Jorden runt på 90 dagar

Idag startar vi i regn och avslutar i solsken. Vi korsar ön ner mot Christchurch och passerar det näst högsta passet över Sydalperna.

Idag vaknade till riktigt tråkväder. Småregn av värsta sort och blåst från sjön. En sak vi pratade om i går och som fortfarande gnager är om det nånsin slutar blåsa här längs kusten. Vi har varit här i runt tre veckor men varje gång vi varit vid havet har det alltid varit stora mäktiga vågor som slagit in över stränderna. Aldrig ett stilla och inbjudande lugn som vi tex upplevde på Fiji. Här har det konstanta bruset från från havet legat som en bakgrundsmatta under hela vår vistelse längs kusterna. Ett inte helt otrevligt ljud förvisso men ändå ett ljud.

Dagens planer

Vår plan idag var att ta oss norrut mot Westport och sedan korsa Southern Alps mot Christchurch via Lewis pass. Jag var väl lite nojig (som vanligt) att det skulle vara för högt eller för brant för vår lilla bil. Lewis pass ligger knappt dubbelt så högt som Haast pass som kändes minst sagt högt och brant när vi var där.

På väg norrut

Vi packade ihop allt och gav oss iväg norrut längs West coast scenic drive. Det blev lite av en minnenas parad. Uppenbarligen måste just den här delen av resan vi gjorde tidigare satt sina spår i minnet. Jag tänker att det inte är så konstigt, för trots regn och dis var allt man bara så mäktigt och vackert. Kombinera detta med kurvor och backar där det rekommenderade 15 km på en 100-väg så är det klart att det sätter sina spår. Lägger man dessutom till att det var vår allra första resa på detta vis och att vi var klart ovana med osvenska vägar kan jag förstå den starka känslan av återseende. Men är det en enda väg man ska åka på Nya Zeeland är det just den här!

Havsbrus och hissnande vyer, trots dåligt väder.

In i landet och österut

Straxt innan vi nådde fram till Westport svänger sexan (som vi färdades på) in mot landet och vidare mot Nelson. Det ösregnade bitvis och även om det lockades med möjlighet till ölbryggeribesök i Westport så vann tyvärr vädret. Vi fortsatte därför in i landet.

Nu började det bli kurvigt på riktigt. Vi följde en flod med bitvis riktigt smala vägar där det ibland bara rymdes ett fordon. Vid nån passage var det rödljus som reglerade trafiken. De funkade (tror jag) men Jag kommer ta med mig skylten som uppmanade mig att passera med försiktighet om signalen inte funkade… att möta någon på den smala vägsträckan hade i bästa fall varit tråkigt kan man säga.

Det kändes som folk var på väg åt andra hållet mest. Även om det var glest med trafik så var det mötande som klart vann. Jag tyckte den satta hastigheten på hundra var skrattretande så en och annan snabbare lokalbo borde ju hunnit ikapp oss. Men inte ens när vi stannade och kikade på utsikten passerade särskilt många bilar i vår riktning jämfört med de åt andra hållet. Kan det vara så att man oftast åker andra varvet runt ön? Det är ju det mest naturliga att göra om man kommer från Nordön och ska flyga ut från Christchurch eller tvärtom för den delen.

Vi båda tyckte att vi kände igen just den här passagen från 11 år sedan. Inte jättekonstigt kanske.

Efter fem kurviga mil längs en flod var det dags att lämna vägen mot Nelson och vända söderut mot Reefton. Att fortsätta hade inneburit att vi hade hamnat i Blenheim igen och få åka samma väg som vi nyss gjort. Inte lika brant men väldigt tråkigt.

Reefton

Vägen till Reefton var rätt tråkig minst sagt. Regnet bidrog säkert. Men det var ett bekant landskap som mötte oss. Långa raka vägar omgivna av höga berg. Jag funderar verkligen om jag börjar bli van på nåt vis. Visst, diset och dimman påverkar säkert men ändå, det är outsägligt vackert trots det. Jag känner mig privilegierad och avundsjuk på samma gång liksom.

Reefton är en gammal guldgrävarstad och det märktes verkligen. Många av husen i centrum kändes bevarade eller åtminstone inspirerade av den tiden. Det var uppehåll i regnandet så vi gick en kort promenad i stan, kompletterade frukosten och loggade en cache innan vi for vidare.

