan ha det sämre.
En trevlig liten bar
Go slow är ett bra motto att leva efter.
Solnedgång och stingrockor
En helt ok solnedgång trots allt.
När solnedgången närmade sig tog vi oss till Iguana Beach. Vi hade förstått att vi missade en fantastisk solnedgång i går och även om det inte såg ut att bli så fint idag ville vi ändå se stället. Det var fullt med folk och alldeles vid stranden simmade massor av stingrockor omkring där folk vadade. Tydligen dyker de upp varje kväll eftersom man brukar mata dem då. Maria vadade ner i vattnet och vadade runt medans stingrockorna strök sig förbi hennes ben. De var alldeles mjuka enligt hennes utsago, men svansen var sträv.
Många stingrockor är det.
Pelikaner ser man inte hemma.
Vi vandrade tillbaks till hotellet och tog det lugnt innan det var dags för middag. Pamela gick först igenom vad som skulle hända i morgon. Sedan skingrades gänget och gick ut och åt på egna håll. Vi hängde med Pamela till hennes favoritrestaurang för Languster. Den låg precis i hörnet vid hotellet. Vi åt varsin jättegod grillad fisk.
Sedan var den här dagen mer eller mindre slut. Vi tyckte allt att vi hade följt öns motto till punkt och pricka idag. Skönt med sådana dagar också.
Snorkla med hajar
Dagen efter var det dags för snorkling. Företaget G Adventures samarbetar med här heter Ragga Sail Adventures och vi träffades utanför deras kontor vid stranden för en kort genomgång innan vi klev ut på bryggan och ner i båten. Mystic Rose, som den hette, var en katamaran där de flesta fick sitta på däcket i fören. Vi satte oss på plats och gav oss iväg mot barriärrevet.
Vädret var lugnt med lite blåst och relativt små vågor. Vi styrde norr ut och ut på öppet vatten. Det finns inte jättemycket öar precis.
På väg ut mot barriärrevet
Vi skulle snorkla på tre olika ställen längs barriärrevet idag. De hoppades kunna visa oss en Manatee om möjligt. De håller ibland till vid några kända platser och man brukar åka i förväg med speed boats och spana. Vi passerad dock båda de ”hot spots” man kände till utan att vi såg något.
På väg ut på haver
Vattnet på insidan av revet är inte djupt. Runt 6 meter och helt kristallklart. Det kändes märkligt att se botten hela vägen ut på havet.
Vi fortsatte ut och förbi ett annat snorklingsställe. Vi undrade nästan om det skulle bli nån snorkling alls idag men färden gick vidare. I horisonten tornade molnen upp sig och plötslig blev det riktigt svalt samtidigt som regnet vräkte ner. Rejält blöta stuvade vi undan all packning varför det inte blev mycket fotograferat idag.
När vi kom fram till det sista snorklingsstället tittade solen fram och kallfronten drog undan på några sekunder.
Äntligen snorkling
Vi var nu inne i naturreservatet Hol Chan Marine reserve. Återigen fick vi varsitt band som fästes runt handleden. Den här resan har vi haft massor av olika entrearmband. De gillar sånt i de här länderna tror jag.
Vi delade upp oss i grupper om ca sex personer och gav oss iväg mot själva barriärrevet. Som namnet antyder är detta ett rev som sträckte sig parallellt längs kusten så långt man kunde se. Eftersom detta är ett naturreservat måste man åtföljas av en utbildad guide vilket bara var bra. Han var otroligt kunnig och såg fiskar och annat långt innan jag gjorde det. Det var fullt med fiskar av alla de slag. En och annan sköldpadda simmade runt också. Det var fint men jag minns fortfarande med värme lagunen utanför vårt hotell på Fiji. Nog var det ändå snäppet bättre.
Fullt med hajar
Vi klev upp i båten och styrde sakta tillbaks mot Cay Caulker. Vi stannade nu till vid ett av de ställen vi åkte förbi på vägen ut. Här var det dags att snorkla med hajar. Det fanns massor av dem. Mest sköterskehaj, nurse shark, men även andra sorter. Hajarna låg antingen och vilade på botten eller så jagade de fisk. Från många av båtarna slängde man ut mat och då var det full aktivitet i hajstimmet. Det var en rätt spännande upplevelse.
Det sista stället vi stannade till vid låg ännu en bit närmre hemmahamnen. Det ligger utanför naturreservatet så här kunde man simma utan guide. De hade utlovats sköldpappor i massor men det såg vi inte mycket av. Några enstaka fiskar och en haj var allt jag såg. Tur att vi redan sett en hel del dock.
