Vi ställer klockan och tar oss till Treriksröset med båt och apostlahästar. Upplever en dag i regn och solsken samt får en vilsam eftermiddag.

Planering för dagen

Idag hade vi faktiskt ställt väckarklockan! Det är nämligen idag det ska ske, resans huvudsakliga mål att besöka Treriksröset. Från början hade vi tänkt oss att åka turbåten så nära det gick för att ta den långa vägen tillbaka till Kilpisjärvi via nationalparken Malla på den finska sidan. En promenad på ungefär elva kuperade kilometer. Dock skulle vädret inte vara med oss idag plus att det stod att det kunde vara rejäla vad över bäckfåror så här tidigt på säsongen. Ovanpå det så kom snösmältningen sent så det är dessutom mycket vatten i bäckarna. Vi bestämde helt enkelt att det var målet för resan som var det viktigaste denna gång och tog turbåten även tillbaka.

Stärkta efter en god frukost med bland annat finska rispiroger gav vi oss iväg. Finska rispiroger som jag tycker är såå goda, här kunde man köpa dem färska i K-Market för en mycket billig peng. Båten skulle gå klockan tio och vi var där i god tid, men inte först. Det var redan ett tiotal personer på plats. Skepparen kom strax innan tio och släppte genast på den vid det laget ganska stora folksamlingen. Ungefär en tredjedel av passagerarna skulle antingen ta vandringsleden tillbaka eller vandra till fjälls under någon vecka.

M/S Malla kändes egentligen ganska liten, gammal och sliten, speciellt när vi visste att det skulle blåsa upp till tretton sekundmeter i byarna. Men man får väl lita på skepparen och hur som helst gick det ju bra!

Mot treriksröset

Vi blev avsläppta på den svenska sidan eftersom nationalparken Malla på den finska sidan inte tillåter att det finns en hamn där. I Malla får man strikt hålla sig till den upptrampade leden. Det är inte ens tillåtet att gå ut i terrängen om stigen är full med lera. Vi kom av sist från båten eftersom tjejen som tog betalt missade oss. Det var bara att sätta fart efter de andra i lämmeltåget. En av personerna som var med släpade runt på en cykel. Vi tyckte nog det var lite märkligt med tanke på att han var i sällskap två andra plus att man absolut inte får cykla i området. Meen, folk gör så mycket märkligt!

På väg mot Treriksröset

Det blev en trevlig tur på dryga tre kilometer i vardera riktning. Fantastisk natur med bara björkar, smörbollar och lite andra låga växter som den härligt lila lappljungen. Vädret skiftade snabbt från soligt till regn och blåst. Vi avancerade i lämmeltåget och hamnade typ först. De som smet av båten först såg vi aldrig röken av en gång.

Efter ett tag delade sig stigen och vi funderade på vart vi skulle gå. Det fanns ett gult stenmärke av det större slaget vid vattnet precis bredvid, kunde det vara Treriksröset? När vi såg oss lite närmare omkring upptäckte vi flera likadana stora gula stenmonument och insåg att det såklart bara var gränsen mot Finland.

Treriksröset

Då fortsatte vi raskt stigen framåt. Och alldeles snart skymtade vi det riktiga Treriksröset genom björkslyn. Sista biten ut till den stora gula betongmonumentet, som förresten upprättades i sin nuvarande skepnad nittonhundratjugosex, gick på en smal metallspång. Treriksröset ligger en bit ut i sjön Koltajaure så det behövs för att vi ska slippa bli blöta om tårna.

Nu var det skönt att vi gått förbi många på vägen. Vi hann gå runt i alla tre länder och ta en selfie i varje land innan resten kom ikapp. Då blev det fullt därute på plattformen.

Selfiekungarna på Norska sidan

Killen som hade släpat med sig cykeln ställde sig med cykeln på raka armar och blev fotograferad. Det visade sig att han startat för åtta dagar sedan i Smygehuk, så långt söderut man kan komma i Sverige, och cyklat hit. Ja, först värmde han upp veckan innan med Vätternrundan, en del är inte riktigt kloka!

Vi hann med att ta den labcache som fanns och sedan började den lugnare vandringen tillbaka till M/S Malla. Och nu sken solen varmt och skönt.

Äntligen har vi klarat av en av de saker vi länge haft på vår ”bucket list”. Treriksröset, Check!

Det var värt att fira med lite bubbel i solskenet när vi kom tillbaka till vår lilla stuga Naali Mökki i slutet på vägen.

Myseftermiddag med bubbel i solen