Jorden runt på 90 dagar

Vi får äntligen uppleva en solig och varm dag på Nya Zeeland. Tittar på sälar och lär oss mer om områdets historia.

Hurra! Solen skiner!

Idag sken solen från en klarblå himmel när vi vaknade. Det var vad prognosen antytt men vad vi hittills bara hoppats och trott på. Vi skuttade upp ur sängen glada och laddade för dagens äventyr. Nu hade vi bestämt att vi fortsätter söderut längs ostkusten och göra varvet runt ön åt andra hållet jämfört med när vi var här 2012. Vi får väl se var vi hamnar. Jag tänker att vi gör som vi lärt oss av vår gamla scoutledare som jämt sa; ”Det ger sig” (även om det normalt låg minutplanering bakom det uttalandet).

Vi hängde ut sovkläder och täcken på vädring och åt frukost i solen medans vi tjuvkikade på när en av de fastboende stod ute i solen och lagade ”Full Kiwi brekkie” på sitt utekök. En skönt avslappnad livsnjutare som bara tog det lugnt och njöt av livet medans korv, ägg och bacon tillagades. Ibland är livet bara oförskämt skönt tänker jag.

Söderut längs kusten

För att nyttja dagen som till max (imorgon talades det om sämre väder igen) for vi iväg med tanken att turista mycket och köra lite. Vi styrde söderut längs ettan längs en helt otroligt vacker kuststräcka. Höga, snötäckta berg, klarblått vatten och vidsträckt vy. Det var så här vi mindes Nya Zeeland!

Saltfabrik

För att leta bra stopp använde vi idag google maps. Den förslog först att vi borde besöka ”Salt works” som första stopp. Vi gjorde ett allvarligt försök att stanna till men kom aldrig riktigt nära. Det fanns en underligt rosafärgad sjö som man nog ville se närmare på men det fanns ingenstans att stanna bilen vad vi kunde se. En saltfabrik, tror vi, dock att vi for förbi. Så hela området var nog rätt saltrikt.

En lavasvart strand

Den andra förslaget Google gav oss var ”The black beach”. Där gick det bra att stanna och vi gick en promenad längs stranden med den svarta sanden innan vi åkte vidare.

En vidsträckt strand. Det låg en enklare camping efter den och man verkade kunna hitta helt ensamma platser mot stranden som synes.

Kusten vi for längs hade drabbats av en jordbävning 2016 som lyft delar av terrängen ett par meter. När vi körde här kunde man inte märka mycket av det eftersom vi saknade referenser men vi fick tänka att kusten var högre och annorlunda nu helt enkelt. Och att vi lever oförskämt säkert hemmavid utan tanke på att sådana katastrofer kan inträffa när som helst och utan förvarning.

Utsikten är helt ok faktiskt.

Vi stannade till vid en rastplats som såg trevlig ut och där det skulle finnas en geocache. Vi vandrade ut mot udden och mötte några andra som berättade att de sett sälar. Och mycket riktigt; längre ut vid klipporna såg vi några stycken som lekte omkring i vattnet. Häftigt, men de var ju så långt bort.

Ohau point lookout

Vi loggade cachen och körde vidare längs kusten mot den utsiktsplats och sälkoloni som skulle ligga längre fram. På parkeringen var det fullt med bilar och människor som stod och kikade. Vi förstod snabbt varför. Jag har aldrig sett så många sälar på en och samma gång! Det var fullt av sälar var man än såg. Och dessutom var det fullt med små kutar som lekte runt i de små pölarna. Det var en syn som jag kommer bära med mig länge.

Vi stannade kvar en god stund och kände oss riktigt priviligierade som fått se detta. Passade också på att logga några cacher som någon så klart placerat här.

Ser nästan ut som hemma, fast med röda ben och näbbar

Redan hade den här dagen erbjudit en massa så humöret var på topp när vi for vidare längs kusten. Vägen slingrade sig fram längs klippkanten innan den plötsligt tog en sväng inåt landet och uppför kullar och berg. Det blev smalt, kurvigt och mäktiga vyer innan vi åter fortsatte ner längs kusten.

