Mildasberg

Igår hade vi gått och lagt oss när vi hörde röster, knackningar och steg i korridoren utanför rummet. Det är ett tämligen lyhört hotell så man hörde tydligt vad de sa. Det visade sig vara reseledarna till en bussresa som väckte sina deltagare med orden "Northern light!". Vi studsade upp och sprang ut i den kalla natten och där var det faktiskt! En stor föreställning av grönt skimmer över bitvis hela himlen. Så det visade sig att Norrsken inte är fejk trots allt :).

Somnade sedan nöjda och vaknade till frukostdags. Tog det tämligen lugnt eftersom vi hade en rätt kort resa totalt ner till Reykjavik med bara ett stopp inplanerat på vägen. Lämnade därför hotellet först vid tiotiden och satte av mot Þingvellir natinalpark, den sista av "attraktionerna längs gyllene triangeln som vi ännu inte besökt.

Nåt gick dock snett med GPS:en. Vi slog in koordinaterna och den angivna ankomsttiden på en timme kändes vettig. När afalten efter en stund övergick i äckligt smal grusväg blev vi dock misstänksamma. Körde några kilometer till innan vi ändå tänkte att nåst måste vara galet. Först då började vi jämföra var vid var med var vi borde vara och såg att det nån stans blivit rejält fel. Gjorde om navigeringen och nu såg det plötsligt bättre ut! Vill ju skylla på tekniken men det känns väl som nån siffra blev fel första gången. Av det lär man sig; dubbelkolla vad du gör.

Efter en bonustimme på vägen var vi framme. Oj vad bilar och folk det var här. Första känslan var helt enkelt; "vi drar direkt, detta är inget för oss!". Stannade ändå och betalade parkeringen via nätet innan vi följde strömmen av människor upp mot besökscentret. En fin plats i övrigt var det får man väl tillstå.

Þingvellir är platsen där man en gång i tiden (fram till 1798 faktiskt) höll Alltingen så att säga att platsen andas historia är att underdriva en smula. Det var en märklig känsla att stå på platsen och förställa sig tillbaks till vikingatiden och hur det såg ut, lät och doftade då. Þingvellir ligger också i sprickan mellan de Euroaasiatiska och amerikanska tektoniska kontinentalplattorna och förkastningen som gig igenom området visade tydligt på detta. När vi bättre anpassat oss till folkmassan gick vi en sväng i området tydligt fäljande de breda grusade och asfalterade stigarna som fanns i området. Det var inte tillåtet att beträda något annat och man kunde se spår at tidigare slitage når området kanske var lite mer öppet än nu. Det fanns dock vandringsleder man kunde gå som tog en längre ut i områdets natur.

Vi blev dock fort riktigt mätta på detta. Der här typen av tursims är nog inte för oss egentligen. Därför satte vi oss i bilen istället och styrde ner till hotellet i Rykjavik som vi först besökte.

Det kändes nästan som att komma hem. Vi fick rummet nästan dörr i dörr med det vi hade sist och allt kändes hemtamt. Tog det lugnt och laddade för en avslutningsmiddag. Det blev en femrätters på "Resto" som utöver att ha riktigt bra betyg på Tripadvisor även låg typ 100 meter ifrån hotellet. Supergott och supernöjda kollade vi in Aurora-appen och det såg ut att bli en särdeles lovande norrskens-kväll. Staplarna var högre än de varit under hela tiden vi varit här. Kanske kunde man se något, trots att vi befann oss mitt i en storstad?

Vi tog oss ut fram emot 22-tiden och gick ner mot vattnet. Vårt hotell ligger lite öster om själva centrum och rakt ner ligger en tämligen oupplyst bukt med havet i norr. Det var massor med folk (turister med mobiler och kameror) som stod längs stranden och kikade ut över havet. Till en början var det enbart svaga skimmer på natthimlen och som kunde tolkas som tunna slöjmoln men när vi väntat ett slag satte showen igång på allvar med norrsken över hela himlen!

När det hållit på nån knapp timme dog det plötsligt ut och lite frusna beslöt vi oss för att det fick räcka för idag. Nu hade vi åtminstone fått se norrsken två nätter i rad. Men det var väl lite som någon receptionist i norr sa till oss; antingen får man se Lunnefåglar eller så kan man få se Norrsken; båda är svåra att kombinera.

Fredag morgon. Två nätter kvar så är det dags att åka hem och jobba igen. Igår kändes det som vi kom närmare det lättillgängliga Island. Mycket turister på utstakade vägar. Och idag blev det ännu mer turistande.

