Vi lämnar Jokkmokk och far vidare längs Inlandsleden. Gör ett snabbesök i två större orter och bor vid Torneträsk med strålande utsikt över Lapporten.

Vi vaknade upp till molnigt väder igen. Vaknade och vaknade… jag tror natten bestod mest av slummer eftersom vi inte begripit det där med att det är nästa lika ljust dygnet om. Undrar hur man uppskattar tiden häruppe. Jag tror det kanske är något man får med sig och instinktivt bedömer utifrån solens läge kanske.

Vi åt en enkel frukost och packade ihop våra saker och tog oss igenom skogen. Återigen slogs jag verkligen av att uttrycket ”bedövande tystnad” inte är taget ur luften. Absolut tystnad slår liksom emot en på nåt konstigt vis. När vi vandrade där på stigen med moln hängande i luften var hela naturen tyst. Ljudet av en mygga var nästan öronbedövande. Sist jag kände något liknande var nog på Island.

Mot Gällivare

Väl uppe vid vägen igen såg vi att bilen stod kvar. Det var ju bra. Vi packade in allt och styrde mot Gällivare, en tur norrut längs inlandsvägen på knappa tio mil. Vädret blev soligare men ändå föll det regnskurar. Svårt att förstå var de kom ifrån och vissa sträckor var helt torra. Väldigt lokalt regn med andra ord.

Vägarna här var annars raka och ensliga. Mycket skog och ett och annat berg. Ännu ingen riktig fjällkänsla. Biltrafiken var gles får man väl säga, åtminstone mot vad vi är vana med hemifrån.

Här låter man vägarna vara raka!

En annan skillnad var alla parkeringsfickor. Med ett fåtal kilometrar emellan fanns det parkeringsfickor utspridda vilket gjorde det lätt att stanna still och kanske släppa förbi de som ville köra betydligt fortare än hastighetsbegränsningen angav. Jag som trodde att man tar det lugnt i Norrland och inte stressar.

En sak som stressar mig däremot är att det började dyka upp renar. De framstår verkligen inte som särskilt smarta djur när de strövar helt lugnt omkring mitt på vägen. De har ingen brådska att flytta sig och verkar helt obrydda. Sån tur är ser man dem på rätt långt håll och jag misstänker att renarna är orsaken till att man tagit bort rätt mycket skog längs vägkanten så att man ser dem ännu bättre.

Varför är renarna på vägen? Varför flyttar de inte på sig? Så många frågor…

Harsprånget

Knappt halvvägs mot Gällivare for vi förbi en skylt till Harsprånget. Jag reagerade försent men insåg snabbt att här borde man nog stanna. Det var ett namn som jag mindes från geografilektionerna i mellanstadiet. Så det blev helt enkelt till att vända och köra tillbaks.

Harsprånget är Sveriges största vattenkraftverk men var också namnet på den 75 m höga fors som som fanns här innan uppdämningen. Vi parkerade och följde spänger och broar ner mot den ursprungliga älvfåran. Runt om rann vatten i mindre bäckar ner för berget. Väl nere kunde vi blicka ut över ett mäktigt stycke natur. Att tänka sig en stor och mäktig fors rusa fram här är lite speciellt. Vi var glada att vi tagit oss tid att vända om.

Gällivare

Vi fortsatte mot Gällivare och molnen hopade sig åter. Temperaturen sjönk och det började regna. Inget optimalt väder att turista på med andra ord. I Gällivare hade vi spetsat in oss på åtminstone ett stopp. Olika googlingar på temat ”Om man ska göra en enda sak i Gällivare, vad gör man då?” så var svaret entydigt; Se utsikten från Dundret. Dit ska man kunna ta sig hela vägen upp med bil på sommaren. Vi missade dock avfarten och ska jag vara ärlig tyckte jag att det såg lite väl spännande att ta sig upp där med vår låga hyrbil. Men jag är lite harig av naturen när det gäller sånt.

Vi tog istället vägen upp till Björnfällan. Inte lika högt men i dagens regn och 7 gradigt väder kändes det perfekt. Härifrån kunde man gå vidare uppåt till en utkiksplats men vi var ärligt talat inte sugna alls. Utsikten var inte fel alls härifrån enades vi om innan vi sprang tillbaks till bilen och körde ner igen.

Kiruna

Efter en kort tur genom stan (jag har varit här förut) lämnade vi Gällivare bakom oss och styrde vidare norrut. Nästa stopp var Kiruna, staden som flyttar. Dit är det ca 12 mil.

Naturen bjöd ungefär på samma intryck alltjämt. Lite mer fjäll dock. Och kanske att skogen började bli lägre. Det bestående intrycket var att det var lite enformigt lika, samt att norrlänningar inte alls bara tar det lugnt.

Väl framme i Kiruna hade vi inte jättemycket på vår lista. Men träkyrkan ville vi se. Så den styrde vi emot. Det första intrycket av Kiruna var verkligen, Wow, här håller man på att bygga en ny stad. Det som står ser helt nytt ut och uppfört i modern stil. Det kändes märkligt att gå runt och se alla helt nya byggnader, med stora ytor av byggarbetsplats emellan husen där traktorer och annat slet för att skapa nya saker.

Vi parkerade vid det skandalomsusade badhuset som kostat kommunen hisnande 1.4 miljarder och gick en kort promenad genom staden. Vi fick betrakta kyrkan från håll, den såg ut att vara helt omringad av byggarbete men platsen man valt efter flytten var vacker.

Fjäll och sjöar

Nu var det dags för den sista biten av dagens resa. Vårt mål planerade vi igår; Hotell Fjället i Björkliden. Det är en resa på ca 11 mil och vi hade blivit utlovade att detta skulle vara en av den här resans vackraste etapper.

Vi blev inte besvikna! Så snart vi lämnade Kiruna öppnade hela landskapet upp sig. Mäktiga fjäll och hissnande natur mötte oss. Vädret började klarna upp och när vi sedan kom fram till Torneträsk blev intrycket ännu mer intagande. Vi stannade till längs vägen vid några parkeringsfickor och bara njöt.

Lapporten och hotellet

Till sist var vi framme vid hotellet. Det lågt högt upp med strålande utsikt över Torneträsk och Lapporten. Rummet vi bokat lovade utsikt över både träsk och Lapport, inte heller där blev vi besvikna. Vi installerade oss i rummet och testade några Kirunaproducerade öl innan det var dags att äta middag.

Där är den, Lapporten!

Middagen var supergod och intogs till en ännu bättre utsikt. Vi slog på stort och körde en trerätters med lokalt tema. Nöjda med ännu en superdag kröp vi i säng på vår andra dag i Norrland. Det känns verkligen som vi varit här betydligt längre!