Vi reser mot Machu Picchu och upplever en intensiv och upplevelserik dag med egen guide genom Sacred valley.

Idag startar vårt Macchu Picchuäventyr på riktigt! Igår meddelades vi via Whatsup att guiden kommer förbi vårt hotell kl 08 på morgonen för att hämta upp oss istället för att vi skulle gå till ett annat hotell för att samlas med resterande grupp. Vi var klara i god tid, checkade ut och tänkte ställa oss utanför i solen i väntan på guiden. När vi klev ut genom dörren kom en man ropandes efter oss.

Det var vår guide Adelqui som redan var på plats. Vi pratade en stund och han frågade hur stor grupp vi trodde att det blir, vi hade så klart ingen aning. Det visade sig att det bara är vi. Adelqui berättade att han till vardags arbetar som professor i Inkahistoria på universitetet i Cusco men även åtar sig att guida små grupper på upp till sex personer när andan faller på. Han är i sjuttioårsåldern och verkar vara en legend inom G Adventures, det var flera andra guider som kom fram och hälsade under dagen och de informerade oss om att vi fått den bästa. Rätt coolt ändå, vi kommer ha en egen guide i tre dagar!

Pukamoqo

Vårt första stopp för dagen stod inte med på beskrivningena av resan men var väl värt ett stopp. The White Christ är 8 meter hög och kritvit. The White Christ lär vara en exakt kopia av Cristo Redentor på Corcovadoberget i Rio de Janeiro som vi besökte för två år sedan. Cuscos staty är dock endast 8 meter hög istället för 38. Statyn fick Cusco 1944 av palestinska krigsflyktingar och den ska nu värna om Cuscos alla innevånare och dess besökare.

Man ser en stor bit av Cusco från Kristusstatyn.

Förutom den magnifika statyn, som är belägen på toppen av Pukamoqo, är det en otrolig utsikt över större delen av Cusco. Det ska tydligen vara helt fantastiska soluppgångar här. Men, som man säger i Peru när man inte har någon lust göra något men inte heller vara oartig – ”Inte idag, men kanske i morgon”.

Inkavävar

Efter lite fotande fortsatte vi vår färd uppåt mot Texteleria Tesoros del Inca som visade inkainspirerade vävar och bonader. Detta stopp, Huayllarcocha, fanns inte med på den ursprungliga planen men vår guide Adelqui tyckte det var bättre att hitta på något istället för att vänta i flera timmar på tåget i Ollantaytumbo och vi höll med.

En kvinna tog emot oss och berättade att föreningen var en del i bevarandet av inkakulturens mönster och vävtekniker. Efter en kort informationsfilm visade hon oss de olika djurens ull. Och vilken skillnad på fårull och ull från kameldjuren. Mjukast var förstås den från babyalpacka. Vi blev visade runt och fick se olika vävar i fantastiska färger och mönster som är typiska för inkakulturen. Var och en av vävarna hade tagit månader att göra och de större ända upp mot ett år. Vilket tålamod!

På baksidan av gården var det en stor inhägnad där deras djur gick och betade. Det fanns alpackor, llamas och guanacos. De klipps en gång om året och ullen bereds till fina garner. När garnet är klart görs allehanda alster av den, bonader, kläder och nyckelringar till exempel som de säljer till turister i sin butik.

Nästan alla djur hade utsmyckning om halsen eller i öronen i form av pompombollar, eller tofsar i starka färger. Tydligen var det mest praktiskt för att veta vilken individ det var men ett plus så klart även för att det var vackert. Inkafolkets fantastiska mönster och vackra färger syns överallt här i Cusco. Jag köpte med mig en liten nyckelring med tofsar som är gjord av ull från djuren på gården.

Ccaccaccollo

Vår nästa anhalt var byn Ccaccaccollo. Det är ett av G Adventures projekt för att skapa hållbar turism, Planeterra, för människorna som lever på de platser vi turistar på. Denna gång har de hjälpt till att bygga upp en liten fattig by på bergssluttningen som arbetar på åkrarna utan hjälp av maskiner, utan el eller rinnande vatten till en välnärd, välmående by som kan leva av turistnäringen. Numera finns både rinnande vatten, el och ett internet som faktiskt är det bästa vi träffat på i Peru. Lima inkluderat! Nu finns det även ett femstjärnigt hotell i byn om någon känner sig sugen på att utforska den närmare.

