Jorden runt på 90 dagar
Det är väl inte så att vi direkt följde Philias Foggs fotspår eller ens upplevde tillnärmelsevis samma äventyr han fick. Men för oss blev det bli ett storslaget äventyr. Att ta oss runt Jorden på 90 dagar med platser som Galapágos, Påskön, Fiji, Nya Zeeland och Bali på listan!
Nu är vi hemma igen!
Jorden runt på 90 dagar, eller 92 om man räknar från dörren hemma tills vi låser upp samma dörr på Rindö igen. Hur många gånger har vi inte pratat, längtat oss bort, drömt om och funderat på hur det skulle vara att åka på en längre resa och uppleva några av de platser vi drömt om sedan barnsben?
Sommaren 2022 satt vi en av de där ljusa varma kvällarna det inte var så gott om då och konstaterade att vi firar 30-årig bröllopsdag den 18 september 2023. När vi firade silverbröllop, dvs 25 år som gifta, var vi i Fáskrúðsfjörður på Island. Vad skulle vi hitta på när det är dags för Pärlbröllop? Vi hade länge velat åka till Sydamerika och gå upp till Machu Picchu. När vi ändå var i krokarna kanske också passa på att åka till en av de mest avlägsna öarna, Påskön med dess stora stenhuvuden. Under hösten kom sedan en dröm om att åka på långresa när vi ändå var iväg till andra sidan jorden. Och till vår stora glädje, och jag måste även säga förvåning, fick vi båda ok från våra arbetsgivare att ta tjänstledigt i tio, tolv veckor med start i början av september.
Planeringen kunde börja och resan infriade verkligen våra önskningar! Vi hoppas på en ny chans senare i livet men läs gärna om hur vi upplevde det här äventyret!
Vår jordenruntresa!
Häng med oss på vårt livs äventyr!
-
Orkanvindar, timmer och varma källor
Vi hittar lite oväntat Nya Zeelands enda Timmermuseum och badar varma bad uppvärmda från termiska källor.
Blåsig natt!
Oj, oj, oj vad det har blåst i natt! Det skulle vara som värst runt midnatt och därefter minska men det blåser fortfarande så bilen gungar och det är svårt att gå rakt ute. På morgonpromenaden till toa såg jag några tokstollar som kitesurfade på de upprörda vågorna. Galet, det såg helt livsfarligt ut!
Kitesurfare i stormvindar på morgonkvisten.
Jag är glad att vi åtminstone hade en bil att sova i.
När vi kollade lite närmare på vindstyrkan det senaste dygnet konstaterade vi att det i natt blåst orkan i byarna, trettiosex sekundmeter! Jag har aldrig varit ute i sådan blåst och jag måste ju säga att det är bättre inomhus. Förhoppningsvis ska det klinga av någon gång på förmiddagen och i morgon ska det inte blåsa nåt speciellt alls. Nya Zeeland bjuder då verkligen på alla moder naturs sidor! Den här natten lär vi båda minnas länge framöver även om vi sov ganska bra trots allt.
Orewa Beach Camping
Vi gav oss iväg vid tiotiden som vanligt. Den här campingen, Orewa Beach, hade en av de bästa utsikterna hittills men överallt sitter det lappar med pekpinnar. Duscha bara i fem minuter, barn måste ha en vuxen med sig, mat som det inte står namn och datum på slängs omedelbart… ja, listan kan göras lång. Dessutom var det en surgubbe i receptionen. Han drog inte på munnen en enda gång. Annars har vi alltid blivit väldigt väl bemötta och glatt emottagna. Mottagandet och alla lappar med pekpinnar gjorde att helhetsintrycket blev klart försämrat. Men vad vet jag, surgubben kanske bara hade en dålig dag och lapparna kanske sitter uppe på förekommen anledning.
Kortare bilresa idag kanske
Idag har vi bestämt oss för att åka så långt det känns bra. Gårdagen blev ju rätt jobbig för Lasse som behövde parera en svajig bil hela dagen. Och det är faktiskt ganska ansträngande att sitta bredvid och inte ha kontroll alls. Dessutom har jag aldrig gillat blåst. Jag tycker man känner sig så liten då.
