Nya Zeeland 2012
En resa vi pratat länge blev av till sist! I knappt tre veckor reste vi runt med bil i Nya Zeeland. Från Auckland i norr till Te Anau/Dunedin i söder. Det blev verkligen en spännande resa med massor av intryck och upplevelser. Läs om den här!
På den här sidan ska vi berätta om våra upplevelser och dela med oss av intryck och foton. Den 13 oktober far vi för att åter trampa svensk jord den 3 november. Vi flyger ut till Auckland för att sedan ta oss runt landet med egen hyrbil. För att göra det lite enklare har vi förbokat hotell och en del andra evenemang längs vägen. Det finns så mycket att se och gjorde att vi kände att vi riskerade drunkna om vi inte gjorde på det viset. För oss är det första gången vi är ute lite längre på helt egen hand vilket gör att lite ”hålla handen” kändes bra. Trots det hade vi ändå gott om tid att göra saker längs vägen. Mycket egen tid återstod.
Vår resa genom Nya Zeeland (255 mil)
Häng med oss på vårt stora äventyr!
-
Äventyret kan börja!
Ett kort inlägg innan äventyret kan starta på riktigt. Allt står redo!
Sådärja, packat och klart, resväskorna är klara och står i hallen och väntar. Om en halvtimme påbörjar vi den långa resan mot Nya Zeeland. Vi kommer vara framme om ungefär två dygn. Då lär vi inte vara alltför pigga och alerta! Vi har laddat upp med böcker, ljudböcker och korsord. I nödfall kan jag ju alltid ta ner datorn och roa mig med att författa lite text (till handledarutbildningen) som ska vara inlämnade straxt efter vi kommer hem igen.
Som sagt, nu kan äventyret börja!!
-
Burkletning pa Changi flygplats
Vi berättar om burkletning på Changi flygplats under en mellanlandning. Datorn saknad svenska tecken, därav textens brist på sådana.
Nu ar vi pa Changi flygplats i Singapore och har lyckats klara av semesterns forsta misslyckade burkletning. Vi fick tips om att det skulle finnas en cache inne i transithallen pa terminal 3. Det gick ju inte att motsta, Sarskilt som vi skulle fa se en fin fjarilstradgard pa samma gang. Tyvarr var det dock morkt har sa vi missade de flesta fjarlilarna. Burken fann vi inte heller, trots lysande spoilerbild. Fast anda skont att fa stracka pa benen innan de tva aterstaende hoppen till Auckland tar vid.
Tågen var förarlösa och gick mellan terminalerna (foto av Peerapon Chantharainthron on Unsplash)
-
På egen hand i Auckland
Vi upplever vår allra första hela dag i Nya Zeeland och Auckland. Besöker Sky Tower och vandrar runt i staden. Upptäcker en massa fina parker och njuter av resan.
Att äntligen vika ut benen på riktigt efter vad som blev runt 40 timmar på väg kändes ju inte helt fel. Igår, på eftermiddagen landade vi för sista gången på ett tag. Så här efteråt har minnena av flygplan och flygplatser mest flutit ihop till en ett enda töcken. Fast ändå… det fanns nog en viss poäng i att göra alla 17000 km på en gång.
Att säga att vi var superpigga igår när vi satt och intog vår middag var nog att överdriva en smula (så fort det blev lite stilla ville ögonen bara stängas och servitrisen blev nog lite besviken på att middagen blev så kort), men det kändes ändå som vi på nåt sätt hamnat i hygglig fas med tidsskillnaden. Under själva resan befann man sig till slut mest i ett limbo, utan dag och natt vilket hjälpte till att anpassa sig helt enkelt.
Framme i Auckland
Efter att avslutat resan som vi påbörjade den, i buss, kunde vi, efter ha gått de sista 150 metrarna, konstaterat att hotellet som valt ut oss hade ett helt ok läge, mitt i centrala Auckland. Vi hade antagligen lite tur och fick ett fint rum på trettonde våningen med utsikt över en av de mer spektakulära blickpunkterna här; södra hemisfärens högsta byggnad, The Sky Tower.
The Sky Tower, tagen nedanför vårt hotell
Promenad i Auckland
Idag vaknade vi till en ny och spännande dag i en ny stad. Det var en rätt märklig känsla ändå. Det skulle kunna vara som vilken Europeisk stad som helst när man ser den. Allt ser ut som hemma mer eller mindre. Lite märkliga träd och växter möjligen, även om de är blandade med sånt som man förväntas hitta hemma.
Sky Tower
Vi beslöt att börja vår prommis med ett besök på Sky Tower. En klassisk turistfälla med välordnat flyt och tydliga pilar som berättar var man ska gå, hur mycket fantastiskt man ska få se och kanske framför allt, var man ska betala någonstans. Att se Auckland uppifrån var ändå en upplevelse. Runt staden såg man de kullar som en gång i tiden var vulkaner och på den grund staden vilar. Intrycket var väl att staden är vidsträckt men att de centrala delarna med de höga husen innefattar en rätt liten yta. Vi spanade dessutom samtidigt ut ett par platser vi skulle vilja se mer av.