Vi startade dagen rätt sent, frukosten var stängd när vi äntligen checkade ut. Svängde ut på #1 igen. Disigt idag. Såg de närmaste bergen men inte längre.

Vi stannade till vid en rastplats, Laufskálavarða, där det för länge sedan fanns en gård som brann ner. Sedan dess har människor tagit med sig en sten och lagt i rösen första gången de farit förbi. Detta för att få tur och lycka på färden.

Nästa cache låg precis vid infarten till Dyrhólæy och bestämde oss för att fortsätta dit. En stor parkeringsplats med plats för mängder av bilar och bussar väntade i slutet av vägen. Det var en fantastisk utsikt åt alla fyra väderstreck därifrån så kan förstå att platsen är välbesökt. Västerut kunde trollen vid Mýrdalssandur i närheten av V'ik, ses de som förstenats i strandkanten när de träffades av solens strålar efter nattens fisketur.

Vi stannade även till vid Skógafoss, ännu ett mäktigt vattenfall. Även där var det fullt av folk, bilar och bussar. Det blåste så in i vassen och var inte det minsta skönt ute så vi bestämde oss för att strunta i mer turistande och åka till nattens hotell, Hekla. Kom dock dit ganska tidigt och efter att ha käkat en macka bestämde vi oss för att klämma de närmaste turistattraktionerna, tillika ett par som ingår i "Den gyllene triangeln".

Sagt och gjort. Iväg till Geysir, den gejser vi väntat hela veckan på att få se när den sprutar vatten upp i luften. Första kaskaden gjorde oss lite besvikna och vi gick för att titta på de andra geotermiska källorna i väntan på nästa kaskad med förhoppning om att den blev lite större. Och det blev den, nu blev det som vår föreställning av en isländsk gejser! Coolt!

Nån mil därifrån låg Gullfoss, nästa stora turiststopp. Och visst var det ett riktigt mäktigt vattenfall alltid. Men i ärlighetens namn börjar vi bli lite mätta på vattenfall och människor. Vi trivdes bättre i norr där det inte var lika turistanläggningar och betydligt färre människor. Här är det bara att följa John.

Mätta på intryck för idag tog vi oss åter mot hotellet för en kurs i baren och middag. Idag blev det lamm, jättegott! Konstaterar att här servers inte potatis till maten som hemma. Här kan man få två potatisklyftor, och rotfrukter, eller tre pyttesmå stekta potatisar, och rotfrukter. För det mesta är det bara lax, röding eller torsk. Med rotfrukter. Hur som helst så verkar de kunna både fisk och lamm för gott är det!

Vaknade till strålande solsken för första gången under hela Islandsvistelsen. Mindre vind (men blåsigt alltjämt) än igår och 12 grader varmt. Såg ut att bli en toppendag med andra ord.

Åt frukost och slutförde gårdagens blogg innan vi gav oss iväg. Först på agendan stod definitvt tankning. Lite slarv hade gjort att tanken nu var nere på rött och varnade för att räckvidden var nere på 65 km. Med 23 km till närmsta besinstation var det ju ändå rejäla marginaler egentligen. Vi for således till Kirkjubæjarklaustur (uttala det om ni kan!) som ligger vidare mot Reykjavik längs ettan. Tankade numer som vana islänningar (nåja). Vi hade till och med insett att den lilla brickan på nyckelringen kunde ge en rabatt på bensinen om man läste av den i automaten innan man tankade. Varför berättade man inte det när vi hämtade ut bilen? Vi insåg även att sist vi tankade var på andra sidan ön i Húsavik så med en full tank kommer man trots allt en bit på den här ön.

Med full tank vare vi redo för dagens äventyr. Började med att köra typ 200 meter ifrån bensinstationen för att kika på ett naturfenomen man kallade för Kirkjugólf eller "Kyrkgolvet". Det bestod av mestadels sexkantiga basaltkolumner som bildats i samband med lavaströmmar och bildat en platt yta som såg ut som ett slätt, mänskligt tillverkat golv. Tänk vad naturen kan åstadkomma.

I Kirkjubæjarklaustur fanns även en geocache. Det skulle visa sig (som så ofta) att den sammanföll med en plats som var beskriven i våra guideböcker. Vi styrde mot den och hamade nedanför ett rätt spektakulärt vattenfall, Systrafoss. Det föll ner för ett tämligen brant berg och uppe på toppen utlovades fin utsikt över trakten. Vi bestämde oss för att ta stigen upp och kolla om det stämde.