The New Zealand Timber Museum
Framåt lunchtid kunde vi med lite god vilja anse att vindbyarna inte var riktigt lika kraftiga som tidigare. Vi började hålla utkik efter en rastplats för att sträcka på kroppen lite. Geocaching kan vara bra i såna fall. Många gånger finns det en cache utlagd just på rastplatserna. En cache verkade bra placerad och vi körde av och parkerade. Eh, här ligger visst ett Timmermuseum också. När cachens loggbok var signerad beslöt vi oss för att ta en titt i muséet när vi nu var här.
Det finns en liten kyrka som fortfarande användes ibland, en skolsal och ett gammalt fängelse. Allt hitflyttat från byarna omkring, som på Skansen. Fängelsecellen är original från 1915 och fanns då bakom Putarurus polisstation. Den var i bruk ända fram till 1964. Skolbyggnaden är från slutet av 1800-talet och användes som skola ända till 2003 då skolan i Arapuni-Puketurua stängdes. Fascinerande att de gamla byggnaderna faktiskt användes till relativt nyligen.
Kyrkan. Enkel men vacker.
Självklart fanns också en hel massa motorsågar, stora timmersågar och allehanda stora maskiner som användes vid skogsavverkning och tillverkning av plankor. Det fanns ett helt litet hus bara för yxor och den mängd medaljer som vunnits i huggartävlingar. Tror man var tvungen att vara tuffare förr!
En bråkdel av de motorsågar som fanns på muséet. En del var tvåmansvarianter med handtag i båda ändar.
Det fanns även flera större och även riktigt stora maskiner.
Det blev ett litet kul stopp med ett oväntat museum. Det är ju det här som är det bästa. Att kunna ha möjlighet att ta dagen som den kommer och ta vara på det oväntade!
Varma bad
Innan vi fortsatte vår resa bokande vi in oss på campingen Taupo DeBretts. Vägen dit gick utan missöden och blåsten minskar allt eftersom.
Längs vägarna finns det måååånga vägarbeten. Mindre och större. Här är ett av de mer omfattande.
Många vackra vyer möts man också av längs vägarna.
När vi närmade oss Taupo började det dyka upp ångpelare här och var i omgivningen. Det visade sig vara termiska källor. Liksom på Island leds de mineralrika varma källorna till bassänger som används för välgörande bad. Vid campingen fanns en av de goa varma källorna som blivit bassäng. Härligt för stela vindpinade muskler. Vi började med en privat liten pool som var strax över trettioåtta grader. Åh, så gott det var! Vi fortsatte sedan till de andra utomhusbassängerna som också var varma och goa.
Inget vidare smickrande bild men bjuder på den ändå.
I den privata bassängen.
Alla bassänger var uppvärmda av de termiska källorna
och straxt över 38 grader.Kvällen avslutade vi med middag som lagades i det gemensamma köket. Bilen stod stilla utan att gunga då blåsten har äntligen gett sig.
-
Glaskonst, Art Deco och nordiska influenser
Vi tittar på glaskonst och besöker Napiers vackra centrum i Art Decostil. Besöker staden med det nordiskt klingande namnet Dannevirke och lär oss varför den heter så.
Pigga och utvilade vaknade vi till en mer eller mindre helt stilla dag. Kändes lite ovant men trevligt. Regnet låg dock i luften. Men låt oss bli av med en sak i taget.
Glaskonst i trädgården
Efter frukosten var vi redo att bege oss av. Maria hade hittat reklam för en trädgård fylld med glaskonst som låg straxt utanför Taupo som lät som ett spännande stopp. Vi började med att tanka dock. Det är otroligt vad bilen har dragit i blåsten. Minst en och en halv liter milen uppskattar jag det till. Hoppas det blir bättre när det slutar blåsa.
Till Lava glass, som stället hette, var det inte mer än tio minuter. Vi klev ur och köpte en biljett till trädgården. Man kunde se glashyttan också men vi kände att vi sett några sådana förut.
Det var otroligt fint i trädgården och vilka alster de skapat! Svampar, blommor, spiraler, jättelika klot och träd.
Det första som mötte oss var denna regnbåge
Vi gick länge och tittade på allt de ställt ut. Det började regna men vi lånade paraplyer och fortsatte kika runt. Det enda som nog var lite synd var väl att vi tror det varit ännu vackrare med sol som belyst glaset.
Några av dessa var runt 1 meter i diameter
Fåglar i massor
Så vackra svampar!
