Vi lämnar Kilpisjärvi och styr söderut mot Pajala. Besöker lite norrländska orter man känner igen från geografilektionerna, ser på fina träkyrkor och ett världsarv.

Nu var det dags att styra söderut på riktigt. Vi vaknade tidigt och käkade frukost. Sedan städade vi ur stugan, packade in pryttlarna i bilen och begav oss söderut mot Pajala. Vi hade den här gången utmanat oss lite extra genom att boka ett boende i form av ett rum hemma hos en privatperson. Det kändes klart annorlunda men man ska utmana sina tveksamheter är lite av vår filosofi.

Vi hade bestämt oss för att lämna Finland så snart som möjligt. Inte för att det är ett dåligt land utan snarare för att det var Norrland resan handlade om. Enklast var därför att fortsätta ner mot Karesuando och där korsa älven in till Sverige. En sak som för övrigt slagit mig många gånger under den här veckan är alla ortsnamn som jag absolut känt till namnet men nu också kan placera på kartan och dessutom sätta ett ”ansikte” till. Alla svenskar borde göra den här resan.

En annan känsla är att mellan olika resmål i Norrland är det oftast runt tio mil. Konstigt hur ofta det stämmer. Sträckan Kilpisjärvi -> Karesuando var dryga 11 mil vilket är nära nog. Det var elva mil av mer eller mindre rak väg i vacker fjällnatur med älven på höger sida och Sverige oftast inom synhåll. Solen sken och livet lekte. En och annan ren störde framfarten visserligen men vi hade nu lärt oss att se dem på långt håll. De raka vägarna och breda vägkanterna bidrar.

Karesuando

Så var vi framme vid gränsövergången vid Karesuando. Vi korsade älven och utan krusiduller var vi i Sverige igen. Ingen bevakning över huvud taget. Men, detta är ju en övergång mellan två Schengenländer och dessutom nordiska sådana.

Karesuando är Sveriges nordligaste tätort. Vi hade inte jättemycket planerat för Karesuando egentligen men kyrkan borde man se förstod vi. Vi gjorde därför ett snabbstopp vid kyrkan och sträckte på benen lite. Detta blev dagens första fina träkyrka.

Här vill man ha butiker med rejält sortiment.

Vittangi

Härifrån kan man välja att köra rakt mot Pajala längs Torne älv. Men vi hade nosat upp lite udda stopp i trakten och styrde istället därför mot Vittangi en bit inåt landet istället. Dit var det… ni gissade rätt, drygt tio mil. Vädret var fortfarande vackert, vägen fjällik och vägarna lika raka. Spotify spelade perfekt road trip musik och humöret var på topp.

Så var vi plötsligt framme i Vittangi. Även här var det kyrkan som var sevärdheten enligt våra källor. Det blev vår andra träkyrka för dagen men personligen tycker jag nog den i Karesuando var finare.

Dagens andra träkyrka.

Efter kyrkobesöket och loggningen av den närliggande geocachen tyckte vi nog att vi borde få hela upplevelsen av Vittangi. Vi fortsatte därför genom byn och stannade till vid Suupalo Hembygdsområde för att slåss med massa mygg, logga en cache och titta på en massa fina historiska byggnader.

Innan vi lämnade Vittango gjorde vi ett sista stopp. Det var en omväg mot Svappavaara på ett par mil men Suptallen vill man ju bara se. Här stannade körkarlarna till för en rast och en sup och det sägs att dåtidens hästar blev så vana att de automatiskt stannade när de nådde tallen. Idag har man gjort en fin rastplats på stället.

Suptallen i Vittangi

Mot Pajala

Nu kände vi oss nöjda med Vittangi och satte därför kosan mot Pajala. Det är en resa på… som sagt var, dryga tio mil, eller elva om man ska vara petig. Avstånden i Norrland är inte svåra. Nu kändes det som vi lämnade fjällen bakom oss för mer klassisk skog helt enkelt.

Första stället vi svängde av på var vid Masugnsbyn. Det var lite på vinst och förlust. Vi hade ingen aning men namnet lät ju kul. Efter att kollat med Chatte så förstod vi att man nog inte stannar till för all action men att det ändå finns något värt att stanna till för. Vi valde området med den gamla masugnen. Ett bra tillfälle för lite lunch och kanske också turistande. Vädret hade dock vid det här laget blivit rätt trist och regnet mer eller mindre hällde ner. Det fick därför bli bilturistande istället.