Att påstå att vi skuttade upp som bergsgetter är väl att överdriva men upp kom vi och utsikt var det. Ovanför fallet fanns det en sjö som heter Systravatn. Sägnerna säger att traktens nunnor ofta badade här och en gång när två systrar badade såg de en hand hållande en guldkam i vattnet. De jagade efter den och sjönk ner under vattnet för att aldrig återses igen.

Efter att tagit oss ner till bilen styrde vi åter tillbaks mot hotellet. Vi stannade då till vid ett vattenfall som vi sett tidigare i morse. Det heter Foss á Síðu och faller fritt från berget 30 meter rakt ner.

Ett kort stycke därifrån ligger Dverghamrar. Det är ett naturfenomen skapat på samma sätt som Kirkjugólf men här kan man se pelarna av basalt som var helt övertäckta på den första platsen. Dessa var dessutom större, diametern var uppåt metern här. Det såg verkligen underligt ut när vi stirrade på bergväggar av sexkantiga, tjocka stenpelare.

Därefter åkte vi vidare tillbaks till hotellet. Vi skulle egentligen vidare, förbi en dryga fem mil eller så men stannade till där och fixade lunch eftersom det kändes enklast.

På vägen tillbaks längs ettan som vi åkte igår stannade vi till vid vad vi trodde var nåt märkligt konstverk. Det skulle visa sig helt fel. Det var i själva verket en del av en bro som slets sönde av is och vatten som plötsligt släpptes iväg av en glaciär ovanför. Man inser vilka krafter det handlar om när man betraktar den gamla balken. För att böja till den på detta vis krävs det lite styrka.

Nästa stopp var Hof. Där har man en av de sex i landet bevarade "torvkyrkorna". Det var en klart välbevarad byggnad som var kul att se.

Dagens sista stopp gjorde vi vid Kotárjökull glaciären (tror vi). Det stod inte alls det namnet på kringla-skylten vi svängde av vid men avståndet stämde och en glaciär såg vi in mot bergsryggen. Det skulle komma att bli dagens naturupplevelse. Vi parkerade och traskade dryga kilometern över stenig mark som, där den var orörd, var helt täckt av lava och långsamt växande låga växter. Vi följde det sår i naturen som gjorts upp av fyrhjulsdrivna fordon (gissade vi) som dragit fram över slätten.

När vi kom fram till bergkammen övergick såret i en smal stig och naturljud var allt som återstod. Lite lätt bris och en lätt forsande större bäck med smältvatten från glaciären. Vi gick en stund vidare i bergspasset mot glaciären innan vi vände tillbaks mot bilen. Vi kände oss då väldigt priviligierade. Ödsligheten och ensamheten är verkligen påtaglig och om man betänker att i den här delen av Island bor det enbart 2 människor per kvadratkilometer så förstår man var känslan kommer ifrån.

Efter detta kände vi oss helt nöjda med dagen och styrde tillbaks till hotellet. Hann tillbaks i god tid för happy hour. Planerade där morgondagen och spelade Yatzy. Reglerna var jätteskumma i protokollet så vi fick fixa till det med egna rutor och stryka andra.

Intog sedan en middag rätt lik den i går. Fick då lära oss ytterligare exempel på hur knepigt Isländska är. Den öl vi druckit mest av stavas Gull och när vi idag kollade hur det borde sägas fick vi reda på att det korrekta uttalet är något i stil med 'gutl'. Det borde man ju förstått.

Rik av nya intryck och kunskaper drog vi oss sen tillbaks till rummet och somnade nöjda efter ännu en fin dag på Island.

Startade dagen till ljudet av regn. Men, det regnar aldrig så mycket som det låter lärde vi oss i tidiga scoutår när vi var på läger. Intog vår sedvanliga frukost till en utmärkt vy över vattnet och bergen bakom, regnet till trots!

Slutmålet för dagen var Fosshotellet Núpar på Islands nedre östkust. Väg #1 går hela vägen dit så egentligen inga småvägar alls idag.

I guideboken läste vi om Petra som skulle ha en stensamling som hon visade för allmänheten i Stöðvarfjördur. Det lät ju spännande! Och, jisses, vilken samling sedan!! Hela trädgården var full av sten av alla möjliga sorter, färger och former. En del stora Zeoliter med glänsande innehåll. Jaspis i grönt, rött brunt och allt däremellan. Damen Petra var väl nästan hundra vid dags datum men hittade fortfarande för några år sedan fantastiska stenar. När hennes make dog på 70-talet, alldeles på tok för ung, bestämde hon sig för att visa upp sin samling för allmänheten. Och nu har det blivit en året runt verksamhet för hela familjen.