Konstnärens favoritskapelse. Jag förstår varför. Tog ca 3 månader för konstverken att svalna.
Stora blommor, 40-50 cm uppskattningsvis
Ett skyddande tunt glasskikt i mitten skyddar utsidans mönster från insidans. Hantverk på riktigt!!
Efter trädgårdsbesöket tittade vi i butiken på allt som kunde köpas. Ville man kunde man beställa och få glaset hemskeppat med garanti att det var helt när man fick det. Det hjälpte inte. Även om det fanns ett visst habegär så var priserna sådana att det var hyggligt lätt att stå emot faktiskt.
Art Deco i Napier
När vi tittat färdigt satte vi oss i bilen och for vidare. Planen vi gjort upp var att besöka staden Napier på östkusten. Den ligger i en av de delar vi aldrig besökte förra gången och låg dryg 10 mil bort.
Att köra bil idag var så mycket enklare. Den susade fram kändes det som. Rakt och fint utan tvära kast. Eftersom vägarna är lite speciella på Nya Zeeland tog det ändå nästan två timmar att ta sig dit. Vi fulparkerade åter på en PAK’nSAVE och gav oss in mot centrum för att turista.
Den här trevliga parken var det första vi träffade på.
Staden totalförstördes i en jordbävning 1931 och när man byggde upp den på nytt bestämde man sig för att bygga om den helt i modern stil. Högsta mode då var Art Deco och därför har staden verkligen ett eget och rätt charmigt utseende. Man har bevarat byggnaderna väl så allt ser nytt ut, fast i Art Deccostil. Vi tillbringade en bra stund med att gå runt och turista i de centrala delarna innan det kändes färdigt.
Modernt fast gammalt liksom
En före detta brandstation
På väg igen
Bilen styrdes nu bort från Napier och vidare sydväst förbi Napiers vidsträckta vindlar längs väg 2 mot Wellington. Vi hade siktat in oss på en campingplats i den nordisk klingande staden Dannevirke som tyvärr sakande onlinebokning. Den låg med nya Nya Zeeländskt mått knappt två timmars resa från Napier (dvs ca tio mil).
Precis som på alla andra campingar vi besökt så fanns det plats åt oss även här. Innan vi reste fick vi höra att vårt sätt att resa med spontanbokningar skulle vara nästan omöjligt men än så länge gläder vi oss åt att man tycks haft helt fel. Antagligen ser det dock annorlunda ut om sommaren misstänker vi.
Den här campingen låg mysigt nedanför själva staden. Väldigt tyst och stilla och inget brus från trafiken. Anläggningen är lätt bedagad med lite tråkiga duschrum och toaletter.
När vi kommit på plats och ställt upp allt och börjat fundera på morgondagen insåg vi att vi tycks ha räknat fel på en dag. Planen var i morse att ta oss så pass långt att det skulle gå att nå Wellington i någorlunda vettigt tid. Men nu insåg vi att vi ju inte behöver vara där förrän i övermorgon. Då blev det plötsligt väldigt lugnt ju.
Stad med Nordiska influenser
Idag bestämde vi oss därför för att äta ute. Vi promenerade upp mot centrum och passerade först en liten park med fågeluppfödning gissar vi. Det fanns papegojor och annat i öppna burar som totalt var stort som ett växthus. Det fanns även en damm med änder och gäss samt en hage men hjortar som stirrade misstänksamt på oss.
Ganska stora träd om du frågar mig.
Vi var ordentligt bevakade
Centrum låg någon dryg kilometer bort och vi såg fler tecken på att det fanns nån anledning till det nordiskt klingande namnet. Vi passerade Viking Lodge, på stadshuset stod en viking och gatukorsningarna var prydda med vikingasköldar. En snabb googling på Dannevirke gav vid handen att det var många skandinaver som först kom hit (långt efter Maorifolket såklart) och då grundade staden. Enligt Wikipedia har staden drygt 5 000 invånare och vi fascinerades över hur mycket av affärer och service som fanns här jämfört med hemma. Massor med affärer at olika slag, flera banker, poliser och till och med en domstol. Vaxholm där vi bor har betydlig större befolkning men saknar det mesta av detta.
