Vi åker längs Sydöns västkust mellan Nelson och Fort Glacier. En otroligt vacker väg med massor av hänförande natur.

Så vaknade vi upp till ännu en vacker dag. Idag väntade en av våra längre planerade bilturer på drygt 50 mil längs sydöns västkust. Vi hade planerat att ge oss iväg lite tidigare men det tycks vara svårt att göra så. Därför dröjde det till straxt innan tio innan monstret styrdes ut på vägarna igen.

Många berg här..

Pannkaksklippor och mäktig natur

Garmin skötte sig hyggligt idag och skulle nog valt den lämpligaste vägen. Men vi hade ett mål för dagen och som låg närmre kusten på State Highway 6. Pannkaksklipporna i Paparoa National Park handlade det om.

Vågorna rullar in på den öde stranden, mäktigt

Vägen söderut bjöd verkligen på mäktiga vyer, smala vägar med löjligt höga hastighetsgränser, tät skog, enfiliga och smala broar, upp- och nerförsbackar som trotsade sunt förnuft och gav många minnen för livet.

Bilarna som kom upp längs vägen var som små prickar härifrån

Att undvika turistfällorna

Det fanns många stopp att välja på och vi valde det som guideboken (och GPS:en med geocacher) föreslog. En relativt omärkt parkeringsplats och en stig genom skogen som bjöd på 15 minuters naturupplevelse. Det innebär att vi skippade turistfällan med kiosker och stora skyltar den här gången.

Promenaden ner till stranden bjöd på vårljud med fågelsång av annorlunda slag. Vackert och annorlunda.

Detta mötte oss efter den korta promenaden genom regnskogen

Nere vid stranden möttes vi av en mäktig syn av mullrande vågor, vassa klippor och vattenkaskader som uppstod när havsvattnet trycktes upp genom det porösa berget likt gejsar. Vi tog oss ner på stranden och utforskade området med grottor, stenar och vattenfall innan det blev dags att ta sig tillbaks till bilen för en kortare lunch och vidare färd.

Vattenfall nere på stranden tv om bilden ovan. Någonstans i grönskan till höger påstås det ligga en geocache, vi är skeptiska.. ;).

Vägen söderut bjöd på en alltigenom minnesvärd resa med massor av intryck. Men ibland kom man ändå på sig med att tänka tankar som ”jaha, ännu en dalgång och ännu en fantastisk vy”. Men så blir det väl kanske.

Till slut var vi framme vid Fox Glacier och kunde nöjda med ännu en trevlig dag på Nya Zeeland. En bra vana kan jag tycka. Vi hoppas att det fortsätter.