Utsikten duger
Att Nya Zeeland är grogrund för en del äventyrligare aktiviteter visste vi ju i och för sig redan, men här kunde man verkligen se det på riktigt. Här har man chansen att glida ner längs uppspända vajrar, 200 meter rätt ner mot marken i 85 km i timmen. Att det var ett nöje som lockade folk var uppenbart eftersom det ständigt dök upp nya hoppare som kastade sig utför. Tyvärr såg det ut att vara fullbokat för dagen (eller hur..) så det blev hissen ner för vår del istället.
Sky diving. Vårt hotell är huset med den blå skylten. Vi bor näst högst upp till höger.
Hamnen
Efter att sett oss mätta på utsikten begav vi oss först ner till hamnen. Mycket båtar i farten och man kunde även se att det arbetades för fullt inför en Triathlontävling som ska hållas nästa helg.
Universitetet och parkerna
Därefter tog vi oss upp mot universitetsområdet och parkerna. Den första lilla park vi stötte på var Albert Park. Här fick man verkligen känsla av att det var vår, till skillnad mot hemma. Folk som hade picnic, eller bara pratade i solskenet. Vi tog oss sedan vidare på kringelkrokar ner mot Auckland Domain.
Vinterträdgården. Maria sparar i guideboken.
Detta var en vacker park där vi gick runt en stund innan vi stannade till i vinterträdgården (oj, vad mycket blommor av all de slag de fanns här). Det blev även en fika på det närliggande caféet, innan det var dags att bege sig tillbaks mot hotellet. Tillbaks genom parken valde vi en vacker promenadväg genom parken (”The lovers path”) där allt ljud från staden runt omkring nästan helt försvann.
The Lovers path
Intrycket så långt av Auckland är att den i stort påminner om vilken som helst större stad vi varit i och att vi kanske inte ännu insett hur långt borta vi egentligen är.
Burkletning då, undrar ni kanske? Jo, det blev väl ett par sådana också längs vägen…
-
Ständigt detta torn…
Vi åker på guidad heldagstur och besöker såväl stad som land, ständigt med ett torn i sikte. Trampar på berömda stränder och upptäcker fantastisk natur.
Måste börja med gårdagens middag som intogs på en kinarestaurang som tjejen i receptionen rekommenderat. Den hette BBQKing (bara ett sånt namn på ett kinahak kändes lite udda…) och hade åtminstone 150 numrerade rätter (utan överdrift!) att välja mellan och alla var dubbelt så stora som tallriken de serverades på! Mätta blev vi och gott var det.
Heldagstur runt Auckland
Idag ringde klockan vid 07.00 eftersom vi skulle ut på heldagstur ”Best of two Worlds” med ”Bush and Beach”. Under förmiddagen kördes vi på klassisk guidetur runt i Auckland. Auckland har tidigare varit uppdelat i fem stadsdelar med eget bestämmande. I november 2010 slogs de fem ihop till en storstad, trots medborgarnas uppenbara missnöje, på grund av ekonomiska skäl. Det kostar ju mindre med en administration.
Turen tog oss först runt i Auckland City och sedan vidare ut i utkanterna. En del platser hade vi redan sett igår men andra var nya, som Mission Bay till exempel. Det var där de första Maorierna landsteg för ca 1200 år sedan.
Davenport
Färden gick sen vidare till Davenport, en finare del av Aukland, på andra sidan den stora bron som det för övrigt både klättras på och hoppas Bungy Jump ifrån (vem som nu skulle få för sig nåt sånt…). Trots att Davenport var den finaste av stadsdelarna fick huspriserna oss inte att höja ögonbrynen, vilket kanske i och för sig säger mer om Stockholm än om Auckland. Guiden Dawn tog oss till toppen av vulkanen Mt. Victoria (Auckland ligger ju på mängder av utbrunna eller vilande vulkaner) med vidunderlig utsikt över Auckland City med omnejd.
Davenport, från Mt Victoria
Ut ur Auckland
Eftermiddagen gick mer i naturens tecken. Vi bytte guide till Tony, en entusiastisk man som var född i Australien men bott på Nya Zeeland i 16 år. Han tog oss norröver och upp i bergen/vulkanerna.
Dessa ormbunkar växer till 30 meter höga trädliknande växter.
De spiralformade nya bladen har viktig symbolik för nytt liv i Maorikulturen och återfinns i deras bilder.Waitakere Rangers Regional Park
Efter 40 minuters resa med bil finns inga spår av storstad kvar, endast regnskog, hissnande vattenfall och svarta lavastränder. Vi besökte The Waitakere Rangers Regional Park och startade vid Arataki Centre. Där fanns en del maoriskulpurer och information om regnskogen och djuren på Nya Zeeland samt naturligtvis, vidunderlig utsikt!