Skandinaviska toner kan jag tycka
Den här typen av sköldar prydde korsningarna
Det mesta i restaurangväg var stängt så vi valde Jessica’s kitchen, ett takeawayställe som serverade hamburgare och liknande. Vi har för övrigt sett många ställen som helt enkelt varit stängda på vår resa. Det är lite så man funderar på hur hårt pandemin drabbade Nya Zeeland. De hade ju några av de allra tuffaste karantänsreglerna. Jag vet ju inte om det är orsaken såklart men många stängda butiker har vi sett i städer vi besökt.
Turistinformationen i stadshuset i Dannevirke. Kändes märkligt
Godnatt!
Vi tog oss sedan tillbaks till campingplatsen och hittade även en liten stig genom skogen förbi dammen och fåglarna.
Detta är så mycket Nya Zeeland för mig. Alla dessa vackra promenadvägar!
Allt var tyst och stilla när vi kom fram så det återstod inte så mycket mer än att krypa in i bilen och ta det lugnt innan det var dags att sova. Det blev ännu en fin semesterdag med lite oväntade och oplanerade saker. Att vädret nu är bättre gör inget. Nu väntar vi bara på solen och värmen också.
-
Sol, Kokapo och en skön eftermiddag
Vi besöker Pūkaha National Wildlife Centre där en Kokapo blir kärvänlig med Lasse. Maria får syn på kiwifåglar och vi äter gott i Masterton.
Äntligen sol och värme
Åh, i dag skiner solen från en blå himmel med endast små molntussar. Äntligen, som vi har längtat efter nåt annat än moln, vind och regn.
När vi nu fått en extra dag så bestämde vi oss för att det riktigt lugnt idag. När vi kikade i guideboken hittade vi Pūkaha National Wildlife Centre som försöker rädda Nya Zeelands utrotningshotade fågelarter. Det lät intressant och då de dessutom ska ha Kiwi fåglar där blir det nog vår bästa chans att få se någon på riktigt. Kiwin är nattdjur så under dagarna håller de sig undan och gömmer sig.
Vägen idag var förhållandevis rak och platt så det gick ganska fort att ta oss de femton milen dit. Skönt som omväxling!
Pūkaha National Wildlife Centre
Här är det, Pūkaha National Wildlife Centre som värnar om utrotningshotade fåglar.
Det fanns Bush parrot och Saddleback samt flera andra fågelarter. De hade gjort så man gick som en skogspromenad med de stora hägnen glest utspridda längs vägen.
Vägarna mellan hägnen var natursköna skogspromenader.
Allt var inte fåglar. Dessa Redwood träd är riktiga
ungdomar med sina blott sjuttio år!Det fanns även ett stort hägn dit vi kunde gå in via en sluss för att uppleva fåglarna på nära håll. Små och stora fåglar fanns det där och det var en märklig känsla att vara så nära att fåglarna flög precis över våra huvuden.
En stolt Kereru i hägnet.
En del av fågelarterna fanns även fritt flygande i området. Vi hade turen, och tålamodet kanske, att få se fåglar av alla de sorter som fanns i hägnen även om de flesta var skygga och höll sig ganska långt in ibland buskarna.
Kakapo
Precis i början av vägen runt stod en av de anställda och pratade med en fågel i ett av hägnen. Vi smög oss fram och tittade på den vackra mörkblå fågeln med två klarblå hudfläckar under hakan. Kvinnan som stod där berättade att fågeln, en Kakapo, är ganska sällskaplig. Dessutom gillar hon män med skägg så när Lasse pratade med fågeln kom den fram och pratade tillbaka. Flyttade han sig till andra sidan hägnet följde fågeln efter. Rätt var det var sa fågeln Kakapo. Haha, då förstår namnet på fågelarten nu! Det lät jättekul och lite gulligt. Förövrigt hade de försökt att sammanföra Kakapon med en hanfågel men hon var inte intresserad, utan gillar tydligen bara människomän. 😊
Kärlek! <3
En Kokapo med sina färggranna blå fläckar
Ålar
Av någon märklig anledning hade centret även ett gäng ålar i ett litet vattendrag. De låg som i en stor klunga i vattnet. Vi missade matningen men det gjorde inget. Jag tyckte egentligen att de var ganska slemmiga och äckliga.
En ganska äcklig ålklump.
Kiwihuset
Nu var det dags att gå in i det mörka huset och spana efter Kiwifåglar. Till slut såg jag ett par fåglar som raskt sprang och gömde sig igen innan Lasse hann se dem.