Vägen gick nu söderut. Bitvis uppför och bitvis nerför. Vägarna var väl halvbra tycker jag. Betydligt mindre kurvig än i början åtminstone.

Springs Junction och Lewis Pass

Knappt fem mil senare var vi framme i Springs Junction. Här tankade vi (jag gillar att ha tankmätaren på F när man kör på landet). Här är det inte långt kvar till Lewis pass. Visst, lite smala vägsträckor hade det ju varit men inget som givit nån vidare pulshöjning. Nu kanske det var dags. Första delen var rak och snabb men plötsligt började det bli uppförsbacke. Det var verkligen tydligt att nu är vi på väg upp. Fortfarande var dock vägen rimligt bred och vi körde igenom en subtropisk regnskog snarare än längs en hissnande brant klippkant. Plötsligt vände vägen neråt igen och vi var över. Så mycket funderande helt i onödan. Kanske börjar man bli van, som sagt, vad vet jag.

På väg uppåt. Känns behagligt

Målet för dagen var nu nått och vi fortsatte nedåt med mäktiga vyer som mötte oss efter varje kurva. Vädret erbjöd lite bättre sikt och naturen är verkligen storslagen. Man ser så långt! Vägarna ser så små ut när de slingrar sig fram mellan jättelika kullar till berg. Ett bra tillfälle att reflektera över ens egen litenhet. Många av världens värsta diktatorer skulle nog behöva ta sig en tur hit.

På väg neråt. När det klarnar upp blir det ännu mäktigare.

Eftermiddagsplaner

Vi stannade till vid en rastplats och käkade sen lunch. Tyvärr fanns det inget täckning alls så vi kunde inte planera resten av dagen. ”Vi gör det vid nästa rastplats i stället” men knappt fem mil senare insåg vi att det var dåligt med rastplatser på just den här vägsträckan. Vi stannade till och kikade på campingplatserna i närheten utan att egentligen fastna för nåt. Solen lös nu äntligen så lite surt kändes det att inse att vi nog skulle bli tvungna att fortsätta ytterligare tio mil till ner mot Christchurch om vi inte ville åka tillbaks ett antal mil istället.

Tio mil är typ 90 minuter (minst!) på Nya Zeelandsspråk och det var nog det tog. Fina vägar och storslagna vyer, avbrutna av ett och annat vägarbete. Trafiken ökade allt eftersom vi närmade oss Christchurch. Det sista delen av resan gick på till och med på motorväg!

En sevärdhet längs vägen. Ser ni grodan?

Väl framme vid Christchurch Spencer Beach TOP 10 Holiday Park checkade vi in och parkerade i solen. Klockan var nu vid pass fyra och det hade varit en onödigt lång resdag. Men vi belönades med strålande sol och värme så det kändes ändå värt det. Vi ställde upp solstolarna och tog det riktigt lugnt samtidigt som vi planerade och bokade de återstående campingdagarna.

Efter regn kommer solsken som bekant.

Nu har vi bara några få dagar kvar av den här delen av resan. Vi hoppas på fina och relativt lugna dagar innan det åter blir dags för hotelliv igen.

Så fick vi en fin solnedgång idag också trots den sämre starten.

Vi åker längs bitar av Sumit Road med hisnande upp- och nerförsbackar och smala, kurvig väg men med otrolig utsikt. Har en trevlig kväll med middag i Akaroa.

Morgonbestyr

Vaknade till en solig morgon. Nu har vi bara ett par dagar kvar att spendera med vår campervan. Planerna börjar på vad vi ska se och göra börjar ta slut. Vi har bokat plats för de sista två nätterna då det, framför allt sista natten, känns bra att veta att vi kan husera nära Christchurch eftersom bilen ska lämnas in där städad och klar klockan tio på förmiddagen. Idag ska vi ta oss ut på udden utanför Christchurch till Akaroa.

Vi åt frukost i godan ro. Det enda som störde var nog när jag skulle rosta bröd i det allmänna köket. Det stod ett par barn i typ tolvårsåldern och skulle rosta sina sex mackor till familjen. Helt ok. Men, så började det. Under tiden brödskivorna var i rosten drogs spaken upp och bröden skulle kontrolleras ett flertal gånger. Nähä, lite til behövs, och lite till… När så alla mackor till slut var rostade kom pappan och undrade hur det gick. Då var de första skivorna på väg i rosten igen för att värmas. Tack och lov såg pappan att det var kö så till slut fick mina mackor en omgång i rosten även de. jag hade liksom väntat så länge att det inte var nån idé att gå innan det blev min tur. dessutom var det lite fascinerande att se hur den stackars brödrosten fick jobba. 🙂

Efter vår frukost, som förmodligen gick fortare att äta än att vänta på brödrosten, packades bilen och gjordes i ordning för avfärd.

