Dagens tur går till Ísafjörður. Vi kör genom många bergspass på grus och asfaltsvägar samt besöker ett av islands vackraste vattenfall.

Idag var det dags att lämna Patreksfjörður och bege sig norrut till den med västfjordsmått mätt jättelika staden Ísafjörður. Där bor runt 2 600 personer så den är betydligt större än Patreksfjörður i alla fall.

Vägvy. Först så går det upp och sen så går det ner.

På asfalt och grus genom bergspass

Vi begav oss iväg straxt efter nio och tog oss över första bergspasset utan problem. Här var det asfaltsväg men den låga temperaturen gjorde det ändå lite spännande eftersom man inte med säkerhet visste om det var halt eller ej. När vi tagit oss över första passet var vi i Bíldudalur. Här var det slut på asfalten och nu vidtog drygt 10 mil med grusväg längs fjordar, över hisnande bergspass och nära branta stup.

Ett kort stopp med en prommis för att insupa vyerna.

Vi rullade på i maklig takt och stannade här och var för att leta lite burk eller bara insupa vyerna. Man får aldrig riktigt nog av det även om vi inser att det nog går att bli blasé till och med på detta.

Det högsta passet vi tog oss över visade 510 meter på vår GPS och enligt vår guidebok är det bergspasset det högsta med väg på hela Island. Så nu har vi gjort det också. Det var för övrigt betydlig kallare däruppe, enbart tre grader idag.

Dynjandi – ett av Islands vackraste vattenfall

Dynjandi.

När vi kört runt två tredjedelar av grusvägen hade vi ett planerat stopp inlagt. Det var vattenfallet Dynjandi som av många anses vara det vackraste vattenfallet på Island. Och nog var det majestätiskt alltid. Fallet består egentligen av flera mindre fall varav det översta är Dynjandi. Med sina 99 meter är Dynjandi långt ifrån den högsta på Island men åsynen var minst sagt mäktig. Dessutom betydligt enklare att nå än Glymur som vi var vid för några dagar sedan. Här var det bara att parkera bilen och gå direkt upp till fallet längs de mindre, nedre fallen.

Utsikt från Dynjandi. Nedanför parkeringen och till höger vägen vi ska åka sedan.

Vi turistade ett slag, tog våra bilder, insöp anblicken och käkade medhavd lunch. Sedan fortsatte vi vidare längs fjordarna och över ett större bergspass innan vi kom till Þingeyri. Här blev det plötsligt asfalt igen, hurra!

På väg ner för berget. Man hinner förbereda sig på möten åtminstone.

Med asfalt under däcken susade vi åter fram. Fortfarande ett par bergspass kvar men nu var vägarna dessutom breda och fina med staket och annat bjäfs som mest är för fegisar egentligen.

Flateyri – hur man skyddar sig mot snöskred

Någon dryg mil innan Ísafjörður stannade vi till vid Flateyri för att kika på hur man löst problemet med laviner. 1995 slog en lavin till och begravde 29 hem och dödade 20 personer. Sedan dess har man byggt en stor jordvall som skyddar byn och styr bort eventuella snöskred.

Lavinskydd. Bilden har svårt att göra höjden på vallen rättvisa.

Nu återstod enbart ett bergspass innan Ísafjörður. Här hade man dock grävt en tunnel igenom berget istället. Det gjorde resan betydligt enklare. 6 km spikrak tunnel istället för den väg vi kunde se spår av upp längst bergskanten. Första delen av tunneln var enfilig med en massa ”parkeringsfickor” åt den mötande trafiken. Det var bara att se till att vi möttes på dessa ställen så gick det fint.

När vi kom ut ur tunneln såg vi målet för dagens etapp en bit ner för berget. Straxt var vi framme och kunde leta upp hotellet. Idag gjorde vi det enkelt för oss och åt en enkel men god middag på Thai-haket vi såg från hotellrums fönstret. Man ska inte alltid krångla till det :).