Hemresa med Karribisk vibe
Nu var snorklingen slut och vi styrde tillbaks mot Caye Caulker. Vinden hade nästan helt mojnat och vi hissade ändå segel, mest för känslans skull tänker jag. Vi gled fram i maklig takt och hade det utmärkt. Guiderna serverade rom punch i massor och reggaemusiken flödade ur högtalarna. En riktigt karibisk vibe på nåt vis.
Så var vi i hamn igen.
Till sist var vi dock framme och vi sa hejdå till guiderna. Det hade varit en toppendag. Vi hade några minuter på oss till att spana på solnedgången vid Iguana beach. Vi hann och även om själva solnedgången inte var så fin var det ändå trevlig. Även jag tog mig ner i vattnet och doppade fötterna bland stingrockorna som simmade runt i jakt efter mat.
Selfiekingarna slår till igen.
Saker att tänka på.
Mätta och nöjda som vi var hoppade vi över middagen och drog oss tillbaks rätt tidigt. I morgon är det en lång resdag då vi lämnar Belize och tar oss till Mexico, vårt sista land denna resa.
Inte längtar vi hem just nu precis.
-
Chicken bus, båttaxi och banana bikes
Idag tar vi oss med allmänna färdmedel ut till den lilla paradisön Caye Caulker där vi får en lektion i Creol av traktens ungdomar.
Chicken bus
Vi startade dagen som vanligt med frukost. Idag var det lite extra viktigt eftersom det kommer dröja innan vi kan få i oss något. Idag ska vi nämligen åka ”kommunalt” med det man här, och även i Guatemala, kallar Chicken bus. Den verkar liksom stanna på några givna platser men även lite här och där längs vägen om det behövs. Bussen skulle gå nedifrån vägskälet klockan tio minuter över åtta. Men eftersom bussen kan komma lite tidigare än det är sagt, eller lite senare, så vandrade vi ner längs vägen med allt bagage redan vid kvart i åtta.
Kan säga att jag är väldigt glad över att vi reser förhållandevis lätt med bara en ryggsäck som går som handbagage. Flera hade stora resväskor, en handbagageväska och sin lilla ryggsäck för dagsturer plus en liten handväska. Mycket att hålla reda på! Men flera av våra kamrater reste med bara en liten handbagageryggsäck precis som vi.
På väg ner för uppfarten till hotellet för att vänta på Chicken bus. Fler som reser lätt.
Bussen dök upp några minuter försenad. Vi stuvade in packningen i bagageutrymmet. Förutom att stötdämparna kändes lite utslitna och AC:n kanske inte var på topp var det en helt okej resa på ungefär två och en halv timme till Belize City.
Mörkläggning
När vi närmade oss Belize City kom Pamela (vår guide) och sa att bussen lovat att köra oss hela vägen till hamnen där taxibåten skulle gå. Men, med ett krav. Alla gardiner skulle dras för fönstren så att det inte syntes att det var turister på bussen för då skulle vi kunna bli rånade. Det kändes ju tryggt…
Chicken bus från insidan. Det gick en ganska stor man fram och tillbaka i mittgången och tog betalt.
Det blev lite stökigt när det var flera passagerare som inte fått sittplats och stod i gången.
Fördragna gardiner, check på den!
Men kanske ändå tryggare än om vi skulle vandrat genom stan själva med packning och allt. Nåväl, vi kom lyckligt fram och lämnade packningen i incheckningen för bagage. Det skulle packas på båtarna av personalen.
Taxibåt på Karibiska havet
Vi hade typ en halvtimme innan vi behövde ställa oss i kön till båten så vi passade på att köpa en kaffe och macka. Det satt fint! Medan vi stod i kön gick en kvinna fram och tillbaka bredvid, hög som ett hus, med en räddningsväst om halsen och smilade fånigt åt alla med skägg, Lasse inräknad. Lite obekvämt ändå!
Packning av båtarna mellan regnskurarna
Båtresan blev lugn och fin. Dottern hade dock otur när hon åkte över för ett antal år sedan då vädret nog var lite ruffare än idag. Folk hängde då längs relingen för att göra sig av med sjösjukan och det var en allt annat än behaglig resa över Karibiska havet.
Lugnt och fint!