Bron som vi passerade i utkanten av Christchurch.

Summit Road

I guideboken stod om en fin färd till Okains Bay. Där det även ska finnas ett litet fint museum. Det var inte så långt till Okains Bay så vi funderade på hur vi skulle fördriva tiden mellan utcheckningen klockan tio och första incheckning klockan två på nästa camping. Men, vi hade inte behövt oroa oss för det direkt. Det finns så klart en fin turistväg även där så den tog vi.

Bitar av vägen har blivit förstörd och går inte att köra men den bit vi körde med vår trötta bil räckte fint. Tror att det är den värsta väg vi varit med om i Nya Zeeland. bitvis var u-kurvorna som velodromer med stup långt ner på sidan. Utan barriärer och endast några decimeter utanför vägbanan. Samtidigt som det lutade brant upp eller ner. Hittade en websida som heter dangerousroads.org där summit road finns med.

Okain´s Bay

Efter många hissnande utsikter och mycket upp och ner och kringelikrokar kom vi fram till Okains Bay, fortfarande med hjärtat i halsgropen och funderingar på hur det ska gå att ta sig upp för den sista nedförsbacken igen.

Kurvigt! Notera hur vägen ser ut framåt.

Museumet var stängt och vi fattade nog inte riktigt vad vi gjorde där egentligen. Hela lilla ”byn” åkte vi igenom på typ en halv minut och sedan var det inget mer än en camping längst ut. Nähä, det var bara att vända och ge sig på den där uppförförsbacken. På lägsta växel och väldigt långsamt tuggade vi oss uppför. Till slut var vi uppe (Phu!) och bestämde oss för att ta den lite enklare vägen till Akaroa. Den var likväl ganska kurvig och backig den med!

Akaroa

Akaroa är en söt liten stad vid vattnet. Alla husen ser ut som de är från sekelskiftet och väldigt välvårdade med prunkande trädgårdar. Vi hittade en geocache men som de orutinerade cachare vi är så låg pennan kvar i bilen. Den får vi ta ikväll när vi ska käka middag.

Campingen, Akaroa TOP 10 Holiday Park, låg uppför en, naturligtvis, brant backe. Vi fick ett trevligt mottagande och en plats med den absolut bästa utsikten hittills. Vädret gjorde sitt till och vi satt och mös gott under eftermiddagen samtidigt som tvättmaskin och torktumlare gjorde sitt.

God lunch med kallt vitt lokalproducerat vin till bästa utsikten!

Kvällspromenad och middag

Framåt kvällen blev det middagsdags. Det finns en genväg genom skogen ner till Akaroa och det kändes bra att gå i hyfsad tid så det inte blev helt mörkt på tillbakavägen.

Genvägen genom skogen. Ganska brant faktiskt!

Vi fastnade på första bästa ställe, Madeira Hotel. Dagens tips var Fish´n Chips så det blev det. Alltid gott, men bättre tartarsås har jag ätit!

När vi ätit klart fortsatte vi längs gatan. Nu hade vi även en penna med oss och loggade cachen vi hittade tidigare på dagen. Kvällen var ljum och solen sken så vi gick vidare längs stranden och satte oss på en uteservering. Det var fortfarande varmt och gott i solen så det fick bli ytterligare öl innan solen gick ner.

Vägen upp genom skogen till bilen var brant och kändes ganska lång efter en god middag och ett par öl. Men till slut var vi uppe och kunde njuta av stadens ljus nedanför nu när mörkret lagt sig. Sen blev det gäsp och ”Nä, du Lundström, det är ju en dag i morgon också”.

Vi gör vår sista hela campingdag. Besöker hamnstaden Lyttelton och är på väg att hamna på ett nytt äventyr. Campar och städar ur bilen inför återlämnandet.

Idag vaknade vi till kombinationen strålande sol och fantastisk utsikt. Det är en kombination som jag gillar skarpt om jag ska vara ärlig. Med humöret på topp käkade vi frukost och gjorde bilen klar för avfärd.

