Jag sammanfattar två dagar i ett inlägg. Vi åker vidare till ett nytt land och får en fantastisk dag i Mayastaden Caracol.

Mot Belize

Idag var det dags att lämna Guatemala och fara vidare till Belize. Det är ett land jag inte vet så mycket om egentligen. Jag vet var de ligger, att deras officiella huvudspråk är engelska och att det även på andra sätt skiljer sig en del från övriga länder i centralamerika. En snabb googling ger att det är ett land med en befolkning på knappt 400 000 personer och att man månar om de naturresurser man förvaltar. Ungefär 37% av landets natur skyddas i någon form och landet har världens näst största korallrev, Belize Barrier Reef som är ännu ett av UNESCOS världsarv vi kommit i kontakt med under den här resan.

Frukost i Flores

Innan vi gav oss iväg åt frukost på ett trevligt litet rosa café i närheten. Staden hade inte vaknat efter nattens festande så vi hade gatorna nästan helt för oss själva. Det är verkligen en vacker och färgglad del av världen.

Vi checkade ut och klev ombord på den lilla bussen som skulle ta oss till gränsen. Istället för att lyfta upp packningen på taket hade man den här gången hängt på ett litet täckt släp som vi kunde lyfta in väskorna i.

Vägen till gränsen mot Belize var nog den sämsta vi hittills åkt på. Det var inte särskilt långt men tog en evig tid på grund av alla vägskador och avsaknad av asfalt. Man blev nästan åksjuk av allt krängande men till slut var vi framme vid gränsen. Vi klev ur och bar vår packning genom gränskontrollen ut ur Guatemala. Vi fick ännu en stämpel i passet, sedan var vi i ingenmansland. Något hundratal meter längre fram låg gränskontrollen till Belize. Vi klev in, fyllde i ett inreseformulär och fick ännu en stämpel i passet. Så var vi i Belize.

I ingenmansland mellan Guatemala och Belize.

En slö eftermiddag

En ny buss plockade upp oss och vi blev körda till hotellet straxt utanför San Ignacio. Det var en resa på runt 40 minuter och vägarna var betydligt bättre här.

Hotellet bestod av mindre stugor utspridda i området. Verkar trevlig men ligger en bit från själva staden. Vi ska stanna här i två dagar dock så det är nog ingen fara.

I morgon är det en ”tom” dag där man kan välja någon av de många utflykter som finns i området. Det mesta kretsar kring besök med Mayaanknytning, antingen i form av mayastäder eller underjordiska heliga grottor. Det finns även ”tubing” (glida fram på bilringar) i grottsystem och kanotpaddling. Efter lite funderingar valde vi en heldagstur till Caracol, Belize största Mayastad.

Eftermiddagen spenderades i lugn och ro på hotellet. Vi bekantade oss med standardölet här; Belikin Lager. De hade även en stout men den var inte alls i vår smak tyvärr.

Finns skapliga solnedgångar även i Belize.

Middagen åt vi inne i San Ignacio. Det vi såg av staden var inte så spännande men vi gissar att det finns mer att se. Restaurangen var liten och vi fick vänta ett slag eftersom någon ”snott” vår bokning. De bjöd dock på helt ok mat till en, med svenska mått, helt rimlig penning.

I väntan på att få våra bord.

Frukost på hotellet

Vi gick upp som vanligt och käkade sedan frukost på hotellet när de öppnade. Vi testade en Belizisk frukost bestående av äggröra, bacon, bönröra, fry Jacks och lite frukt. Fry Jacks var något helt nytt för oss men väldigt gott. De är lite som munkar fast inte söta. Kanske inte det mest nyttiga man kan äta men det är ju semester.

Caracol

Straxt efter klockan åtta blev vi upplockade av vår guide. Än en gång visade det sig att vi var de enda som skulle med. Vi har verkligen haft tur de gånger vi bokat utflykter under den här resan.

Caracol ligger långt ut i den Beliziska djungeln, söder om San Ignacius och bara ca 8 km ifrån gränsen mot Guatemala. Det är en resa på knappt 9 mil längs en gammal timmerväg genom djungeln. Numer visade det sig dock att den absoluta merparten består av en asfalterad väg av utmärkt kvalitet. Det var bara vid ett fåttal sträckor på nån halv kilometer vardera som vägen ännu ej var klar men där pågick arbetet för fullt. Vi förstod dock att det varit ett verkligt äventyr att ta sig ut till den gamla Mayastaden tidigare.

Två naturreservat

Vid vägen ut passerade vi två av Belize naturreservat. Det första var Mountain Pine Ridge Forest Reserve och här växer Karibiska tallar i massor. Deras barr är betydligt längre än vi ser hemmavid.

Första naturreservatet; Mountain Pine Ridge Forest Reserve.

Det andra reservatet, där även Caracol ligger heter Chiquibul Forest Reserve och är Belize största naturreservat. Här var det betydligt med av djungelliknande vegetation.

Nu är vi på in i Chiquibul Forest Reserve. Det var fascinerande att se hur naturen plötslig blev till djungel.

Vår guide berättade mycket om landet och mayakulturen för oss under hela de drygt två timmar färden ut tog och vi lärde oss massor om Belize i allmänhet och platsen i synnerhet. Att ha en egen personlig guide man kan fråga är verkligen lyxigt.

Till sist var vi framme vid den i princip tomma parkeringen. När Maria frågade hur många som besöker platsen svarade han att det kan röra sig mellan 20 till kanske upp mot drygt hundra en stressig dag… Jämfört med Machu Picchu som hade i snitt 5 800 besökare per dag, och det på en betydligt mindre yta förstod vi att detta skulle bli något helt annat.