Utanför Djúpivogur tittade vi på Eggin i Gleðivik. En konstnär har gjort stenägg i samma form, bara liiite större, som äggen hos alla de 38 fågelarterna som brukar häcka vid fjorden. Några namn vi klarade av att läsa på isländska eller latin och några vi behöver kolla upp.

Vidderna runt vägarna är bra ödsliga! Man kan se flera kilometer. Rätt vad det är kommer en liten gård sen är det tomt igen. Vi tror nog att vi skulle få lappsjuka av att bo så här trots att vi inte själva bor i stan direkt! Förresten finns det massor av svanar i klungor här och var. Det som är lite kul är att det är sångsvan, som är lite ovanligare hemma. Har ännu inte sett en enda knölsvan här. Och en hel massa korpar finns det också. Stora, häftiga, dystra fåglar som passar utmärkt till landskapet.

Passade på att ta en cache i Höfn men höll på att blåsa bort. Jisses, vad det har blåst upp!

Jökulsárlón är en liten lagun med isberg som den närliggande glaciären kalvat. Riktigt mäktigt! Isflaken åkte fram och tillbaka i lagunen i takt med tidvattnet. Det är bara en tiondel av isbergen som är ovanför ytan resten är under vattnet. När botten av isbergen slipats tillräckligt glider bergen med tidvattnet ut på vidare äventyr i havet. Sälarna gillade att leka bland isflaken och vi såg ett par stycken som simmade runt. På informationstavlan som berättade om lagunen hängde en påklistrad lapp som berättade att det var kraftiga vindar och eventuellt sandstormar på väg i det område vi är i nu. På Westfjordarna har vägarna i bergen blivit avstängda på grund av vind och snö... Tur vi hann undan, vi var ju där för bara ett par dagar sedan.

Nu var det läge att hitta hotell Njupar innan blåsten blev värre och bensinen tog slut! Hotellet ligger straxt bredvid vägen mitt ute i ingenstans. Har nu ätit en god middag och sitter på rummet och skriver och lyssnar till blåsten som viner runt taket. Får se hur långt vi kommer i morgon. Det är kanske tur att ytterligare en natt är bokad här...

Idag var det dags att lämna Húsavík och även norra Island för att istället ta oss till östsidan av ön. Vi valde att följa kusten istället för att fara ner mot Mývatn igen och därifrån ta ettan österut. Sagt och gjort så tankade vi och styrde sedan ut vidare norrut på väg 85.Vi fortsatte att följa den ända ut mot östkusten och svängde sedan norrut mot Raufarhöfn. Det var en rätt enformig väg som gick över slättmark på asfaltsväg med långa, långa raksträckor utan knappt några hus eller något som bröt intrycken.

Raufarhöfn hade vi hittat på turistkartorna främst för att man här håller på att uppföra ett konstverk med ett Stonehengeliknande tema kallat Heimskautsgerðið (the Artic Henge). Konstverket är under uppbyggnad och kommer nog bli riktigt maffigt när det står klart. Redan nu är det sevärt tyckte vi även om det nu är i princip enbart portalerna som står klara men skisserna visar på en mur runt allt och några ytterliggare skulpturer.

Efter detta besök följde vi väg 85 och styrde vi söderut längs kusten. När vi passerade Vopnafjörður fanns det en mindre väg som skulle ta oss över ett bergspass och vidare söderut. Den vägen såg klart närmre ut på kartan men varningsmärkena när vägen krympte till grusväg såg lite läskiga ut och vi valde därför att fortsätta 85:an istället och ta omvägen. Ingen minns visserligen en fegis men vi har en känsla för att det kan bly jobbigt att förklara för Avis om det skulle hända nåt med bilen. Inga försäkringar täcker (som av en händelse) underedsskador.

Det gjorde att vi istället passerade en kringla som ledde in till ett museum som hette Bustafell. Tyvärr var det stängt just idag så vi kunde bara se utsidan av torvhuset innan vi for vidare.

Det blev en rätt lång väg och enformig väg ner mot den största orten i området, Egilsstaðir där vi stannade till för att inhandla nåt gott för att fira dagen till ära.