Efter vår skogspromenad och fågelspaning tog vi en kaffe med scones i kaféet. Mysigt!
Masterton
Vi kikade i appen och hittade då en camping bara ungefär tio mil framåt längs SH1, vid ett litet samhälle som heter Masterton. Vi kom fram redan vid tretiden då vi satte oss i solen och mös resten av eftermiddagen. När vi framåt kvällen började bli hungriga gick vi en promenad in till stan för att äta middag. Det verkar inte vara helt lätt att driva restaurang här. Många lokaler står tomma eller är stängda. Kanske är det, som vi noterade redan igår, pandemin som satt sina spår även här. Hur som helst hittade vi en restaurang som heter CBK där vi satt ute och fick oss en god middag med husets specialburgare och lokalt öl.
Mysväder under eftermiddagen!
God hamburgermiddag på CBK.
Sedan var det bara att ta sig tillbaka till campingen för det är ju trots allt en dag i morgon också som vi Lundströms brukar säga.
Tillbaka på campingen i mörkret.
-
En gammal bergbana, en botanisk trädgård och en sista dag på Nordön
Vi åker till Wellington och återbesöker ett museum samt tittar på en botaniskt trädgård. Testar också på att campa i en storstad för första gången.
Idag ska vi till Wellington. Det är en kort resa på tio mil som Google anser bör vara avklarat på 1 timme och 45 minuter på dessa vägar. Det gäller att inte räkna med samma tider som hemma, som sagt.
Vi åt frukost ute i det halvsoliga vädret och packade sedan ihop allt och gav oss iväg. Planen var att komma fram vid elvatiden och hoppas på att få en plats på den parkering som låg närmast färjan och där man fick parkera med ”self container vehicles” (som är campingbilar med toa och tank för gråvatten). De skulle finnas något tiotal platser bara men vi hoppades det skulle lösa sig fint.
Mot Wellington
Vägen ner mot Wellington gick längs väg två. Till en början var vägen slät och bred och det var lätt att hålla den satta hastigheten på 80. Normalt gäller 100 men här var farten sänkt av nån anledning. Vi passerade lite mindre städer och kom så småningom ut på en vägsträcka med en hundraskylt. Problemet var bara att nu blev det smalt och brant på riktigt med varningsskyltar om att köra max 35 i kurvorna etc. Det är inte helt logiskt hur de bestämmer fartgränser här tycker jag. Vi fortsatte uppåt längs den smala väg som slingrade sig runt branta bergskanter. Bilen slet med backarna men till sist var vi uppe och fick istället åka neråt på samma typ av smala och kurviga vägar.
Till slut var äventyret över för den här gången och vi fick åter breda och raka vägar att köra på hela vägen ner till Wellington. Vi for förbi färjeterminalen på vägen in mot staden och gjorde en mental notering var den låg.
Turistande i Wellington
Väl framme visade det sig att vi tajmar ankomsten väl. Det fanns ett par lediga platser kvar så vi parkerade och löste biljett. Skönt, då var det löst!
Hurra, vi fick en plats. Sova mitt i stan känns ovant dock.
Ett kärt återseende
Vi hade nu en dryg halv dag i Wellington. Parkeringen låg bredvid det fina museet Te Papu som vi besökte för 11 år sedan när vi var här. Eftersom vi ändå var utanför gick vi in och kikade på ett par av våningarna innan vi gick vidare. Det var lika fint som vi minns det.
Wellingtons bergbana
Vi hade redan gått en hel del nere i stan förra gången så vi spetsade in oss på nåt vi inte gjorde då istället. Vi tog därför bergbanan upp till toppen av Wellingtons botaniska trädgård. Det var en charmig bergbana som varit i drift i olika former i över 120 år.
Nedre stationen på bergbanan. Nu kommer tåget.
Utsikten från toppen av bergbanan behövde inte skämmas för sig
Väl uppe kikade vi snabbt in på det pyttelilla museet som handlade om bergbanan. De håller på att renovera så allt fick vi inte se.
Wellingtons botaniska trädgård
Sedan var det dags för den botaniska trädgården. Vi insåg nu att trädgården har sin högsta punkt här. Sedan sträcker den sig ner mot gatorna vi kom ifrån. Vi bestämde oss för att ta en tur ner mot besökscentret som låg drygt halvvägs ner och sedan återvända upp längs Wairarapa track som är en smalare skogsstig.