Det var en färgglad ö som mötte oss i trettiogradig värme. De låga husen här är knallrosa, knallgula, limegröna eller i andra glada, knalliga färger. Det finns nästan bara golfbilar och cyklar som åker på de vita sandgatorna. Caye Caulker har ungefär tvåtusen fast boende och ön är knappt lika stor som Rindö. På sextiotalet kom en stor kategori 5 orkan som delade ön på två. Gapet kallas numera för The Split och det går en liten färja mellan öarna.
Talar för sig själv, va?!
Hamnen
Pekpinnar
Färgglatt!
Vi blev snabbt inkvarterade på vårat hotell, Enjoy hotel. Det är helt ok men känns lite rackligt och pekpinneaktigt. Toalettdörren går inte att stänga till exempel och det finns tvål- och schampodispensrar i duschen som inte är påfyllda. Istället fick man var sin åtta milliliters engångsförpackning med duschgel och en med schampo… Och lappar, lappar och lappar. Värre än i folks tvättstugor! Ja, så där snabb incheckning var det väl inte heller egentligen eftersom vi fick en lång harang om vad det kostade om något gick sönder eller om det saknades en handduk et cetera.
Dessa lappar satt på väggen i rummet
Och dom här precis utanför dörren
Banana bike
Det var ett par timmar innan vi skulle på en cykeltur med banana bikes. När Pamela förklarade vad det var lät det som någon typ av cykel med pedaler och man måste trampa bakåt för att bromsa. Hmm, låter ju som en vanlig cykel i min värld. Vi tog en promenad längs huvudgatan som endast är belagd av vit sand. De bilar som åker på gatorna är enstaka små lastbilar för leveranser till affärsverksamheterna annars är det elbilar av golfbilsmodell, de fungerar även som taxi på ön. De där man har när man spelar golf alltså. I sakta mak tog vi oss mot stället där vi skulle träffas för cykelturen via en trevlig bar med utsikt över det turkosblå Karibiska havet.
Utsikten var det då rakt inget fel på!
Klockan tre hade alla samlats och ungdomarna från The Ocean Academy, den enda high school som finns på ön, tog emot oss. De berättade lite om projektet Bike for purpose, som projektet med Planeterra heter, syftar till att träna på att guida, ge service och även till att knyta kontakter inför framtiden.
The Ocean Academy startade 2008 och hade då trettiofem elever. Nu har det ökat till etthundratjugofem. Andelen unga som går ut skolan har ökat nu eftersom de inte längre behöver åka till fastlandet för att gå high school. Tidigare stod valet mellan att lämna ön, vilket inte alltid var ekonomiskt görbart, eller att sluta skolan och arbeta med turismen på något sätt. G Adventures var med och sponsrade Bike for purpose med cyklar och annat som behövdes.
Cyklarna var förresten mycket riktigt vanliga cyklar men utan stänkskärmar, vilket var lite konstigt med tanke på alla vattenpölar efter regnskurarna som verkar komma dagligen här. Så folk åkte omkring på cyklarna och hade vita prickar på rumporna.
Banana bikes på rad
Guidad cykeltur
Guidningen runt ön började med en cykeltur bort till The Ocean Academy där vi bjöds in i ett av klassrummen för en lektion i Creol. Ganska likt engelskan men exempelvis ändras ”mother” till ”mada”. Det låter som de pratar slang hela tiden.
Dagens lektion i creol
Lektionssalen med gamla hederliga bänkar
Upp på cyklarna och så iväg igen. Denna gång stannade vi till vid en stor fotbollsplan som tydligen fått stora sjunkhål efter den där orkanen på sextiotalet. Sjunkhålen täpptes till med skräp och sand, men det kom en ny orkan och det hela upprepade sig. Numera används planen flitigt ovan mark av ungdomarna i trakten till både fotboll och annan sport. Under marken är det ett stort grottsystem med ingång en bra bit ifrån själva planen.
Sista anhalt för dagen var ett mangroveträsk med olika sorters mangroveträd som vi fick lära oss att skilja på. Längst ut på trägången vid vattnet matades enorma fiskar, Tarpoons. Fascinerande att se dem så nära för de var stora meterlånga saker. Det var också här som ingången till grottsystemet under fotbollsplanen var. Sen var turen slut. Vi tackade ungdomarna och lämnade sen tillbaka cyklarna.
Tarpoons är stora fiskar!
Tap room
På vägen mot hotellet stannade vi till på Caye Caulkers eget bryggeri, Caribbean Fusion Brewing Company, som hade ett Tap room. Idag var det endast en mexikansk lager och en kokosnöts porter som fanns på tapp. Vi valde en av varje och de var inte så dumma någon av dem. Stout och porter här känns lättare över lag än de gör hemmavid. Inte lika kraftiga och smakrika liksom.