Sedan återstod en stunds körning längs ettan innan vi till sist nådde dagens slutmål, Fáskrúðsfjörður. Vi checkade in och kikade sedan på den utställning man hade på hotellet. Hotellet består av tre byggnader som minde om dagar från förr då många franska båtar seglade till Island för att fiska. Byggnaderna var en gång i tiden en läkarbostad och ett sjukhus som uppfördes av fransmännen. Om det tredje huset höre till den tiden förtäljer inte historien. Det var en intressant stund med ny historiekunskap vi inte kände till. En sak som fastnade var till exempel att under sex år av glansdagarna drog fransmännen in lika mycket vinst som Islands hela årsinkomst under motsvarande 83 år!

Kvällen ägnades sedan åt att fira vårt silverbröllopp. Vi åt och drack gott samt hade det mysigt. Det har varit minst sagt fantastiska tjugofem år och vi ser nu fram emot nästkommande tjugofem.

Idag stod det mytomspunna Mývatn på agendan. Det är ett stort naturskyddsområde med massor av intressanta saker att se. Efter att ha ätit frukost, köpt batterier och lite vatten så drog vi iväg.

Första stoppet för dagen var Dimmuborgir. Det är ett stort fält där lavan skapat stora formationer, nästan som raukar. Här var det turistanpassat med stora, till viss del asfalterade, stigar och tydligt utmärkta leder. Naturen runt omkring har redan tagit mycket stryk innan lederna kom till så turistanpassningen är nödvändig om det ska gå att njuta av naturen även framöver. I lavafälten växer all vegetation mycket långsamt och den tar lång tid på sig att återhämta sig efter horder av stöveltramp. Vi gick en av lederna som tog ungefär en timme och höjdpunkten var den formation som heter kirkju, kyrkan. Varför den heter så framgick direkt vi såg den. En stor kyrkport som gick tvärs igenom berget mötte oss nämligen.

Nästa stopp blev vid pseudokratrarna, Skútustaðagígar (hopplöst att ens försöka uttala...). Kratrarna har uppkommit då varm lava kommit i kontakt med kallt grundvatten som då förångats och bildat ett gasklot som kastats upp genom jordytan och så blev det en krater. Det finns massor av dem, även i sjön. Det ser fridfullt ut idag där fåren ligger på de gräsbevuxna kullarna. Ingenting som kan vittna om det inferno som naturen uppvisade när kratrarna bildades. Det måste sett ut som jorden kokade när det hände. Vackert är det i alla fall så här flera tusen år senare. Námaskarð blev vårt nästa mål. Där kokade jorden fortfarande!

Námaskarðär ett geotermiskt fält med många märkliga saker naturen visar upp. Kokande blålera, "sulfitpooler" som är mellan 80 och 100 grader varma, stenrösen som spyr ut ånga och mycket mer. Och över allt ligger en härlig svaveldoft. Det gällde att hålla sig till de ställen som var markerade som säkra...

Måste också berätta att vi hittills har haft väldigt tur med vädret! Det har regnat men bara när vi åkt bil. I morse såg det dystert ut då det hällregnade utanför fönstret men det slutade tills vi ätit frukosten klart. Däremot har det blåst kallt och med knappa 8 grader mitt på dagen blir det rätt svalt. För att bli av med svaveldoft och värma upp oss igen åkte vi till Jarðböðin, ett utomhusbad med mineralriket geotermiskt uppvärmt vatten. Vattnet var alldeles ljusblått och varierade mellan 31 och 40 grader beroende på vart i poolerna vi var. Sikten i vattnet var inte så mycket att hurra för däremot, ca 20 cm under ytan försvann handen.

Varma, rena och goa bestämde vi oss för att kika på Goðafoss som sista stopp för dagen. Ett mäktigt vattenfall, inte det högsta men med mest vatten som forsar. Enligt legenden har fallet fått sitt namn efter att nån mäktig man på den tiden Island skulle kristnas och fördriva de gamla asarna slängde i avbilder av asagudarna i fallet och såg dem föras bort av vattnet varpå den kristna guden blev kvar. En cache fanns det så klart också på denna gudalika plats!

Hann hem till hotellet med en kvarts marginal kvar på Happy hour så vi hann få en Gull till vettigt pris. Passade på att käka en väldigt god hamburgare, gjord på ren, med blåbärssås och perfekta, krispiga sötpotatis fries.

Idag hade vi ännu en längre sträcka att avverka enligt schemat. I natt ska vi sova i Húsavík är det tänkt. Efter att ha lyssnat med receptionisten bestämde vi oss för att följa hans råd och ta en omväg via udden med byn Siglufjörður längst i norr. Vi blev utlovande en vacker tur med fina naturupplevelser.

