Mildasberg

Vår sista hela dag på Nya Zeeland blev en riktigt skön dag med hela 27 grader på termometern. Återigen stod den i skarp kontrast med gårdagens blåst och regn. I dag skulle vi göra den avslutande bilturen upp till Christchurch.

Men innan det var vi nästan tvungna att kika på Dunedin också. Vi gick därför en kort promenad i centrum, tog några kort och några cacher samt avslutade med en tur i ytterkanterna på jakt efter några av de äldre burkarna med.

Sen bar det av norrut längs finfina vägar. Onödigt fina skulle nog den genomsnittlige Nya Zeeländaren säga. Eller så börjar man vänja sig så här lagom mot slutet. Det var till och med så man blev tvungen att sakta ner då och då.

Vårt första stopp gjorde vid Shag Point, ett ställe där man kunde spana efter sälar och pingviner. Som vanligt en väldigt vacker plats som gjorde sig bra i försommarvärmen. Vi njöt och spanade. En hel del sälar fick vi se men pingvinerna uteblev. De kommer in på kvällen och då var vi redan långt härifrån. Otur.

Nästa stopp blev vid Moeraki beach där man kunde beskåda märkliga och nästan helt runda stenar som låg på stranden. De har bildats, likt pärlor under miljontals år på havsbotten. En märklig syn att se dessa gigantiska spelkulor ligga utdrällda på stranden. Vi gick runt en god stund och fotade innan det hela avslutades med en milkshake med havsutsikt.

När vi kom tillbaks i bilen insåg vi att vi dragit benen efter oss länge idag. GPS:en sa att ankomsten var beräknad till sju så det var bara att inse att det var direkt till Christchurch som gällde. Vi for vidare norrut och lyckades för första gången komma fram före GPS:ens tid. Inte utan att man började känna sig rutinerad nu.

Väl framme checkade vi in och begav oss ut på stan. Vi siktade in oss mot centrum och blev bedrövade över den syn som mötte oss. Jordbävningen för snart två år sedan har verkligen gått hårt åt staden. Överallt stod rivningsfärdiga hus med staket runt om, öppna ytor där man hunnit röja och ett och annat nybyggt hus. Hela centrum verkade avstängt från det håll vi kom. Det kändes dystert på nåt vis och även svårt för oss att greppa hur mycket skada en jordbävning kan ställa till med.

Efter en avslutande middag tog vi oss tillbaks till hotellet. I morgon återstår packning, lämna tillbaks monstret och påbörjan av en lång resa tvärs över jorden igen.  

Klockan ringde redan 06.45, en snooze och sedan in i duschen. Idag ska vi till Dunedin (uttalas ”Danijdin” av ortsborna). Vi har tänkt åka South scenic route, en turistväg som mestadels går längs kusten från Queenstown till Dunedin. Många fina utsiktsplatser under vägen och många platser att få se till exempel sjölejon och pingviner och även en mängd historiska platser.

Vädret idag var nog bäst för bilkörning. Turistandet blev en blåsig och ganska regnig historia!

Vi kom iväg tidigt och hann stanna till och leta burk på fina platser innan det började bli sämre väder. Ett av stoppen idag var på Gem stone beach där man tidigare hittat både guld och halvädelstenar på stranden.

Blåsigt vid Waipapa Lighthouse idag.

När vi kom mot kusten svängde vi av för att titta på en fyr, Waipapa lighthouse, som började byggas efter att ett stort passagerarfartyg förliste 1881. Vid det tillfället omkom 131 människor, en katastrof! Bitar av vraket går att se än idag. Fyren står kvar och är idag moderniserad och lyser än idag för att hindra fler fartyg att förlisa. Sjölejon och sälar brukar soliga dagar ligga på stranden nedanför och njuta av värmen men idag föredrog de nog värmen till havs.