Kaikōura

Framåt tidig eftermiddag närmade vi oss det lilla samhället Kaikōura som stod utmärkt i alla våra guideböcker. Vi stannade till i syfte att bara kika men när vi tänkt ett slag så kändes det inte fel att avsluta bilkörandet för idag och använda den soliga dagen fullt ut. Byn hade några fina ställplatser som var helt gratis att stå vid och en av dem låg precis vid stranden och lovade en fantastisk soluppgång om vi hade tur.

Dit styrde vi och fick den näst sista platsen. Att kunna öppna bakdörren och titta rakt ut på en stilla och solig havshorisont är väl vad jag såg framför mig när vi bokade en campervan för del här delen av resan. Så jag kände mig inte helt missnöjd alls faktiskt.

Så här vill man ju parkera sin Campervan

The Fyffe house

Det var fortfarande massor med outnyttjad dag kvar så vi bestämde oss för att gå en promenad efter kusten och kika på The Fyffe house, ett hus som anses vara det äldsta huset i Kaikōura. Det var en promenad på en knapp halvmil med lite cacher längs vägen som pausförströelse.

Vi promenerade och njöt av vårvädret. Till sist var vi framme nån timme innan stängningsdags. Vi var de enda besökarna och mottogs av en trevlig guide som först gav oss en rätt detaljerad berättelse om huset och de som bott där. De var de första européerna som kom till den här platsen och levde av valfångst. Sedan flyttade fler och fler hit och så småningom övergavs valfångandet och man övergick till att bli bönder och bruka jorden istället.

En sak som fastnade var hur man fångade stora valar i femtontonsklassen och rodde dem iland med två sammanfogade roddbåtar långt ute på havet. Valen kunde ofta dragit med båten många kilometer ut till havs innan den dog. De hade en bevarad båt kvar och den var inte onödigt stor precis. Folk var definitivt inga veklingar på den tiden.

Kvällsöl och godnatt

Guiden sa att vi var helt tvungna (tolkade det som ett absolut krav faktiskt) att vi måste passera The Pier Hotel på vägen tillbaks för att åtminstone ta en öl. Helst skulle vi äta men hon sa att där äter all lokalbefolkning om lördagarna så det brukar vara fullbokat. Det såg onekligen fullbokat ut. Vi frågade inte men en öl i solen med det snöklädda bergen som fond funkade ju det också. Kul var också att se en kinesiskt man som försökte freda sin mat från hungriga rödfotade måsar (de har knallröda fötter och näbbar här). Det gick sådär för honom.

Nu var solen på väg ner och det började bli svalt precis som det blir hemma också om våren. Vi var dåligt klädda för det och drog oss med lite hastighet mot bilen. Väl framme återstod inte mycket mer än att iordningställa för natten och ställa klockan i förhoppning att morgonen är så klar att vi får en av de soluppgångar vi läst om i recensionerna av den här platsen.

Godkväll och tack för en fantastisk dag!

Det var riktigt lätt att somna idag med alla goa minnen så nära till hands. En del dagar minns man starkare än andra. Jag tror detta blir en av den.

Vi upplever en fantastisk soluppgång. Maria testar på att köra vänstertrafik medan Lasse tränar på att inte ha kontroll.

Naturens magiska skådespel

Soluppgången på denna magiska plats lär vara riktigt spektakulärt. Eftersom molnen ska hålla sig borta även under förmiddagen ställde vi klockan för att hinna bort till toaletten som ligger en bit bort samt koka en mugg kaffe var innan de första solstrålarna vågar sig fram. Det var rätt länge sedan, måste jag erkänna, som vi satt och väntade på en soluppgång. Men det var det värt. Jösses, vilket skådespel! Det tog typ en och en halv minut från det att man såg första strålarna till dess att hela solskivan var uppe över horisonten. Alldeles orangefärgad himmel åt ena hållet och de snötäckta bergstopparna, som fick ett rent magiskt ljus, åt andra hållet.