Vi började med att tanka bilen. Den här pumpen pratade engelska och då hittade vi lite nya funktioner som gjorde att vi kunde tanka fullt på samma sätt som vi gör hemmavid, nice! Styrde sedan ut på 1:an och svängde rätt snart av mot Hofós.

På vägen mot Hofós gjorde vi en avstickare inåt landet för att kika på Hólar. Det var här biskopen som välsignat källan vi besökte häromdagen hade bott. Ett litet sammhälle i en dal med höga berg runt om var det. Fanns en del kul att titta på. Dels ett "torvhus" som gav en bild hur man kunde bo då det begav sig. Dels en vacker kyrka som vi hade lite tur att få komma in i eftersom nån med nyckel var där och lämnade grejor just då. Att man forfarande drev ett universitet här in den med våra mått mätt lilla byn imponerade också på oss. Till sist fanns det en replika av den biskopsgård som hyst biskopar i flera hundra år på platsen. Tyvärr var den stängd för säsongen men vi fick se den utifrån åtminstone (och logga den burk nån gömt där).

Vägen skötte sig fint idag för övrigt. Asfalt och raka vägar. Rätt enformig natur och "Sala-rakorna" avlöste varandra. Börjar vi bli blassé kanske? När vi närnade oss udden började det stiga uppåt lite och med det kom även regnet. Det var som att köra rätt in i molnen och regnet hällde ner för första gången. Tillsammans med rätt kraftig blåst blev det en ny Islandsupplevelse för oss.

Straxt innan vi kom fram till Siglufjörður körde vi igenom en enfilig tunnel och när vi kom ut hade vi vatten på vänstersidan. Där fick vi se ett märkligt fenomen som såg ut som ett gäng små tromber med vattenvirvlar på kanske upp till fem meters höjd över vattnet.

När vi kom fram till Siglufjörður var det inte jättelockande att kliva ur bilen. Vi fortsatte därför vidare mot Ólafsjörður. För att ta sig dig var det bata att ta sig genom en 4 + 7 km lång tunnel. Smidigt som sjuttton och sedan var vi där. Kom dock fram till att vi skulle fortsätta ner mot Islands näst största stad, Akureyri istället. Det var en enkel körning som innehöll någon enfilig tunnel till men i övrigt rakt och fint.

Stannade till vid ännu en kyrka på vägen ner mot Akureyri mest för att käka lunch. En fin plats var det dock. Fortsatte ner mot Akureyri och enligt vår turistkarta var det läge att spana efter valar här! Spännande.. men nån val såg vi inte. Däremote ett mindre (gissar vi) isberg som såg ut att blåsa med vinden in i fjorden. En annorlunda suyn för oss svenskar.

När vi kom ner mot stan hade det slutat regna igen och vi beslöt oss att gå en tur. Tog oss upp till det mest uppenbara landmärket, kyrkan och beskådade utsikten.

Gick sedan en promenad i den vackra botaniska trädgården innan vi körde vidare. Den här trädgården hade vi gärna sett på sommaren istället även om förvånandsvärt många blommor fortfarande blommar.

Efter att besökt Akureyri hade vi en turistfälla inplanerad. Detta iform av en butik med jultema som ligger tio minuters väg söderut från city. Det var en rolig och annorlunda plats på många vis. Otroligt mycket julprydnader och annat med mysig inramning. Det enda som saknades var väl lite snö. Det enda som var lite underligt var väl att högtalarna vrålade ut sommarvalser från Bohuslän på bästa Göteborgsdialekt. En rätt bisarr upplevelse på många sätt.

Nu började det bli eftermiddag och vi fortsatte närmaste vägen den sista biten mot Húsavik. Vi hade egentligen ett vattenfall till inplanerat som sista stopp men vi bestämde oss för att spara det till imorgon istället. Kom fram till hotellet i lagom tid för att hinna med en (eller två) öl under happy hour. Avslutade sedan kvällen med en enkel middag iform av fish and chips i det snabbköpsliknande plejset nere i hamnen nedanför hotellet. 240 spänn inklusive en öl... Billigt för mat med Isländska mått :).

Tidig morgon igen. Kort, kall promenad till grannhotellet ett par hundra meter bort för frukost och utcheckning. Därefter tankning, alltid lika spännande. Tur vi gjort det förut för den här gången var det dessutom bara en instruktion på isländska.

Bättre vägar idag. Grusvägarna var inte lika gropiga och smala. Och ibland kom det till och med asfalt en snutt innan grusvägen fortsatte. Inte helt logiskt och självklart hur de tänkt där!