Vi har även lyckats få se en cyklistskock som kom mot oss på vägen. Det verkade vara ett ganska stort lopp eftersom en helikopter och ett flertal sändningsbilar för tv och radio kom samtidigt med cyklisterna. Vi såg även ett av vardagsbestyren på Nya Zeeland med sina 35 miljoner får. En fårskock som skulle flyttas från en hage på ena sidan vägen till en hage på den andra sidan. Med hjälp av ett par hundar och en fyrhjuling såg det ut att gå galant.

En kul sak med burkletningen är att det tar oss till oväntade platser. Och vi får se en del oväntade saker … och djur…

Till hotellet hittade vi galant trots att Dunedin är en ganska stor stad. Frusna och lite trötta beslöt vi oss för att en middag på hotellet skulle sitta fint. Nu är vi mätta, belåtna och mycket, varmare efter ett bad (det gäller att passa på när det finns badkar med propp!). I morgon ställer vi ingen klocka!

Idag var det dags för en kombinerad buss- och båttur. Vi skulle till Milford Sound och en tur genom fjorden ut till Tasmanska havet. De vi träffat har pratat om Milford Sound med värme i blicken så förväntningarna var nog rätt högt ställda.

Vi vaknade med ännu en solkskensdag i sikte. Här regnar det drygt 200 dagar om året så lite tur har vi nog haft. I Milford Sound är siffran drygt 260 dagar och ett normalår får man runt 7 meter (!!) regn, vilket är världsrekord när det gäller platser i havsnivå. Något år nyligen hade man mätt upp dubbelt så mycket där; 14 meter regn på ett år! Jag säger då det, måste vara en särdeles speciell plats som kompenserar på många andra sätt med tanke på alla turister som trots allt far dit.

Vi hade valt kombon buss/båt för att kunna njuta av vägen upp mot Milford Sound. Kurvigt var väl bara förnamnet, särskilt mot slutet av resan. Skönt att slippa köra tyckte vi nog trots allt. Och vi bjöds på en hel del detaljer under resan som gått oss förbi annars.

Ett par stopp på platser som alla turistbussar stannade hann vi med också. Jag minns särskilt Mirror Lakes med sina vackra reflektioner, den stora grässlätten som uppstod efter en stor brand och när vi stannade till vid ån med det kristallklara vattnet och fick umgås med de Nya Zeeländska papegojorna som kallas Kea. De var inte särskilt skygga precis.

När vi tagit oss ner på andra sidan av passet var det dags att stiga ombord på båten. Vädret höll vad det lovade och vi hade en toppentur längs fjorden. Det är svårt att få fram på kort hur maffig fjorden var. På båda sidor reser sig klipporna 1500 meter rätt upp ur havet. Vattenfallen som störtar ner mot fjorden är flera hundra meter höga att jämföra med Niagarafallets i sammanhanget blygsamma 55 meter. Trots att man är på plats är det svårt att greppa perspektiven.

Lite djur fick vi chans att se också. Först dök det upp delfiner, som vi väl sett förut i och för sig. Men det är ändå minnesvärt. På vägen in såg vi sälar som solade på berget men det vi verkligen ville se var ju pingviner! Dessa har man ju liksom aldrig haft chansen att se i frihet förr. Det såg länge ut som vi skulle bli utan men plötsligt dök en enda pingvin upp på sidan av båten, sedan såg vi två till. Riktigt skoj att sett dem och inte ens guiden som var ombord hann med där, så många ombord missade dem nog.

Nöjda med båtturen packade vi in oss i bussen igen och for tillbaks samma väg och kom tillbaks till Te Anau lagom för middag, lite inköp för morgondagens resa till Dunedin och den sista kvällssolen.

Vi har varit mycket nöjda med dagarna i Te Anau och vårt äventyr börja så sakta se ett slut. Men ännu återstår en del som vi också avser att njuta till fullo av.

Ahh, vilket väder! Strålande sol, klarblå himmel och ungefär 25 grader varmt. Barnen badar i sjön Lake Te Anau (den största av sydöns sjöar) som vi har utanför fönstret, överallt sitter folk och myser. Härligt!