Bryggtankar
Middagen idag intog vi tillsammans med övriga i gruppen på Swings, ett ganska högljutt ställe men med god mat. Sedan blev det drinkdags tvärs över gatan. Trevligt men högljutt även där. I pausen mellan middag och drink försökte vi leta upp en cache men det gick inget vidare så det glömmer vi!
-
Nya stämplar, Caracol och Fry Jacks
Jag sammanfattar två dagar i ett inlägg. Vi åker vidare till ett nytt land och får en fantastisk dag i Mayastaden Caracol.
Mot Belize
Idag var det dags att lämna Guatemala och fara vidare till Belize. Det är ett land jag inte vet så mycket om egentligen. Jag vet var de ligger, att deras officiella huvudspråk är engelska och att det även på andra sätt skiljer sig en del från övriga länder i centralamerika. En snabb googling ger att det är ett land med en befolkning på knappt 400 000 personer och att man månar om de naturresurser man förvaltar. Ungefär 37% av landets natur skyddas i någon form och landet har världens näst största korallrev, Belize Barrier Reef som är ännu ett av UNESCOS världsarv vi kommit i kontakt med under den här resan.
Frukost i Flores
Innan vi gav oss iväg åt frukost på ett trevligt litet rosa café i närheten. Staden hade inte vaknat efter nattens festande så vi hade gatorna nästan helt för oss själva. Det är verkligen en vacker och färgglad del av världen.
Flores vaknar
Man gillar färgglada hus här.
Vi checkade ut och klev ombord på den lilla bussen som skulle ta oss till gränsen. Istället för att lyfta upp packningen på taket hade man den här gången hängt på ett litet täckt släp som vi kunde lyfta in väskorna i.
Vägen till gränsen mot Belize var nog den sämsta vi hittills åkt på. Det var inte särskilt långt men tog en evig tid på grund av alla vägskador och avsaknad av asfalt. Man blev nästan åksjuk av allt krängande men till slut var vi framme vid gränsen. Vi klev ur och bar vår packning genom gränskontrollen ut ur Guatemala. Vi fick ännu en stämpel i passet, sedan var vi i ingenmansland. Något hundratal meter längre fram låg gränskontrollen till Belize. Vi klev in, fyllde i ett inreseformulär och fick ännu en stämpel i passet. Så var vi i Belize.
I ingenmansland mellan Guatemala och Belize.
En slö eftermiddag
En ny buss plockade upp oss och vi blev körda till hotellet straxt utanför San Ignacio. Det var en resa på runt 40 minuter och vägarna var betydligt bättre här.
Hotellet bestod av mindre stugor utspridda i området. Verkar trevlig men ligger en bit från själva staden. Vi ska stanna här i två dagar dock så det är nog ingen fara.
I morgon är det en ”tom” dag där man kan välja någon av de många utflykter som finns i området. Det mesta kretsar kring besök med Mayaanknytning, antingen i form av mayastäder eller underjordiska heliga grottor. Det finns även ”tubing” (glida fram på bilringar) i grottsystem och kanotpaddling. Efter lite funderingar valde vi en heldagstur till Caracol, Belize största Mayastad.
Eftermiddagen spenderades i lugn och ro på hotellet. Vi bekantade oss med standardölet här; Belikin Lager. De hade även en stout men den var inte alls i vår smak tyvärr.
Finns skapliga solnedgångar även i Belize.
Middagen åt vi inne i San Ignacio. Det vi såg av staden var inte så spännande men vi gissar att det finns mer att se. Restaurangen var liten och vi fick vänta ett slag eftersom någon ”snott” vår bokning. De bjöd dock på helt ok mat till en, med svenska mått, helt rimlig penning.
I väntan på att få våra bord.
Frukost på hotellet
Vi gick upp som vanligt och käkade sedan frukost på hotellet när de öppnade. Vi testade en Belizisk frukost bestående av äggröra, bacon, bönröra, fry Jacks och lite frukt. Fry Jacks var något helt nytt för oss men väldigt gott. De är lite som munkar fast inte söta. Kanske inte det mest nyttiga man kan äta men det är ju semester.
Caracol
Straxt efter klockan åtta blev vi upplockade av vår guide. Än en gång visade det sig att vi var de enda som skulle med. Vi har verkligen haft tur de gånger vi bokat utflykter under den här resan.
Här passerar vi Belize enda hängbro enligt guiden.