Vi packade sedan snabbt ihop oss och for iväg. Vi stod på en freecamping för sex fordon, på en infartsparkering för tåget mellan Christchurch och Picton. Det är gratis men kräver att man är iväg senast klockan sju. Vi som fortfarande vaknar tidigt har inga problem med det. 😊

Nybörjare i vänstertrafik

Vår tanke med den tidiga starten var att ta oss till en rastplats och äta frukost där. Istället blev det så att vi stannade till vid en rastplats för toabesök och for vidare med mig som förare. Det är första gången jag kört vänstertrafik mer än på en parkering. Det gick bra och jag fick snabbt koll på var jag hade bilen som är större än något jag kört förr. Så här tidigt var det lite trafik på vägarna.

Vi beslöt att fara vidare och käka McDonalds frukost i den lilla staden Pegasus. Där finns det helt okej men lite klent kaffe. Det fanns ett litet dagsfärskt nyhetspapper ”Coffee News” man kunde ta och läsa till frukosten.  Kan säga att jag blev lätt förvånad när jag läste om Gekås i Ullared! Sverige gör sig påmint både här och där. Medan vi åt tittade vi på kartan och hittade en väg lite inåt i landet vilken vi inte åkte förra gången. Det skulle vara en scenic route med vidunderlig utsikt.

Bob´s bridge

Men först till den stora attraktionen i Pegasus, Bob’s bridge. Bob är den som gjorde Pegasus till ett namn på kartan. Han byggde sex tusen nya bostäder, mestadels enplansvillor, runt sjön Pegasus. Vi funderar på om sjön också är tillverkad eller om den fanns från början. Alla gator och hus ser läskigt välplanerade ut. Och så så där gulligt att man undrar om det är på riktigt. Jag tänker på den där filmen med Jim Carrey, The Truman show. Där han är aktör utan att veta om det i en dokusåpa som var på dygnet om.

Vi gick en promenad runt den lilla sjön som hade små perfekta sandstränder runt om där det går utmärkt att bada under sommarens soliga dagar. Och naturligtvis hade någon delat med sig av en geocache i denna lilla perfekta stad. Cachen hittades och loggades kvickt innan vi snabbt tog oss tillbaka till bilen eftersom det börjat regna.

Geocachare om har intagit stealthmood. Syns knappt eller hur?

Scenic Route 72

Vi for sedan vidare längs Scenic Route 72.  Lasse var glad över att ha tagit tillbaka kontrollen i förarsätet och körde glatt i småregn och blåst. Det är nyttigt att sitta bredvid ibland och träna på tilliten och att inte ha full koll. Dock medgav han att det egentligen gick rätt bra men att det var svårt att sitta bredvid när man inte ser något och som sagt, inte har kontroll.

Just idag var det nog lite bortkastat att åka scenic route 72 eftersom sikten var begränsad till närområdet då regn och dis försämrade sikten ordentligt. Lite finns ändå att reflektera över. Varför älskar Kiwisarna att klippa stora höga häckar fyrkantiga block, till exempel. Och varför, varför, varför gillar de inte att ha bilens lyktor på under dagtid på bilarna?? Vi sitter och svär gång efter annan för att det dyker upp bilar som man har otroligt svårt att se innan de är helt nära. Det borde vara självklart för alla att synas i trafiken för sin egen skull! En sista reflektion för idag är att det är ganska kul att möta andra gröna Jucy-bilar. Alla vinkar glatt och frenetiskt till varandra som om vi känner varandra! Jättekul, ju!

Framme i Geraldine

Idag blev det en camping med elsladd och dusch på Top 10 Holiday Park i Geraldine. Vi tänkte äta ute på restaurang idag då det fanns en lokal pub, Q Foods, som låg straxt bredvid. Men när vi trotsat regnet och kommit dit så skulle de stänga ganska snart så det fick bli en TakeAway-pizza. En pizza med kyckling teriyaki blev det. Annorlunda men fantastiskt gott!

När vi ätit kröp vi ner i sängen, det var ganska rått och fuktigt efter allt regnande. Förhoppningsvis blir det torkväder i morgon!

Vi far vidare söderut och kikar på strålande utsikt och pingviner i massor (vi lovar!). Konstaterar att sol är betydligt bättre än regn!