Idag tog vi det lugnt. Åt en god frukost på hotellet och gick sen en lång promenad längs sjön och sedan mot hotellet igen genom ett villaområde. Så många fantastiska färger, allt blommar. Rododendronbuskar, stora som träd, i knallrött, rosa, vitt, beige och ljusrosa, tulpaner och syrener, penséer och kastanjeträdsblommor, allt i en skön färgsprakande röra. Dessutom är allt så välordnat i Nya Zeeland, snyggt och prydligt. Inget skräp, fina strandpromenader, ordnade stigar i skogen, skyltar som tydligt talar om vad man får göra och inte, trevliga människor som säger ”Hej” när man går förbi, ja, jag kan fortsätta hur länge som helst.

Ett par cacheburkar blev det också på vägen. Varav ett par steg på en multicache som vi fortsatte på under eftermiddagen, det var liksom inte gångavstånd till de senare delstegen.

På eftermiddagen tog vi båten Luminosa och åkte uppåt sjön för att titta på en grotta med lysmaskar. Coola varelser det där. Livscykeln tar ungefär ett år att fullborda. De börjar som ägg, fortsätter sedan som larv och därefter puppa för att sluta sitt liv som fjäril under en eller två dagar. Fotografering var inte tillåten i grottan eftersom man då kunde störa lysmaskarna. Som tur var stod en snäll guide på slutet av turen som sålde en cd med kort från grottan tillsammans med ett kort på oss från grottöppningen. På väg in i grottan forsade en flod fram och gav ett öronbedövande ljud. När vi kom till lysmaskgrottan fick vi sitta i en båt och åka in i beckmörkret. Tyst (forsen hördes inte längre)och kolsvart förutom massor av gulgröna prickar i taket. Det såg ut som en stjärnhimmel.

Väl tillbaka på hotellet efter lysmaskturen bestämde vi oss för att ta en biltur och ta de sista två delstegen på multicachen. De tog oss till ett par fina utsiktspunkter vi annars hade missat.

Middagen avnjöts på hotellet dit det var lagom långt att gå ):.

Idag var det dags att ta farväl av Queenstown. Förmiddagen spenderade vi dock med våra cachevänner innan det åter blev dags att gå skilda vägar. Vi tackar alla för en minnesvärd helg och vem vet om vi inte ses igen på en annan plats i en annan tid. Kanske om nåt år eller så.

Denna söndag bjöd på den vackraste väder Nya Zeeland hittills bjudit på. Det innebar vindstilla sommarlikt väder med 20 grader i luften. Kontrasterna mot vädret under gårdagens vandring var avsevärda om man säger så. Vi styrde åter ut monstret på vägarna för att bege oss mot Te Anau. Te Anau ligger i sydvästra delarna på Sydön och här ligger den stora Nationalparken Fiordland som är en del av UNESCO:s Världsarv. Finns chans för naturupplevelser med andra ord. Men först hade vi dryga två timmars biltur framför oss, enligt Garmin då. Vi har lärt oss att Garmin är väl optimistisk för folk som turistar här.

En av de saker som är så fascinerande med det här landet är att överallt man stannar blir det en stor upplevelse. Den mest anonyma rastplats kan få en att förundras utöver det vanliga. Vi gillar att ta det lite lugnt på de kurviga vägarna och det innebär väl lite lägre hastigheter än vad den genomsnittlige Nya Zeeländska bilföraren uppskattar om man uttrycker sig milt. Eftersom vägarna är smalare förväntas man lämna plats åt de som har mer brådis än man själv har. En bra princip som vi uppskattar och förmodligen minskar olyckor och frustration. Det var när vi släppte förbi ett gäng vi stannade till vid denna rastplats som oansenligt bara låg där.

Straxt efter såg vi något som puffade rök på ett märkligt sätt. När vi närmade oss såg vi var det var; ett alldeles äkta och blänkande ånglok! Det visade sig vara Kingston Flyer, med rötter från guldrushen, som precis skulle lämna stationen.

