När vintern kom till Sverige..

Vintern kom och gick igen. Som vanligt uppstod kaos när årets första snö föll över Stockholm. Vägverket hade missat det SMHI varnat för i flera dagar och många Stockholmstrafikanter likaså. Nej, sommardäck är inte bra på vintern, fatta det!
Här följer Lasses historia om hur han försökte komma hem den här kvällen:

Glad i hågen traskade jag bort mot Roslagstull efter välförrättat värv. Klockan var väl runt fem eller så. Rätt mycket bilar och när jag kom över Valhallavägen passerade just en 670:a förbi (tycks alltid hända, inte mer med det). Det skulle nog visa sig att Lasse borde ha gått fem minuter tidigare från jobbet den här dagen så han hunnit ta den bussen. Väl vid busshållplatsen inleddes en lång väntan. När det gått 30 minuter och inte en enda buss passerat började man ju ana oråd om man säger så (våra bussar går var 10:e minut och det går väl sju andra linjer förbi där ungefär).

Tills slut kom en buss fram (inte min) som helt sonika parkerade och sa att det var ok att komma in och värma sig om man ville, men han tänkte inte åka vidare just nu (vilket var rätt svårt eftersom trafiken inte rörde sig).

Hade ingen lust med det och tänkte lite listigt att om man tar sig till Danderyd kanske bussarna till Vaxholm vänder där istället eftersom det inte gick att köra i stan.

Jag var inte ensam på tunnelbanan som kom redan efter 30 minuters väntan. Inte heller var det tomt på den stora bussterminalen i Danderyd. Precis när jag kom fram meddelande dom vänligt att all busstrafik var inställd. Inte en buss alls tänkte gå någonstans. ”Men resegarantin gäller - om ni kan få tag i en taxi” sa informatören käckt. Jag tyckte mig skymta hånleendet då han sa det och det var onekligen rätt komiskt möjligen och tro att det skulle gå att få tag i en taxi. Klockan var nu kvart över sex ungefär.

Så vad gör man strandsatt 3 mil från Vaxholm? Går såklart. Började traska mot Täby förbi kaoset av bilar som försökte ta sig fram på gångvägar och annat. Jag kan säga att det gick snabbare för mig. Drygt en 1 timme den knappa mil det var från Danderyd till Roslags Näsby. Kom nämligen på att man kunde kolla om Roslagsbanan gick och se det gjorde den (och den som brukar vara så utskälld). Efter bara 20 minuters väntan dök ett tåg till Österskär upp och jag var inte ensam på det tåget heller.

Nu är det ju tyvärr så att Österskär inte riktigt ligger mot Vaxholm. Det finns en liten håla i skogen som heter Rydbo som är det närmaste man kommer. Då är det bara knappt 15 kilometer kvar till Vaxholm. Straxt efter åtta kliver jag så av in the midle of nowhere. Har du någon gång varit i Rydbo vet du vad jag menar.

Vaxholmsvägen är en ganska olämplig väg att traska på, speciellt när det är kolmörkt och yrsnö i luften. Att man inte syns så himla bra är en ganska monumental underdrift så med risk för livet travade jag hemåt. Det var inte så mycket trafik precis. Tror det berodde på att vägverket tagit semester igår och glömt att det kan snöa så här års varför inte bilarna kom fram så bra. Vägen bestod mest så här dags av två djupa snöspår och det blev rätt jobbigt att pulsa fram får man väl säga.

Straxt innan Resarö var det faktiskt en vänlig själ som stannade och skjutsade mig till färjan så det blev bara en dryg mil att gå från Rydbo. Jag hann med tiofärjan som i princip gick i tid. Gamla hederliga färjan, den kan man lita på!

Att tro att det skulle gå en buss på Rindö var en förhoppning som kändes rätt fåfäng egentligen och det var den ju också. Min sommardäcksklädda bil lämnade jag kvar vid färjan och traskade dom sista 3.5 kilometrarna hem. Tur att det inte var så mycket bilar ute eftersom gångvägen var helt oplogad.

Så jag var hemma redan 22.40. När jag klev upp i morse kändes det som jag gått en bit igår.

 

Posted by Lasse Tuesday, November 7, 2006 2:37:00 PM
(c) Mildasberg.se
Comments are closed on this post.