Efter Masugnsbyn fortsatte vi söderut och hamnade i Junosuando. Vid avtagsvägen in till byn utlovades en kyrka och sådana hade vi kommit att vara på jakt efter idag så vi svängde av och kastade en blick på den innan vi for vidare.

Den tredje träkyrkan för dagen.

Nästa ställe vi passerade var Lovikka. Namnet tror jag alla känner till men att det var en by hade jag personligen inte en aning om. Och att de en gång huserat världens största lovikkavante här, med plats i Guinness rekordbok, var också okänt för mig. Vanten hade dock förtvinat bort i solens sken och idag finns endast ställningen kvar. Men, en stor vante var det nog en gång i tiden.

Ett världarv

Sista stoppet innan Pajala var vid ett av Sveriges förmodligen minst kända världsarv, Struves meridianbåge. Struves meridianbåge var ett projekt som under första delen av 1800-talet syftade till att fastställa jordens form och storlek. I Sverige ligger fyra av de mätpunkter man återfunnit och som blev världsarv 2005.

Men, ett världsarv måste man ju besöka..typ.. Vi hade först helt glömt bort planen att göra det så vi fick vända tillbaks några kilometer efter att passerat det.

Vid parkeringen fick vi smaka på de norrländska myggen igen eller kanske var det snarare de som smakade på oss. Efter massor av fäktande och svärande hade vi fått på myggmedel och begav oss upp för backen. Nästa gång drar vi på myggmedel innan vi tar oss in i en skog tror jag.

Ett rätt oansenligt världsarv.

Upp till världsarvet var det en en kortare prommis på typ 500 meter. Det var väl inte precis stigningen på ett fjäll men uppåt gick det.

Själva världsarvet var väl inte ett under av upplevelse i sig men utsikten härifrån var minst sagt anslående. Vi tog lite bilder, njöt av utsikten och loggade geocachen innan vi tog oss ner till bilen igen.

Pajala

Nu var det bara en kort bit in till Pajala. Pajala är väl en typiskt norrländsk ort känns det som. Med sina knappt 2000 invånare så ger den ett stillsamt intryck när vi körde in. Mest känt är väl Pajala för de kvinnobussar kommunen sponsrade på 80-talet och som väckte stor uppmärksamhet långt utanför Sverige. Man bussade hit kvinnor för att försöka komma till rätta med obalansen mellan antalet män och kvinnor i kommunen.

Vi styrde mot vårt bokade boende och knackade försiktigt på. Det var ett helt vanligt hus i ett villakvarter som alla andra utan skyltar eller något. En dam öppnade och såg tveksam ut vilket förstärkte känslan att vi kommit fel. Men det var helt rätt och vi blev insläppta och visade in i ett mysigt sovrum. I övrigt skulle vi dela toa, dusch och kök med husets invånare. Detta var en helt typ av nytt boende för oss men en del av den här resan har fått udda boende som signum så varför inte?

En sak som både förvånade och försvårade var att damen enbart pratade franska. Det är ett språk som ingen av oss behärskar så det blev till att plocka fram google översätt och hoppas att den var tillräckligt duktig på att översätta åt oss. Det gick nog tillräckligt bra och vi blev bjudna på gott kaffe.

Kväll i Pajala

Middagen hade vi tänkt äta på en restaurang men vi hade missat att det var söndag och då var allt mer eller mindre stängt i Pajala. Det är också lite ovant. Vi hittade dock en öppen pizzeria som lagade utmärkt pizza. Som någon skrivit i recensionen; ”Pajalas bästa Pizza”. Jag läste det med en ironiskt ton, det var ju inte precis jättemånga pizzerior här, men samtidigt var det inte fel; pizzorna var goda. På vägen tillbaks gick vi en sväng runt stan, kikade på ännu en träkyrka och loggade en geocache.

Dagens sista träkyrka såg vi i Pajala

Kvällen ägnades sedan åt att fixa till hemsidan så att den här resan skulle få en egen sida. Vi hann även komma ikapp med lite skrivande om själva resan. Vi avslutade dagen rätt tidigt. Imorgon planerar vi på att återvända till Luleå för en sista kväll innan vi tar flyget hem.