Så fortsatte resan denna dag med nya upplevelser varje gång vi stannade till. Vi följde GPS och burkutläggare och gjorde massor av mindre stopp längs vägen helt enkelt. Kändes allmänt gott att bara ta det lugnt och insupa natur och intryck i sommarvärmen.

Till sist var vi dock framme vid det hotell som ska bli vårt hem de närmaste tre dagarna. Det låg fint alldeles vid Te Anau Lake och efter att Maria smörat till sig ett bättre rum hade vi en alldeles utmärkt vy över sjön och de omgivande bergen från vårt hotellfönster. Som grädde på moset fanns här också tillgång till tvättmaskin vilket gjorde att vi slapp den handtvätt vi med mindre glädje sett fram emot.

Under kvällen åt vi gott, njöt av livet, kikade på foton och bloggade. Man kunde haft det sämre…

Denna förtjusande regndag skulle vi ut på en "epic hike" med våra andra geocachande vänner. Med ryggsäckarna packade med fleecetröja och lunchmatsäck gav vi oss iväg. Vi tog oss med bil (som passagerare då monsterbilen inte fick åka på oasfalterade vägar enligt kontraktet) bort till början av Routeburn Track. Hela vägen till toppen hade vi inga ambitioner på att ta oss denna dag utan vi bestämde oss för att ta oss till delsteg tre. Det såg ganska nära ut vid en anblick på GPS:en. Efter en timme var vi blöta inpå bara skinnet och regnet bara fortsatte ösa ner. Vi fick se ett antal större och mindre vattenfall och forsar.  Här på Nya Zeeland har de fina grusade stigar i skogen som nog kräver en hel del underhåll men de gör samtidigt naturen lätt tillgänglig för många.

Trots regn lyckas det här landet erbjuda fängslande natur .

Efter att ha tagit en cacheburk ungefär en kilometer från delsteg tre gav vi upp. Åt vår medhavda matsäck och vände sen kosan mot parkeringen igen. Enligt GPS:en hade vi då inte kommit mer än ett par kilometer, fågelvägen. I verkligheten hade vi gått 5,5 kilometer och 300 meter uppåt, i hällregn. J Kan säga att det var ganska skönt att ta på en någorlunda torr fleecetröja istället för den dyngsura t-shirt som gick att vrida vatten ur… Endast fötterna i våra nyinköpta, fantastiskt sköna, vandrarkängor i gore-tex var torra, trots att vattenpölarna var många.

När vi kommit åter till hotellet började minsann solen titta fram igen och straxt lös kvällssolen fint över bergen.

Efter en skön dusch och upphängning av blöta saker var det dags att ta bilen till vår middagsrestaurang. Skyline liggerhögt uppe på Bob´s peak. För att ta sig dit tog vi en linbana med kabinkorgar, Skyline Gondola, som stiger med 450 meter på 730 meter. Väl på toppen väntade en Haka-show med maoriska sånger och danser och därefter middag med utsikt över Queenstown. Mätta och belåtna tog vi sen skylinen ner till bilen igen. Queenstown uppifrån, i nattmörkret, var en maffig syn.

Ni kan tro att man sov gott efter över en mils vandring i regn och en god middag på det. Och solen tittade ju fram till slut den med!

Efter att ha somnat riktigt tidigt efter den långa och intensiva gårdagen vaknade vi också tidigt och smög ner till frukosten som lagades medans vi väntade. Ägg Benedictiné smakade inte alls fel. Efter det checkade vi ut och gick en promenad i Wanaka. Lite blåsigt men som vanligt vackert. Det är inte svårt att bli bortskämd med sånt här.

Idag hade vi en kort resa att göra. GPS:en sa positivt att det bara skulle ta 50 minuter att ta sig till Queenstown. Visst, skyltarna skrek ut det vanliga glada och positiva 100 km men verkligheten sa att det var dumt att prova den farten om man skulle komma fram. Brant och kurvigt är väl två bra ord som rätt bra sammanfattar vägen mellan Wanaka och Queenstown. Andra ord är väl strålande vyer och utsiktsplatser som slår det mesta.