In i Caracol

Det var helt stilla när vi vandrade upp mot första platsen. I djungeln hördes prassel från djurlivet och vi såg några vrålapor högt uppe i träden. När de låter hörs de verkligen högt. Och där, inlindad i grönskan låg resterna av ett litet karaktäristisk Mayatorg med de fyra viktigaste byggnaderna i varsitt väderstreck. Det var verkligen en speciell känsla och en bra uppvärmning inför det som komma skulle. Återigen blev vi påminda om vikten av att se med hjärtat istället för med ögonen. När vi stod här mitt i djungeln omgivna av mer än 2000 år gamla byggnader kändes det rätt enkelt att göra det.

Hela Caracol beräknas bestå av en yta på runt 2 mils radie utifrån den centrala plazan. Det är en ofattbart stor yta och gör detta till den största Mayastad man upptäckt i Belize. Överallt vi såg i djungel låg stora pyramidformad högar som dolde en byggnad. Galet när man tänker på det. Här finns också den högsta byggnad som uppförts i Belize fram till modern tid enligt guiden och det var den vi var på väg emot nu. Den ligger på den centrala plazan och var hem för stadens ledare.

Centralplazan

När vi kom ut på plazan var det en riktigt mäktig syn som mötte oss. En enormt stor pyramid, Sky palace eller Caana på Maya, med administrativa byggnader halvvägs upp till en större plaza uppepå själva taket av pyramiden. På den var det uppfört ytterligare pyramider dit enbart eliten hade tillträde. Totalt är den 43 meter hög och guiden berättade att på taken stod 6 meter höga masker under Mayas storhetstid. Synen måste varit mäktig minst sagt.

Vi stod stilla och bara insöp vyn. Den stora pyramiden stack ut men de andra tre behövde inte heller skämmas för sig. Guiden berättade hela tiden nya saker om vad vi såg och det var svårt att inte le hela tiden.

Lämningar av den administrativa byggnaden på första pyramidens första nivå.

Vi tog oss sakta upp mot toppen av Sky palace. Man fick här gå på samma trappor som Mayafolket gått för tusentals år sedan. Vi undrade i vårt stilla sinne hur länge det kommer vara möjligt. Med utbyggnaden av den nya vägen bör turistflödet öka rejält med tiden och någon gång i framtiden tror vi att man kommer behöva göra något för att undvika slitage. Men nu kunde vi bara njuta av promenaden.

Mayahemligheter

Halvvägs uppe demonstrerade guiden en sak som bedömdes vara en hemlighet som bara eliten kände till. Mayastäder konstruerades med en akustisk egenhet som gjorde att en enkel handklappning förstärktes och hördes extra tydligt. Bara att han kunde demonstrera det visade hur få människor här var jämfört med både Tikal och Machu Picchu. Där hade det varit en ständig kakafoni av handklappningar.

Han berättade vidare att från toppen ”förstärktes” rösten och ljudet nerifrån hördes tydligare. Därför trodde folket att härskaren var en person med speciella egenskaper vilket ytterligare ökade mystiken kring härskaren. När vi var uppe på pyramiden var det någon annan som klappade i händerna och vi fick verkligen uppleva den akustiska effekten på riktigt.

Högst upp på toppen, som några ur Mayaeliten. Bakom breder djungeln ut sig.
En gång var detta en stad med hundratals tusen invånare.

Fler byggnader

Det fanns så mycket att se. Vi vandrade runt de stora pyramiderna och de områden man grävt ut runt huvudplazan och fascinerades av allt som fanns att se. Många av pyramiderna gick att klättra upp på och närmare kika in i rum, gravar och annat. Runt omkring oss bredde djungeln ut sig så långt man kunde se. Det är svårt att beskriva hur det kändes men priviligierad beskriver det väl rätt bra.

Till sist var vår vandring över. Det var nog några av de bästa tre dryga timmar vi var här men att jämför med Machu Picchu och Tikal kan vara svårt. De är unika på sitt eget vis. Men kommer ni till San Ignacius, lägg allt annat åt sidan och ta er till Caracol innan massturismen hittar hit. Då kommer mycket av magin att försvinna tror vi.

Supernöjda kom vi tillbaks till parkeringen och åt en god lunch bestående av kokosris med kycklingsgryta som vår guide dukat upp på ett av picnicborden med duk och allt. Sedan gav vi oss iväg mot hotellet igen.

Här är det lunch på gång.

Tillbakaresan

På vägen var två stopp planerade. Det första var en grotta men tyvärr hade den senaste tidens regnande ställt till det och gjort vägen oframkomlig. Guiden berättade att en gång hade ett tiotal bilar fastnat bakom en buss och det hade dröjt innan de fått hjälp. Sedan dess har man blivit mer försiktig och gör dagliga bedömningar istället. Kändes väl bra egentligen.

Dagens sista stopp var vid Rio On Pools, ett vattensystem med olika pooler man kan bada i. Guiden berättade att om sommaren, i maj, då det kan bli över femtio grader varmt i Belize, är parkeringen helt full med bilar och det finns inte en ledig yta i bassängerna att bada i. Nu var det tämligen tomt. Vi valde att se från avstånd och inte bada idag. I poolerna är det nu runt 20 grader och det är endast tokiga turister som badar. Belizierna väntar till maj.

Fin utsikt men att bada lockade inte idag.

Nu var dagens utflykt slut och vi kom tillbaks till hotellet vid fyratiden. Tog det lugnt fram till middagen som idag intogs på hotellet tillsammans med resten av gruppen. Vi drog oss sen tillbaks och det var två riktigt nöjda Lundströmare som somnade gott idag efter en toppendag.

En rompunch var vi värda. Detta är dessutom nationaldrinken i Belize.