I dag var det riktigt kallt ute när vi vaknade. Gissningsvis 5-7 grader eller så. Vi körde den vanliga morgonrutinen och kom iväg som brukligt någon gång efter nio.

Det är lått att missa den här typen av saker som står mitt framför näsan. Trädet stod väl 25 m. från oss men jag såg det först nu…

Väl ute på vägen började det rätt snart klarna upp ordentligt och livet blev åter lite lättare.

Ett skoträd??

Maria kikade efter sevärdheter och inte långt från Geraldine ligger Temuka där sevärdheter som nämndes var The shoe tree. Det lät ju bara så dumt att vi måste stanna till. Sevärdheten låg en kort bit utanför stan och var just det; ett träd med massor av uppspikade skor. Varför kan jag tycka är en högst relevant fråga faktiskt. Jag har googlat högst sporadiskt men hjälp oss finna historien bakom. Det är fritt att kommentera 😉.

Vad är meningen med dessa skor?

Timaru

Nu var vädret riktigt fint och nästa stad vi kom till var Timaru. Vi bestämde oss för att kika på den botaniska trädgården. På Nya Zeeland har de verkligen otroligt många sådana och vi gillar ju natur så varför inte.

Det var en väldigt trevlig plats med massor av växter, träd, dammar och fåglar. Det vi gillade var att man inte hade några gångar egentligen. Man fick istället vandra runt på gräsmattan! Vi spenderade en god stund i solen och stillheten som parken gav innan vi åkte vidare.

Oamaru

Vi for nu vidare söderut mot nästa större stad. Oamaru är en, med Nya Zeeländska mått, en rätt stor stad med runt 14 000 invånare ungefär 12 mil norr om Dunedin. Det är bara fem mil mellan Timaru och Oamaru så resan gick rätt fort.

Utsikt med extra allt

Oamaru är hem för en pingvinkoloni. Vi vet sedan förra besöket på Nya Zeeland att pingviner är ute till havs om dagarna och kommer in till land först om kvällen så förhoppningar att se några var lågt ställda. Trots det ville vi ändå titta men först tog vi oss mot en utkiksplats.

Vi följde anvisningarna i GPS:en och kom till några minst sagt extrema uppförsbackar som verkligen satte vår bilmotor på prov. Upp kom vi dock och vilken utsikt det var!! Helt otrolig vy över närområdet. Färgen på havet liknade inget jag sett tidigare. Vi stod bara och gapade innan vi plockade fram lunch som intogs på ett picnic bord med sagolik utsikt Ska man gnälla (men det ska man absolut inte) blåste det lite svalt kanske.

Här var det en otrolig utsikt och jättefin vy att inta lunchen till.

Pingviner, vi känner oss säkra 🙂

På en av de kraftigt inzoomade bilderna Maria tog över hamnen nedanför såg det ut ett gäng pingviner låg och solade på en pir. Det måste såklart undersökas och vi hade ju ändå bestämt oss för att ta oss dit.

Sagt och gjort, nerför berget for vi och parkerade sen nere i hamnen. Och där, ute på en avstängd pir såg det onekligen ut som ett gäng pingviner låg tillsammans med andra fåglar. Det var långt ifrån oss men vi bestämde att de inzoomade bilderna ändå visade pingviner.

När vi vandrade tillbaks till bilen fick vi syn på några typiska ”turisthus”. Vi gick dit och där var ju pingvinkolonin. Man hade byggt upp en hel verksamhet kring detta och själva kolonin var människokonstruerad med lådor i området som pingvinerna bodde i. Där fanns uppbyggda läktare med finare platser och ”normala” sådana. Totalt fotoförbud och grindar med mera . Hela upplägget kändes inte lockande alls i mina ögon. Jag kanske missförstod saker men blev i vilket fall inte sugen att stanna och se mer.