Men tid hade vi och ner kom vi efter ett gäng foto- och burkstopp tagit oss ner för den sista serpentinvägen nådde vi Queenstown och då vidtog den hittills knepigaste jakten efter hotellet. Jag menar, med tre GPS:er och en adress, hur svårt kan det vara? Riktigt svårt skulle det visa sig J. Men, till sist, efter att sett en god bit av omgivningarna valde vi rätt adress och nådde fram till hotellkomplexet. Där blev det ytterligare några varv runt området innan vi kunde kliva in i rätt reception, få en nyckel och baxa in bilen i parkeringsgaraget. Puh! Det var dagens utmaning.

Idag hade vi bestämt träff med några andra geocachare och det var skoj att träffa dem igen på denna sida av jorden. Det blev en väldigt trevlig kväll med god mat och utbyten av minnen. 

Idag vaknade vi till hällande ösregn. Vi ska, om vädret tillåter, åka helikopter till Fox Glacier och sedan vandra på glaciären ett par timmar innan färden går åter mot lägre marker. Men idag ser det tveksamt ut.  Efter en rejäl frukost med vita bönor i tomatsås, hashbrown, bacon och äggröra checkade vi ut och gick förväntansfulla till de som anordnar Heli-haiken. Som väntat, men ändå med besvikelse hör vi att helikopterturen är inställd på grund av väderförhållandena. Efter en del funderande och tittande i guideboken om vad vi skulle kunna göra istället på vägen till Wanaka (där vi ska sova i natt), vilket var en ganska tom yta i boken, beslutar vi oss för att boka om till en senare tur och hoppas på att vädret blir bättre. Det kan slå om fort här.

De tre timmarna vi fick extra i Fox Glacier tillbringade vi med att leta burkar och ta en promenad (i kombination) genom skogen till en liten sjö.

När vi kommer tillbaka väntar vi på nytt spända på att guiderna ska lyssna på vädret och bestämma om det blir någon tur eller om vi snopna ska på åka helikopter någon annan gång. Men… Yes! Vädret har bättrat sig, det är ganska soligt och inte så blåsigt längre. Vi packar in oss i bussen Charlie och åker till helikopterplattan. Där får vi först låna ett par kängor som passar till att fästa ”isspikar” under.  Helikoptern tar sex passagerare i taget upp mot glaciären. Det är härligt med helikopter eftersom man ser så bra. Under oss ser skogen och glaciären ganska puttiga ut. När vi kommer närmre inser vi att de små svarta prickarna faktiskt är människor som väntar på oss. Glaciären är stor, mycket större än den ser ut! Eftersom det är mulet idag har vi förmånen att få se isen och snön bilda klarblåa fält, hål, sprickor och grottor. Mäktigt!

Nöjda glaciärbesökare.

När vi återkommer till bilen äter vi ett par mackor och kör iväg genom ”Gate of Haast” på samma kringelikrokiga vägar med höga backar och branta nerfarter som vi börjat bli vana med. Resan tog nästan fyra timmar innan vi var framme Wanaka och checkade in på en mysig, familjär lodge trötta med mycket nöjda med dagen.

Så vaknade vi upp till ännu en vacker dag. Idag väntade en av våra längre planerade bilturer på drygt 50 mil längs sydöns västkust. Vi hade planerat att ge oss iväg lite tidigare men det tycks vara svårt att göra så. Därför dröjde det till straxt innan tio innan monstret styrdes ut på vägarna igen.

Garmin skötte sig hyggligt idag och skulle nog valt den lämpligaste vägen. Men vi hade ett mål för dagen och som låg närmre kusten på State Highway 6. Pannkaksklipporna i Paparoa National Park handlade det om.