Från Arataki visitors center, det är svårt att göra utsikten rättvisa
Under eftermiddagen hann vi med att se häftiga Koru, ormbunkar i storleken 10-15 meter, ett fantastiskt vattenfall, Pohutukawa, julgransträd (som inte är granar utan gigantiska lövträd som blommar med röda trådliknande blommor vid juletid) och fina Manuka Flowers dessutom både hörde och såg vi Tui, en fågel som lät som en orgelpipa ibland och visslade ibland, fantastiskt!
Subtropisk regnskog
Karekare beach
Vi stannade även till och gick till en alldeles svart sandstrand. Samma strand som var med i filmen ”Pianot” om någon eventuellt av er sett den. Den svarta sanden består av små magnetiska lavakorn.
Stranden vid Karekare, nån som känner igen den?
Och så var det där med tornet, det är ju ändå 328 meter högt! Om ni tittar på bilderna kan ni se att tornet syns både från Mt. Victoria och Arataki Centre. Det skiljer dock flera mil mellan punkterna där bilderna är tagna. Tornet har även kommit med på många av gårdagens bilder, Sky Tower är liksom alltid i vägen… 🙂
-
På vänster sida..
Vi beger oss ut på vänster sida av vägarna till Rotorua. Innan dess avslutar vi Aucklandsbesöket med en middag i stil. Avslutar denna kväll i kulturens tecken.
Avslutningsmiddag med utsikt
Efter vår heldagstur var återvände vi igår trötta och nöjda till hotellet. Jag tror då att tornet fortsatte att spela oss ett spratt på nåt vis, för efter lite funderande bestämde vi oss att slå på stort och avsluta vår Aucklandsdel av semestern på en restaurang med vad som torde vara stans bästa utsikt.
”The Orbit” ligger på våningen över observationsdäcket i Sky Tower och där sitter man vid fönsterbord med golv som roterar, vilket gör att man hinner med alla 360 grader av stadsutsikt på en timme. Så efter en kvällsdrink i baren två trappor under ”The orbit” intogs en superb tre-rätters middag som vi nog kommer minnas en stund. En perfekt avslutning på vårt Aucklandsäventyr får man väl säga.
En skaplig utsikt till god middag.
Köra bil på vänster sida
Idag var det så dags att hämta bilen som skulle ta oss vidare söderut. En dag som vi sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Att bege sig ut på gatorna, körande på fel sida av vägen var väl inget någon av oss sett fram emot kanske, men hur svårt kan det vara? Vi hade sett massor av folk vid det här laget som körde på vänster sida, helt utan problem.
Efter att gått den korta vägen och inväntat medan de löste lite strul med vår bokning så var det dags att ge sig ut i trafiken. Vi hade laddat innan genom att förse vår GPS med körinstruktioner men som vanligt när det är lite halvstressigt så ville den inte hitta några satelliter och det var först när vi var halvvägs ute ur stan innan den plötsligt vänligt och bestämd började tala och ge oss riktiga instruktioner. Tur att man har hyggligt lokalsinne, eftersom vi nog kört helt rätt hela tiden.
Aucklandbor korsar gatan när det blev grönt. Från alla håll kom man. Praktiskt när alla ljus i korsningen är röda samtidigt.
På väg mot Rotorua
Att ge sig ut i trafiken var minnesvärt tyckte jag nog. De omedelbara svårigheterna var väl främst att vindrutetorkarna gärna gick igång när jag skulle blinka och att jag hade svårt att få grepp på var bilen befann sig i körbanan. Maria tyckte hela tiden att jag var på väg av vägen åt vänster (kanske låg det något i det också). Att jag sen missat hur automatväxeln fungerade var väl en annan sak som gjorde det onödigt komplicerat kanske.
Efter att fått in en någorlunda snits på saker och ting kunde man börja njuta lite av omgivningarna också. Kulligt och grönt var intrycket när vi for ner mot Rotorua. Vägarna var fina men 100 som fartbegränsning kändes nog bitvis väl fort tyckte vi. Fast vi har ju inte bråttom precis å andra sidan.Rotorua
Vi anlände till hotellet med några timmar tillgodo inför kvällens arrangemang och han gå en runda i stan för att handla lite frukost. Intrycket av Rotorua var att detta var en sommarstad gjord för turister och att den ännu låg i dvala. Många stängda affärer och det kändes allmänt överdimensionerat med tanke på hur många som rörde sig ute just idag. Men om ett par månader kanske…
Del av Powhirihälsning. De stirrande ögonen är en del av den.
Tamaki village
På kvällen hade vi ett bokat arrangemang som bestod av en kulturkväll med Maori-tema. Där Tamaki village ligger har det förr legat en Maoriby och vi fick uppleva en kväll med Maori-kultur som innefattade alltifrån hur man välkomnade gäster med ”Pōwhiri”, lärdomar kring olika hantverk, dans, matlagning i kokgropar och god middag. Allt som allt en trevlig kväll, även om vi inte fattat hur svalt det var på kvällarna här i Rotorua.
Underhållning med dans.
Mycket nöjda med dagens äventyr kunde vi sedan somna ovaggade denna kväll.
Lämna ett svar