Plötsligt fick vi syn på en skylt som visade att det kunde finnas säl. Vi stannade såklart till och kunde se flera sälar som gottade sig i solen och även att par som lekte och dök upp och ner. Känns lite bättre nu än sist när vi hade stora förväntningar på att se sälar och inte såg en enda...

Fortsatte vår resa med siktet inställt på Hòlmavik för att få kläm på lite gammal häxkunskap. Det finns ett litet museum där nämligen som handlar om häxmystik. När häxjakten pågick som värst brändes ett 20-tal häxor här på Island, varav en var kvinna. Det var ett litet men intressant museum. Spännande med trollformler som kan få en bli rik för generationer framåt, tyvärr var det inte bara trollformler som behövdes utan även ritualerna kring med blod och död... Hua, tur vi har så vi klarar oss utan såna trolldomsbesvärjelser!

Det fanns en fortsättning några mil norrut som hette The Sorceres cottage. Nyfikna på det åkte vi dit. Längs stränderna här fanns fullt av drivved i form av stockar som strandat. En del kommer tydligen ända från Sibirien. Denna drivved var mycket eftertraktad då det inte finns så mycket träd på Island.

Trollkarlsstugan var byggd enligt gamla principer med gamla verktyg och byggmaterial, typ drivveden då, för att visa hur livet på en liten gård kunde se ut på 1600-talet.

Straxt intill låg även en varm helig källa, Gvenderlaug. Namnet har den fått från Guðmundur góði eller Guðmundur den gode, en biskop från Hólar som sagts välsignat källan. Den tros ha läkande egenskaper för den som badar, det finns till och med sittplatser uthuggna runt kanten. Idag är källan skyddad men man använder det välsignade vattnet i en pool i närheten som idag höll på att fyllas med vatten.

Efter detta hade klockan hunnit bli sent på eftermiddagen och vi tog oss snabbaste vägen mot Blönduós. Det tog ett par timmar att kuska längs kusten in och ut runt fjordarna. Vi roade oss med att lösa Melodikrysset på vägen. Nån gång ska brickan bli vår! Konstaterade också att alla får som gått omkring i bergssluttningarna och vid vägkanten har minskat i antal. Förmodligen är det dags att driva hem dem för vintern. Vi såg människor som drev flockar av får framför sig och även några stollar som körde cross uppe på bergssluttningarna och drev får. Alla i bygden verkar hjälpas åt. Till slut kom så vi ut på ettan den stora vägen som går runt hela ön, då gick det undan. 

Incheckade och klara tog vi middag på hotellet och sen en kvällspromenad där vi fick se ett litet norrsken, det var inte så starkt och höll inte i sig så länge men det var där!! Läste att om man är minst tre dagar på norra Island mellan september och april så är det nästan garanterat att man får se norrsken. Hoppas att det blir ett riktigt, ordentligt norrsken medan vi är här, det har vi alltid velat se.

Idag var det dags att lämna Patreksfjörður och bege sig norrut till den med västfjordsmått mätt jättelika staden Ísafjörður. Där bor runt 2 600 personer så den är betydligt större än Patreksfjörður i alla fall.

Vi begav oss iväg straxt efter nio och tog oss över första bergspasset utan problem. Här var det asfaltsväg men den låga temepraturen gjorde det ändå lite spännande eftersom man inte med säkerhet visste om det var halt eller ej. När vi tagit oss över första passet var vi i Bíldudalur. Här var det slut på asfalten och nu vidtog drygt 10 mil med grusväg längs fjordar, över hisnande bergspass och nära branta stup.

Vi rullade på i maklig takt och stannade här och var för att leta lite burk eller bara insupa vyerna. Man får aldrig riktigt nog av det även om vi inser att det nog går att bli blassé till och med på detta.

Det högsta passet vi tog oss över visade 510 meter på vår GPS och enligt vår guidebok är det bergspasset det högsta med väg på hela Island. Så nu har vi gjort det också. Det var för övrigt betydlig kallare däruppe, enbart tre grader idag.

När vi kört runt två tredjedelar av grusvägen hade vi ett planerat stopp inlagt. Det var vattenfallet Dynjandi som av många anses vara det vackraste vattenfallet på Island. Och nog var det majestätiskt alltid. Fallet består egentligen av flera mindre fall varav det översta är Dynjandi. Med sina 99 meter är Dynjandi långt ifrån den högsta på Island men åsynen var minst sagt mäktig. Dessutom betydligt enklare att nå än Glymur som vi var vid för några dagar sedan. Här var det bara att parkera bilen och gå direkt upp till fallet nängs de mindre, nedre fallen.