Den utsikten till frukost fungerar nästan jämt.

Mot Christchurch

Vi var båda överens om att vi fått nog med spänning för ett tag. Därför valde vi att skippa Summit road och istället köra Highway 75 tillbaks till Christchurch.

När man hör ordet Highway tror jag att de flesta framför sig en bred och rak väg, gärna flerfilig, där man kan susa fram i nästan obegränsad hastighet. Så funkar det inte på Nya Zeeland även om det absolut finns kortare vägsträckor, särskilt runt större städer, som lever upp till den standarden. De flesta vägar är betydligt smalare och kurvigare än vad åtminstone jag ser framför mig när någon säger ”Highway”. De har dock oftast både mittstreck och kantstreck så i detta fall var det ju ett kliv framåt.

Promenad till sjön

Vi tog oss över bergen en lättare väg i vilket fall och kom tillbaks på de lite slätare vägarna mot Christchurch. Gjorde ett kort stopp och gick en kort promenad ner mot sjön. Det var riktigt varmt idag och trots att platsen vi kom till var lite tråkig med öppen yta och mer sumpmark ner mot sjön var det ändå vackert. Det är så det alltid känns när man är här på nåt vis, oavsett var så är det alltid vackert!

Vi loggade en cache som låg här och körde vidare in mot Christchurch. Planen var att ta oss igenom staden och köra till hamnstaden Lyttelton som ligger bara någon mil bort. Vi trasslade oss igenom trafiken. Det var lite ovant med så många bilar och massor med vägar på samma ställe. Vägen gick vidare till en tunnel som tog oss genom ett berg. Också lite ovant. Alla vägar vi kört här går över bergen och inte igenom dem.

Lyttelton

På andra sidan tunneln låg Lyttelton. Det började lite dåligt, för när vi följde skyltarna mot informationskiosken hamnade vi plötsligt på en smal väg upp på berget. Det kändes inte alls bra eftersom det i allmänhet är svårt att vända på Nya Zeeländska bergsvägar när man väl startat färden. Men straxt utanför staden fanns en utkiksplats där vi kunde vända. Stannade till där och passade på att käka lunchmackan och logga cachen som såklart låg här.

Vilken tur att denna utsiktsplats dök upp innan vi hann komma för långt upp på berget.

Därefter åkte vi tillbaks till Lyttelton och parkerade. Informationskiosken låg precis i hörnan på vägen vi svängde upp på skulle det visa sig. Vi var bara lite blinda.

Vi gick en sväng runt staden. Det gick ganska fort, den är inte stor. Vi såg större gapande luckor i stadsbebyggelsen som minde om att man ännu inte hunnit återbygga allt som förstördes i den stora jordbävningen 2011. Lyttleton låg i epicentrum och blev hårt drabbat.

Sista campingnatten

När vi kände att vi turistat färdigt satte vi oss i bilen och körde tillbaks till Christchurch. Vi hade bokat en campingplats så nära hyrbilsfirman som möjligt för att göra det enkelt imorgon. Vi letade upp campingen och checkade in men körde sedan till en mack för att fylla på gasol (den ska vara full när man returnerar bilen). Macken kunde dock inte fylla på tuben mer så det lilla vi gjort av med fick vara ok.

Tillbaks till campingplatsen och parkeringen för sista gången. Vi det lugnt i solen en sista eftermiddag innan det var dags att slita ut alla saker för en genomgång och packning i ryggsäckar igen. Kändes lite ovant men bekant på nåt vis. Bilen fick sig också en genomgång med rengöring och tvätt. Min känsla var att de får tillbaks en betydligt renare bil än de lämnade till oss. Kylskåpet har fortfarande en svag doft av dålighet men det är milsvid skillnad från de första dagarna.

Städning och rengöring av bil

Det tog en stund att gå igenom allt och eftermiddagen hann bli till tidig kväll innan vi var klara. Vi gjorde det riktigt enkelt för oss genom att kliva bort till den Big Burger som låg utanför grindarna och åt en ”festmåltid”.

Inte mycket dag återstod nu utan vi bestämde att det fick bli en tidig kväll helt enkelt. Kröp till kojs och somnade hyggligt tidigt. Under eftermiddagen och kvällen hade campingen fyllts på rätt bra och det kändes nästan som den var mer eller mindre full. Det var en klart ovan känsla från de tomma campingar vi hittills sett.