Här har man sina större festligheter i staden vi passerade.
Passande nog så är det gula huset ortens polisstation.Caracol ligger långt ut i den Beliziska djungeln, söder om San Ignacius och bara ca 8 km ifrån gränsen mot Guatemala. Det är en resa på knappt 9 mil längs en gammal timmerväg genom djungeln. Numer visade det sig dock att den absoluta merparten består av en asfalterad väg av utmärkt kvalitet. Det var bara vid ett fåttal sträckor på nån halv kilometer vardera som vägen ännu ej var klar men där pågick arbetet för fullt. Vi förstod dock att det varit ett verkligt äventyr att ta sig ut till den gamla Mayastaden tidigare.
Två naturreservat
Vid vägen ut passerade vi två av Belize naturreservat. Det första var Mountain Pine Ridge Forest Reserve och här växer Karibiska tallar i massor. Deras barr är betydligt längre än vi ser hemmavid.
Första naturreservatet; Mountain Pine Ridge Forest Reserve.
Det andra reservatet, där även Caracol ligger heter Chiquibul Forest Reserve och är Belize största naturreservat. Här var det betydligt med av djungelliknande vegetation.
Nu är vi på in i Chiquibul Forest Reserve. Det var fascinerande att se hur naturen plötslig blev till djungel.
Vår guide berättade mycket om landet och mayakulturen för oss under hela de drygt två timmar färden ut tog och vi lärde oss massor om Belize i allmänhet och platsen i synnerhet. Att ha en egen personlig guide man kan fråga är verkligen lyxigt.
Till sist var vi framme vid den i princip tomma parkeringen. När Maria frågade hur många som besöker platsen svarade han att det kan röra sig mellan 20 till kanske upp mot drygt hundra en stressig dag… Jämfört med Machu Picchu som hade i snitt 5 800 besökare per dag, och det på en betydligt mindre yta förstod vi att detta skulle bli något helt annat.
Rätt tomt idag tänker vi.
Lite solkräm innan vi gick in kändes bra.
In i Caracol
Det var helt stilla när vi vandrade upp mot första platsen. I djungeln hördes prassel från djurlivet och vi såg några vrålapor högt uppe i träden. När de låter hörs de verkligen högt. Och där, inlindad i grönskan låg resterna av ett litet karaktäristisk Mayatorg med de fyra viktigaste byggnaderna i varsitt väderstreck. Det var verkligen en speciell känsla och en bra uppvärmning inför det som komma skulle. Återigen blev vi påminda om vikten av att se med hjärtat istället för med ögonen. När vi stod här mitt i djungeln omgivna av mer än 2000 år gamla byggnader kändes det rätt enkelt att göra det.
De första ruinerna vi såg låg vackert inbäddade i djungeln.
Att denna plats var bebodd för mer än 2000 år sedan känns mäktigt.
Ännu en vy från platsen.
Hela Caracol beräknas bestå av en yta på runt 2 mils radie utifrån den centrala plazan. Det är en ofattbart stor yta och gör detta till den största Mayastad man upptäckt i Belize. Överallt vi såg i djungel låg stora pyramidformad högar som dolde en byggnad. Galet när man tänker på det. Här finns också den högsta byggnad som uppförts i Belize fram till modern tid enligt guiden och det var den vi var på väg emot nu. Den ligger på den centrala plazan och var hem för stadens ledare.
Dessa små bin domesticerade Mayaindianerna.
En termitstack. Enligt guiden blir drottningen upp till 18 cm stor.
Centralplazan
När vi kom ut på plazan var det en riktigt mäktig syn som mötte oss. En enormt stor pyramid, Sky palace eller Caana på Maya, med administrativa byggnader halvvägs upp till en större plaza uppepå själva taket av pyramiden. På den var det uppfört ytterligare pyramider dit enbart eliten hade tillträde. Totalt är den 43 meter hög och guiden berättade att på taken stod 6 meter höga masker under Mayas storhetstid. Synen måste varit mäktig minst sagt.
Belize högsta byggnad är mer än 1 000 år gammal.
En annan av byggnaderna på centralplazan.
På väg upp mot toppen.
Vi stod stilla och bara insöp vyn. Den stora pyramiden stack ut men de andra tre behövde inte heller skämmas för sig. Guiden berättade hela tiden nya saker om vad vi såg och det var svårt att inte le hela tiden.
Lämningar av den administrativa byggnaden på första pyramidens första nivå.
Ett imponerande stenarbete. Alla väggar var slätputsade och målade i röd färg.
