Vi får äntligen uppleva en solig och varm dag på Nya Zeeland. Tittar på sälar och lär oss mer om områdets historia.
Hurra! Solen skiner!
Idag sken solen från en klarblå himmel när vi vaknade. Det var vad prognosen antytt men vad vi hittills bara hoppats och trott på. Vi skuttade upp ur sängen glada och laddade för dagens äventyr. Nu hade vi bestämt att vi fortsätter söderut längs ostkusten och göra varvet runt ön åt andra hållet jämfört med när vi var här 2012. Vi får väl se var vi hamnar. Jag tänker att vi gör som vi lärt oss av vår gamla scoutledare som jämt sa; ”Det ger sig” (även om det normalt låg minutplanering bakom det uttalandet).
Vi hängde ut sovkläder och täcken på vädring och åt frukost i solen medans vi tjuvkikade på när en av de fastboende stod ute i solen och lagade ”Full Kiwi brekkie” på sitt utekök. En skönt avslappnad livsnjutare som bara tog det lugnt och njöt av livet medans korv, ägg och bacon tillagades. Ibland är livet bara oförskämt skönt tänker jag.
Söderut längs kusten
För att nyttja dagen som till max (imorgon talades det om sämre väder igen) for vi iväg med tanken att turista mycket och köra lite. Vi styrde söderut längs ettan längs en helt otroligt vacker kuststräcka. Höga, snötäckta berg, klarblått vatten och vidsträckt vy. Det var så här vi mindes Nya Zeeland!
På väg ner mot havet
Det är som man tagit bort ett gråfilter mot hemma.
Saltfabrik
För att leta bra stopp använde vi idag google maps. Den förslog först att vi borde besöka ”Salt works” som första stopp. Vi gjorde ett allvarligt försök att stanna till men kom aldrig riktigt nära. Det fanns en underligt rosafärgad sjö som man nog ville se närmare på men det fanns ingenstans att stanna bilen vad vi kunde se. En saltfabrik, tror vi, dock att vi for förbi. Så hela området var nog rätt saltrikt.
Man kan ana den rosa färgen. Men det fanns en ännu
mindre sjö som såg mycket mer rosa ut.
Ett saltberg på fabriken vi åkte förbi
En lavasvart strand
Den andra förslaget Google gav oss var ”The black beach”. Där gick det bra att stanna och vi gick en promenad längs stranden med den svarta sanden innan vi åkte vidare.
En vidsträckt strand. Det låg en enklare camping efter den och man verkade kunna hitta helt ensamma platser mot stranden som synes.
Kusten vi for längs hade drabbats av en jordbävning 2016 som lyft delar av terrängen ett par meter. När vi körde här kunde man inte märka mycket av det eftersom vi saknade referenser men vi fick tänka att kusten var högre och annorlunda nu helt enkelt. Och att vi lever oförskämt säkert hemmavid utan tanke på att sådana katastrofer kan inträffa när som helst och utan förvarning.
Utsikten är helt ok faktiskt.
Vi stannade till vid en rastplats som såg trevlig ut och där det skulle finnas en geocache. Vi vandrade ut mot udden och mötte några andra som berättade att de sett sälar. Och mycket riktigt; längre ut vid klipporna såg vi några stycken som lekte omkring i vattnet. Häftigt, men de var ju så långt bort.
Parkering på en trevlig rastplats
Jo, men visst. Långt där ute fanns det sälar.
Ohau point lookout
Vi loggade cachen och körde vidare längs kusten mot den utsiktsplats och sälkoloni som skulle ligga längre fram. På parkeringen var det fullt med bilar och människor som stod och kikade. Vi förstod snabbt varför. Jag har aldrig sett så många sälar på en och samma gång! Det var fullt av sälar var man än såg. Och dessutom var det fullt med små kutar som lekte runt i de små pölarna. Det var en syn som jag kommer bära med mig länge.
Överallt var det massor av sälar
Kutarna var de som lekte mest.