En av de sektioner vi gick igenom. Här var barnens plats.
Vid ankdammen vände vi uppåt igen
Trädgården var trevlig men vi fick nog inte fullt grepp om var de olika delarna låg. Här och var fanns det stigar in där man visade något tema. Vi vände uppåt vid besökscentret efter att ha loggat en geocache som låg i närheten. Wairarapa track var mysig och tom på folk. Vi såg papegojor och andra fåglar bland bladen på träden.
Skogsväg mitt inne i huvudstaden. Enbart på Nya Zeeland. Notera ”ormbunken” i form av ett träd.
Att se dessa filurer flyga fritt gör vi inte hemma.
Vi tog sedan bergbanan ner igen och åt lite god koreansk snabbmat samt kompletterade frukosten innan vi återvände till bilen. På vägen dit insåg vi plötslig att ”här har vi ju varit förut”. Där låg ju det hotell vi sov på vid vårt förra besök.
Kväll i Wellington
Kvällen tillbringades mest i bilen med bloggande och trevlig samvaro och avslutades med en promenad till ett närliggande ambulerande tivoli som vi hört glada skratt ifrån hela kvällen. En tanke jag ofta får när man ser dessa tivolin är hur säkra det är. Det här tivolit hade ganska stora attraktioner som slängde folk omkring med rätt hög fart. Att man funderar över sånt, betyder det att man, hemska tanke, börjar bli gammal?
Ett ambulerande tivoli vi hann besöka innan sovdags.
Nu var dock dagen slut tyckte vi. Vi drog oss därför tillbaks och gjorde bilen klar för sovande. Imorgon är det uppe med tuppen som gäller för att ta sig till färjan och Sydön.
-
En färja, ett valmuseum och några reflektioner
Vi tar oss med färjan, Interislander, mot Sydön, besöker ett valmuseum i Picton och far sedan vidare mot Blenheim.
Tidig morgon och på väg
Trots att natten varit förvånansvärt bra och vi har sovit gott vaknade vi innan klockan ringde. Jag trodde det skulle vara svårt att sova på grund av storstadens ljud och kanske att det inte kändes helt bekvämt att sova på en parkering heller. Men det var inga större problem!
Morgon på parkeringscampingen vid Te Papa, muséet, som är huset framför alla bilar.
Idag ska vi ju ta oss vidare med färjan till Sydön. Vi ska vara incheckade och klara senast klockan kvart i åtta. Det är ganska nära till färjeterminalen bara ett par kilometer men vi ville ha lite utrymme för att köra fel så vi åkte redan vid halv sju. Det hela gick galant. Vi blev snabbt incheckade och klara och fick vänta i fil fem tills att det var dags att köra ombord.
Amerikaner och bilar…
Vi konstaterar att folk kör otroligt stora husbilar! Vi stod mittemellan två enorma bilar som kördes av lite äldre herrar med sina gråhåriga damer bredvid. Många av personerna som hyr dess bilar verkar vara från USA (vilket vi noterat när vi överhört samtal dem sins emellan). Amerikaner kan nog inte köra små bilar. De amerikaner vi råkat på tidigare har också alltid hyrt stora, gärna fyrhjulsdrivna bilar. Det som är så skönt med vår lilla campervan är att den lätt får plats i en vanlig parkeringsficka. Allt finns, eller skulle få plats i alla fall, av köksutrustning och skafferi. Det som jag möjligtvis skulle vilja ha är en liten toalett som man kan tömma utifrån. Nu har vi en porta-potti som man får plocka fram och ställa i bilen eller bredvid om man nu vill det. Aldrig använd kan jag tillägga.
Husbilen framför ser inte så stor ut i den här vinkeln men det var den!
Dags för ombordkörning. Tur att man är van att köra nära andra bilar, precis som på vägverksfärjan hemma.
När de väl började släppa på alla bilar gick det ganska fort tills att alla var lastade och färjan kastade loss. Vi gick upp och käkade lite frukost och parkerade oss sedan i en soffa med varsin kaffe. Helt ok med en ”long black” som verkar vara det närmaste man kan komma vanligt bryggkaffe. Är det något jag saknar så är det vårat mörkrostade perkulatorbryggda kaffe hemma.