Den administrativa byggnaden hade 13 dörrar; ett heligt antal i Mayakulturen.
Vi tog oss sakta upp mot toppen av Sky palace. Man fick här gå på samma trappor som Mayafolket gått för tusentals år sedan. Vi undrade i vårt stilla sinne hur länge det kommer vara möjligt. Med utbyggnaden av den nya vägen bör turistflödet öka rejält med tiden och någon gång i framtiden tror vi att man kommer behöva göra något för att undvika slitage. Men nu kunde vi bara njuta av promenaden.
Mayahemligheter
Halvvägs uppe demonstrerade guiden en sak som bedömdes vara en hemlighet som bara eliten kände till. Mayastäder konstruerades med en akustisk egenhet som gjorde att en enkel handklappning förstärktes och hördes extra tydligt. Bara att han kunde demonstrera det visade hur få människor här var jämfört med både Tikal och Machu Picchu. Där hade det varit en ständig kakafoni av handklappningar.
Han berättade vidare att från toppen ”förstärktes” rösten och ljudet nerifrån hördes tydligare. Därför trodde folket att härskaren var en person med speciella egenskaper vilket ytterligare ökade mystiken kring härskaren. När vi var uppe på pyramiden var det någon annan som klappade i händerna och vi fick verkligen uppleva den akustiska effekten på riktigt.
På toppen av pyramiden hade man
uppfört fyra mindre pyramider, som en egen privat plaza för den yttersta eliten.
En av de fyra mindre pyramiderna.
Utsikt från toppen. Lätt att känna sig mäktig härifrån.
Högst upp på toppen, som några ur Mayaeliten. Bakom breder djungeln ut sig.
En gång var detta en stad med hundratals tusen invånare.Fler byggnader
Det fanns så mycket att se. Vi vandrade runt de stora pyramiderna och de områden man grävt ut runt huvudplazan och fascinerades av allt som fanns att se. Många av pyramiderna gick att klättra upp på och närmare kika in i rum, gravar och annat. Runt omkring oss bredde djungeln ut sig så långt man kunde se. Det är svårt att beskriva hur det kändes men priviligierad beskriver det väl rätt bra.
En relief på ett av templen.
Här syns inslag från Aztekerna.
En plan där man utövade en slags bollsport som även användes
för att lösa upp tvister.
Ännu en mäktig pyramid där
astronomiska iakttagelser gjordes.Till sist var vår vandring över. Det var nog några av de bästa tre dryga timmar vi var här men att jämför med Machu Picchu och Tikal kan vara svårt. De är unika på sitt eget vis. Men kommer ni till San Ignacius, lägg allt annat åt sidan och ta er till Caracol innan massturismen hittar hit. Då kommer mycket av magin att försvinna tror vi.
Här uppe stod vi helt ensamma.
I Tikal var det inte så direkt.
Pyramider vart man än ser.
Det är svårt att se sig mätt.
Supernöjda kom vi tillbaks till parkeringen och åt en god lunch bestående av kokosris med kycklingsgryta som vår guide dukat upp på ett av picnicborden med duk och allt. Sedan gav vi oss iväg mot hotellet igen.
Här är det lunch på gång.
Tillbakaresan
På vägen var två stopp planerade. Det första var en grotta men tyvärr hade den senaste tidens regnande ställt till det och gjort vägen oframkomlig. Guiden berättade att en gång hade ett tiotal bilar fastnat bakom en buss och det hade dröjt innan de fått hjälp. Sedan dess har man blivit mer försiktig och gör dagliga bedömningar istället. Kändes väl bra egentligen.
Dagens sista stopp var vid Rio On Pools, ett vattensystem med olika pooler man kan bada i. Guiden berättade att om sommaren, i maj, då det kan bli över femtio grader varmt i Belize, är parkeringen helt full med bilar och det finns inte en ledig yta i bassängerna att bada i. Nu var det tämligen tomt. Vi valde att se från avstånd och inte bada idag. I poolerna är det nu runt 20 grader och det är endast tokiga turister som badar. Belizierna väntar till maj.
Fin utsikt men att bada lockade inte idag.
Nu var dagens utflykt slut och vi kom tillbaks till hotellet vid fyratiden. Tog det lugnt fram till middagen som idag intogs på hotellet tillsammans med resten av gruppen. Vi drog oss sen tillbaks och det var två riktigt nöjda Lundströmare som somnade gott idag efter en toppendag.
En rompunch var vi värda. Detta är dessutom nationaldrinken i Belize.