Vägen söderut bjöd verkligen på mäktiga vyer, smala vägar med löjligt höga hastighetsgränser, tät skog, enfiliga och smala broar, upp- och nerförsbackar som trotsade sunt förnuft och gav många minnen för livet.

Det fanns många stopp att välja på och vi valde det som guideboken (och GPS:en med geocacher) föreslog. En relativt omärkt parkeringsplats och en stig genom skogen som bjöd på 15 minuters naturupplevelse. Det innebär att vi skippade turistfällan med kiosker och stora skyltar den här gången.

Promenaden ner till stranden bjöd på vårljud med fågelsång av annorlunda slag. Vackert och annorlunda.

Nere vid stranden möttes vi av en mäktig syn av mullrande vågor, vassa klippor och vattenkaskader som uppstod när havsvattnet trycktes upp genom det porösa berget likt gejsar. Vi tog oss ner på stranden och utforskade området med grottor, stenar och vattenfall innan det blev dags att ta sig tillbaks till bilen för en kortare lunch och vidare färd.

Vägen söderut bjöd på en alltigenom minnesvärd resa med massor av intryck. Men ibland kom man ändå på sig med att tänka tankar som ”jaha, ännu en dalgång och ännu en fantastisk vy”. Men så blir det väl kanske.

Till slut var vi framme vid Fox Glacier och kunde nöjda med ännu en trevlig dag på Nya Zeeland. En bra vana kan jag tycka. Vi hoppas att det fortsätter.

I morse var vi uppe med tuppen! Vi skulle med färjan över till sydön nämligen. Upp, packa det sista och iväg, frukost åt vi i vänthallen efter incheckning på Interislander. På nordön lämnade vi vår fina hyrbil . Det kostar 5-600 NZD bara att ta över bilen med färjan så det brukliga är att lämna bilen vid färjeterminalen på nordön och hämta en ny i Picton på sydön.

Sträckan nord- sydön sägs vara en av de vackraste på jorden och vi kan hålla med. I det fantastiska vädret gjorde sig berg och dalar fantastiska mot det gröna vattnet. Resan tog ungefär 3,5 timmar, dvs lagom länge för att klå Lasse i MIG (hehehe), lyssna en stund på när Stefan Sauk läser om Carl Mörk, dricka en kaffe och fota berg.

Väl framme i Picton fick vi vår nya hyrbil. Eller, är det ett monster… Något hade blivit fel och den bil vi skulle ha skulle visst säljas. Istället fick vi fick en Holden Sedan, modell större. Monstret får knappt plats i en vanlig parkeringsruta!  Nåja, väskorna gick in lätt i bagageutrymmet och det hade väl lätt fått plats ett par till lika stora…

Ibland kan man undra hur Garmin (GPS:en) tänker, den valde inte riktigt den snabbaste, rakaste och säkraste vägen till Nelson där vi skulle stanna över natten… Har jag tidigare skrivit om kringelikrokiga, smala vägar som gått över berg och ner i dalar så tar den här vägen priset! På många vägar får man köra 100 km/timme men som tur är varnas det i de kurviga avsnitten och skyltar talar om lämplig hastighet. På ett ställe högt upp i bergen hade en bil åkt över kanten och stod i 30 graders lutning utanför vägen, hade nån öppnat dörren på nersidan hade den åkt ur och ramlat nerför det busk- och trädklädda berget. Tack och lov verkade ingen skadad.  Tack vare Garmin fick vi i alla fall se många trevliga vyer vi missat om vi åkt den större, betydligt rakare vägen. 

Vårt Hotell, Mysigt med egen altan. Bilen till höger är den vi ska ta oss runt med resten av tiden.

När vi så äntligen kom fram till Nelson visade det sig att vårt hotell låg nästan en mil utanför själva staden. Ett kanonmysigt hotell med låga hus i rött tegel, som en egen liten by. Här blommar syrener, liljor och rosor. Våren när den är som bäst med andra ord! Vi checkade in och tog sen en cachingrunda i närområdet innan dagen kändes färdig. Ännu en dag full med nya fascinerande intryck!