På väg söderut

Nu var besöket i Oamaru över. Vi satte oss i bilen och planerade resten av dagen. Det var nu tidigt eftermiddag och fint väder. Därför bestämde vi att inte åka så jättemycket mer. En dryg timme söderut ligger Moeraki som vi gärna vill besöka på nytt. För att få ett tidigt avslut och njuta av kvällen så bokade vi därför en plats på campingen i Moeraki by.

Det visade sig vara ett riktigt fint ställe. En bit ner och genom vegetationen skymtade havet i all sin prakt. Vi njöt i solen och hade det bra.

Kvällsaktiviteter

Till middag var valen få om man ville äta i byn. Vi valde den enda restaurang som fanns och smakade några hantverksöl samt delade på en pizza med extra allt. Det funkade bra och vi blev mätta så det räcker.

På hemvägen gick vi en promenad i syfte att logga några av stadens burkar. Vi började med en adventurecache som gav oss en hel del historia om platsen på köpet. Den tog oss också högst upp till en utsiktsplats med historisk betydelse utöver att erbjuda en milsvid utsikt.

Rätt mäktigt skådespel från utsiktsplatsen idag

Nu kände vi oss nöjda och dagen började ta slut. Vi tog oss ner och kom fram till bilen innan det mörknar helt. Men det var med max 20 minuters marginal skulle jag säga. Det blir mörkt fort här.

En flagga designad av Hundertwasser vi såg på vägen tillbaks. Kunskap vi fått tidigare på resan.

Vi gör ett återbesök på stranden i Moeraki och tittar på stora runda stenklot. En botanisk trädgård, den i Dunedin, till hinner vi också med innan vi stannar för en natt med fricamping.

Återbesök på stenstranden

Mycket märkligt men när vi vaknade i morse, i vanlig tid ska tilläggas, så hade alla bilar utan en redan dragit. Vi var absolut sist iväg vid kvart i tio. Nåja, vår dag började bra med solsken och en god frukost till en, återigen, fantastiskt utsikt.

Ganska tomt på parkeringen och klockan är bara runt halv nio.

Moeraki Boulder Beach

Det var en  kort bilresa till vårt första stopp för dagen. Moeraki Boulder Beach. Vi följde skyltarna till parkeringen och fick en trevlig promenad längs stranden innan vi kom till de stora runda stenarna.

De bildades för miljontals år sedan. Kalkrikt vatten bildade tillsammans med sand cement som la sig runt snäckskal och småstenar. Vartefter vattnet strömmade omkring byggdes de på till stora runda klot. Vartefter landhöjningen har skett ligger de i sanden och jorden längs strandkanten. Nu kommer det fram stenar ur jorden i strandbanken allteftersom erosionen fortskrider.

Vi gick en lång stund och funderade på om stenarna minskat i storlek eller om vi i våra hjärnor gjort dem större än de var när vi såg dem 2012. När vi tittade på kort så konstaterade vi att de faktiskt var lägre. Oklart om det beror på att tidvattnet drar med sig sand till och från stranden i olika faser men det är i alla fall vår teori.

Dunedin

Vårt nästa stopp blev Dunedin. En stad som vi upplevde att vi stressade igenom sist. Nu har vi tid att göra det lite noggrannare. På väg in mot Dunedin är det en lång nerförsbacke med utsikt över staden. Mäktigt!

Botaniska trädgården

Precis nedanför den långa backen ligger Dunedins botaniska trädgård. Vi har i och för sig sett många botaniska trädgårdar nu men det är trevligt att se den lokala faunan. Här i Nya Zeeland har de dessutom så otroligt välordnade och tillgängliga parker. Och det är så härligt att titta på all vårens färgprakt, man får liksom ny energi.

Ganska backig trädgård men otroligt fint överallt.

Det bästa, tycker jag, var Rododendronparken. Det blommar just nu i all sköns färger. Från djupaste rött till gula och vitt. Och de är stora! Stora som träd med tjocka stammar och en del var nog uppåt fem meter höga. Ja, en del var ju som dem hemma förstås. Så vackert.

De hade också en avdelning för barrträd. Från små krypenar till gigantiska ceder- och redwoodträd.

Härliga fluffiga enar som ser ut att spöka, eller hur?