Garner i alla färger

Vi blev mottagna som fina vipgäster av ett par kvinnor med traditionella kläder. Den ena blåste i en stor snäcka och den andra hade en trumma för att annonsera vår ankomst. Vi fick först en liten föreläsning om hur de behandlar ullen innan den har blivit till ett färgglatt garnnystan. För oss som själva växtfärgat flera gånger var det väldigt intressant. Här finns ju andra växter vilket gör att färgerna kan bli så mycket klarare än våra garner hemma där vi använder lökskal, björkblad och annat som ger mer bruna, gula och gröna toner.

Här blir färger vackert blå och röda, knallgult och riktigt grönt och allt däremellan. Av de garner de framställer stickas, virkas, broderas och vävs det med. Detta sitter de och gör inför turisterna som kommer och säljer sedan sina alster. Pengarna går direkt in i deras lilla samhälle. Så istället för att enstaka personer dra nytta av och tjänar pengar på turisterna så hjälps kvinnorna åt för byns bästa på sitt sätt medan männen arbetar på åkrarna vilket också kommer alla till del. Lite kul var det när jag visade en bild för en av kvinnorna på de garner vi växtfärgat hemma och berättade lite om vad vi använde oss av då, lökskal och kochenill. Kvinnan tyckte det var intressant och vinkade till sig fler som skulle titta på mina bilder.

Mot Sacred Valley

Längs vår fortsatta väg fick vi se både kondorer och vicuña. Vikuña är ytterligare ett djur i kamelfamiljen. Den håller till högre upp i bergen och har en av de dyraste och finaste ullsorterna. På sjuttiotalet rödmärktes vicuñan som utrotningshotad då det endast fanns ca 6000 individer kvar. Väl fungerande åtgärder sattes in och 2018 beräknades det finnas ca 470 000 individer.

Selfiekungarna slår till igen! Sacred Valley i bakgrunden

Inkakulturen har tre djur som återkommer i allt vår guide berättar. De återfinns även i mönstret på vävar och som statyer där vi har varit. Det är kondoren som symboliserar himlen och var en budbärare mellan jorden och gudarna. Kondoren står för styrka och frihet. Puman symboliserar jorden och det levande. Den står för styrka, uthållighet och visdom. Det tredje djuret är ormen som symboliserar underjorden och dödsriket. För inkafolket står detta för livets kretslopp och ormen står även för visdom.

Empanadas och marsvin

Vi stannade till vid ett litet bageri där de bakade olika empanadas, både matiga och söta, på egenodlade produkter i stenugn. Det första vi såg när vi kom in på gården var just en staty med alla djuren på. Det fanns även det där speciella korset, chakana, som symboliserar stjärnbilden södra korset och väderstrecken enligt vår guide. Spännande med historia!

På gården födde de även upp marsvin som skulle bli till mat. Här har de aldrig marsvin som husdjur utan föder endast upp dem för att bli mat. Här såg de ut att ha det ganska bra under sitt korta liv ändå.

Marsvinsuppfödning

Vi köpte var sin empanadas som mellanmål och njöt av det lugn och harmoni gården gav. Klockan var inte ens tolv och vi hade redan hunnit massor!

Goda empanadas som bakat i stenugnen som syns vid väggen

Lunch på restaurang Parwa

I nästa by, Huchy qusco, där G Adventures har sitt finger med i spelet för hållbar turism ska vi äta lunch på restaurang Parwa. Huchy qusco är en by med sextiofem familjer och på Parwa får de unga utbildning i att laga mat och servera deras egenodlade produkter till oss som kommer på besök. Vi blev serverade en en fantastisk måltid med alla sorters rätter, fint nybakat bröd, förättssallad med ost och avokado, grönsakssoppa samt en huvudrätt med kött och fylld paprika. Dessutom en efterrätt. All mat var presenterat som på en riktig finrestaurang. Efterrätten var en kaka och ett par kulor med hemmagjord hallonglass.