Picton
Mitt på dagen var vi framme i Picton och Sydön låg öppen framför våra fötter. Sist vi var här tyckte vi att vissa sträckor blev allt för långa för att vi skulle hinna med de stopp vi hade planerat och de som vi hittade längs vägen. Nu har vi inget alls planerat. 😊
Interisland färjan som vi kom med ligger en bit bort.
Picton såg ut att ha många välbärgade innevånare
Båtar till mångmiljonbelopp låg i hamnens marina.Picton Heritage & Whaling Museum
Vi stannade till för att titta på Picton innan vi for vidare. Det är en söt stad men mycket turistanpassad. Många souvenirbutiker och strategiskt placerade hotell och kaféer. Det finns även ett valmuseum som vi passade på att kika in i. Kan väl inte tycka att det var just valar som var i fokus utan mer om hur människorna i Picton levt genom de sista århundradena. Ett litet gulligt museum!
Ett väldigt litet, gulligt museum!
Blenheim
Jaha, vad ska vi göra nu då och vart ska vi ta oss? Vi tittade i guideboken, kollade i campingarna och läste lite av de broschyrer vi tagit på det intilliggande informationscentret. Till slut föll valet på Blenheim som verkade ha en okej ställplats för bilen och dessutom låg ganska nära. Det blev ju ändå ganska tidigt i morse.
Vi fick en trevlig plats vid en stor buske som skiljde av lite från de övriga platserna, i alla fall åt ena hållet. Eftersom Wi-Fi uppkopplingen fungerade bra så laddade vi hem bilder för att försöka komma ikapp med bloggandet. Det kom några bilar till allt eftersom. Plötsligt är det en av husbilarna som ser ut som de letar efter sin plats. Självklart måste jag dubbelkolla så vi står där vi ska. Men det gör vi ju så klart inte. Vi har vänt på en nia till en sexa och kartan var lite skev så vi hade ställt oss fel. Pinsamt! Men den andra bilen bytte glatt sin plats så det gick bra i alla fall.
Matlagningsbestyr
Middagen lagade vi i det gemensamma köket men med våra kastruller. Man kan säga att det tog lite tid. Tur att vi inte har bråttom. På de där små tvåplattsspisarna går det inte att få plats med både stekpanna till korven och en kastrull till spagettin. Vår stekpanna var lite skålformad i botten så det var inte mycket av den som fick kontakt med spisplattan direkt. Vattnet tog evigheter att koka upp i kastrullen. När spagettin äntligen var klar skulle jag bara hälla av den och det gjorde jag ordentligt. All spagetti i diskhon. Jaha, omstart! Men till slut fick vi i oss lite middag.
Långcampare
På alla campingar vi bott hittills har det funnits de personer som bor länge eller permanent. En farbror på ett annat ställe hade bott i fyra år på campingen. Han brukade kuska runt med sin jättehusvagn men efter en operation i höften hade det blivit ogörligt och sedan hade han stannat på campingen i Masterton där han trivdes bra. Han tyckte att han ju ändå sett det mesta redan, så han var nöjd. Hans bil för att dra husvagnen var större än vår campervan som han tyckte var jättesöt.
Även på den här campingen finns människor som planterat stora krukor utanför sina husvagnar och boat in sig ordentligt.
Plan framöver
Förövrigt har vi nog skaffat oss en vag plan om hur vi ska fortsätta runt Sydön. I morgon ska det dessutom vara sol och varmt enligt väderapparna så nu håller vi tummarna för att meteorologerna har rätt. Det skulle sitta fint med lite sol efter alla molniga, regniga dagar. Livet blir så mycket lättare då!
2 svar till ”En gammal bergbana, en botanisk trädgård och en sista dag på Nordön”
Ska bli spännande att läsa om era äventyr på sydön, med förhoppning om lite trevligare väder! Om så inte råkar vara fallet väntar ju Sydney och Bali, så så synd om er kan jag ändå inte tycka att det är, blåst till trots. 🤗
Nja, så synd om oss är det ju inte, alldeles oavsett 😊. Igår var en helt fantastiskt dag (inlägg på väg). Idag lite regn men ett bra tillfälle att blogga ikapp med bilder mm. Så nej, det är inte synd om oss på något sätt!