Vi passade även på att logga ett par cacher i parken när vi ändå gick förbi. Faktum var att det redan sedan tidigare fanns en glad gubbe (loggad cache) på kartan!

St Paul´s Cathedral

Utforskandet av Dunedin fortsatte sedan inne i själva stan. St Paul’s Cathedral är en stor, vacker byggnad som ligger på en höjd ovanför busstorget. Den är lite märklig för själva koret är modernt byggt med släta vita väggar och en stor moden orgel medan resten är gammalt och byggt i samma stil som stora katedraler brukar.  Den byggdes runt 1915 men koret färdigställdes aldrig då utan byggdes till först 1971.

St Paul´s Cathedral. Till ytan lik ganska många andra katedraler.

Det som också skilde mot de katedraler jag tidigare varit i var ett av de stora mosaikfönstren där själva St Paul står omgiven av pingviner, delfiner, kiwifåglar och andra specifika djur från Nya Zeeland.

Järnvägsstationen

Järnvägsstationen var också värt ett besök enligt flera av våra källor. Det var ett stort vackert hus med en välskött liten park utanför. Inuti var golvet av vacker mosaik och även ett par av fönstren var också av mosaik. På övervåningen fanns ett galleri där olika lokala konstnärer ställt ut sina alster. Som vanligt var det inte alla jag förstod men de allra flesta var fina på alla möjliga och omöjliga sätt. Kul att ha sett i alla fall!

Järnvägsstationen i Dunedin, kunde lika gärna varit ett slott!

När parkeringstiden började närma sig sitt slut återvända vi mot parkeringen som för övrigt var en grusplan och ganska trång. Trors att den låg mitt i city.

Dags för fricamping!

Som nattparkering tänkte vi prova på fricamping vid en strand. Om det fanns några platser kvar, vill säga, eftersom klockan började bli en del. Det hade vi ju inte behövt oroa oss för eftersom vi var först! Lite info från appen vi bokar med finns här. Det var en bit terräng mellan parkeringen och stranden så ingen direktutsikt mot havet denna gång. Men det var bara typ tjugo meter ner till stranden via en liten stig så det var helt okej.

Efter att ha värmt soppa till middag gick vi en promenad på stranden. Lasse var glad åt att ha mössan som vi införskaffat på shopen vid Moeraki Boulder Beach, det blåste rätt ordentligt nämligen. För några dagar så var det visst sjölejon som var här med årets ungar. Men dem såg vi inte till idag. Det enda levande på stranden var så vitt vi kunde se en person som satt för sig själv och spelade gitarr.

Strandpromenad på den tomma stranden i Ocean View Reserve.

På väg tillbaka letade vi en god stund efter en geocache som skulle vara gömd bland Flaxbuskarna. Flaxbuskar är stora bladiga saker. Blomstänglarna ser ut so enorma (tre, fyra meter) gladioler, i alla fall nu innan de slagit ut. Tillslut hittade Lasse burken och skrev i loggboken och därefter var det hem till bilen för att göra natt. Under tiden vi varit på promenad har det kommit fler bilar så nu är det nog en hälften av platserna upptagna.

Vi kör vidare söderut mot vägs ände. Missar en avfart men får se nya saker. Upplever en bluff men får ändå en härlig dag på Nya Zeelands sydö.

Det var svalt och lite regnigt när vi vaknade i vanlig tid. De allra sista platserna på freecampingdelen av parkeringen hade fyllts på medans vi sov så det blev faktiskt helt fullt. Vi körde vår vanliga morgonrutin och nu kom vi iväg som andra bil. Undrar verkligen vad som hände igår. Då måste vi bott tillsammans med riktiga morgonmänniskor.

Mot Invercargill

Vi hade tänkt följa Southern scenic route ner mot Invercargill längs ner i söder och satte fart längs kusten. I början var det fina men smala vägar som slingrade sig längs kusten men när vi åkt ett par mil var det dags att lämna kusten och svänga upp över bergen.