Vi gör en sista turistvandring i Christchurch innan färden går vidare mot Sydney. Passar också på att sammanfatta vår tid i Nya Zeeland.

Att vakna i en hotellsäng är ändå lite ovant bekant på nåt vis. Resten av den här resan är det vad som gäller. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över hur snabbt man stället om. Campervanen känns nu lite avlägsen redan. Men jag tror att vi är rätt bra på att leva här och nu och att detta är en del i att det känns så.

Vi åt den frukost vi köpt med oss och packade ihop allt. Checkade ut och hade nu dryga två timmar på oss för en sista promenad i Christchurch.

Turistvandring i Christchurch

Vi hade redan pratat igår om att vi borde se den botaniska trädgården och området runt den. Det låg inte långt bort och vägen passerade nästan förbi den klocka som stannade på tiden för jordbävningen 2011. Man funderade på att lämna den så som minne men nu är den renoverad och fungerar igen. Ett par bilder senare var vi klara och gick vidare mot trädgården.

Så har vi besökt den här platsen också.

Universitetet

I närheten av trädgården ligger University of Cantebury. Det är en gammal fin byggnad som såg ut att bitvis fått rätt omfattande skador medans andra delar såg helt ok ut. Arbetet med restaureringen ser ut att pågå i långsamt mak. Det är verkligen ett ofantligt jobb att återställa vad jordbävningen förstörde.

Innergården kändes vagt bekant. Kanske har jag sett den i någon film?

Parken

Sedan var vi framme vid trädgården. Det var ännu en sån där oss som vi blivit så bortskämda med de senaste tre veckorna. Vi gick en kortare sväng och loggade lite cacher. Det som dock stack ut här var att rosenträdgården hunnit slå ut! Under hela resan har vi sett massor av potentiellt fina rosengårdar utan blommor men här stod de i full blom.

Här stod äntligen rosorna i full blom!

Vi gick runt en god stund och kikade på alla vackra rosor. De fanns i alla färger man kan tänka sig. Massor med folk hade gjort som oss och tagit sig hit idag med kamerorna i högsta hugg.

Tiden började nu rinna ut och det var dags att dra sig tillbaks mot hotellet för att hämta väskorna. Vi gjorde sedan den omvända bussresan till flygplatsen och anlände aningens för tidigt för att få checka in. I övrigt var säkerhetskontrollen supersmidig men elektronisk passkontroll och snabb bagagescanning. Därefter var allt som återstod av vårt Nya Zeelandsäventyr lite väntan och ombordstigning på planet mot Sydney.

Sammanfattningsvis om Nya Zeeland

Den här delen sammanfattar Maria och jag tillsammans. Utgångspunkten den här gången var att vi ville ta det lugnt och låta känslan styra vad vi skulle åka. Vi tyckte att att eftersom vi redan varit runt på en intensiv resa tidigare kunde vi kosta på oss att istället hoppa över ställen som man inte borde missa, som till exempel Auckland, Milford sound och Hobbiton. Då kändes våra dryga tre veckor som lagom, även efteråt. Vill man se Nya Zeeland ordentligt på en och samma gång måste man planera resan tydligare tror vi. Åtminstone bör man lägga upp en rutt men se då till att lägga in lite gap så att tid finns för oväntade utflykter. Det finns alltid något nytt att se här! Vi skulle tycka att fem veckor kan vara bra för att få tid att upptäcka så mycket som möjligt utan stress.

Internet

Internet fungerar betydligt bättre än när vi var här för elva år sedan men fortfarande har de mycket att lära. Då fick man alltid betala på hotellen om man ville ha WiFi och nej det var elva år sedan och inte 25.

Nu hade alla campingar nån typ av gratis internet men de flesta hade nån typ av begränsning som max 500 mb eller liknande. Sämst var det på den som hade 30 minuter (!) fritt internet. Täckningen är sådär men för det mesta fungerar mobilen hyggligt. Vi hade ett e-sim med 20 GB som räckte för oss med lite sparande (bildsynkning när det var fritt internet etc). Man får läsa det finstilta. Det fanns E-sim med fri datamängd till samma pris men då kunde man inte dela surfen med tex datorn eller andra mobiler vilket gjorde det nästan värdelöst. för oss.

