Vi kör vidare söderut mot vägs ände. Missar en avfart men får se nya saker. Upplever en bluff men får ändå en härlig dag på Nya Zeelands sydö.
Det var svalt och lite regnigt när vi vaknade i vanlig tid. De allra sista platserna på freecampingdelen av parkeringen hade fyllts på medans vi sov så det blev faktiskt helt fullt. Vi körde vår vanliga morgonrutin och nu kom vi iväg som andra bil. Undrar verkligen vad som hände igår. Då måste vi bott tillsammans med riktiga morgonmänniskor.
Mot Invercargill
Vi hade tänkt följa Southern scenic route ner mot Invercargill längs ner i söder och satte fart längs kusten. I början var det fina men smala vägar som slingrade sig längs kusten men när vi åkt ett par mil var det dags att lämna kusten och svänga upp över bergen.
Det var några rejält höga och branta backar att ta sig upp på som satte motorn i vår trötta campervan på ett riktigt kraftprov. Den orkade, om än med ett nödrop kändes det som. När vi väl uppe belönades vi dock med en minst sagt spektakulär utsikt över trakten innan vi styrde neråt igen längs minst lika branta och smala backar. Bilkörning på Nya Zeeland är verkligen speciellt.
Det är svårt att se sig mätt på vyerna man passerar
Sedan var vi ute på ettan söderut igen. Tyvärr måste vi sedan missat en avfart från ettan i Balclutha för vi kom att fortsätta hela vägen ner till Invercargill. Man skulle hålla utsikt efter bruna skyltar med ”scenic”-symboler men vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma. Nåja, då fick vi ju se några nya ställen som den fantastiska staden Gore tex (sagt med lätt ironisk ton) och ta en paus i Waipahi. Southern scenic route hade vi ju redan kört för 11 år sedan.
Invercargill
Till sist var vi framme i Invercargill. Vi parkerade i utkanten av det som skulle vara centrum och gick mot några av de saker som föreslogs. Första stopp var vid en kattmural som Google ansåg var en av de viktigaste sakerna att se. När man zoomar ut på google maps blir sevärdheter oftast till små röda prickar men den här var fortfarande en kartnål. Visst var den fin men…
Visst var den fin men kanske inte Invercargills största attraktion ändå.
Närmast kattmuralen låg stadshuset och the Civic Theatre. En rätt ståtlig byggnad får man väl säga.
En rätt trevlig byggnad i Invercargill.
Och lite längre bort ligger den presbyterianska kyrkan. Första intrycket vi fick var att detta kändes som en stad i vår smak. Välordnat och lugnt. Inte allt för mycket folk men ändå en viss puls, trots att det var en vanlig vardagseftermiddag. Vi vandrade vidare mot vattentornet och mot det sista stoppet vi tänkt göra här.
Presbyterianska kyrkan i Invercargill
Och här är vattentornet.
Parken
Stadens trädgård heter Queens park. Alla städer i Nya Zeeland med minsta självrespekt har en park/trädgård. Idag övade blivande arborister i träden gissade vi. Fullt med folk som klättrade i träden med rep och dockor som agerade skadade uppe i trädkronorna.
Parken var annars fin med samma typ av uppbyggnad som vi kände igen vid de här laget. De hade dock lite fler djur här och ett fågelhägn man kunde gå in i.
Ännu en vacker trädgård i Nya Zeeland
Wallabys anses som skadedjur på Nya Zeeland. De äter upp den lokala faunan.
Vi hade missbedömt lite hur länge vi skulle stanna i stan och parkeringstiden var på väg att ta slut. Ska jag var ärlig började vi väl ändå känna oss färdiga. Så vi avslutade turistandet och vandrade tillbaks till parkeringen. Åt en macka och styrde sedan de allra sista milen av ettan och dagens sista planerade mål.
Bluff
Vår plan var att avsluta dagen där ettan tar slut i söder. Platsen heter Stirling point och ligger absolut längst i söder i det lilla samhället Bluff. Maria hade spanat in Bluff och tyckte såg mysigt ut och ett bra ställe att strosa runt i. När vi kom fram såg det dock inte alls lika mysigt ut och den enda campingen såg riktigt tråkig ut. Surt, men vi bestämde snabbt att ta en annan camping vid Invercargill istället. Det var bara tre mil så inga större problem.
Först skulle vi dock köra ettan till slutet såklart. Här var det bara en vändplan till skillnad mot dess norra slut där de gjort en rondell. Hur som helst har vi nu besökt båda ändarna av ettan nu.
Innan vi åkte gick vi en sväng och kikade på utsikten och på den fyr som låg här samt loggade en cache.
De som känner oss kan nog inte låta bli att le åt avståndet till Cape Reinga.
Även den södra udden skulle visa sig ha en fyr.
Därefter lämnade vi Bluff.
En riktig Bluff!
Kvällavslutning
Dagens camping kändes trevlig och klart laid back. Man fick välja en ledig plats som kändes rätt helt enkelt. Det kändes som campingen hade ganska många fastboende som byggt ut sina husvagnar med husliknande utbyggnader och vår granne hade t.o.m. installerat en luftvärmepump. Det var nog första gången jag sett nåt liknande. På kvällen blinkade lampor i ”trädgården”.
Det blev en mysig eftermiddag i solen och vi satt och hade det riktigt bra innan det blev dags att dra sig tillbaks för kvällen. Så avslutades ännu en trevlig dag på Nya Zeeland!
