Idag startar vi i regn och avslutar i solsken. Vi korsar ön ner mot Christchurch och passerar det näst högsta passet över Sydalperna.
Idag vaknade till riktigt tråkväder. Småregn av värsta sort och blåst från sjön. En sak vi pratade om i går och som fortfarande gnager är om det nånsin slutar blåsa här längs kusten. Vi har varit här i runt tre veckor men varje gång vi varit vid havet har det alltid varit stora mäktiga vågor som slagit in över stränderna. Aldrig ett stilla och inbjudande lugn som vi tex upplevde på Fiji. Här har det konstanta bruset från från havet legat som en bakgrundsmatta under hela vår vistelse längs kusterna. Ett inte helt otrevligt ljud förvisso men ändå ett ljud.
Dagens planer
Vår plan idag var att ta oss norrut mot Westport och sedan korsa Southern Alps mot Christchurch via Lewis pass. Jag var väl lite nojig (som vanligt) att det skulle vara för högt eller för brant för vår lilla bil. Lewis pass ligger knappt dubbelt så högt som Haast pass som kändes minst sagt högt och brant när vi var där.
På väg norrut
Vi packade ihop allt och gav oss iväg norrut längs West coast scenic drive. Det blev lite av en minnenas parad. Uppenbarligen måste just den här delen av resan vi gjorde tidigare satt sina spår i minnet. Jag tänker att det inte är så konstigt, för trots regn och dis var allt man bara så mäktigt och vackert. Kombinera detta med kurvor och backar där det rekommenderade 15 km på en 100-väg så är det klart att det sätter sina spår. Lägger man dessutom till att det var vår allra första resa på detta vis och att vi var klart ovana med osvenska vägar kan jag förstå den starka känslan av återseende. Men är det en enda väg man ska åka på Nya Zeeland är det just den här!
Havsbrus och hissnande vyer, trots dåligt väder.
In i landet och österut
Straxt innan vi nådde fram till Westport svänger sexan (som vi färdades på) in mot landet och vidare mot Nelson. Det ösregnade bitvis och även om det lockades med möjlighet till ölbryggeribesök i Westport så vann tyvärr vädret. Vi fortsatte därför in i landet.
Nu började det bli kurvigt på riktigt. Vi följde en flod med bitvis riktigt smala vägar där det ibland bara rymdes ett fordon. Vid nån passage var det rödljus som reglerade trafiken. De funkade (tror jag) men Jag kommer ta med mig skylten som uppmanade mig att passera med försiktighet om signalen inte funkade… att möta någon på den smala vägsträckan hade i bästa fall varit tråkigt kan man säga.
Vägen slingrar sig fram längs floden med bergen som fond.
Här vill man inte möta någon alls faktiskt
Det kändes som folk var på väg åt andra hållet mest. Även om det var glest med trafik så var det mötande som klart vann. Jag tyckte den satta hastigheten på hundra var skrattretande så en och annan snabbare lokalbo borde ju hunnit ikapp oss. Men inte ens när vi stannade och kikade på utsikten passerade särskilt många bilar i vår riktning jämfört med de åt andra hållet. Kan det vara så att man oftast åker andra varvet runt ön? Det är ju det mest naturliga att göra om man kommer från Nordön och ska flyga ut från Christchurch eller tvärtom för den delen.
Vi båda tyckte att vi kände igen just den här passagen från 11 år sedan. Inte jättekonstigt kanske.
Efter fem kurviga mil längs en flod var det dags att lämna vägen mot Nelson och vända söderut mot Reefton. Att fortsätta hade inneburit att vi hade hamnat i Blenheim igen och få åka samma väg som vi nyss gjort. Inte lika brant men väldigt tråkigt.
Reefton
Vägen till Reefton var rätt tråkig minst sagt. Regnet bidrog säkert. Men det var ett bekant landskap som mötte oss. Långa raka vägar omgivna av höga berg. Jag funderar verkligen om jag börjar bli van på nåt vis. Visst, diset och dimman påverkar säkert men ändå, det är outsägligt vackert trots det. Jag känner mig privilegierad och avundsjuk på samma gång liksom.
Reefton är en gammal guldgrävarstad och det märktes verkligen. Många av husen i centrum kändes bevarade eller åtminstone inspirerade av den tiden. Det var uppehåll i regnandet så vi gick en kort promenad i stan, kompletterade frukosten och loggade en cache innan vi for vidare.
Om det bara varit bättre väder hade det varit riktigt trevligt här.
Ett tåg fick vi syn på också
Vägen gick nu söderut. Bitvis uppför och bitvis nerför. Vägarna var väl halvbra tycker jag. Betydligt mindre kurvig än i början åtminstone.
Springs Junction och Lewis Pass
Knappt fem mil senare var vi framme i Springs Junction. Här tankade vi (jag gillar att ha tankmätaren på F när man kör på landet). Här är det inte långt kvar till Lewis pass. Visst, lite smala vägsträckor hade det ju varit men inget som givit nån vidare pulshöjning. Nu kanske det var dags. Första delen var rak och snabb men plötsligt började det bli uppförsbacke. Det var verkligen tydligt att nu är vi på väg upp. Fortfarande var dock vägen rimligt bred och vi körde igenom en subtropisk regnskog snarare än längs en hissnande brant klippkant. Plötsligt vände vägen neråt igen och vi var över. Så mycket funderande helt i onödan. Kanske börjar man bli van, som sagt, vad vet jag.
På väg uppåt. Känns behagligt
Målet för dagen var nu nått och vi fortsatte nedåt med mäktiga vyer som mötte oss efter varje kurva. Vädret erbjöd lite bättre sikt och naturen är verkligen storslagen. Man ser så långt! Vägarna ser så små ut när de slingrar sig fram mellan jättelika kullar till berg. Ett bra tillfälle att reflektera över ens egen litenhet. Många av världens värsta diktatorer skulle nog behöva ta sig en tur hit.
På väg neråt. När det klarnar upp blir det ännu mäktigare.
Eftermiddagsplaner
Vi stannade till vid en rastplats och käkade sen lunch. Tyvärr fanns det inget täckning alls så vi kunde inte planera resten av dagen. ”Vi gör det vid nästa rastplats i stället” men knappt fem mil senare insåg vi att det var dåligt med rastplatser på just den här vägsträckan. Vi stannade till och kikade på campingplatserna i närheten utan att egentligen fastna för nåt. Solen lös nu äntligen så lite surt kändes det att inse att vi nog skulle bli tvungna att fortsätta ytterligare tio mil till ner mot Christchurch om vi inte ville åka tillbaks ett antal mil istället.
Tio mil är typ 90 minuter (minst!) på Nya Zeelandsspråk och det var nog det tog. Fina vägar och storslagna vyer, avbrutna av ett och annat vägarbete. Trafiken ökade allt eftersom vi närmade oss Christchurch. Det sista delen av resan gick på till och med på motorväg!
En sevärdhet längs vägen. Ser ni grodan?
Väl framme vid Christchurch Spencer Beach TOP 10 Holiday Park checkade vi in och parkerade i solen. Klockan var nu vid pass fyra och det hade varit en onödigt lång resdag. Men vi belönades med strålande sol och värme så det kändes ändå värt det. Vi ställde upp solstolarna och tog det riktigt lugnt samtidigt som vi planerade och bokade de återstående campingdagarna.
Efter regn kommer solsken som bekant.
Nu har vi bara några få dagar kvar av den här delen av resan. Vi hoppas på fina och relativt lugna dagar innan det åter blir dags för hotelliv igen.
Så fick vi en fin solnedgång idag också trots den sämre starten.