Det var några rejält höga och branta backar att ta sig upp på som satte motorn i vår trötta campervan på ett riktigt kraftprov. Den orkade, om än med ett nödrop kändes det som. När vi väl uppe belönades vi dock med en minst sagt spektakulär utsikt över trakten innan vi styrde neråt igen längs minst lika branta och smala backar. Bilkörning på Nya Zeeland är verkligen speciellt.

Det är svårt att se sig mätt på vyerna man passerar

Sedan var vi ute på ettan söderut igen. Tyvärr måste vi sedan missat en avfart från ettan i Balclutha för vi kom att fortsätta hela vägen ner till Invercargill. Man skulle hålla utsikt efter bruna skyltar med ”scenic”-symboler men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma. Nåja, då fick vi ju se några nya ställen som den fantastiska staden Gore tex (sagt med lätt ironisk ton) och ta en paus i Waipahi. Southern scenic route hade vi ju redan kört för 11 år sedan.

Invercargill

Till sist var vi framme i Invercargill. Vi parkerade i utkanten av det som skulle vara centrum och gick mot några av de saker som föreslogs. Första stopp var vid en kattmural som Google ansåg var en av de viktigaste sakerna att se. När man zoomar ut på google maps blir sevärdheter oftast till små röda prickar men den här var fortfarande en kartnål. Visst var den fin men…

Visst var den fin men kanske inte Invercargills största attraktion ändå.

Närmast kattmuralen låg stadshuset och the Civic Theatre. En rätt ståtlig byggnad får man väl säga.

En rätt trevlig byggnad i Invercargill.

Och lite längre bort ligger den presbyterianska kyrkan. Första intrycket vi fick var att detta kändes som en stad i vår smak. Välordnat och lugnt. Inte allt för mycket folk men ändå en viss puls, trots att det var en vanlig vardagseftermiddag. Vi vandrade vidare mot vattentornet och mot det sista stoppet vi tänkt göra här.

Parken

Stadens trädgård heter Queens park. Alla städer i Nya Zeeland med minsta självrespekt har en park/trädgård. Idag övade blivande arborister i träden gissade vi. Fullt med folk som klättrade i träden med rep och dockor som agerade skadade uppe i trädkronorna.

Parken var annars fin med samma typ av uppbyggnad som vi kände igen vid de här laget. De hade dock lite fler djur här och ett fågelhägn man kunde gå in i.

Vi hade missbedömt lite hur länge vi skulle stanna i stan och parkeringstiden var på väg att ta slut. Ska jag var ärlig började vi väl ändå känna oss färdiga. Så vi avslutade turistandet och vandrade tillbaks till parkeringen. Åt en macka och styrde sedan de allra sista milen av ettan och dagens sista planerade mål.

Bluff

Vår plan var att avsluta dagen där ettan tar slut i söder. Platsen heter Stirling point och ligger absolut längst i söder i det lilla samhället Bluff. Maria hade spanat in Bluff och tyckte såg mysigt ut och ett bra ställe att strosa runt i. När vi kom fram såg det dock inte alls lika mysigt ut och den enda campingen såg riktigt tråkig ut. Surt, men vi bestämde snabbt att ta en annan camping vid Invercargill istället. Det var bara tre mil så inga större problem.

Först skulle vi dock köra ettan till slutet såklart. Här var det bara en vändplan till skillnad mot dess norra slut där de gjort en rondell. Hur som helst har vi nu besökt båda ändarna av ettan nu.

Innan vi åkte gick vi en sväng och kikade på utsikten och på den fyr som låg här samt loggade en cache.

Därefter lämnade vi Bluff.

En riktig Bluff!

Kvällavslutning

Dagens camping kändes trevlig och klart laid back. Man fick välja en ledig plats som kändes rätt helt enkelt. Det kändes som campingen hade ganska många fastboende som byggt ut sina husvagnar med husliknande utbyggnader och vår granne hade t.o.m. installerat en luftvärmepump. Det var nog första gången jag sett nåt liknande. På kvällen blinkade lampor i ”trädgården”.

Det blev en mysig eftermiddag i solen och vi satt och hade det riktigt bra innan det blev dags att dra sig tillbaks för kvällen. Så avslutades ännu en trevlig dag på Nya Zeeland!