Såklart var menyn på spanska och jag mr Google om hjälp att översätta efterrätten. Men man ska nog inte alltid lita på internet, nej, för enligt Mr Google skulle vi äta passionsfruktsbajs till efterrätt.

Med tåget mot Macchu Picchu

När vi mätta, nöjda och redo för en siesta satte oss i bilen igen var målet Ollantaytambo där tågstationen ligger för sista ressnutten med tåg upp till Macchu Picchu. På vägen åkte vi förbi en liten by som verkar ha specialiserat sig på att sälja marsvin. De satt uppträdda på en grillpinne och grillades hela över glöd. Tydligen lagas marsvin till alla högtider och är självklara även på fest. Däremot kanske inte till vardags. Men enligt guiden så köper de gärna från såna här gatustånd om andan faller på innan nästa fest eller högtid.

Tågstationen i Ollantaytombo

I Ollantaytombo var det riktigt rörigt med alla turister som var på väg till och från Macchu Picchu. Det går ett tåg, åt båda håll, i timmen ungefär. Varje dag besöker, under högsäsong, ungefär 5 600 personer dettstora inkamonumentet. Det är en rackarns ruljangs på allt. Precis hur många bussar och bilar som skulle samsas på de trånga kullerstensbelagda gatorna vet jag inte men många var det!

Tågresan

Tåget var modern och bekvämt och vi spanade nyfikna ut genom fönstren längs vägen. Adelqui pekade här och var ut inkaspots. Platser där man kan se deras typiska terrasser eller byggnader i naturen omkring. Inkastaden Macchu Picchu har fått sitt namn av berget det ligger på. Man vet egentligen inte om staden hette Macchu Picchu eller något annat som Kontiki eller så.

Staden och berget ligger i en nationalpark som är jättestor, 32 592 hektar, och är nu upptagen på UNESCOs världsarvslista. Jag blev förvånad över den rika flora och fauna som finns här. Hade liksom missat att staden ligger mitt i regnskogen. Det ska bland annat finnas trettiofem arter av orkidéer här, vi såg tre av dem.

Agua Calientes

Tåget tog oss till staden som i folkmun kallades Agua Calientes. Den har växt upp allt eftersom turismen utvidgats. Runt 2000 byggdes en ny stor tågstation och berget kunde ta emot ännu fler turister. Det finns nästan inga bofasta här utan alla kommer hit för att arbeta inom turistnäringen på olika sätt. De bor ofta tillsammans i övernattningsrum.

Vi blev inkvarterade på hotellet och tog en paus efter dagens intryck. Var det verkligen sedan i morse vi har hunnit med så mycket! Det känns redan som det var länge
sedan vi matade alpackorna i Huayllarcocha.

Middag med firande

När klockan närmade sig nitton började regnet ösa ner. Och vi som skulle ta en liten titt på staden och sedan äta middag. Jaja, ännu mera flytande solsken, eller snarare flytande månsken för nu var det var alldeles mörkt ute.

Jag hade pratat lite med Adelqui tidigare om att Lasse har födelsedag i morgon och frågat om han har några idéer på firande. Han föreslog middag idag eftersom vi lär vara ganska trötta i morgon. Sagt och gjort. En flaska bubbel från Peru startade middagen tillsammans med den lilla Pisco Sour med passionsfrukt vi fick som välkomstdrink. Vinet var riktigt gott. Peru har en egen vinproduktion med druvor som växer från kusten nedåt Chile till. Däremot har de inte lyckats ta sig in på världsmarknaden.

God mat med vacker uppläggning även här. Peruanerna kan det det här med mat! När vi ätit klart kommer personalen in och sjunger grattis-sånger för Lasse och han får en bit chokladtårta med ljus. På tallriken har de skrivit med snirkliga bokstäver i chokladsås ”Feliz compleanos, Lark Eric”. Vilken start på födelsedagsfirandet!