Fulufjället med Njupeskärsfallet är en av de platser i Dalarna som länge lockat oss. Vi har kikat på det många gånger. Det ligger dock en bit bort och kräver en liten insats. Men i pandemitider som dessa när utbudet är begränsat kändes det som en vettig resa att göra.

Måndagen – Sälens högfjällshotell

Vi gav oss iväg på förmiddagen från stugan i Hedemora och satte kurs norrut. Vi valde en mindre omväg genom att vi i Djurås fortsatte E16 via Vansbro. Dels var det en väg vi inte kört förut och dels innebar det att vi fick chansen att logga en geocache i en kommun vi inte besökt förut. Vi satte Vansbro på kartan genom att stanna till vid en trevlig rastplats längs Västerdalsälven och leta upp den plastburk någon lämnat där.

Hoppas att ingen såg mig.

Färden gick sedan vidare mot Sälen via Malung. Väl framme i Sälen fortsatte vi upp mot högfjällshotellet och kunde checka in under en rätt sen eftermiddag.

Det skulle visa sig att det det dock inte fanns några lediga bord i restaurangen. Inte heller fanns det möjlighet att äta i de få restauranger som fanns inom gångavstånd. Så istället blev det till att ta bilen en bit bort och äta i Lindvallen, på restaurang Elgen. Helt ok middag men vi var ändå förvånade hur mycket folk det var.

Efter middagen drog vi oss tillbaks till hotellet och laddade upp för morgondagens äventyr.

Tisdagen – Fulufjället

Vi startade morgonen med att äta en helt ok frukost och sedan checka ut. Innan vi for vidare upp mot Fulufjället gick vi dock en runda i området och loggade ett par cacher som såg till att vi fick ännu en kommun loggad.

Efter detta for vi norrut. Det var en rätt trevlig väg med lite bebyggelse och trafik. Det märkes att vi var i norra delarna av Dalarna på något vis. Vi blev dock lite förvånade när vägen vi skulle ta övergick till grusväg men med lite Islandsfeeling svängde vi glatt in och fick några mils grusvägskörning innan vi nådde Mörkret. Därifrån var det endast en kort bit upp till parkeringen vid Fulufjället.

Huvudvägen mellan sälen och Mörkret

Vi tyckte vi var hyggligt tidiga men parkeringen var ändå nästan full. Vi fick efter lite kryssande fatt i en plats att ställa bilen och gick upp mot ingången

På väg in mot Fulufjällets nationalpark. Ovant med alla människor

Det var massor med folk tyckte vi. Man är inte riktigt van att se så mycket folk på en gång nu för tiden. Först startade vi med att leta upp lite kartor samtidigt som vi funderade vad vi ville se och göra. Efter lite funderande bestämde vi oss för att fallet och Old Tjikko var de saker som stod högst på listan. Vi hoppades att vår kondis skulle vara tillräcklig för det.

På väg in i nationalparken

Vi började vandra iväg upp mot fallet. Naturen var platt och lättgången. Innan själva stigningen upp på fjället låg Njupeskärsstugan och där fanns det dass och bord där folk åt lunch och hade det bra.

Vi gick vidare uppför branten. För oss ovana fjällvandrare var det en skaplig pulshöjare att ta sig upp mot slätmarken uppe på fjället. Vi tog det lugnt och njöt av stunden och utsikten över området. Det är lätt att förstå tjusningen inbitna fjällvandrare gärna vill förmedla när de berättar om sina äventyr.

På väg uppför fjället, puh!

Efter en del klättrande nådde vi platån och kunde gå med lättare steg. Här uppe var det lite mindre folk. Stigarna var inte jättetydliga men trots det var det inte svårt att hitta fram till Old Tjikko.

Old Tjikko

Old Tjikko sägs vara världens äldsta trädklon. Man har daterat den till 9500 år med kol-14 metoden. Egentligen är det rotsystemet som är så gammalt, en gran lever enbart i max ett par hundra år. Därför ser kanske den tämligen ynkliga och vindpinade granen inte mycket ut för världen men om man betänker vad som finns under marken blir det ändå häftigt.

Där är det, Old Tjikko, 9 500 år gammalt

Vi satte oss ner och pustade ut, njöt av utsikten samt åt lite medhavd lunch. Vädret och stämningen var på topp när vi sedan vandrade vidare. Vi beslöt oss att ta en omväg förbi en cache som skulle ligga uppe på platån. Det kändes som en värdig cache att ta för att fylla ännu en kommunlucka.

Selfiekingarna slår till igen

Det var flack men bitvis rätt fuktig mark att ta sig fram på men till sist var vi där och kunde logga den. Nu började vi känna att det kanske var dags att ta sig ner till fallet och sedan fara hemåt. Det var nu mitt på eftermiddagen.

Njupeskärsfallet

På väg ner längs en rätt kupäng vandringsled.

Vi tog oss ner för berget och det var inte nödvändigtvis den mest lätta leden vi valde. Många klippor att ta sig ner på och vi var glada att det inte regnade. Sedan fortsatte vi leden fram till fallet. När jag gick i skolan fick jag lära mig att Njupeskärsfallet är Sveriges högsta vattenfall men på sistone har det ifrågasatts eftersom man även i fallhöjden räknar forsar och små sammanhängande fall.

Njupeskärsfallet, ett av Sveriges högsta.

Det var hur som hels mäktigt att se vattnet rasa ner från bergskammen 70 meter över platsen vi befann oss vid. Det tyckte även många andra för här var det gott om folk.

Vi fotade och tittade som sig bör men insåg att det verkligen började bli dags att bege sig mot bilen. Vi beslöt ändå att ta den andra, något längre vägen tillbaks och vandrade igenom en fjällskog med grenar som inte alls växte på det sätt man är mest van vid.

Till sist var vi framme parkeringen och kunde påbörja resan tillbaks mot Hedemora. Klockan var nu straxt innan fem på kvällen och vi valde därför den närmaste vägen med endast ett kort matstopp. Knappt 30 mil senare var vi framme på vår ö i Hovran igen. Dalarna är ett stort landskap.

Sammanfattningsvis om vår resa till Fulufjället

Vi fick en superfin dag på Fulufjället, mycket beroende på att vi hade extrem tur med vädret. Fulufjället vid Njupeskär är väldigt tillgängligt och ett bra ställe att prova på fjällen kan jag tycka. Att ta sig upp på platån och kika på Old Tjikko och gå runt som vi gjorde är en vandring på någon knapp mil och ger en bra känsla om fjällvandring kan vara något. Åk dit tycker vi!

Det vi var mest missnöjda med denna gång var väl högfjällshotellet. Vi fick ett jättefint rum men det var att förvänta för det priset. I övrigt lämnad hela upplevelsen ett tråkigt kvarvarande minne och som vi brukar säga så har vi gjort vår tid på Sälens högfjällshotell nu. Vi kommer knappast tillbaks.