Vi stannade kvar en god stund och kände oss riktigt priviligierade som fått se detta. Passade också på att logga några cacher som någon så klart placerat här.
Ser nästan ut som hemma, fast med röda ben och näbbar
Redan hade den här dagen erbjudit en massa så humöret var på topp när vi for vidare längs kusten. Vägen slingrade sig fram längs klippkanten innan den plötsligt tog en sväng inåt landet och uppför kullar och berg. Det blev smalt, kurvigt och mäktiga vyer innan vi åter fortsatte ner längs kusten.
Kaikōura
Framåt tidig eftermiddag närmade vi oss det lilla samhället Kaikōura som stod utmärkt i alla våra guideböcker. Vi stannade till i syfte att bara kika men när vi tänkt ett slag så kändes det inte fel att avsluta bilkörandet för idag och använda den soliga dagen fullt ut. Byn hade några fina ställplatser som var helt gratis att stå vid och en av dem låg precis vid stranden och lovade en fantastisk soluppgång om vi hade tur.
Utanför centrum rann denna lilla å
Stranden nedanför byn
Dit styrde vi och fick den näst sista platsen. Att kunna öppna bakdörren och titta rakt ut på en stilla och solig havshorisont är väl vad jag såg framför mig när vi bokade en campervan för del här delen av resan. Så jag kände mig inte helt missnöjd alls faktiskt.
Så här vill man ju parkera sin Campervan
The Fyffe house
Det var fortfarande massor med outnyttjad dag kvar så vi bestämde oss för att gå en promenad efter kusten och kika på The Fyffe house, ett hus som anses vara det äldsta huset i Kaikōura. Det var en promenad på en knapp halvmil med lite cacher längs vägen som pausförströelse.
En minnespark som minner om stadens valfångartid.
Maria vilar med skaplig utsikt
Vi promenerade och njöt av vårvädret. Till sist var vi framme nån timme innan stängningsdags. Vi var de enda besökarna och mottogs av en trevlig guide som först gav oss en rätt detaljerad berättelse om huset och de som bott där. De var de första européerna som kom till den här platsen och levde av valfångst. Sedan flyttade fler och fler hit och så småningom övergavs valfångandet och man övergick till att bli bönder och bruka jorden istället.
The Fyffe house
Här är köket. Byggdes delvis av delar från skepssvrak
En sak som fastnade var hur man fångade stora valar i femtontonsklassen och rodde dem iland med två sammanfogade roddbåtar långt ute på havet. Valen kunde ofta dragit med båten många kilometer ut till havs innan den dog. De hade en bevarad båt kvar och den var inte onödigt stor precis. Folk var definitivt inga veklingar på den tiden.
Kvällsöl och godnatt
Guiden sa att vi var helt tvungna (tolkade det som ett absolut krav faktiskt) att vi måste passera The Pier Hotel på vägen tillbaks för att åtminstone ta en öl. Helst skulle vi äta men hon sa att där äter all lokalbefolkning om lördagarna så det brukar vara fullbokat. Det såg onekligen fullbokat ut. Vi frågade inte men en öl i solen med det snöklädda bergen som fond funkade ju det också. Kul var också att se en kinesiskt man som försökte freda sin mat från hungriga rödfotade måsar (de har knallröda fötter och näbbar här). Det gick sådär för honom.
Väl värda och dessutom blev vi tvingade hit ju.
De förde en ojämn kamp mot traktens måsar
Nu var solen på väg ner och det började bli svalt precis som det blir hemma också om våren. Vi var dåligt klädda för det och drog oss med lite hastighet mot bilen. Väl framme återstod inte mycket mer än att iordningställa för natten och ställa klockan i förhoppning att morgonen är så klar att vi får en av de soluppgångar vi läst om i recensionerna av den här platsen.
Godkväll och tack för en fantastisk dag!
Det var riktigt lätt att somna idag med alla goa minnen så nära till hands. En del dagar minns man starkare än andra. Jag tror detta blir en av den.