Vi turistade ett slag, tog våra bilder, insöp anblicken och käkade medhavd lunch. Sedan fortsatte vi vidare längs fjordarna och över ett större bergspass innan vi kom till Þingeyri. Här blev det plötsligt asfalt igen, hurra!

Med asfalt under däcken susade vi åter fram. Fortfarande ett par bergspass kvar men nu var vägarna dessutom breda och fina med staket och annat bjäfs som mest är för fegisar egentligen.

Någon dryg mil innan Ísafjörður stannade vi till vid Flateyri för att kika på hur man löst problemet med laviner. 1995 slåg en lavin till och begravde 29 hem och dödade 20 personer. Sedan dess har man byggt en stor jordvall som skyddar byn och styr bort eventuella snöskred.

Nu återstod enbart ett bergspass innan Ísafjörður. Här hade man dock grävt en tunnel igenom berget istället. Det gjorde resan betydligt enklare. 6 km spikrak tunnel istället för den väg vi kunde se spår av upp längst bergskanten. Första delen av tunneln var enfilig med en massa "parkeringsfickor" åt den mötande trafiken. Det var bara att se till att vi möttes på dessa ställen så gick det fint.

När vi kom ut ur tunneln såg vi målet för dagens etapp en bit ner för berget. Straxt var vi framme och kunde leta upp hotellet. Idag gjorde vi det enkelt för oss och åt en enkel men god middag på Thai-haket vi såg från hotellrums fönstret. Man ska inte alltid krångla till det :).

Åh, Pannkakor till frukost! Det har vi längtat efter i flera dagar!! Passade även på att planera dagen när vi käkade frukost. Idag har vi tänkt se Lunnefåglar, Puffin på engelska, sälar och en kanelfärgad sandstrand. Vi förberedde dagens macklunch och gav oss iväg.

Vägen till Látrabjarg åkte vi förbi på väg till Patreksfjörður igår, så vi var beredda på att det skulle vara grusvägar och ganska högt upp. Men om det var så igår var det "värre" idag. Smalare vägar med sämre vägbeläggning, högre upp och brantare velodromliknande kurvor där serpentinen svängde 340 grader...

På vägen stötte vi på en båt som hamnat på land nån gång för länge sedan. Där var det nu en rastplats och där det finns rastplatser finns det ofta plastburkar. Burken hittades och loggades och vi fortsatte sedan vår färd mot Látrabjarg ivriga att se Puffin på riktigt.

Efter ytterligare velodromliknande och hissnande vyer kom vi så fram till den punkt av Europa som ligger längst västerut, Látrabjarg. Precis när vi stannade bilen kom nån sorts räv springande. Den hade nästan kroppsform som en björn men med rävsvans och väldigt mycket mindre. Vi googlade när vi kom tillbaks och gissar att det vi såg var en "Icelandic artic fox". Det här bådar ju gott, naturen levererar!

Höga, branta klippor stupar ner i det turkosblå havet. Den karga omgivningen utan träd så långt ögat kan nå, gör att det blir en slående dramatisk effekt tillsammans med tystnaden. Några måsar flyger omkring utanför klipporna. Men var är alla Puffin? Vi konstaterade att de nog redan flyttat ut på havet för vintersäsongen. Tydligen tillbringar de sin tid under vintern flygandes ute på havet.

Lite besvikna för att ha missat Lunnefåglarna, som vi verkligen vill se i deras naturliga miljö, tar vi oss mot dagens nästa stopp den kanelfärgade stranden där sälarna brukar hålla till. Lasse ville köra för det kändes läskigare att sitta bredvid...

Stannade till för lunch vid ruinerna av ett gammalt fiskeläge där fiskarna bodde mellan april och oktober fram till 1880 någon gång. När det ligger så otillgängligt till idag kan jag tänka mig hur hårt livet var för 140 år sedan! Tuffa tjejer och killar på den tiden.

Vägen till Rauðasandur var ännu tuffare, brantare och smalare, jösses, vad har vi gett oss in på? Väl mera vid havet igen vid korsningen där vägen delade sig så fanns inte längre någon skylt till Rauðasandur. Ingen speciellt kanelfärgad strand eller några sälar heller... Vi tog trots allt en promenad mot vattnet igenom en hage med kossor. Lasse gick trots det modigt och utan minsta tvekan!

Efter dessa äventyr bestämde vi oss för att det var dags att åka hem till hotellet för en stunds paus. Ikväll blir det middag och bad i varmbassäng.