Färjan mellan Nord- och Sydön

Besöker man båda öarna så se till att boka färjan i tid! Vi var blåögda och trodde inte det skulle behövas men vår resebokare påminde oss i tid ett par veckor innan avresan (dvs typ tre månader innan vi skulle rent faktiskt åka med färjan) och många av dagarna vi velat åka var då redan fullbokade. Vi reste under försäsongen, hur det är på sommaren kan jag bara föreställa mig.

Boka camping och hotell långt i förväg?

I vårt fall var färjan det enda vi bokade innan resan. Vi hade inga problem att få plats där vi ville och bokade normalt under eftermiddagen samma dag. Vi blev varnade att det nog inte skulle fungera men hade inga problem. Gissar att det är värre under högsäsong dock. Det var likadant med de hotell och freecampingar vi använde. Platser fanns alltid, även om någon freecamping faktiskt blev helt full under sena natten.

TOP 10 Holiday card

Ett tips för att spara lite pengar kan vara att kika på TOP 10 Holiday card. Det ger rabatt på deras campingar och annat, typ restauranger i närheten, men när vi reste var det dessutom 15% rabatt på färjebiljetten vilket bara det hade sparat in hela kortets kostnad. Vi hörde dock talas om det för sent för att det skulle löna sig, och färjan var ju reda bokad och betalad.

Northland region

Området norr om Auckland är större än vi insåg. Där skulle vi velat haft mer tid. Vi kände generellt att vi hade lite för lite tid på Nordön men färjebokningen och det dåliga vädret just då ställde till det. Hade vi haft mer tid tror vi det hade varit trevligt att ställa bilen en extra dag och tex tagit en busstur längs Ninety miles beach. Som det nu var blev vi lite stressade av orkanblåsten och att vi måste vara i Wellington ett visst datum.

Handla mat

Vi handlade mycket på PAK’n SAVE som kändes prisvärda men bra att veta är att New World alltid gav oss deras medlemspriser om man var turist. Det syntes antagligen att vi var det för vi behövde aldrig fråga efter rabatt 😊.

Vår campervan

Vår campervan från JUCY fungerade överlag bra men det är ett lågprisalternativ på många sätt och man får som bekant vad man betalar för. Den hade gått drygt 17 000 mil och hade en del skavanker. Men vi gillade den för att den var liten och smidig men tillräckligt stor för att sova förvånansvärt bekvämt. Och att kunna parkera i en helt vanlig parkeringsficka är väldigt bekvämt tycker vi.

Toan är en porta porti-modell som vi aldrig använde. Det är dock ett krav att man har egen toalett på de flesta freecampingar och i städer men i praktiken finns det alltid toaletter i närheten av parkeringen ändå. Det längsta vi hade var runt 150 meter och publika toaletter på Nya Zeeland är bra och många. De är dessutom betydligt fräschare än de vi har hemma. Men vill du kunna campa på en sån plats krävs att du har en toa.

Vår bil saknade dusch men vi kompenserade det med att oftast välja campingövernattning. Det är väl absolut så att med alla faciliteter med sig kan man oftare freecampa. Fast priset för en camping med dusch (30-60 NZD per person) väger inte upp den ökade hyrbilskostnaden. Därför är det något annat än att spara pengar som får avgöra tänker vi.

Även om bilen är sliten bör den vara städad och ren dock. Vi borde varit noggrannare när vi hämtade ut den men då stod den med öppna dörrar, putsad, vaxad och fin. Därför var det inte lätt att upptäcka allt och vi var ivriga på att komma iväg. En mer noggrann genomgång hade varit bra. Vi spenderade onödig tid med att skura golv och kylskåp för att få bort dålig lukt vilket inte borde behövas.

Bilen var som sagt vaxad när vi fick den. Det gjorde att stora repor som vi missade vid uthämtningskontrollen dök upp efter ett tag. Vi hade köpt en försäkring som täckte repor etc men det kan nog vara värt att vara supernoga om man inte har det. Vaxet de använde lyckades verkligen gömma reporna fantastiskt bra och att diskutera med firman efteråt är säkert nog de flesta önskar slippa.

Idag skulle vår rekommendation vara att hämta bilen i Christchurch och lämna den i Auckland om du hyr av JUCY men det är bara baserat på vår upplevelse och vad personalen i Christchurch sa egentligen.